Frisk från ätstörningar, Spiritualitet

Attraktionslagen & spiritualitet vid psykisk hälsa

attraktionslagenOavsett om du redan är en spirituell junkie eller är ny till det andliga och spirituella så tänkte jag idag dela med mig en del av min andliga resa som jag inte pratat så mycket om tidigare.

Detta kanske inte är för alla men jag tror att i alla fall för några av er så kan det här bli en liten hjälp på vägen mot att bli frisk eller åtminstone öppna ögonen för ett spirituellt verktyg om du inte använt detta förr.

Min tro, barndom & universum
Jag har alltid haft en stark tro ändå sedan jag var ett litet barn. Jag var helt övertygad om att det fanns en gud men hade ganska svårt att se vilken form som den/hen kom i. Jag trodde dock aldrig riktigt på himmel & helvete utan mina tankar drog alltid mer åt reinkarnation (själavandring där själen återföds i en ny kropp efter döden, antingen som människa eller djur beroende på vilka handlingar som vi har gjort).

Med tiden valde jag att ha flera namn för Gud som t ex ljuset, universum, energin, m.fl. Jag gick inte i kyrkan särskilt mycket mer än vid skolavslutningar & jul men var ändå i kontakt med Gud varje dag eftersom jag vände mig mot de här energierna när jag hade något på hjärtat eller funderade över något.

Gud, tur eller bara en ren slump?
Jag har alltid känt att jag har haft ”osynliga krafter och starka energier” omkring mig under hela min uppväxt. Energierna har alltid fungerat så att det jag har trott på, bett om och önskat har jag med tiden också fått. Många i min närhet (ofta de mer negativa personerna) har sagt till mig att jag har sådan ”tur” med allting. Därför har de nästan önskat ibland att något ska få fel för mig bara för att jag inte ska förvänta mig att allting ska gå min väg hela tiden.

Tur eller inte? Jag brukade svara att ju mer jag tränar desto mer tur verkar jag få… 😉

frisk-fran-atstorningarÄtstörningen fick mig att sluta tro
Dock försvann alla mina upplevelser av de här fantastiska  energierna i samma ögonblick som jag blev sjuk i anorexi året innan jag skulle fylla 16 år. Under alla mina följande år som ätstörd (drygt tio år) hade jag noll kontakt med det andliga. Med åren glömde jag bort min tro och vad jag förlitade mig på egentligen. Jag kände mig inte alls grundad längre.

Ätstörningen åt på så vis upp allting i mitt liv och så även det jag tidigare hade brunnit för och trott på under hela min barndom. Det bidrog till att jag kände mig ännu mer vilsen och utelämnad åt ingenting.

Blir friskare och börjar återfå min tro igen
I slutet av min sjukdom/början på min tillfrisknad när jag var runt 23-24 år så började jag hitta tillbaka till mina rötter igen och vågade så småningom börja tro igen.

Idag kallas detta sättet att tro Attraktionslagen (The Law of Attraction) men under min uppväxt kände jag inte alls till begreppet men det är/var i stort sätt samma sak som jag alltid har trott på men aldrig haft någon etikett eller namn för mitt sätt att tro på.

Attraktionslagen innebär att all energi som du skickar ut också kommer tillbaka. Dvs alla dina tankar, ord och val/handlingar. För många är boken The Secret en bra ingång om man vill veta mer om Attraktionslagen.

attraktionslagen-bli-frisk-fran-atstorning
Följ hjärtat och välj kärlek
Genom att berätta för universum vad du vill ha i livet och genom att du själv sänder ut positiv energi i form av positiva tankar, känslor och handlingar så är det också det du får tillbaka. Om du däremot tänker, säger och gör negativa val för dig själv eller andra så är det också det du får tillbaka. ALLTING som du säger och tänker kommer tillbaka till dig! Du vet inte när och inte hur men du kan vara säker på att det negativa kommer någon gång och i någon form.

Det är därför det är så viktigt att våga följa hjärtat som är fyllt med kärlek istället för hjärnan som är fyllt med rädsla (och massor med tankar som inte alls är sanna alltid).

Få mer flow i livet!
Jag har alltid varit en väldigt positiv tjej och är fast övertygad om att det är därför jag upplever att jag också får mer ”flow” i livet när tänker på attraktionslagen och är medveten om vilken energi som jag sänder ut.

Jag märker direkt när jag hamnar i en ond tankecirkel – per automatik får jag plötsligt rött vid alla stoppljus och får överlag mer motstånd i livet på alla plan. Det slår aldrig fel!

Attraktionslagen & spiritualitet vid psykisk hälsa?
För att knyta ihop säcken så började jag använda mig av det här tankesättet och tro allt mer under min tillfrisknad. Bland annat använde jag ofta affirmationer och tillverkade en visionboard över vad jag önskade mig från livet & universum. Den hade jag vid sängen så att jag kunde se och fyllas av ny inspiration & motivation varje morgon & kväll.

psykisk-halsa
Existentiella frågor & sinnesro
Min poäng är att jag tror att fler skulle må bra av att utforska det existentiella ännu mer och faktiskt våga tro på något. För egen del utforskar jag detta mer för varje dag och upplever att de allra sista pusselbitarna som gör mig riktigt hel är att tro. Det förtydligar mitt syfte på jorden. Den tanken – att vi alla har ett syfte på jorden och vår uppgift går ut på att ta reda på vad den är ger mig sinnesfrid och skapar ett härligt lugn inombords.

Vi har alla ett syfte och minst en egenskap som vi är riktigt bra på.
Jag tror vi alla är s.k Masters på något i livet. Utmaningen är att ta reda på vad ens uppgift och syfte på jorden är. Det tar olika lång tid för oss innan vi hittar vad det egentligen är.

Jorden är ett enda stor klassrum där vi lär oss hela tiden och tränas för något ännu större som väntar på oss. Livet går ut på att du ska hitta din gåva och ge/lära den vidare till någon annan som behöver den. När livet är slut ska det vara så. Då har vi slutfört uppgiften som vi från början har hit kommit till jorden för och går sedan vidare till nästa viktiga uppgift som väntar på oss någon annanstans.

