Ätstörningar, Mat

Vad ska man äta?

vad-ska-man-ata
Jag fick en fråga på mailen från en läsare som kände sig så uppgiven på grund av alla kostråd och dieter som ständigt kommer upp runt omkring oss.

Eftersom jag tror att många känner likadant, särskilt under eller efter en ätstörning, så svarar jag på frågan här i bloggen.

Fråga:

”Jag känner mig så vilsen när det gäller maten. En del säger att man ska äta t ex glutenfritt, laktosfritt, LCHF, Paleo, Raw Food, 5:2 eller GI. Det känns som att alla förespråkare har otroligt bra argument kring varför man ska följa just deras diet eller kosthållning. Det verkar finnas något bra med allt. Jag blir så himla förvirrad och frustrerad av alla kostråd för det känns som jag ofta äter ”fel” och mår dåligt över det, får ångest, etc.

Jag har läst om din matfilosofi tidigare och gillar verkligen ditt tänk om att man ska följa kroppen och äta vad den behöver. Men hur kommer man dit? Och vad säger du om alla dieter? Vad ska man äta egentligen? 

Kram Hanna”

Svar:
Jag är ingen förespråkare av någon diet överhuvudtaget. Dieter brukar bara leda till att man blir väldigt upptagen av att tänka på mat och framförallt den maten som man inte får äta. Det föder en negativ cirkel och begränsar livet snarare än ser till att göra dig fri.

Jag tror på ”personal eating” och att alla måste hitta vad som funkar bäst för dem själva att äta. Om någon upplever att de inte mår bra av att äta t ex gluten eller laktos så ska man förstås inte fortsätta att göra det om man mår dåligt av det.

Man ska dock komma ihåg att vid en ätstörning kan det vara svårt att avgöra själv om det är du eller hjärnan som lurar dig att du inte mår bra av att äta t ex gluten. Det är ju ganska trendigt nu att utesluta viss typ av mat av bara farten och då är det extra viktigt för dig som är sjuk eller har en lätt ätstörning att verkligen känna efter vad du mår bra av. Det bästa du kan göra är att försöka vara ärlig mot dig själv. Behöver du ta hjälp med stöd kring maten så tveka inte att göra det.

Vi tänker cirka 60 000-80 000 tankar varje dag och det är därför viktigt att vara medveten om att alla våra tankar inte är sanna. Hjärnan ljuger för oss emellanåt (det är därför en anorektiker kan stå framför en spegel och tycka att hon/han ser tjock ut när verkligheten inte ser ut så).

Av den anledningen kan det ibland vara lurigt att kunna känna skillnad på vad som verkligen är du (kärlek, ditt hjärta) och vad som är sjukdomen (rädsla, hjärnan). Det är viktigt att skilja på dig och ätstörningen. Dock kan det vara svårt att göra detta själv vid en ätstörning eftersom sjukdomens mål är att göra dig sjukare.

vad-ska-man-ata-vid-atstorning
Hur ska man äta då? Hur gör man för att hitta sitt sätt?
Jag tror på att göra saker enkelt och komma bort från allt krångel med maten. När jag coachar är det därför viktigt att ta reda på varför mina klienter äter som de gör och vilka rädslor som finns bakom. Inte sällan finns det en hel del myter & fördomar kring maten. Det är viktigt att gå till botten med dessa och reda ut vad som är sant och inte.

Några vanliga missuppfattningar är att fett gör dig fet, om man bara dricker juice & te (detoxar) så blir man ”ren” och får ut alla gifter ur kroppen (många tycks ha glömt bort att kroppen faktiskt har ett alldeles utmärkt eget naturligt reningssystem som gör sig av med gifter via njurarna, levern, huden och lungorna!). Det här bara några exempel men det finns hur många föreställningar som helst om maten – tyvärr bidrar dem till att många av oss blir rädda för VANLIG MAT och i onödan utesluter kolhydrater, fett och så vidare.

