Självhjälp

My hips don’t Lie

Äsch, du inbillar dig bara”.

… kanske ni tänker när ni läser dagens rubrik?

Men, det gör jag inte.

Jag har haft s.k valkar tidigare i mitt liv.

Men då var det fråga om skinnvalkar. Dvs huden som naturligt veckar sig när man böjer sig framåt eller gör liknande rörelser.

Men den här gången är det alltså en sådan där livsfarlig, mytomspunnen och bespottad fettvalk som har ploppat upp runt min midja.

Fettvalkar som vi alla tidigt har fått lära oss att hata.

Det är väl bara odisciplinerade och korkade människor som har valkar på magen? Är det inte just den bilden som hälsotidningarna försöker få oss att köpa varje dag?

Det kan upplevas provocerande för en del men för mig är den här valken, som nu har lagt sig tillrätta strax under min navel, ett tryggt tecken på både befrielse och frigörelse.

Valken är nämligen inte bara en valk.

I den finns min historia.

I fettvalken finns så mycket mer än bara fett.

Den vittnar om mitt levene. Om hur jag mår nu.

Om lugnet och balansen som har infunnit sig. Äntligen. Allt det där som jag har sökt och jagat runt efter i så många år under mitt unga liv.

Jag ser dagligen bilder på perfekt smala kvinnor utan inte ett uns fett på kroppen.

Innan jag vande mig vid mina nya kroppsformer kunde tävlingsinstinkten (eller var det gamla Ana?) i mig slå till och tänka att så där har jag minsann också sett ut en gång.

Men numera ser jag till att tanken stannar vid just bara en tanke.

Jag påminner mig om att jag alltid kan se ut sådär igen om jag vill.

Men vet ni?

Det vill jag inte!

För jag minns fortfarande vilket helvete – minst sagt – som det innebär att kunna se ut sådär.

Många bloggar och tidningsbilder ger sken av att det är en dans på rosor och att en smal kropp inte är förenat med en massa uppoffringar.

Men det vet ju alla ni som läser den bloggen att detta är en FEEEEEEELAKTIG  och förskönad bild!

Verkligheten ser inte ut så.

Liksom många av de smala och tillsynes sunda toppbloggarna som läses dagligen av unga tjejer och killar så verkade även jag under min tid som ätstörd nog rätt cool och obekymrad för många i min omgivning.

Men bakom fasaden pågick kriget dygnet runt. Hela tiden.

Matkriget!

Ätstörningarna. Räknandet. Kontrollen. Träningshetsen. Fettjakten. Sockerskräcken. Besattheten. Olusten. Irritationen. Nedstämdheten. Glättigheten. Sömnproblemen. Beslutsångesten. Rastlösheten. Svart eller vitt-tänket. Oron. Planeringen. Tre-steg-före-alltid. Kompenserandet. Likgiltigheten. Tvångspromenaderna. Ensamheten. Brist på empati.

Jag minns det fortfarande. Det var inte så längesen.

Såren efter ätstörningarna är fortfarande alltför färska för att någon ska kunna lura mig att tro att livet är enklare med en platt mage.

Jag håller på att sätta ihop ett inlägg om allt som ryms i den nya kompisen på magen. Utan valken skulle jag aldrig ha fått ut allt det som jag har idag av livet eller ha kommit så här långt.

I min valk ryms så mycket mer än bara rent fett.

Där gömmer sig alla mina spontana skrattsalvor.

Lugn och ro.

Glöden i ögonen.

Passionen.

Min IQ som äntligen kommer till sin rätt.

Min energi.

De snabba tankarna.

Den inre tillfredsställelsen.

Min kreativitet.

Den starka drivkraften.

Balansen.

Nöjdheten med tillvaron.

Det går bra nu.

Innan min lista är helt färdigställd tycker jag att ni som fortfarande tvivlar på era putande magar ska ta och läsa nedanstående inlägg igen och påminnas om varför det kan vara direkt farligt att ha en mage som inte putar något alls:

Livsviktigt att ha en putmage

Må allra bäst!

