Självhjälp

Världen väntar på dig

Världen väntar på dig.

Vad väntar DU på?

Veckan har rusat fram i 180 km/h. Men jag hänger gärna kvar en bit till..!

Det peakade redan i onsdags då jag mötte upp vinnaren till kvällen Grow your potential som arrangerades av 4good.

Nätverket och eventen (varje har ett unikt tema) går ut på att man ska kunna umgås, få ny energi, inspireras till att våga, utveckla sig själv och hitta en balans i livet.

Kort sagt varje kväll är som en stor härlig godispåse – proppfull med överraskningar!

Tidigare temakvällar som jag har besökt samt bilder från kvällarna hittar ni här:

Go nuts och lev livet! (På temat Free your mind)

Äg dina egna tankar (Get Bodywise and Soulful)

I onsdags peppades vi och fick interagera med de störtsköna supercoacherna Kirsten Stendevad och Christine Eilvig.

Tjejerna står bakom Millioneusemetoden som vägleder en till att våga göra det du tror på och förstå att det inte finns några gränser för vad du vill uppnå.

De gränser som du upplever finns styr du själv över, eller hur?

För ofta stoppar vi oss själva redan på planeringsstadiet, dvs i våra tankar.

Oavsett vad vi vill uppnå så får vi aldrig reda på hur det skulle gå om vi aldrig vågar testa och praktisera det i verkligheten.

Detta gäller såväl för en utbildning man är nyfiken på, ett jobb, en affärsidé, en resa som man är sugen på eller om man vill bli fri från sitt eget fängelse i form av en ätstörning.

Du kan aldrig veta hur det kommer vara att uppleva det nya som väntar.

Däremot kan du själv styra och i mycket hög grad påverka så att din egen väg leder och utvecklas exakt på det viset som vill. Det gör du i ditt eget huvud och med hjälp av ditt eget mindset – dvs din inställning!

Grow your potential var startskottet för nätverkets vidare internationella satsningar under namnet 4good World.

Liksom på alla 4good kvällar bjöds publiken på spännande goodiebags (våga aldrig sluta med dem!) och i pausen fick vi cava och snittar.

Det är så härligt att en helt vanlig onsdag få befinna sig ute i myllret med pratglada och fnissiga tjejer i alla möjliga åldrar.

Det är en oslagbar känsla att känna att jag är levande igen… Att jag är blott 25 år, nyfiken på livet och har hela världen för mina fötter.

Ska bli spännande att se vad som kommer upp nästa gång.

Om du är nyfiken på att veta mer om 4good och hålla dig uppdaterad om vad som händer i nätverket kan du läsa mer på: www.4good.se

Där hittar du även deras blogg som uppdateras flitigt och även Facebook där du får reda på ännu mer.

Ses vi nästa gång?

Mat, Självhjälp

Ät smart och bli den du vill!

Som vanligt är det alltid lika lärorikt att gå igenom kommentatorsfältet.

Till gårdagens inlägg Olika ätrutiner – ätstört eller normalt? ser jag många att har frågor som liknar Saras:

”… någon som har tips på hur man gör sig mindre beroende av exakta mattider?”

Själv äter jag sällan på exakt samma klockslag utan som jag skrev igår brukar det falla sig naturligt att det går mellan 3-4 h timmar mellan måltiderna, ibland mer ifall omständigheterna kräver det.

Innan jag började jobba var jag riktigt hemsk med ätandet. I perioder åt jag ibland bara frukost och kvällsmiddag under hela dagen och ofta vägrade jag äta något alls innan kl hade slagit 12 (räknade både sekunder och minuter tills det äntligen var dags).

Vad som blev min räddning kan man säga var när jag fick hoppa av ett jobb bara för att jag inte fixade att äta frukost innan jag gick iväg på morgonen.

Jag kan lova er att det är ingen hit att komma till ett morgonmöte och bara leva på kaffe fram till lunch, några gånger kanske man orkar men i längden är det inte konstigt att man till slut börjar att ogilla sina egna personlighetsdrag och saker som man säger – dvs den oengagerade, humorbefriade, allvarliga, tillbakadragna, avvaktande, osäkra, lättretliga, irriterade och hungriga personen med lågt blodsocker som man blir när man inte äter sina mål.

Inget konstigt egentligen, säg den människa som inte blir sur om hon inte får mat?

Till slut bad jag att få sluta av egen fri vilja.