Så för att kunna hitta din väg och vad som passar din kropp bäst rekommenderar jag att börja lyssna på kroppen och äta efter dess behov. Försök äta regelbundet (max 3-4 timmar mellan måltiderna) och från hela matcirkeln. Jag har precis publicerat en serie om att äta intuitivt. Första delen av fyra hittar du här med enkla instruktioner för att kunna ta de första stegen till ett mer kroppsvänligt & naturligt ätande.

Personligen gillar jag ren och hel mat. Jag tror på att kroppen mår bra av att undvika processad mat, transfetter och onaturliga kemiska tillsatser som inte är bra för våra kroppar (det finns förstås även tillsatser som är bra för oss bör tilläggas). Dock betyder inte detta att jag helt utesluter hel-och halvfabrikat för ibland är det toppen att inte behöva lägga så mycket tid på maten utan istället kunna prioritera tid med familj, vänner och aktiviteter snarare än att till varje pris få ihop en måltid som är så näringsrik som möjligt. Det är inte balans för mig. Jag är hellre flexibel, äter och umgås tillsammans med andra människor än prioriterar maten före det sociala eller att hitta på saker.

sa-har-ska-man-ata
Att jag föredrar naturlig mat innebär heller inte att jag mår dåligt eller får ångest när jag äter något som inte är det. Balans för mig är att äta lite av varje. Jag älskar hälsosam mat men det är helheten som gör det och inte varje enskild måltid. Jag vill inte tvingas välja mellan att dricka en grön juice med spenat & avokado eller äta en god pasta – jag njuter av båda lika mycket.

I min kost finns det därför utrymme för att äta allt – jag älskar grönsaker och fräsch mat men det blir inte särskilt nyttigt om jag bara skulle äta det. Ensidigt är vad det skulle bli och leda till kraftiga sug efter livsmedel som innehåller de näringsämnen som kroppen saknar. Det är av den anledningen som en del har svårt att bara ta t ex en bit tårta och vara nöjd med den eller vilja äta upp en hel chokladkaka om de väl tillåter sig en liten bit – kroppen svälter och signaler efter brist på det den saknar, det är inte svårare än så.

Hoppas du fick svar på din fråga. Kom ihåg att vi har olika kroppar så du måste testa vad som funkar bäst för dig. Enda sättet du kan ta reda på det är genom att äta. Du kan liksom inte äta fel. Det enda som kan hända är att kroppen kommer skicka signaler till dig att den vill äta x,y,z och slå till med starka sug såsom hetsätning och överätning om den lider brist på något.

Det är därför det är så bra att försöka äta ”lite av allt” och inte utesluta något… 😉

Lycka till!

Mat

Nyttigt med mindre grönsaker

Del 3 i Mina Bästa Nyårskarameller över året som har gått så måste jag nämna grönsakerna.

Grönsaker har länge varit en stor del av mitt liv och utgjort en alldeles för stor del av min kostcirkel.

Men sedan ca tre månader tillbaka har jag lyckats minska ner på grönsaksbergen och ersatt dem med mer kolhydrater, proteiner och fetter i form av såser, veteprodukter / potatis och skruvat upp min köttkonsumtion (japp, även rött kött).

I förra veckan när jag ringde mina föräldrar inför julen frågade dem mig som de alltid gör – lika omtänksamma som alltid – om det var något speciellt jag önskade skulle finnas hemma.

Jag sa inte ett ljud om att de skulle köpa hem vare sig extra gurka eller tomat.

Ändå upptäckte jag, så fort jag satte min fot innanför dörren, berget med de röda tomaterna som tonade upp sig  i skålen på köksbordet och de fyra gurkorna i kylen.

Jag sa inget utan blev bara – ännu en gång – plågsamt medveten om hur djupa spår min ätstörning har satt. Förr blev jag nämligen fullkomligen galen när mina grönsaker var slut och skällde ut alla som fanns i min närhet ifall någon hade ”stulit” sista gurkbiten utan att fråga först.  