/Anna

Självhjälp

Live your dream

Någon kanske undrar var jag håller hus någonstans?

Just nu jobbar jag dygnet runt med en sak som jag snart hoppas kunna sjösätta.

Vet att jag har skrivit en del tidigare om diverse ”projekt” och man kan väl säga att vi närmar oss själva slutknorren på det hela.

Får gåshud av blotta tanken och härligt varma fjärilar i magen snurrar runt, runt!

En av de sista pusselbitarna till det hela fick jag på Beautiful Business Award tidigare  i veckan.

Även stipendiet från UnderbaraClara har varit en viktig nyckel till att verkligen våga ta steget till att göra det som jag brinner för.

Snart så!

Annars har min vecka bestått av lite allt möjligt.

Allt från jobb och latte på Mocco (första gången jag var där och mitt löfte till mig själv sedan jag flyttade till Sthlm är ju att testa så många olika caféer som möjligt) till en del nätverkande och förstås tennis!

Förresten, hör ni hur jag själv låter?

Det är mitt liv som jag beskriver ovanför.

Mitt liv.

Jag som inte hade något liv så sent som i somras.

Jag har fortfarande stora problem att på riktigt fatta det här.

Jag lever idag mitt liv som jag själv har byggt upp, helt från grunden.

Sakta men säkert har jag orkat pussla ihop grundläggande viktiga bitar för att kunna forma det liv som jag vill leva.

Det liv som passar just mig.

Jag har slutat att fly så fort sociala sammanhang eventuellt kan komma att innebära någon slags mat (man kan ju aldrig vara helt säker…).

Och kanske viktigast av allt: Sakta går jag från mitt sociala utanförskap till hitta nya vänner.

Jag har i flera år med egna ögon bevittnat, dokumenterat och själv varit en stor del av en livsfarlig psykisk sjukdom.

Och jag har bevisat att det går att ta sig ur den.

Samma starka mentalitet som höll på att kosta mig livet använde jag istället till att ta mig tillbaka.

Jag har på egen hand identifierat och praktiserat verktygen som behövs.

Det tog visserligen hela åtta år av mitt liv men det spelar mindre roll. Huvudsaken är att jag nu förhoppningsvis har MINST 50 st härliga och friska år framför mig att se fram emot.

Jag är nyförlöst, sprallig och full i fan.

… och jag ler igen, med ögonen!

Mat

Ett liv utan fika och restaurangmat är inget liv!

Kaffepaus på Brogyllen idag…

Tips, sitt där uppe så har du du perfekt utsikt över hela lokalen,  jättemysigt!

Go kväll!

Jag är fortfarande kvar i Göteborg.

Har haft en riktigt härlig dag på stan. Har köpt lite presenter till några som betyder väldigt mycket för mig… Även köpt med mig lite nya te-och kaffesorter (bland annat med kardemumma).

Blev också ett besök på klassiska Konditori Brogyllen. Mysigt och lite gammaldags stil. Gillar när det finns gott om olika brödsorter, idag testade jag en macka med brie och i själva brödet var det spenat, parmesan och soltorkade tomater. En latte och ett magasin till det och sen är jag i sjunde himlen…

Att unna sig att äta ute betyder väldigt mycket för mig och finns med på min motivationslista. Utemat strävar jag efter ska ingå i min livssill, bli en naturlig del av min vardag eftersom jag verkligen uppskattar att gå på cafée- och restaurangbesök.

Jag blir alltid så lycklig när jag äter ute och det syns på mig. Jag slappnar av och skrattar, jag kan till och med glömma bort att jag faktiskthar en ätstörning.

Mat är verkligen livets krydda och det är tur att det inte är för sent för att upptäcka (och erkänna!) det.

Ha en mysig kväll vänner!

Ätstörningar, Ätstörningscoach, Frisk från ätstörningar

Hjälp att äta?

Hjälp att äta

Efter gårdagens mail om Ätstörningscoacher så är jag nyfiken på hur efterfrågan ser ut.