Vad tror du? Har du funderat över ditt syfte i livet? 

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Svar på era frågor

Nu är det äntligen dags att svara på lite frågor! Är medveten om att det är en del som jag har missat den sista tiden…

Håll till godo!

Blir alldeles tårögd här… Så starkt och bra gjort! Jag vet hur svårt det är.

Jag ”tvingar” mig själv att ta promenader varje dag för annars är jag inte värd mat.

Är inte långa promenader i flera timmar. En timma om dagen. Är det för mycket?

Jag har 18 i bmi. Inte så underviktig. Får träna och det skapar ångest bara tanken på att jag FÅR tränam men väljer att inte göra det för jag orkar inte. Känner mig lat o dålig. Promenader mår jag bra av men orkar inte med detta tvång. Önskar jag tyckte om mig själv lika mycket oavsett träning el inte.

Men promenader räknas väl inte som träning???”

Åh, dessa förrädiska promenader!

Jag testade själv för flera år sedan att försöka lämna äs samtidigt som jag fortsatte med promenaderna. Det funkade inte. Tyckte inte det räknades som träning men det spelar ingen roll vad man räknar det som. Det är ett tvång och en del av sjukdomen som man mår psykiskt dåligt över om man inte får utöva det. Promenader var därför för mig ett destruktivt beteende. Om promenaden bara är något som du ska få överstökat för att få lugn i sinnet efteråt är det fel, tycker jag.

Du har svaret själv. Du säger själv att du inte orkar med detta tvång.

Hur ser du på ditt liv? Vill du fortsätta promenera dessa ångestfylllda promenader livet ut? När du är 30 år? När du är 50? Funkar det med ev. familj och partner? Vad händer i så fall med din spontanitet, lust och livsglädje? Är det verkligen en hållbar livsstill att promenera varje dag för att hålla ångesten borta?

Jag jobbar som du och många av dina andra läsare för att bli helt frisk från en ätstörning.
Jag har kommit ganska långt, men det finns vissa livsmedel som fortfarande känns svåra.
Jag kan äta på restaurang och bryr mig då inte jättemycket om vad maten innehåller, men det är tuffare när jag ska laga mat själv.

Jag tänkte höra med dig hur du gör.

T.ex. när du använder creme fraiche i din matlagning, använder du då den med 34% fetthalt?

Jag har länge funderat på vad som är ”normalt” och vågar inte riktigt lita på mina föräldrar.
Jag förstår att folk gör olika, men jag skulle gärna vilja höra vad du tycker/tänker om det eftersom du är/har varit i samma situation.

Jag är ju ingen dietist eller kostexpert på det sättet men vad som har funkat för mig har varit att under min sjukdomstid åt jag alltid filtrerad lättyoghurt till allt. Vilket man blir väldigt less på så fort man inser att det finns ett liv utanför äs… Dock när jag väl kickstartade igång en ny fas i friskutvecklingen tog jag klivet till gräddfil och lätt creme fraiche (15 %). De är rätt standard i mitt kylskåp idag men ibland tycker jag det är gott att använda den med 34 %, beroende på vad jag ska ha den till. T ex har jag haft blodpudding i veckan och då tyckte jag standard creme fraichen gjorde sig bättre som tillbehör ihop med lingonen. Jag tycker du ska testa lite olika sorter och själv komma fram till vad du trivs med.

Använd ditt smaksinne, mat är fantasiskt roligt så fort du tillåter dig att leka med den och upptäcka själv!

… tillåter jag mig nu att äta mer normal mat och tom fett.

Men det är svårt, det som nu händer är att jag tycker mat är så himla gott och jag är helt fokuserad på att få äta. Det är som att min kropp har vaknat till och nu vill ha mer fett och kolhydrater.

Jag gissar att det har något med att ha levt på svältnivå med enorm fettbrist och total kontroll i över 10 år att göra? Jag vet bara inte hur jag skall hantera min situation då jag nu tillåter mig att äta, men tycker jag äter för mycket och får därmed mycket ångest och känner mig tjock – översättning, jag börjar närma mig BMI 19. Tänk om jag bara kommer gå upp och upp i vikt?

Jag vet inte hur jag ska tolka min kropp, vad vill den ha?

Är det överätning/hetsätning som ligger bakom sugen på mat? eller är det kroppen som behöver det? Ska jag tillåta mig själv att äta när jag är sugen? Hunger vet jag knappt vad det är så jag tror det är sugen som styr, men jag vet inte vad som är vad. Jag litar inte på min hjärmas signaler.

Hur hanterade du viktuppgången? Kunde du särsklija vad din kropp verkligen ville ha och vad som var din ”hjärna” som spelade ett spratt?

Jag känner igen mig i det du skriver om ”jag är helt fokuserad på att äta”. Så var det länge när jag väl tillät mig mat igen. Men det är helt naturligt, något annat vore väl konstigt? Om kroppen har svultit så länge är det klart att hjärnan nästan får en chock när man väl tillåter sig mat igen. Lite som Va är det sant? Får jag verkligen mat nu? På riktigt?!

Och svaret på överätning är solklart JA. Det har blivit många gånger som jag inte fattat vem det är egentligen som skriker efter mat i mig: Är det hjärnan, kroppen, själen, någon brist eller sug eller bara en frestelse?!

Det som jag har lärt mig efter alla turer och tagit med mig är framförallt allt att strunta i att analysera det hela så mycket. Låt det ske.

Efter alla turer som har varit har jag insett att kroppen är alldeles för kemisk och komplicerad för att jag som lekman ska kunna bedöma dess beteende utifrån vad den signalerar att jag ska stoppa i munnen. Den reparerar, bygger upp, städar och fixar så mycket att jag omöjligt kan säga varför?

En sak som jag har märkt är att ju längre tid (nu pratar vi flera månader!) som jag har ätit regelbundet, tillräckligt och kombinerat kostcirkelns alla delar vid samma måltid desto mer sällan infaller överätningarna. Idag är det mycket mer ovanligt att jag får plötsliga sug eller blir akuthungrig på konstiga tider. Om jag blir det beror det på att jag ätit för lite under dagen och då tar kroppen igen det med råge. Detta slår aldrig fel och nu för tiden bara accepterar jag att det är en del i min fortsatta friskutveckling.