Låter kanske fånigt för en utomstående men för mig personligen är det en liten seger att efter en hel vecka upptäcka att tomaterna i skålen har börjat mjukna och tvingas flytta in dem i kylen för att de inte ska mögla. Här pratar vi alltså om en tjej som tidigare åt ca 3 gurkor och 1,5 kg tomater på 2-3 dagar… Inte bra!

Missförstå mig inte, nog ska man äta grönsaker men liksom Gisela skriver i Mattillåtet så är detta inget man normalt sett behöver uppmuntra anorektiker till eftersom personerna vanligen är duktiga på att få i sig de rekommenderade näringsmängderna ändå genom en överdriven konsumtion av både frukt och grönsaker.

Och visst, jag har fortfarande en mängd kokta grönsaker till maten men även den har minskats ner till förmån för hela kostcirkeln. Jag har sagt det tidigare, jag må vara ett par storlekar större nu för tiden men jag har ett så in i helvete större lugn i kroppen och dagarna är inte längre långa transportsträckor som jag  ska orka ta mig igenom. 

Jag trodde aldrig jag skulle erkänna det här men sedan jag började äta kött i större mängder i kombination med en lite tjockare sås och kolhydrater i form av t ex potatis känner jag mig oerhört pigg och välbalanserad. 

Liksom förr när jag var sjuk, svårt anorektisk, och blev hög på nyttighetskänslan då jag drack te och åt grönsaker hela dagen för en ”detox”  får jag idag faktiskt en liknande känsla när jag nu istället väljer att äta från hela kostcirklen (+ lite socker emellanåt för att lyckas vara helt fri i tankarna).

Jag känner mig nyttig och sund som ser till att ta hand om mig själv. Ja, riktigt duktig som ger kroppen alla de byggstenar som den behöver för att jag kunna vara snabb i huvudet, trevlig, intelligent, social, charmig, glad, etc så mycket som möjligt i min vardag.

Jag känner att jag tar ansvar. Både för mig själv och för min kropp.

En varierad kost skapar en stabil mentalitet och en stark kropp som jag idag inte för mitt liv skulle vilja vara utan.

Det spelar ingen roll att storlek 34 är alldeles för litet och att jag har fått uttöka min garderob till bokstaven ”M”. Det är så min kropp ser ut när fungerar och det betyder inte att den inte är hälosam. Tvärtom utstrålar jag mer hälsa idag än någonsin tidigare.

Ja, detta till och med trots att jag inte sockerransonerar! 😉  

Men den kanske största vinsten och lättnaden som jag upplever efter att ätit så här varierat i några månader är att jag äntligen börjar märka av att kroppen så sällan får olustiga och läskiga akutsug efter specifika livsmedel. 

Tack vare att jag ser till blodsockret håller sig på en jämn nivå  så slipper jag mindre trevliga överraskningar som i inlägget för ett år sedan:

Ångest över frukt 

Sträck gärna upp en hand om du känner igen dig..?

Mat

Ruttna grönsaker – ett frisktecken?

Känner du igen dig?

Idag gjorde jag en närmast bisarr upptäckt. Längst in i kylskåpet hittade jag nämligen något rött som var grönprickigt och lite ludet.

En tomat. Min tomat!

En tomat som jag totalt hade glömt bort (eller tja, inte orkat bry mig om…).

För er som hängt med ett tag och känner till min bakgrund som svårt ortorektisk måste man klassa dagens upptäckt som någon slags merit.

Det har aldrig hänt förr att grönsakerna blivit gamla hemma hos mig. Det händer liksom inte.

Tvärtom har jag på riktigt undrat vad det är för fel på människor som går och handlar t ex en gurka en gång i månaden och ändå aldrig ”hinner” äta upp den innan den skrumpnar ihop och blir oätlig. Vad är det som är så svårt liksom?