Jag hade väl egentligen vad som krävdes för jobbet men pga att jag hade ätproblem kunde jag in få ut den kapaciteten som jag visste fanns inom mig, det gick bara inte. Jag kunde varken utstråla eller leva upp till allt jag ville, men med en titt i backspegeln vet jag att jag hade kunnat det om jag bara hade gjort en sådan enkel sak som att börja dagen med en helt vanlig frukost, sedan äta lunch + mellanmål för att orka fortsätta vara på topp resten av eftermiddagen.

Så, en uppsägning senare.

Säkert uppfattades detta som ett mindre misslyckande och många frågetecken från familj och bekanta. Men själv blev jag en mycket nyttig och värdefull erfarenhet rikare.

Jag förstod att detta var livet.

Mat var en del av livet. En väldigt stor del, t.o.m!

Jag måste börja äta normalt.

Skaffa mig ätrutiner som skulle fungera hela livet ut.

För man måste försörja sig. Man måste jobba.

Alltså måste man också äta.

Inte bara ett par gånger…

Utan FLERA GÅNGER – varje dag!

Jag sökte några nya jobb och efter en jobbig väntan kom telefonsamtalet till slut –  jag hade fått exakt det jobbet som jag hade hoppats på!

Jobbet visade sig bli min räddning. Jag vägrade att låta ännu ett bra jobb gå mig ur händerna!

Från dag ett var dealen med mig själv att äta som folk gör.

Iaktta, härma och apa efter.

Friska referensramar (dvs friska och matglada människor) är för övrigt en återkommande framgångsfaktor i min friskprocess.

Jag minns fortfarande dagen jag hade laddat för frukost för första gången på mååånga år. Det kändes märkligt att fylla magen med te och smörgås så tidigt på morgonen, kl var ju inte ens sju!

Men när jag sedan stressade ut och 10 min senare stod på tunnelbaneperrongen tänkte jag bara på hur skönt det kändes i mitt huvud. Jag var så lugn och klar i tankarna.

Dessutom var jag pigg och vaken.

Hade till och med glatt hälsat ”God morgon!” till en glad man med barnvagn.

Jag upptäckte att jag inte alls var så morgontrött som jag tidigare hade trott att jag var under tiden som jag hade rusat iväg till arbetet utan att äta frukost först. Min tidigare morgontrötthet hade alltså helt berott på att jag struntat i att äta frukost…

Inte bra!

På min nya arbetsplats blev det därför viktigt för mig att maten verkligen fungerade.

Jag hade färskt i minnet min gamla arbetsplats och vägrade upprepa samma misstag.

Jag måste lära mig leva.

Jag insåg att jag hade i alla fall 40 år i arbetslivet kvar och ekonomiskt skulle det bli rätt tufft om jag fortsatte att välja svälten framför jobbet.

Så på den vägen är det.

Tack vare fantastiska kollegor som har matvanor som i princip vem som helst så har jag haft förmånen att följa och härma efter dessa.

Detta har för mig varit nyckeln till att kunna bli flexibel med mina matrutiner, dels mitt tidigare nederlag men sedan att kunna ta med mig den erfarenheten till nästa jobb. En frisk miljö har varit framgångsfaktorn.Där har jag lärt mig anamma att t ex äta en tidig lunch även fast att jag inte är hungrig – helt enkelt för att slippa att fundera på mat när jag senare går in i mötet.

Det har inte hänt en enda gång att jag ”ångrat” något efteråt, dvs att jag valde att äta tidigt (även fast att jag inte var särskilt hungrig). Tvärtom, minns jag istället alla de tillfällen som jag istället har suttit fullständigt nollställd igenom möten för att jag har tänkt att ”… jag äter senare…”.  De gångerna har jag verkligen ångrat mig och svurit över att jag inte ätit, främst av praktiska själ då jag faktiskt har ett ansvar gentemot min arbetsgivare att prestera allt det som jag vet att jag kan – men då krävs det som sagt också att jag äter ordentligt!

Detta är en del av min historia.

Jag är dock säker på att vägen till flexibla ätrutiner ser väldigt olika ut för olika människor.

Berätta gärna, hur gjorde du?

Mat, Självhjälp

Farligt stark och på topp!

Hej vänner!

Var på bokmässan hela dagen igår och vilken show det var! Det var min första och jag förstod inte hur stort det skulle vara. Det tog ju hela dagen!

Verkligen ett guldtips, tack Lorena.

Allra bäst var Olof Röhlander  (tips läs Olofs Mentala Blogg här, tack för tipset Kämpartjejen).