Precis som vem som helst som äter för lite blir man ju svinhungrig framåt kvällen. Därför kan det vara bra att försöka att inte tänka så mycket på om det är vanlig hunger eller någon slags brist man har.

Bara ät, det är enda sättet att få lugn och ro i både kropp och själ.

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Dags sluta träna?

Jag ligger återigen rejält efter med att svara på mail och kommentarer. Ni får ha överseende.

Om ni vet med er att ni har mailat och inte fått något svar beror det varken på ointresse eller nonchalans. Jag hinner bara inte med.

Samma sak med förfrågningar angående uppsatser och projektarbeten. Jag skulle jättegärna lämna mina kommentarer och svara på frågor men just nu finns helt enkelt inte tiden.

Jag blir jätterörd att ni är så många som vill intervjua och få höra min historia. Jag är den första att skriva under på att det ni gör är viktigt och behövs! Dock vet jag att ni kommer långt genom att gå tillbaka i arkivet och läsa gamla inlägg, det är nästan ännu bättre än att jag upprepar mig.

En sak som jag får en del frågor om är hur man kan sluta träna och inte räkna kalorier.

Fick en kommentar som såg ut så här:

”Hej,

tycker dina inlägg är underbart peppande och jag älskar att läsa det du skriver.

Jag är själv ”träningsmissbrukare” och har nu fått i uppgift att under en månads tid helt sluta träna. Vilket jag får riktigt ont i magen av att tänka på!

Och som jag förstår det så har du också tidigare varit träningsmissbrukare.

Slutade du träna helt på direkten och hur reagerade kroppen på det?

Hur kändes det att börja träna igen, var det skrämmande osv?

Skulle vara jätte tacksam för svar!”

För att göra en lång historia kort så tränade jag dagligen flera timmar. Ofta tänkte jag att jag skulle trappa ner träningsmängden, t ex bara träna 4-5 dagar i veckan istället för 7. Men det gick aldrig.

Jag klarade helt enkelt inte av det.

De dagar jag hoppade över träningen så åt jag mindre. Tränade jag fick jag äta mer. Punkt.

Det var ett evigt kompenserande.

Jag älskade känslan av nyttig och ren efter träningen men själva träningspasset var inte kul. Jag hade noll träningsglädje och tränade av helt fel syfte. Jag ville bara bränna så många kalorier som möjligt, någon annan funktion hade inte träningspassen. Jag såg aldrig fram emot att träna utan det jag längtade efter var KÄNSLAN att veta att jag hade bränt kalorier.

Sommaren 2009 var jag så svag och sov så oroligt att jag trodde att jag skulle dö.

Orkade knappt sitta upp när jag skulle äta men hade konstigt nog krafter att fortfarande kunna träna. Jag förstod att en dag skulle något hemskt inträffa om jag inte satte ner foten NU.

Med den enda lilla egna viljan som jag hade kvar ingick jag ett avtal med mig själv (bloggen föddes).

Jag skulle bli helt träningsfri.

Jag började med en testvecka då jag inte fick träna något alls. Inte heller promenader (som är förrädiska!).

Från dag ett kände jag enbart en enorm lättnad av att slippa gå och träna.

Det var väldigt skönt för nu hade jag ju en slags”ursäkt” för att slippa träningspassen. Jag fick helt enkelt inte lov att träna och så var det med det.

Jag hade inga problem att falla in i ett helt träningsfritt liv. Samtidigt märkte jag även att betydelsen av att räkna kalorier blev ovästentlig och därmed började även äta betydligt mer fritt hur jag ville.

Detta var ett bra första steg för mig att öva på att våga släppa på kontrollen.

När veckan hade gått hade jag fått ”smaka på” och påminnas om hur ett friskt liv faktiskt var. Jag hade försökt att omge mig med människor som jag tyckte om och försökt äta så likt dem som möjligt och följa deras matrytm.

Jag gillade det jag hade upplevt även fast jag förstås var skitskraj för att förlänga min testvecka. Dock visste jag inte riktigt vad exakt jag var rädd för, men det nya som väntade på mig antar jag.

Det ”nya livet” som jag inte visste vad det skulle innebära.

Men, tänkte jag. Jag hade provat så länge på hur det var att leva under svält och träningsmani.

Det var inte roligt.

Jag hade ingen träningsglädje.

Jag mådde sämst.

Jag skrattade aldrig som jag gjorde före ätstörningarna.

Jag var inte jag.

Jag saknade mig själv något så djävulskt. Men någonstans långt inne i mig fanns det en röst som viskade att jag inte var förlorad. Inte ännu!

Jag kunde fortfarande rädda mig själv.

Återuppväcka mitt gamla jag.

Min personlighet fanns kvar men sov så länge den inte fick tillräckligt med mat och energi.

Jag förlängde mitt träningsförbud vecka för vecka.

Jag skulle ge det friska en chans.

Jag visste hur det var att leva svårt ätstörd men om det friska visste jag egentligen ingenting.

Jag var tvungen till att ge det en chans. Testa och se om det var bättre att leva frisk än att vara ätstörd.

För annars kunde jag faktiskt alltid välja det ätstörda livet igen. Längre fram efter att jag testat på att ha ett friskt BMI och sunda träningsvanor under en längre period. Den möjligheten skulle alltid finnas kvar. Det kunde ingen ta ifrån mig. Valet var helt och hållet mitt.

De tankarna har jag fortfarande med mig i bakhuvudet. Om jag ska vara ärlig så tror jag också att det är dem som har gjort att jag vågat klättra så långt upp på friskstegen som jag har gjort.

För jag kan alltid vända om.

Möjligheten att bli ätstörd och träningsmissbrukare igen kommer alltid att finnas där ifall jag inte skulle trivas med det nya.

Men jag ser inte längre någon anledning till att välja ett sjukt liv igen.

Det friska är alltför bra. För roligt för att gå miste om. För många härliga personligheter som jag aldrig skulle få lära känna!