Tanken är att Ätstörningcoachen ska kunna hyras efter den drabbades behov och mål för att bli frisk. Som t ex:

1. Back to life. När man behöver komma ut och hitta tillbaka till vanliga och sociala aktiviteter som t ex, bio, konserter, gå på kurser och laga mat ihop.

2. Ätträning / pedagogiska måltider i hemmet – någon som kommer hem till dig och sitter med som stöd vid utvalda måltider.

3. Bollplank – din egen livscoach! En neutral part att ventilera sitt liv med, hur utvecklas jag? Hur kommer jag vidare? Även en person att ringa/träffa när ångesten blir olidlig eller när man inte kan sova och/eller är rädd för att vara ensam.  

Vad tycker ni?

Mat

Läsarfråga om Njutningsmellanmål

Kom ihåg att njutningsmellanmål inte MÅSTE innehålla socker.

Men det ska vara det där ”lilla extra” som du längtar efter och som du verkligen ryser av njutning av när du äter och som du ger ditt sinne ett välbehagligt lugn.

Mina egna favoriter när det njutningsmellanmål är framförallt nötter (helst rostade hassel- och paranötter), chokladpraliner och mjuk- eller kulglass.

***

Vi fortsätter på temat Njutningsmellanmål, sötsaker, överätning, etc.

Jag försöker svara så snabbt jag kan men när jag reser blir det alltid lite knepigare att svara i samma takt som frågorna trillar in. Men det är inget negativt, jag tycker det är kul att att ni engagerar er och är vetgiriga – det är så man utvecklas.

Svar kommer så smånigom, den som väntar på något gott, vet ni 😉

Fråga på. Gör om. Gör rätt. Utvecklas. = FÖRÄNDRING!

Här kommer en fråga från martina:

”hej!

vill först bara säga att din blogg har hjälpt mig otroligt mkt på min väg ifrån mitt helvete!!

men har en fråga gällande njutningsmellanmål.. hur många mål äter du på en dag och hur många njutningsmellanmål blir det per dag..

alltså jag äter 6 gånger/dag, alltså frukost mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål.

är dina njutningsmellanmål sådant som äts i mellan målen och mellanmålen eller har du det som ett mellanmål då?

förstår du hur ja menar :) tacksam för svar!

kramar på dig”

Först vill jag betona att var och en måste göra som den själv känner att den mår bra av. Vissa mår jättebra av att äta 6 mål per dag, andra 5 och en del föredrar 4. Man gör med andra ord som man vill även med Njutningsmellanmålen, gör som det känns bäst för dig!

Själv tänker jag  alltid så här: ”Är detta något jag kan se mig själv fortsätta med om fem eller tio år? Är det en hållbar livsstil att äta på det här viset?”

Efter att ha besvarat den frågan så lägger jag mitt njutningsmellanmål mellan lunch och middag (dvs istället för ett vanligt mellanmål som t ex ett par avokadomackor). Det brukar ofta bli i samband med mötet med andra människor, t ex en fika med någon eller en glass på stranden. Om jag inte äter njutningsmellanmålet efter lunch lägger jag det istället efter kvällsmiddagen innan jag går och lägger mig.

Mat, Självhjälp, Träning

Supertipset: Testvecka!

Jag kan inte sluta tjata om hur bra det är att ha testveckor. Skulle det inte vara skönt med en paus från allt jobbigt?

Ett kort avbrott.

En chans att andas ut.

*****

De magiska orden: Ha en testvecka!

Fantisera i förväg om hur en dag i ditt friska liv ser ut.

Hur lever du? Vad och hur ofta äter du?

Tränar du (mitt tips är verkligen att skippa träningen helt och hållet, jag tror det väldigt svårt att bli helt frisk om man samtidigt tränar)?

Hur måste dina rutiner se ut för att du ska orka med att jobba/plugga och samtidigt orka med att ta in människor i ditt liv?

Du förtjänar verkligen att få testa och känna på hur ett friskt liv faktiskt ser ut (slår vad om att det var ett tag sen sist, eller hur?). Jag garanterar att det faktiskt inte är så dramatiskt som du kanske tror att det är. Det är jag själv ett levande bevis på.