Inget löst snack från hans sida utan är mycket rak och direkt samtidigt som han har glimten i ögat och inte är rädd att bjuda på sig själv. Får ni en chans att gå på hans föreläsningar så gör det.

Fler som var roliga att lyssna på var Paolo Roberto i Expressens monter. Andres Lokko hade jag visserligen sett fram emot men tyckte det var sådär faktiskt. Han gjorde sig bättre som p1:s sommarpratare (bor i London).

Filip och Fredrik hade jag inte en chans att hinna in på, kön var så låååååång.

Det har varit en bra helg på många vis. Jag mår fortfarande kanonbra av min ”testvecka” (egentligen är det ju ingen testvecka längre, snarare ett bra tillfälle för nytändning).

Nu har jag hållt lågan uppe konstant under åtta dagar och mår rent ut sagt oförskämt bra.

Ätandet går av bara farten, just nu känns det nästan lite för enkelt ärligt talat.

Kämpartjejen undrar följande till inlägget om att lyckas ladda upp och klara av att införa nya friska/icke ätstörda vanor:

”Vad kom du fram till för svar på dina frågor för att klara detta så bra som möjligt?”

Som jag skrev i själva inlägget, inget hokus pokus utan det är bara att köra. Ja, det låter enkelt när jag skriver det men det ÄR enkelt när man väl vågar. Det är svårast innan man har bestämt sig, sluta oroa dig för problem som kan uppstå. Testa att göra istället!

De här sakerna har varit bra att tänka på – iaf för mig:

Framförallt att välja mat som jag inte har någon tidigare relation till och som ätstörningen har svårt att uppskatta mängd respektive kalorier för.

För mig kan är detta mat som tex: hemmagjord klyftpotatis, blodpudding, lammkorv med högre kötthalt, gräddfil, creme fraiche, pastakuddar, ”riktig” fetaost, brieost, riven ost, vispad grädde i varm choklad, avokado, nötter, stekt lax, leverpastej och olika slags grytor som jag tjoffar i några sprut med lättgrädde i (direkt från paketet utan att mäta först, viktigt använda egna ögat!)

Fler mattips hittar du här

Dessutom undviker jag lättprodukter (klarar jag t ex inte av att köpa hem en ”vanlig” fetaost utan absolut måste ha den med 3% har jag som grundregel att då får jag inte köpa någon fetaost alls, dvs sluta upp med krånglandet, tanken är att de här rutinerna måste funka för mig ute i det vanliga livet och hemma hos folk, då kan jag inte kräva korv från t ex viktväktarna!)

Ett annat tips är att låta bli träningen helt under den här perioden (annars är det lätt att bli förvirrad, varför går jag egentligen och tränar?)

Sist men inte minst, jo jag känner mig absolut som en ”soptunna” när jag äter så här. I alla fall periodvis. Men efter åtta dagar känner jag mig konstigt nog mindre som en soptunna jmf med dag två och tre (som är extra tuffa dagar, de måste man vara förberedd på, det sämsta man kan göra är att äta nyttigt och/eller gå att träna, gör inte det för allt smör i småland, då tar du bort syftet att lära dig vara med dig själv när magen är full på annat än bara grönsaker!!!)

Viktigt att komma ihåg är att man inte dör av att känna sig smutsig. Jag påminner mig om jag inte kommer att gå upp tjugo kilo, att det bara är Ana som har fått tokspel och blivit rejält uppretad.

Ångesten bemöter jag istället med MAT, dvs inga lättprodukter eller svält eller träning efteråt. Absolut inte, annars faller hela idén med att äta så här.

När jag har ätit dagens första ”vanliga” måltid känns det dock genast bättre igen och ångesten avtar. Min akilleshäl är således varje morgon jag vaknar, då måste jag ha klara rutiner och laddat med ordentlig mat (inga lätt-produkter) för att kunna fortsätta äta oavsett hur jobbigt det känns.

Efteråt mår jag som sagt betydligt bättre och blir gladare, detta slår aldrig fel.

Ångest, Mat, Självhjälp

Forts. Ätstörd och vegetarian?

Intressant att läsa era kommentarer från igår till inlägget om att vara vegetarian när man ska bli frisk från en ätstörning.

Som väntat tycker många olika men just därför är det så bra med en blogg där alla har chans att uttrycka sina tankar och åsikter.

Dessutom kan man ju vara anonym om man vill.

Bloggvärlden är toppen!