När jag slutade träna var jag övertygad om att jag ALDRIG skulle vilja träna igen (Minns du även detta, M?) 😉

Jag var övertygad om att alla som tränade LJÖG och att alla bara gillade själva nyttighetskänslan efteråt. Ingen njöt på riktigt av tiden under själva träningspasset. De som sa något annat var lögnare.

Men jag hade uppenbarligen helt fel.

I april 2010 fick jag plötsligt ett infall att jag ville ut i joggingspåret. Av ingen anledning alls.

Det var den första riktiga vårdagen. Ni vet när fåglarna kvittrar och man märker att det är för varmt att gå med jackan på.

Jag kommer aldrig glömma den här dagen.

Jag var så lycklig.

Jag hade aldrig sprungit varken så kort eller så långsamt i hela mitt liv. Jag hade dessutom gått över hälften av all den tid som jag hade varit ute i spåret.

Ändå blev jag så glad när jag märkte att min kropp bar mig. Att den samarbetade med mig.

Mina älskade ben som här och där tog tjolahoppsansteg och små skutt till Robyns nya Body Talk Part 1 (som någon redan hade läckt i förväg på nätet).

Jag kände mig som född på nytt. Det var så roligt att få vara ute en stund och känna att kroppen fick arbeta med den nya kroppsuppssättningen som jag hade utvecklat nästan sju-åtta månader efter mitt träningsförbud.

Hade noll kondition och inte mer än kroppens grundäggande muskler som den hade byggt upp själv med hjälp av mat.

En viktig faktor för att det kunde kännas så bra första gången tror jag beror mycket på att jag inte hade någon klocka med mig + att jag sprang i en helt ny (och vacker!) miljö utmed kusten. Det fanns ingenting att prestera, inga krav.

Det är den känslan jag har med mig i min träning än idag. Jag kommer aldrig träna mer än några gånger i veckan. Tränar jag mer än 2-3 gånger tycker jag inte det är kul har jag märkt. T ex går jag aldrig till gymmet eller ger mig ut i spåret bara för att det är ”onsdag”. Sådana rutiner tycker jag inte om. Kroppen måste få bestämma.

För mig har det varit en vinst att äntligen lära mig upptäcka min egen gräns för när jag njuter och inte njuter av träningen.

Som jag brukar säga:

Det är spännande att möta sitt jag i en ny och friskare version.

många plan.

Hoppas du blev något klokare av det här, ta hand om dig!

Ångest, Mat, media, Självhjälp

– DÄRFÖR blir vi ätstörda!

Vilket himla liv det har varit kring Veckorevyns kampanj Size Hero.

Vissa är för, andra emot.

En del tycker det är bra medan andra menar att Veckorevyn bara är ute efter att få sälja fler lösnummer.

Själv vet jag inte vad jag tycker.

Eller jo, det gör jag faktiskt.

Jag vill så gärna gilla det här men något i deras IDENTITET-PROFIL-IMAGE stämmer inte (ni som har studerat marknadsföring förstår vad jag menar).

Här kommer en snabb skola i hur ett företag blir framgångsrikt i sin marknadskommunikation genom att bygga upp en god relation med dig som konsument:

IDENTITET – Jag är (dvs Veckorevyns egen syn på sig själva)

PROFIL – Jag vill vara (Veckorevyns profil är den sammanhållande länken mellan identitet och image. Genom att profilera sig på ett genomtänkt sätt t ex via PR och marknadsföring kan VR påverka sin image i den riktning dem själva önskar.)

IMAGE – Jag uppfattas (den uppfattning som uppstår i ditt och mitt medvetande när vi kommer i kontakt med varumärket Veckorevyn)

En av anledningarna till att så många ifrågasätter VRs kampanj är förmodligen för att företaget inte har lyckats att få ovanstående bitar i balans.

Kort sagt, tidningen säger något som man vill vara och brinner för men bredvid Size Hero-budskapet pysslar man sedan med lite andra saker som inte går i linje med det som man tidigare har sagt.

Alla framgångsrika organisationer bygger på medarbetarnas egen delaktighet och medvetenhet om
syftet och framtidsvisionen för verksamheten.

Det vill säga det räcker att de enskilda medarbeterna har bloggar eller på annat sätt utstrålar (t ex i tidningens övriga texter) där det tydligt framgår att man har helt andra värderingar än det tidnigen i sin profil kämpar för att kommunciera – då faller heller idén.

På samma sätt om enskilda medarbetare representerar VR i olika paneler och debattprogram. När man gör det krävs det verkligen att personen uppfattas som trovärdig, annars blir vi direkt misstänksamma och ifrågasätter om tidningen verkligen är så ärliga som de själva säger.

För egen del har jag aldrig haft problem med att se snygga och smala tjejer på bilder. I alla fall har jag aldrig tänkt att ”så ska jag också se ut”.

Men jag har ändå själv varit en Size zero (visst låter det betydligt glamorösare än anorektiker?).

Och varför jag egentligen inte bryr mig ett dugg om vad VR gör och inte gör har mer att göra med att jag blir orolig att folk tror att det räcker sen.

Att det är tillräckligt att bara byta ut Size Zero tjejerna mot större modeller.

Att det blir bra sen.

Att folk tror att detta räcker för att lösa problemet med varför så många tjejer (och killar!) utvecklar ätstörningar.

Jag tycker Hanna Fridéns inlägg i debatten är intressant.

Hon skriver:

Vilken ung människa vill bli en medelmåtta?

”Vet ni en sak som motiverade mig? När man visade upp bilder på vanliga kvinnor.

Varför skulle jag vilja vara en medelmåtta?

Jag ville vara bäst!”

Kanske är en förändring av mediebilden en bit på vägen i syfte att förebygga ätstörningar. Jag har själv ingen aning om detta.

Men en sak vet jag.

Det är inte bara pga mediebilden som så många av våra närmaste vänner idag befinner sig i en gråzon bland ätstörningar… Med huvudena proppfulla av bantning, LCHF, kalorier, matförbud, sockerransonering träningshets och ÅNGEST.