Det har inte alltid varit så att jag enbart har levt på grönsaker under min sjukdomsperiod.

Dock när jag började variera min kost mer hade jag väldigt svårt att dra ner på de här jättemängderna med grönsakerna. Så helt plötsligt åt jag ”hyfsat vanlig ” mat men fortsatte likt förbannat ändå med de överdrivna frukt- och grönsaksbergen.

Det är egentligen bara sedan i början av oktober som jag nästan helt har slutat med den här enorma konsumtionen av grönsaker. Det har varit jättesvårt att minska på och länge varit mitt ”knark” skulle man kunna säga.

Ungefär varannan dag köpte jag ca 1 kg tomater och på två dagar åt jag 3 gurkor. Därtill åt jag förstås även en hel del kilon av både frukt och grönsaker som broccoli, gröna bönor, brysselkål, etc.

Men sedan jag införde standardprodukter sedan cirka två månader tillbaka som creme fraiche och gräddfil (istället för filtrerad lättyoghurt), äter riktig köttfärs (istället för quornfärs), köper kyckling (istället för quornfiléer), har helfet fetaost (istället för 3%), köper riktig gräddglas (istället för smaklös lättglas), har ost med riktig fetthalt på mackorna, äter lax regelbundet (istället för kokt torsk), högre fetthalt på filen istället för lättfil, njuter av avokado och rikligt med nötter, etc så känner jag plötsligt inte längre att jag ”måste” äta de här jättemängderna med grönsaker längre.

Jag antar att detta måste bero på att min kost är mycket mer varierad och att hjärnan ges utrymme att tänka mer fritt då den får betydligt fler alternativ att välja på än bara frukt och sallad.

Fler plus med att äta varierat är att jag sparar mycket pengar! Jag rusar inte längre till butiken ifall grönsakerna tar slut.

Man brukar säga att bulimiker lägger mycket pengar på mat men lika illa är det faktiskt för ortorektiker/anorektiker. Det är så mycket specialmat som bara måste finnas hemma… annars går världen under!

Så bara en sådan sak som att jag har kan handla allt jag behöver för veckan på Lidl känns jättelyxigt! Det har jag aldrig kunnat tidigare då de inte har så många produkter som är ”ätstörningsvänliga” om ni förstår vad jag menar?

Ätstörningen gör en onödigt fattig – oavsett om man äter för mycket eller för lite!

Någon som känner igen sig..?

Ångest, Mat, Självhjälp

Forts. Ätstörd och vegetarian?

Intressant att läsa era kommentarer från igår till inlägget om att vara vegetarian när man ska bli frisk från en ätstörning.

Som väntat tycker många olika men just därför är det så bra med en blogg där alla har chans att uttrycka sina tankar och åsikter.

Dessutom kan man ju vara anonym om man vill.

Bloggvärlden är toppen!

***

Själv hade jag en massa olika argument för varför jag inte kunde/ville äta kött. Många tankar var både logiska och genomtänkta men i och med att mina veg. idéer låg rätt nära i tid till att ÄS var ett faktum . Jag hade bara varit ”vegetarian” i ca ett år innan min ÄS bröt ut på allvar och då är det ju svårt att säga i efterhand om jag redan vid den tidpunkten som jag blev veg kanske faktiskt redan var ”lite ätstörd” bara det att jag inte hade blivit ”påkommen” än och fått diagonosen Anorexia.

För egen del kände jag mig ”äcklig” och ”smutsig” av att äta kött men konstigt nog ren och nyttig när jag åt t ex grönsaksbiffar (som det säkert var i betydligt fler onaturliga ingredienser i än jag anade) eller andra vegetariska produkter.

Kött är kanonbra och som flera av er skrev är det också väldigt nyttigt och fullproppade med viktiga näringsämnen som är svårt för en svältande person att annars få i sig.