Det var så mycket jobbigare att gå runt och vara ätstörd och träningsberoende än det var att ge sig in i din här friskhetsprocessen. Äntligen har jag fått möjlighet att städa upp och ställa ordning i mitt huvud igen.

För ni vet ju själva hur det är; Så länge som kaos råder i ditt huvud kan du omöjligt fokusera på något annat, tillfälligt kanske du orkar men tro mig, det håller inte i längden. En dag brister det helt. Men trösten är att så fort som du släpper ätstörningen så gör du samtidigt plats för nya, spännande och kreativa tankar. Det är viktigt syre som din hjärna behöver för att inte bli utbränd!

Se en testvecka som att du verkligen behöver och förtjänar en rejäl semester. Och om inte du förtjänar det så gör både din hjärna och kropp det! Tänk så glada de båda skulle bli? Jag lovar att ditt livs bästa vecka väntar på dig!

En vecka. Det är allt. Du har ju faktiskt inget att förlora, eller hur?

Kom ihåg att du kan alltid välja ÄS-livet igen. Den utvägen kommer alltid att finnas där, om du vill!

I mitt fall testaste jag inte enbart en vecka utan allt började med att jag tänkte att jag måste skaffa mig en livsstil som håller hela livet ut så att jag orkar med ett heltidsjobb och kan resa vart jag vill. Det kunde jag inte göra eftersom jag redan hade träningen på heltid (som ju egentligen inte fyllde någon funktion och knappast fick jag betalt för den elitträning jag utförde). Träningen stoppade mig från allt jag vill och ska uppnå här i livet så därför insåg jag att det bästa var att helt enkelt lägga ner träningen.

Anledningen till att jag orkade ta det beslutet i augusti 2009 var att jag hela tiden tröstade mig själv med att ”jag kan alltid börja svälta eller träna igen om jag vill”. Det var superskönt att veta att jag hade en slags nödutgång och kunde fega ur om jag inte skulle stå ut. Men saken är den att när jag väl hoppade på det här sluta-träna-börja-äta-och-öka-i-vikt-projektet (som jag skämtsamt kallar Super Size Me) så har jag velat gå tillbaka till Anas land en enda gång. Vägen har inte varit spikrak men efter varje ångestattack och bakslag har jag ”vilat” från projktet en eller ett par dagar för att sedan hoppa på det igen.

Och här står jag nu.

Mitt BMI har ökat från under 15 till omkring 18 (kan jag tänka mig iaf, jag vet inte exakt eftersom jag slutade väga mig i samband med att jag växte ur mina gamla kläder).

Jag mår bättre än någonsin och träningen är fortfarande noll. Bara vetskapen om att jag, ANNA,  kan äta precis som alla andra utan att förvandlas till en slapp, ful och sunkig person är otroligt häftig. Svårt att beskriva den här känslan. Vill göra den så rättvis som möjligt men det går liksom inte att sätta ord på det.

Min egen vilja, mitt starka psyke och envishet var nära att bokstavligen talat ta livet av mig förra sommaren. Men samma egenskaper har också varit främsta anledningen till att jag orkade klättra uppför friskhetsstegen och snart inte har många steg kvar.

Jag vet att jag är förbannat bra när jag fokuserar och tar hand om den starka kraft som finns inom mig.

Och samma sak gäller er.

All energi som ni lägger på att varje minut tänka på mat, fett,  kalorier, träning, hälsa och svält. Lägg den energin på en rejäl testvecka istället och ni kommer snart märka hur mycket som ni själva faktiskt har makt att bestämma över i era liv.

KÖR HÅRT NU!!!!!!!!!!!!!!!

Ångest, Självhjälp

Hur lär jag mig fika?

Hur ser en frisk dag ut i ditt liv? Vad är viktigt för dig?

*****

Vill man fika ska man fika, det är självklart. Finns inget dåligt med det. Näringen du får från fikan är inte mindre dålig än något annat.

Från Jani:

”Jag älskar att fika men har inte vågat göra det på flera år eftersom alla hela tiden säger att vetebröd, kakor, godis och choklad är onyttigt. Hur tänker du kring det? Är du inte rädd för allt fet och socker som fika innehåller?