När VR får så mycket utrymme blir jag lite orolig att vi glömmer bort allt det andra. Det där som inte syns lika tydligt. Det som alla kanske inte tänker på men som vi matas med flera timmar varje dag.

Allt det där andra som fick mig själv tappa så många kilon att mitt BMI en dag låg snäppet under 15.

”Allt det där andra” är allt det där som är svårt att peka ut och sortera i fack.

Men som tillsammans utgör viktiga ingredienser i det livsfarliga receptet för hur en person enkelt ska utveckla ätstörningar.

Saker som triggar ätstörningar: (tillsammans blir de en stor bomb som en dag exploderar!)

När man med flera hundratusentals läsare skriver om hur effektivt det är att banta med barnmat (tycker inte att det här är ett dugg kul och då är jag ändå inte någon humorbefriad person)

Skribenter som spottar ur sig artiklar om hur länge man måste jogga för att bränna fem geléhallon (Till vilken nytta? Jag garanterar att dem som läser artiklarna är dem som har minst nytta av den här informationen!)

Hälsotidningar som uppenbarligen saknar kunskap om näringslära och gör enskilda livsmedel till bovar och ”farlig mat”.

Självutnämnda hälsogurus eller slarvigt pålästa personliga tränare (inte sällan med stora bloggar eller hälsospalter) som har en underton i sina texter att allt som innehåller socker är dåligt för oss.

Stora bloggare som uppenbarligen är köpta av något hälsoföretag och går loss i varannat inlägg om sin fixering vid smalhet och hur bra det är att äta så här och utesluta det här, bla bla bla…

Fåniga tidningsrubriker som t ex ”Maten som ger dig plattmage” eller ”Maten du ska undvika

Tanken med listan är inte att peka ut någon.

Snarare är den ett sätt att på ett pedagogiskt sätt visa på ett litet urval som tillsammans med all annan missvisande hälsoinformation (där källgranskning ofta saknas) som vi dagligen bombaderar våra hjänor med enbart leder till en och samma sak:

ÅNGEST

… som på sikt leder till…

ÄTSTÖRNINGAR (även om man ingen tror det i början som nyfrälst hälsofantast för då mår man bara såååå bra)

Den magiska trollformeln i de ätstördas värld lyder nämligen:

Många bäckar små…

Träning

Frågor om mig


Har skrapat ihop lite frågor som ni har haft i kommentatorsfälten. Ledsen att jag inte alltid svarar direkt men hoppas detta funkar lika bra.

Vad är det för kurser du ska gå?

Den här veckan ”testar” jag på en del dansgrejor och senare kommer det även bli lite kör. T ex arrangerar dansstudion Chicago på söder Öppet Hus hela veckan. Tänk att kunna dansa som på bilden nedan, visst verkar dem ha väldigt skojigt?

Bild från Miriams kafferep

– Underbar blogg för övrigt!

Tränar du något nu eller är du fortarande ”träningsfri”? Din blogg e grym…motiverar och insirerar, tack!

Jag har börjat ta tennislektioner (bland det roligaste jag gjort, ett helt nytt område för mig men har sysslat mycket tidigare med bollsporter!). I höstas började jag även löpträna 1-2 ggr i veckan, men när snön kom blev det lite mindre. Det är häftigt att få känna kontrasten mot att tidigare ha tränat 7 dagar i veckan (flera timmar per dag) mot som idag, ett par timmar i veckan. Äntligen njuter jag och uppskattar verkligen själva träningspasset och inte enbart den sköna känslan efteråt. Det är nytt för mig att inte känna att tiden som jag tränar är tid som jag bara ska ”ta mig igenom”  eller snabbt få överstökad. Det är lyx att tycka träning är kul och det trodde jag aldrig att en person med min personlighet och sjukdomshistorik aldrig någonsin skulle kunna uppleva.

Träffar du dina läsare någon gång? Hur har det varit?

Jo, det har blivit rätt många faktiskt. Det är alltid roligt att få ett ansikte på er som läser och kommenterar. Dock kan jag tycka att det är enklast att träffas en eller två och inte så många samtidigt. Jag tycker heller inte det är så intressant att prata ätstörningar heller om jag ska vara riktigt ärligt. Självklart är det en enkel sak att ta upp då det är en gemensam referenspunkt men jag är av den åsikten att försöka fokusera på friska och positiva saker istället för att gotta in sig i sjukdomen för mycket. Det finns rätt mycket annat som jag kan tycka är intressant att veta om personen jag träffar.  🙂

 

Mat

Nyttigt med mindre grönsaker

Del 3 i Mina Bästa Nyårskarameller över året som har gått så måste jag nämna grönsakerna.

Grönsaker har länge varit en stor del av mitt liv och utgjort en alldeles för stor del av min kostcirkel.

Men sedan ca tre månader tillbaka har jag lyckats minska ner på grönsaksbergen och ersatt dem med mer kolhydrater, proteiner och fetter i form av såser, veteprodukter / potatis och skruvat upp min köttkonsumtion (japp, även rött kött).

I förra veckan när jag ringde mina föräldrar inför julen frågade dem mig som de alltid gör – lika omtänksamma som alltid – om det var något speciellt jag önskade skulle finnas hemma.

Jag sa inte ett ljud om att de skulle köpa hem vare sig extra gurka eller tomat.

Ändå upptäckte jag, så fort jag satte min fot innanför dörren, berget med de röda tomaterna som tonade upp sig  i skålen på köksbordet och de fyra gurkorna i kylen.

Jag sa inget utan blev bara – ännu en gång – plågsamt medveten om hur djupa spår min ätstörning har satt. Förr blev jag nämligen fullkomligen galen när mina grönsaker var slut och skällde ut alla som fanns i min närhet ifall någon hade ”stulit” sista gurkbiten utan att fråga först.  

Låter kanske fånigt för en utomstående men för mig personligen är det en liten seger att efter en hel vecka upptäcka att tomaterna i skålen har börjat mjukna och tvingas flytta in dem i kylen för att de inte ska mögla. Här pratar vi alltså om en tjej som tidigare åt ca 3 gurkor och 1,5 kg tomater på 2-3 dagar… Inte bra!