***

Själv hade jag en massa olika argument för varför jag inte kunde/ville äta kött. Många tankar var både logiska och genomtänkta men i och med att mina veg. idéer låg rätt nära i tid till att ÄS var ett faktum . Jag hade bara varit ”vegetarian” i ca ett år innan min ÄS bröt ut på allvar och då är det ju svårt att säga i efterhand om jag redan vid den tidpunkten som jag blev veg kanske faktiskt redan var ”lite ätstörd” bara det att jag inte hade blivit ”påkommen” än och fått diagonosen Anorexia.

För egen del kände jag mig ”äcklig” och ”smutsig” av att äta kött men konstigt nog ren och nyttig när jag åt t ex grönsaksbiffar (som det säkert var i betydligt fler onaturliga ingredienser i än jag anade) eller andra vegetariska produkter.

Kött är kanonbra och som flera av er skrev är det också väldigt nyttigt och fullproppade med viktiga näringsämnen som är svårt för en svältande person att annars få i sig.

Usch nu låter det som jag är köpt av Scan och propagerar för den ofta vedervärdiga köttindustrin (ja, den är inte vacker alls det håller jag med om…) men det jag menar är att det är särskilt viktigt för en person med ÄS att faktiskt tänka på att säkra sin egen överlevnad före man ger sig på att rädda världen (eller djuren för den delen…).

Den dagen man är frisk har man chans att göra ett ställningstagande, jag tror faktiskt att det är det allra vettigaste. Liksom att avstå helt med träningenså länge du känner att det lätt går överstyr, skit i träningen tills vidare, det går om du ger dig den på det!

Det blir automatiskt svårare att skaffa sig ett normalt ätbeteende så länge man får ångest av att äta kött. Tröskeln blir genast lite högre och det är rätt onödigt att göra friskutvecklingen extra lång och krånlig för sig.

Undantag är förstås om man sedan flera år aldrig har ätit kött alt. kommer från en familj eller kultur där kött inte är brukligt. Då vet man sina värderingar sedan länge men i nära tid till ÄS är det svårt att veta vem man egentligen är och vad man står för. Är det verkligen jag själv som inte vill äta kött eller ligger det något mer bakom mitt ställningstagande? Finns Ana med i bilden?

Det är svårt att veta om man inte är 100% frisk.

Jag tycker Agnes kommentar till gårdagens inlägg är mycket tänkvärd:

”Jag var vegetarian 6,5 år innan jag blev inlagd. det var av etiska skäl och inte direkt med maten att göra för att gå ner i vikt. kändes ju lite kul att kanske få gå ner i vikt, men minns jag rätt gick jag istället upp.

Åt iaf vegetariskt och kunde INTE tänka mig att någonsin äta kött igen, möjligtvis kyckling då och då.

När jag blev inlagd fick jag fortsätta äta vego, men det var extra bröd+smör till och större portioner (som det ska vara om det är vego). Men de försökte puscha mig att äta kött, och till slut tvingade dem mig att börja göra det.

När man är extremt underviktig är det faktiskt jätteviktigt att äta kött. Det finns något ämne som ENDAST finns i rött kött, något protein har jag för mig. annars äter kroppen av sig själv, den äter på sina muskler. Man bygger upp kroppen mycket bättre om man börjar äta kött och den STORA FÖRDELEN är att man kan utmana sig med ALL mat.

Man kan gå till vilken restaurang som helst, inte bara vegetariska. Man kan lättare äta hos andra för de äter kanske kött.

Och nu när jag börjat äta kött och det börjar kännas bra (tänker på att det är för MITT BÄSTA som jag faktiskt måste tänka på ett tag, även om det gör ont att jag går emot mina värderingar) men nu skriker min kropp efter mer kött. den vill ta igen och jag är ofta sugen på kött, så jag gör nästan mer kötträtter än vegetariska.

Alltså: det går att bli frisk som vegetarian, men det är mycket bättre att äta kött för då är all mat inkluderat i friskprocessen. Det kan faktiskt vara svårare som vegetarian, för ska man få i sig allt behöver man äta mer nötter, avokado (nyttiga fetter), mycket sojabönor och sojaprotein, allt bröd till maten. mycket ost, t.ex. fetaost. mycket smör och ost som pålägg. etc.

Det kan liksom bli knepigare att få med allt och få det näringsmässigt komplett.

Jag ville bli frisk på lättast möjligaste sättet och det var genom att börja äta kött.”

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Semester från hjärnspöken

God morgon Sverige!

Har haft en helt underbar helg hittills!

Gårdagen bestod av en del resande och små mysiga raststopp längs med Sveriges alla motorvägar och sjöar.