Jag skulle kunna dö för att lära mig börja fika igen!”

Anna svarar:

Allt handlar om att du måste fundera på hur du vill leva ditt liv. Vad ingår i – enligt dig – ett perfekt liv?

Fantisera om hur en riktigt bra dag i ditt liv ser ut.

Vad äter du? Hur ofta äter du? Fikar du? Vad tycker du om att göra? Vem träffar du? Sover du några timmar extra?

Med andra ord, vad ingår i det friska liv som du vill leva…?

Om det t ex ingår att du mellan lunch och middag går på café och träffar kompisar, äter en kladdkaka och dricker en caffe latté och det enda pris som du behöver betala för att få uppleva det här varje dag är att du går upp i vikt (obs, nu menar jag inte överviktig för det blir du inte).

Om svaret är ja så kanske det är värt att betala det med en viktuppgång och till på köpet en fullt fungerande kropp.

En viktuppgång är ju egentligen ett väldigt tacksamt pris. Dels smakar bullar, kakor och bakverk väldigt gott och de ger dig vad din själ behöver. Du blir lugn.

Du kan inte jämföra ett äpple och en kladdkaka. Är du sugen på kladdkaka är det just kladdkaka som du ska äta. En del kanske menar ”Men om jag äter pasta eller gröt istället så innehåller ju de liksom kladdkakan också kolhydrater – borde inte kroppen nöja sig med det då?”.

Nej, har i alla fall jag fått lära mig (är iofs ingen expert på nutrition så det jag säger ska inte tolkas som vetenskapligt bevisat).

Det är som bekant skillnad på kolhydraterna och kolhydrater. Det som du känner sug för i kladdkakan är förmodligen något som din kropp lidit brist på (kanske har du ätit mindre av snabba kolhydrater de senaste dagarna?). Många kan säkert känna igen sig i känslan av att få panik och istället proppa i sig frukt i tron att sockret från frukten ska göra så att man ”klarar av” att stå emot kladdkakan.

För egen del slutade det alltid med att jag åt både fem frukter OCH kladdkakan. Först därefter var både kroppen och själen nöjd.

Tyvärr fick jag jättemkt ångest av det här eftersom jag inte åt ”friskt” och ångrade att jag inte hade ätit kladdkakan direktr och nöjt mig med den som vem som helst skulle ha gjort. Detta är dock något som jag med tiden har lärt mig att ändra på.

Är jag sugen på choklad idag så äter jag det utan krusiduller. Det Spar mycket tid och onödigt slöseri på tankeenergi.

Se inte fikan som något ”onödigt” eller ”något som inte behövs”. Den behövs visst!

Ok, du kanske inte måste äta en kladdkaka varje dag men om du vill ska du absolut kunna göra det utan ångest. Om fika ingår i din friska och hållbara livsstil så SKA DU ABSOLUT GÖRA DET.

Fikan gör dig avspänd, avslappnad, roligare, lättsammare, gladare, mer säker på dig själv, snabbare i huvudet och du får mer ork och rediga tankar till att tänka på hur t ex din familj och dina vänner mår, du orkar koncentrera dig fullt ut under anställningsintervjun/på jobbet/på föreläsningen, etc. Koncentrera dig på allt positivt som kladdkakan medför.

Och kom framförallt ihåg att det ingår i din drömdag att du precis som vem som helst ska kunna gå och fika efter lunchen utan att tänka på att de ska påverka kvällsmiddagen.

Vanliga människor lever så här och vanliga människor är varken träningsberoende eller överviktiga. Det friska liv som du drömmer om kan bli din egen verklighet och det bästa är att det inte är speciellt svårt när du väl har bestämt dig.

Våga. Testa en vecka och se hur det är att leva ”som alla andra”.

Jag kan berätta att det både är väldigt gott och socialt – precis som det perfekta livet är som jag vill leva.

Mat, Självhjälp, Träning

Att känna sig normal

Ät och ge dig själv en ärlig chans att upptäcka vem du på riktigt är!