Missförstå mig inte, nog ska man äta grönsaker men liksom Gisela skriver i Mattillåtet så är detta inget man normalt sett behöver uppmuntra anorektiker till eftersom personerna vanligen är duktiga på att få i sig de rekommenderade näringsmängderna ändå genom en överdriven konsumtion av både frukt och grönsaker.

Och visst, jag har fortfarande en mängd kokta grönsaker till maten men även den har minskats ner till förmån för hela kostcirkeln. Jag har sagt det tidigare, jag må vara ett par storlekar större nu för tiden men jag har ett så in i helvete större lugn i kroppen och dagarna är inte längre långa transportsträckor som jag  ska orka ta mig igenom. 

Jag trodde aldrig jag skulle erkänna det här men sedan jag började äta kött i större mängder i kombination med en lite tjockare sås och kolhydrater i form av t ex potatis känner jag mig oerhört pigg och välbalanserad. 

Liksom förr när jag var sjuk, svårt anorektisk, och blev hög på nyttighetskänslan då jag drack te och åt grönsaker hela dagen för en ”detox”  får jag idag faktiskt en liknande känsla när jag nu istället väljer att äta från hela kostcirklen (+ lite socker emellanåt för att lyckas vara helt fri i tankarna).

Jag känner mig nyttig och sund som ser till att ta hand om mig själv. Ja, riktigt duktig som ger kroppen alla de byggstenar som den behöver för att jag kunna vara snabb i huvudet, trevlig, intelligent, social, charmig, glad, etc så mycket som möjligt i min vardag.

Jag känner att jag tar ansvar. Både för mig själv och för min kropp.

En varierad kost skapar en stabil mentalitet och en stark kropp som jag idag inte för mitt liv skulle vilja vara utan.

Det spelar ingen roll att storlek 34 är alldeles för litet och att jag har fått uttöka min garderob till bokstaven ”M”. Det är så min kropp ser ut när fungerar och det betyder inte att den inte är hälosam. Tvärtom utstrålar jag mer hälsa idag än någonsin tidigare.

Ja, detta till och med trots att jag inte sockerransonerar! 😉  

Men den kanske största vinsten och lättnaden som jag upplever efter att ätit så här varierat i några månader är att jag äntligen börjar märka av att kroppen så sällan får olustiga och läskiga akutsug efter specifika livsmedel. 

Tack vare att jag ser till blodsockret håller sig på en jämn nivå  så slipper jag mindre trevliga överraskningar som i inlägget för ett år sedan:

Ångest över frukt 

Sträck gärna upp en hand om du känner igen dig..?

Självhjälp

Jo, jag vann!

Den här veckan kommer jag att sammanfatta året som har gått. Höjdpunkter, milstolpar, nya höjder på friskstegen och liknande. 

Kort sagt en slags variant av ”Mina bästa nyårskarameller”. 

Bäst i år var utan tvekan att få bli nominerad till UnderbaraClara-stipendiet. Sedan att det gick så långt att det  blev jag som tilldelades stipendiet i slutändan, det trodde jag aldrig

Kajsa frågar:

Vad innebar stipendiet från UnderbaraClara? Vad gick det ut på?

Var det ett stort stipendium?

Vad ska du göra för pengarna?  

Jag har svarat på liknande frågor tidigare i höstas under inlägget UnderbaraClara-stipendiet, varför?

Summan var på 5 000:- som jag har avsatt på ett separat konto.

Stipendiet utgör en grundbas för mig som har en förhoppning om att en dag kunna använda pengarna för att framöver bygga vidare på allt som jag skulle vilja göra (förändra, utveckla och förbättra!) inom området för tjejers hälsa och välmående.

Stipendiet är ett viktigt kvitto på att frågorna som jag lyfter fram är viktiga och måste disktuteras betydligt mer än vad dem gör idag. Framförallt måste allt snack och debatt leda till action, att det faktiskt händer något efter allt prat om tjejers ”situation” (?). Mer verkstad och mindre snack. Nu!  

Utnämningen var en mycket välbehövd puff och stöttning. För som ni säkert alla vet vid det här laget så kan det storma  rätt hårt här inne ibland och då är det extra skönt att få veta att det man gör är rätt.

I och för sig har jag väl egentligen aldrig behövt tvivla på att själva sättet som jag har valt att skriva om ätstörningar och hälsa på skulle vara fel.

För ju fler som blir upprörda över saker som jag skriver om, ja det brukar oftast betyda att här har vi verkligen en sko som klämmer = dvs en ännu större anledning att vi pratar om och lyfter frågan från alla möjliga olika håll.

Därför var stipendiet en väldigt viktig morot – det gav nytt syre till elden!

Så jag bloggar envist vidare.

För vem vet?

Kanske är det jag som en dag sitter i en referensgrupp med syfte att utveckla och förbättra kvinnors välmående och hälsa i det här landet? Eller kanske ännu bättre, att tillsammans med ett gäng smarta tjejer med skinn på näsan (finns loads av dem och många av dem är dessutom flitiga bloggare…) sparka igång förändringen på egen hand istället för att sitta på kammaren och rulla tummarna innan saker och ting händer, innan någon ska fatta.

För ärligt talat, idag är jag inte säker på att jag vill ha barn av den enkla anledningen att de ska behöva växa upp i det hårdnackade, ytliga västerländska klimatet som vi har. Det har visserligen alltid varit tufft att växa upp och man brukar säga ”barn av sin tid”. Och man kan heller inte mäta smärta…

Men… 

Ändå får jag känslan av att det blir allt hårdare att leva. Och att barn idag får svårare att ha kvar rätten att bara få vara barn.

Men som sagt, det går att förändra saker.

Så länge det finns glöd, en stark vilja, passion och lite jävaranamma.

Och tuffa tjejer förstås.

Men det vet jag att det finns.

Loads.

Självhjälp

Jul hemma hos mig och prat om ätstörningar

Den här veckan har jag tagit lite bloggledigt, vilket har varit  välbehövt för att hinna i kapp till jul.