Senare under dagen nådde vi Göteborg.  Kvällen avslutades med att hela gänget köpte hämtmat för att därefter fortsätta ut till Sillvik, en badplats med ett helt underbart landskap av klippor där man får sig en perfekt solnedgång så här års.

Att kunna sitta på varma klippor när klockan är en bra bit efter tio på kvällen är verkligen en ren sommarlyx och jag är så glad att jag befinner mig på Sveriges västkuset den här tiden på året.

Sillvik

Innan jag somnade igår slog det mig återigen att utflykter och liknande spontanitet var en nästintill omöjlighet för mig förra året (och åren före).

Jag vägrade åka någonstans så länge jag inte hade tillgång till gym och var 110% garanterad att jag skulle få möjlighet att träna och äta den mat jag själv ville. Annars fick det helt enkelt vara, då stannade jag hellre hemma även om det livet innebar oerhört trista och påfrestande tvångsrutinerutiner. Helt klart innebar det livet en oerhör tristess men det var i alla fall tryggare än det livet där otäckta matöverraskningarna väntade på mig varje dag.

Därför var resan till USA för ett par månader en oerhörd viktig milpunkt i min friskhetsutveckling. Att tillbringa tre veckor i ett främmande land, med vänner och nya matrutiner kan vara svårt för många, än mer för en person som har levt ensam med svårt träningsmissbruk och anorexia i flera år. Men jag klarade av det och det var inte ens jobbigt, tvärtom kunde jag njuta av varje dag och verkligen se varje måltid som ny utan hänsyn till vad jag ätit timmarna före eller vad vi skulle äta dagen efter.

På samma sätt är det en sådan oerhört lättnad att kunna göra samma saker nu igen. Det är oerhört viktigt att kunna vara spontan och flexibel, inte bara för att man ska kunna få sina relationer att fungera utan även för att kunna ha ett fungerande arbets- och eller studieliv.

Har du funderat på hur många timmar av dygnets vakna timmar som du ägnar på att tänka på mat och träning? Vad gör det med dig?

Tycker du verkligen att du utnyttjar din fulla hjärnkapacitet fullt ut idag? Är du så rapp, kreativ och omtänksam som du egentligen skulle vilja vara?

Jag tycker du ska åka på semester från ätstörningarna och all ångest från och med idag. Återigen, vad har du att förlora? INGENTING men en jävla massa att vinna!

GÖR NÅGOT.

GÖR DET NU!

Mat

Garden party!

Ja, då har det blivit dags att svira om till något mer casual. Kjol och bikini blir perfekt.

Herregud när det är över 30 grader varmt mår man nästan lite illa av att sitta inne på kontor hela tiden. När jag går för dagen känner jag mig som ett lam som släpps ut på grönbete i det fria.

Umgänge, ordentlig sovmorgon och lite utflykter väntar hur som helst i helgen. Ska bli skoj men jag berättar mer i morgon!

För nu är det dags att jag förflyttar mig ett par våningar ner. Det har blivit hög tid för mig att duka ut i trädgården och tända grillen. Det vankas klassiska hamburgare ikväll.

Hoppas ni alla har det riktigt skönt där ute i värmen.

Sommaren ÄR verkligen här nu!

Med andra ord, om du har svårt att i vanliga fall släppa taget om anorexin, se det som att du går på semester ifrån Ana nu och kommer tillbaka först om några veckor igen. Under tiden unnar du din hjärna lite vila från tvångstankarna och testar att äta exakt så ”friskt” som det bara går under minst en vecka och skippar träningen, ja allt sånt.

TESTA!

Du har INGET att förlora men en massa liv och roligheter ATT VINNA! Du förtjänar lite lugn. Inget farligt händer om du tar dig en paus från ÄS-livet i sommar.

Kom ihåg att du kan alltid gå tillbaka till ÄS igen om du skulle ångra dig!

/Anna


Självhjälp

Läsarfråga – om tvångsrutiner

Med en blandad kost (dvs olika näringsämnen) utrustar du både dig själv och din hjärna med effektiva verktyg som är tillräckliga för att ta kål på både dina ätstörningar och tvångsrutiner.

*****

Rebecca undrar (relaterat till inlägget om hur mitt liv såg ut när jag mådde som allra sämst):

”Jag bara undrar hur det är för dig med tvångsrutiner? Har du några sådana? För jag själv har nämligen massor!