*****

Såklart var det självaste IKEA som jag besökte igår!

Så himla roligt att så fort man nämner IKEA så får de flesta av oss direkta associationer till köttbullar, potatis, brunsås och lingon.

Jag som jobbar med marknadsföring tycker såklart att detta är lite extra intressant.

Är deras köttbullarna verkligen extra goda?

Smakar de lika gott om man köper med sig ett fryspack hem från deras livsmedelsavdelning?

Dessutom – en annan sak. Kommer frekventa köttbulleätare ändra uppfattning nu när IKEA byter köttbulleleverantör. Förr har Findus producerat köttbullarna men nu blir det istället Dafgård som kommer att sköta detta prestigefulla uppdrag i fortsättningen…

Hmm, kanske är det bäst att vi utlyser ett ”köttbulletest” bara för att kontrollera att Dafgårds verkligen sköter sig? 😉

Hur som helst, det blev väldigt mycket snack om köttbullar i det här inlägget. Jag gör faktiskt aldrig köttbullar hemma och sist jag åt detta på IKEA var innan jag blev sjuk, dvs över åtta år sedan.

Därav var det ett rätt så ”stort” ögonblick för mig igår när jag återigen fick äta det jag tycker så mycket om utan att hålla på att krångla och räkna kalorier. Jag var där med mina föräldrar och även fast att de inte sa något så ser jag en glimt av hopp tändas i deras ögon varje gång som de upptäcker och långsamt vänjer sig vid att ”den gamla Anna” kanske är tillbaka snart igen.

Men jag klandrar dem inte. Jag förstår deras försiktiga glädje… Det är klart att de inte längre vågar hoppas på mig efter alla dessa turer som alltid har slutat med att jag har ramlat tillbaka till anorexialand igen. Då är det såklart enklare för dem att hålla en distans till mig och min sjukdom för då blir fallet inte lika hårt om och när jag skulle falla dit igen…

För vem orkar bli besviken igen? Man hoppas och vill så gärna tro att det ska gå bra för mig och sen tar anorexin över igen…

Ja, vem orkar?!

Men detta är jobbigt och väldigt frustrerande även för mig. Ibland vill jag bara skrika och tjoa rätt ut hur mycket jag har förändrats sedan jag var 16 år. Delge mig av alla nya och näringsriktiga livsmedel och bra matrutiner som jag äntligen har blivit vän med.

Men för mina nära är min ätstörning en konstant tunnel av mörker och de kan inte urskilja anorexins olika nyanser. Att den har tagit olika skiftningar och förändrats under alla de här åren…

De är först genom att jag verkligen har sagt rätt ut att jag har varit träningsberoende som de på riktigt har börjat att förstå detta.

Min poäng med dagens inlägg är att få ur mig hur fruktansvärt skönt det är att känna sig normal. Nuförtiden får jag inte längre kickar av att svälta  istället får jag dem av sådana här tillfällen. När jag vet att jag gör bra val för mig och min egen kropp i syfte att uppnå en livsstil som passar det liv som jag vill leva.

Denna livsstil inkluderar t ex en köttbullelunch på IKEA, en morotskaka eller caffé latte på stan eller en spontan dubbeldaim som jag äter i bilen när jag kör utan att ens tänka på det.

En sådan livsstil har jag länge längtat efter och avundats alla friska människor. För mig är detta en hållbar livsstil som passar både mig som person och det sociala samhälle som vi lever i. Mat finns överallt och det är bra. Vi behöver äta för att kunna fungera och orka uträtta bra och vettiga saker på dagarna.

Vem vill egentligen sitta hemma och stirra tomt framför sig pga att man inte äter?

Ingen är vad jag tror!

Jag kan berätta att köttbullstallriken smakade precis lika bra som för åtta år sedan och det gjorde mig barnsligt glad.

Jag fick mersmak och kommer inom kort besöka även Sibylla som är ett annat ställe som jag gärna äter en köttbullemeny hos.  Främst för att där får man mos istället för potatis och det tycker jag är tokgott ihop med brunsås!

Ät för att kunna leva och få göra det du vill.