Usch nu låter det som jag är köpt av Scan och propagerar för den ofta vedervärdiga köttindustrin (ja, den är inte vacker alls det håller jag med om…) men det jag menar är att det är särskilt viktigt för en person med ÄS att faktiskt tänka på att säkra sin egen överlevnad före man ger sig på att rädda världen (eller djuren för den delen…).

Den dagen man är frisk har man chans att göra ett ställningstagande, jag tror faktiskt att det är det allra vettigaste. Liksom att avstå helt med träningenså länge du känner att det lätt går överstyr, skit i träningen tills vidare, det går om du ger dig den på det!

Det blir automatiskt svårare att skaffa sig ett normalt ätbeteende så länge man får ångest av att äta kött. Tröskeln blir genast lite högre och det är rätt onödigt att göra friskutvecklingen extra lång och krånlig för sig.

Undantag är förstås om man sedan flera år aldrig har ätit kött alt. kommer från en familj eller kultur där kött inte är brukligt. Då vet man sina värderingar sedan länge men i nära tid till ÄS är det svårt att veta vem man egentligen är och vad man står för. Är det verkligen jag själv som inte vill äta kött eller ligger det något mer bakom mitt ställningstagande? Finns Ana med i bilden?

Det är svårt att veta om man inte är 100% frisk.

Jag tycker Agnes kommentar till gårdagens inlägg är mycket tänkvärd:

”Jag var vegetarian 6,5 år innan jag blev inlagd. det var av etiska skäl och inte direkt med maten att göra för att gå ner i vikt. kändes ju lite kul att kanske få gå ner i vikt, men minns jag rätt gick jag istället upp.

Åt iaf vegetariskt och kunde INTE tänka mig att någonsin äta kött igen, möjligtvis kyckling då och då.

När jag blev inlagd fick jag fortsätta äta vego, men det var extra bröd+smör till och större portioner (som det ska vara om det är vego). Men de försökte puscha mig att äta kött, och till slut tvingade dem mig att börja göra det.

När man är extremt underviktig är det faktiskt jätteviktigt att äta kött. Det finns något ämne som ENDAST finns i rött kött, något protein har jag för mig. annars äter kroppen av sig själv, den äter på sina muskler. Man bygger upp kroppen mycket bättre om man börjar äta kött och den STORA FÖRDELEN är att man kan utmana sig med ALL mat.

Man kan gå till vilken restaurang som helst, inte bara vegetariska. Man kan lättare äta hos andra för de äter kanske kött.

Och nu när jag börjat äta kött och det börjar kännas bra (tänker på att det är för MITT BÄSTA som jag faktiskt måste tänka på ett tag, även om det gör ont att jag går emot mina värderingar) men nu skriker min kropp efter mer kött. den vill ta igen och jag är ofta sugen på kött, så jag gör nästan mer kötträtter än vegetariska.

Alltså: det går att bli frisk som vegetarian, men det är mycket bättre att äta kött för då är all mat inkluderat i friskprocessen. Det kan faktiskt vara svårare som vegetarian, för ska man få i sig allt behöver man äta mer nötter, avokado (nyttiga fetter), mycket sojabönor och sojaprotein, allt bröd till maten. mycket ost, t.ex. fetaost. mycket smör och ost som pålägg. etc.

Det kan liksom bli knepigare att få med allt och få det näringsmässigt komplett.

Jag ville bli frisk på lättast möjligaste sättet och det var genom att börja äta kött.”

Ångest, Mat, Träning

Kompenserar du för det du äter?

Har det blivit socialt accepterat att det är OK att många tränar eller kräks för att hålla ångesten borta?

Är det så? Vad tror du? Vad kan man göra åt det?