Får inte ta sovmorgon, får inte gå och lägga mig tidigare än vanligt, får inte halvligga i soffan, får inte gå hem till en kompis istället för att gå till bussen och sen gå hem till mitt eget hus för tänk om det då blir en kortare sträcka att gå, o.s.v., o.s.v.

Har du något sådant? Eller har du haft men lyckats komma ur det? Har du några bestämda mattider?

Lycka till! Din blogg är jättebra!”

Mitt svar:

Förr hade jag det otroligt jobbigt med det som du beskriver. Fick för mig en massa saker som jag tvingade mig själv att göra. Men varför jag gjorde det och till vilken nytta frågar jag mig idag..?

Inget blev ju bättre, tvärtom mådde jag bara sämre när det inte längre bara var maten och träningen som rutade in mitt liv utan även de dåliga rutinerna och tvångsmönsterna som jag skaffade mig.

Men i takt med att jag började bryta mönster vad det gäller mat och träning så bleknade och försvann de här s.k tvångsrutinerna så sambandet mellan svält och träningsberoende var väldigt tydligt, iaf i mitt fall och jag tror det är så för de flesta.

Jag ska dock medge att jag har vissa tvångsrutiner kvar fortfarande men de går inte jämföra med hur hårt jag levde förr.

Exempel på saker som jag tvingade mig själv att göra under den mest intensiva svält- och träningsperioden:

Gick alltid av bussen ett par hållplatser för tidigt (hade läst i någon fånig kvällstidning att det var nyttig vardagsmotion)

Åt alltid på exakt samma tid varje dag och anpassade hela mitt liv (inkl familjens) efter klockslaget som jag skulle äta på – bröt totalt ihop om jag  tvingades äta före eller efter den tiden  (och svaret på om jag idag har några bestämda mattider är både ja och nej, beror lite på hur jag jobbar och ev aktiviteter efter jag slutat, försöker dock ha någolunda matrutiner när det går)

Vågade bara äta ett sorts bröd som jag mentalt hade godkänt som ”ok” att äta – om brödet visade sig vara slut på morgonen t ex kunde jag få ett riktigt raseriutbrott och inte veta vad då skulle äta – idag vet jag bättre och äter något annat utan att tappa humöret (har också med svälten att göra, min hjärna kan idag hantera plötsliga överraskningar/spontanitet på ett helt annat sätt än när den var helt tom på fett & energi)

Om jag gick en promenad inbillade jag mig dagen efter att jag var tvungen att gå exakt samma promenad igen. Detta fortsatte och trappades upp på samma sätt som när jag blev träningsberoende. Plötsligt promenerade jag lika mkt o ofta som jag tränade på gym.

Undvek att sitta ner för jag hade läst en artikel – skriven av en mkt slarvig journalist – att om man stod upp så förbrände man mer kalorier än när man satt ner. Detta vet jag är en stor myt och lögn idag men på rutin står jag ändå ofta upp när jag pratar med någon. Gör det verkligen inte av samma anledning längre och när jag kommer på mig själv så sätter jag mig ner i de fall  som personen också sitter.

Fick inte titta på tv mer än x antal timmar/dag för hade fått för mig att jag skulle bli slö, onyttig, otränad om jag hängde för mycket i soffan. Men samtidigt fick jag sitta obegränsat  framför datorn hur jag nu kunde tillåta mig göra det..?! Var fanns logiken egentligen?

Hade även en del saker som att jag var tvungen att dubbelkolla stup i kvarten att jag verkligen hade stängt av eller låst t ex spis, ytterdörren, locktången, vattenkokaren, duschen, kranen, etc. Har fortfarand problem med kranen – inbillar mig att den inte är avstängd och måste hålla handen under kranen lääänge för att konstatera att den verkligen är avstängd. Dock gäller detta enbart hemma – hos kompisar eller ute på stan har jag inga problem med det (längre!).

Det var ett axplock…. herregud så störd jag känner mig när jag ser det uppradat på en lista så här… Finns säkert mkt mer dumt som har begränsat mitt liv men detta e vad jag kommer på just nu.

Och svaret på hur jag bröt rutinerna? Tja, slutade träna och började äta ordentligt. Då skedde det automatiskt. Kan inte förklara det bättre än så faktiskt.

Hjärnan ser plötsligt verkligheten på ett helt annat sätt än förrut, ja det låter som ren magi och det kan man kanske kalla det för… det kommer du själv märka när du går upp i vikt.

Återigen, svälten får dig att göra knasiga saker!!!

Känner du igen dig i något av det som jag eller Rebecca beskriver? Har du några tvångsrutiner och varför tror du?