Nu har jag några dagars ledigt och uppdateringarna här kommer stegvis bli allt mer regelbundna igen. Jag lovar!

Just nu njuter jag av befinna mig tillsammans med de människor som jag älskar mest av allt i hela världen:

Min familj.

Jag har börjat lära mig att sätta upp skriftliga mål både har sina för- och nackdelar.

Det är bra på så vis att det blir väldigt tydligt vad jag måste förändra hos mig själv och hur jag ska göra för att nå dit jag vill. Men fallet blir också extra hårt när jag misslyckas.

Inför årets jul valde jag därför medvetet att fega lite och  inte skriva ut allt som jag hoppas på att uppnå och få ut av den här julen. Delvis beror detta även på att jag märker att så många omkring har börjat läsa bloggen och det påverkar mig ifråga om hur mycket jag verkligen vill dela med mig och blotta av mig själv.

För det är trots allt detta som alla bloggare gör, blottar oss själva.

 Även fast det kanske inte alltid verkar som det så är jag i verkligheten en person med ganska hög integritet och jag vet trots allt inte ett smack om bekanta som tex grannar, ”halv-nära” vänner, kompisars syskon, föräldrar, etc.

När man är så öppen med sina känslor förväntar man sig i det riktiga livet att även budskapets mottagaren är generös och delar med sig av sina egna upplevelser och erfarenheter. På så vis bygger man upp en ömsesidig dialog och ett förtroende för varandra. Men i bloggvärlden gäller tyvärr helt andra spelregler och andra normer än i det ”verkliga livet”.

Hur som helst, några av mina mentala mål som jag kan skriva om så här i efterhand går bara bättre och bättre.

Jag känner att jag utvecklas och det är en rätt cool känsla när jag så tydligt märker av att det är helt nya stadier / nivåer som jag nu möter på vägen upp på friskstegen. Under alla år som jag har kämpat och klättrat upp och ner på stegen har jag alltid ramlat tillbaka ner på ungefär samma fattiga och sjuka nivå  – oftast har detta skett när jag har sett i spegeln att min kropp har blivit mjukare ( i mitt fall är det alltid överarmarna som växer till sig tidigt vid viktuppgången).

Den här gången har det inte blivit så och mycket är tack vare att jag ser på mig själv med helt andra ögon.

 T ex mina mjuka höfter som numera kräver ett par större byxstorlekar än vad jag är van vid sitter det så mycket glädje i. Så mycket lugn och ro, ingen träningspresss, ingen kaloriräkning, matro, frihet, stolthet, frid för hjärnan, spontana utflykter, öppenhet, närhet, konsertminnen, humor, energi, lovord från kollegor, analytisk tankeförmåga, en rapp tunga, logiskt tänkande, höga skratt, omtanke, värme och tillräckligt med ork för att kunna få dem omkring att förstå att jag faktiskt älskar och på riktigt bryr mig om dem.

Att jag vill vara med dem. Att närheten till människor är vad livet går ut på.

Andra saker som jag är tacksam för är att överätningarna sker betydligt mer sällan nu för tiden, nästa inte alls faktiskt (men det vågar jag knappt skriva med risk för att sätta extra mental press på mig själv…).

Det är en lättnad att liksom ”friska” människor har jag börjat lära mig skilja på när jag är sugen eller när jag forfarande är hungrig.

Rörigt inlägg det här men jag vill att det ska framgå att nyckeln till vanliga ätrutiner där man nöjer sig med t ex två bitar mjuk pepparkaka vid fikan och inte längre känner ett tvång / rädsla att man ska få ett spontant ”psykbryt” och genast vilja kasta i sig halva kakan eller ”passa på” bara för att man vågar tackar ja och fika sötsaker och veta att det går att göra utan att man känner sig smutsig eller att det nu måste dröja minst en vecka tills nästa gång man äter något sött.

Regelbundet ätande är A och O, det är min summering efter den här hösten.

Förutom regelbundet ätande har jag också insett hur mycket mer ”fulländad”, hel, stark, smart, sprallig, lycklig och social jag blir som människa när jag vid varje måltid äter både kolhydrater, fett och proteiner tillsammans.

Den kombinationen är oslagbar för min egen hjärnkapacitet, förmåga, talang, kreativitet och personlighet. Jag blir en riktigt bra människa när jag äter av kostcirkelns alla delar, t.o.m en rolig sådan att vara med (om man nu får skriva så om sig själv…?!).

Misströsta inte, du som läser här.

Undvek du familj och vänner igår för att sitta ensam och äta mat eller godis ensam?

Hoppade du över fikan?

Kanske har du tränat alldeles för länge idag?

Gått alldeles för långt?

Tänker du att det är något fel på just dig som aldrig tycks klara av att äta vanlig mat i rimliga mängder?

Tänker du kanske att Det aldrig kommer att lösa sig?

Tänk om!

Gör om och gör rätt.

Åt du åt helvete konstigt igår? För mycket eller för lite?

Det gör inget.

Det är en ny dag idag.

Och i morgon.

Och på måndag.

Du väljer själv när du är redo.

Men släpp då allt.

Ut med vågen, lightprodukter och testa ny mat som du inte har någon tidigare ätstörd relation till.

Det går att få en helt ny frisk hjärna.

Det går att få ett huvud som känns fräscht och piggt utan klibbiga ätstörda tankar.

Det går.

God fortsättning på er, alla ni fina där ute som envist väljer att följa mig på den här resan.

Ta hand om er!

media, Träning

Litar du på hälsoexperter?

Dags att vi slutar upp med våra förbud kring maten och istället börjar granska och ifrågasätta hälsoexperternas ”expertis” inom mat och träning.

För att citera en läsare:

”Tänk vad bra det vore om alla – såväl ätstörda som friska människor – läste Mattillåtet!”

Tillbaka igen i ett snötäckt Stockholm!

Det råder lite stress i mitt liv utanför bloggen så därav ett par dagar utan dagliga uppdateringar.

Det är fullt ös på jobbet och det är just nu – inför julen – min prio nr 1 då jag efter många års kämpande äntligen har lärt mig att jag inte kan göra allt 100% felfritt utan allra bäst blir det när jag verkligen sållar och är noga med vart jag väljer att lägga min energi.