*****

Har fått ett par mail med frågor kring hur jag ser på det faktum att det för många verkar ha blivit socialt accepterat och i princip en ”norm” att vissa kräker upp maten. Tydligen har detta varit extra uppmärksammat i bloggvärlden den här veckan. Inget som jag ägnat någon större uppmärksamhet åt och känner heller inte att jag behöver gå in närmare på det än så här.

Förstår inte varför det blir så mycket uppmärksamhet bara? Varannan tjej har idag någon släng av ätstörning (känns det som i alla fall). Det är min egen uppfattning (och ingen revolutionerande nyhet) efter att långsamt börja tillfriskna och ser på min omgivning med mer friska ögon än förrut.

Det som dock förvånar mig är alla som uttalar sig i stil med ”Tänk på vad ni säger för det finns faktiskt dem som är anorektiker på riktigt. Själv kräker jag bara ibland när jag tycker det har blivit lite för mycket.”

WHAT?! Please, jag orkar inte.

Har vi verkligen tappat det så här j-vla hårt att vi inte längre kan skilja ätstörningar från ”normalt” ätande!?!

Var finns människorna som äter normalt utan att vilja göra sig av med maten efteråt och inte får ångest?

Är det bara människor som är födda på 40- och 50-talet som är förskonade från ätstörningar? 60-talisterna verkade ju bli träningsnarkomaner och 70-,80- 90-talisterna fick sig en släng av lite allt möjligt typ träning, light, matångest, skumma dieter och ett alldeles förfärligt size zero ideal att leva upp till.

Jag nämnde att kräkning var ett sätt att kompensera för det man ätit men sedan var det tydligen en helt annan diskussion någonstans i bloggsfären om människor som tycker det är jobbigt att folk säger till dem att de är duktiga om de ofta äter nyttigt och/eller tränar mycket eller regelbundet. Att träna och äta kontrollerat kan vara ett annat sätt att ”kompensera” för maten…

Alla sätt är lika illa enligt mig. Inget är på något vis bättre eller ”finare” än något annat… De är i grund och botten samma sak men att man gör det på olika vis.

Många som får höra att dem är duktiga tycker det är så jobbigt att dem faktiskt skäms.

Nu kan jag bara tala för mig själv men när jag var träningsberoende var det exakt så jag kände.

Jag avskydde att offentligt bära runt på en träningsbag eller möta någon bekant när jag var ute och sprang. Lika skämmigt var det när jag handlade mat på ICA. För att ”balansera upp” alla grönsaker jag handlade kunde jag kasta ner en chokladkaka bara för att visa (läs: lura) kassörskan eller ifall jag träffade på någon jag kände att jag ”är som alla andra” och inte alls levde enbart på grönsaker (även fast att det var den verkliga sanningen givetvis).

Efter att ha varit fri från mitt träningsmissbruk sedan den här bloggen startades (augusti 2009) känner jag inte alls på samma sätt längre. Om jag idag går en promenad på 30 min efter jobbet känner jag inte alls samma skam som jag kände förr när jag mötte någon bekant. Tvärtom, jag kan se personen ordentligt i ögonen och verkligen stå för att JAG ÄR UTE OCH GÅR och det är så underbart att inte behöva ljuga eller försöka dölja min motion (försöker röra mig ute varje dag efter jobbet).

Så här, jag tror att om man tar illa upp ( eller blir ledsen, irriterad eller arg) eller inte gillar att någon kommenterar ens ”nyttiga” kost-och motionsvanor då ska man fråga sig själv varför man reagerar som man gör?

Jag säger inte att jag har rätt men jag tror att en person som äter och motionerar ”normalt” bara rycker på axlarna eller kanske t.o.m blir lite glad åt att få höra en sådan kommentar. Så länge man är sann mot sig själv tror jag inte man tar illa upp alls.  Man är inte så känslig för vad andra säger som när man vet med sig att man egentligen gör någonting fel eller som i det här fallet äter eller tränar på något vis som man kanske egentligen inte borde göra…

Men det är vad jag tror.

Vad tror du?