Och just nu är det alltså jobbet som jag har valt att tokfoka på – det är där min hjärnkapacitet och kreativitet behövs som allra mest för tillfället. Det är till den verkligheten som jag lever i och vaknar upp till varje dag.

 Ska verkligen inte klaga men ibland vore det smidigt att hinna med allt!

Hur som helst, det har stormat en del på bloggen efter inlägget med ”Din PT- en hälsofara”.

Jag är glad att se att så många av er tycker till om träningsbranschens ansvar när det gäller hälsa, välmående, ätstörningar, m.m. Det spelar absolut ingen roll var ni står i frågan då jag är mycket intresserad att höra från båda sidorna!

Det skrivs / pratas alldeles för lite (läs: aldrig!) om det här och det gör mig jävligt irriterad för att uttrycka det milt.

Vet inte vad den här tystheten kan bero på, att det är ett alldeles för känsligt område att ta upp, eller vaddå?

Jag avskyr när man blundar för saker.

Jag tycker inte om när man väljer den enklaste lösningen för att sanningen är alltför obehaglig; när man sticker huvudet i sanden.

Jag är inte ett dugg rädd att lägga träningsbranschen och ”hälsomagasinen” under lupp. Ingen annan gör ju det. Så nu när jag trots allt har börjat få en rätt rejäl mängd läsare som regelbundet ramlar in och läser här tycker jag bara det är bra om allt fler vågar börja ifrågasätta en del av Sveriges – självutnämnda som certifierade – hälsoexperter.

 Ätstörningar, träningsberoende, skuld, ångest, smalhets och utseendefixering blir inte mindre känsliga bara för att man låtsas som att man ”inte ser” problemen. För hälsohetsen är ett problem  för många och nu syftar jag inte bara på att man måste ha varit anorektisk för att uppleva att det är så här.

En stor del av er som läser här vittnar om, i både mail och kommentarer, att ni mår bra av att träna men samtidigt känner både ångest och som ”dåliga” lata människor när ni inte får träna efter förutbestämda scheman. Många som menar att de kan äta vad de vill men om de skulle missa ett träningspass så drar man genast ner på maten…

Kompenserar, tänker, analyserar, räknar, är i huvudet alltid tio timmar före alla andra, stressar, sockerransonerar och står i.

Det är inte balans!

Precis som med allting annat, ju mindre man undviker att prata om något eller låtsas som att det inte finns desto mer tabu och svårare blir det att lyfta fram till slut.

Själv är jag som bekant rätt ny i löparspåret igen efter mitt eget långa träningsuppehåll. Idag springer jag cirka 1-2 gånger i veckan. Men nu när det börjar bli kallt och det inte är lika roligt att löpa ute som det var i höstas har jag funderat över alternativa träninsgformer som jag tycker är roliga.

Gymmen finns ju överallt men ärligt talat så vet jag inte hur bra det egentligen är?

Tänk vad tryggt det vore nu om jag visste att det faktiskt fanns proffsiga och ansvarfulla gymkedjor. Med andra ord träningsanläggningar som erbjuder välutbildade PTs med genuin kunskap och erfarenhet att fungera som ett pålitligt stöd i träningen för personer som tidigare varit träningsberoende eller på annat sätt tränat för att kompensera för ångesten.

En PT som hjälper till att få träningen rolig igen och syftet är att klienten ska må bra av att röra på sig. Dvs inte må bättre på så vis att personen får bort sin ångest för att hon / han måste bränna sina dagliga kalorier…

Tänk om jag visste att min PT garanterat delade min livsfilosofi att aldrig ha några matförbud.

Aldrig ha några matförbud.

Till exempel att socker inte är extra ”onödiga” kalorier.

Att alla måste äta för själen…

Att kolhydrater och fett ihop i samma måltid inte bara är gott utan fyller en både psykisk och fysisk funktion för hjärnan, celler, humöret, livsviktiga organ, stora muskler som hjärtat, sömnen, kreativiteten, din sociala kompetens, etc.

Att jag inte är ohälsosam när jag väljer att ifrågasätta flertalet hälsoexperters kostråd i tidningar, bloggar, media, m.fl.

Och att jag inte får tjocka lår av att äta bullar.

Mat, media, Träning

Ätstörningar och träningsbranschens ansvar

Vem kan man egentligen lita på?

Ven lurar vem?

Som vanligt när jag befinner mig på resande fot så tycks det alltid börja storma lite extra på bloggen (fattar inte hur jag alltid lyckas tajma så dåligt!).

Men det som går att utläsa av att besöksstatistiken plötsligt skjuter i taket samt att mail och kommentarerna fullständigt öser in efter förra inlägget ”Din PT – en hälsofara” så är det definitivt ett ämne som väcker starka känslor.

Jag är tillbaka först till helgen och tänker kommentera ätstörningar och träningsbranschen mer i detalj än vad jag har möjlighet att göra här ikväll.

Så länge vill jag understryka att gårdagens inlägg inte är riktat till någon särskild person utan snarare till hela träningsbranschen. Jag tror branschen skulle må bra av en djupare debatt och en mer noggrann definition för vad hälsa och välmående egentligen innebär.

Vad är egentligen att – på riktigt – må bra?

Vad innebär balans och hur uppnår man det?

Hur som helst, ingen ska behöva ta åt sig personligen och därmed finns det heller ingen som ”hetsar till ätstörningar” eller liknande som någon uttryckte det.

Snarare kan uttrycket ”Många bäckar små…” vara mer passande.

Då ämnet väcker starka reaktioner är det uppenbarligen något som bör läggas under lupp.

Och självklart kan man inte dra alla PTs över en och samma kam. Men med gårdagens inlägg ville jag lyfta fram mina egna mindre trevliga erfarenheter som jag själv har fått dras med efter x antal år som verksam inom träningsbranschen.

Att döma av det enorma gensvaret så är jag uppenbarligen inte helt fel ute och cyklar i resonemanget..?

Men som sagt, återkommer med ett längre inlägg till helgen.

Hörs senare!