Mat, Självhjälp

När är man frisk?

Jag såg att några av er hade lite tankar och funderingar kring det här när mensen kommer tillbaka: Den kom

En av kommentarerna:

Vilka är de viktigaste friskhetskriterierna att gå på enligt dig?

Fysiska och psykiska?

Viktigt att betona är att jag inte är medicinskt kunnig och ingen talesperson som kan bedöma när man når den ”friska gränsen”.

Det enda jag kan säga är att jag vet att det finns många kvinnor som menstruerar men ändå tänker osunt mycket på mat, träning och kalorier.

Bara för att man har mens betyder det inte att man är frisk.

Det är detta som är ganska så lurigt eftersom många av de tjejerna som ofta intervjuas i tidningar eller i TV när man gör ett reportage om ätstörningar, ofta är eller har varit väldigt underviktiga.

Lika lite som ätstörningar har att göra med vikten, lika lite säger mensen om hur personens tankar faktiskt ser ut i huvudet.

Tycker det är viktigt att betona detta särskilt eftersom det är vanligt att många undviker att söka hjälp för att de inte riktigt ”vet” vad de ska söka för, då de båda menstruerar och väger normalt.

Dock är ätstörningar så vanligt idag att ingen som behandlar ätstörningar kommer att tycka att du är konstig om du bara vågar ta kontakt och berätta hur du känner kring mat och / eller träning.

Det finns många eldsjälar där ute som är beredda att fånga upp och verkligen vill hjälpa dig!

Det som jag framförallt ser som kvitto på att min egen friskutveckling är – förutom att kroppen har visat att kunna återhämta sig – just det faktum att jag i princip aldrig längre tänker tankar som:

Är jag frisk nu?” eller  ”Är detta att vara frisk?”.

Jag pratade med en vän om detta häromdagen.

I början och väldigt länge under min friskprocess tänkte jag nämligen så gott som dagligen på det här med friskheten.

Så fort jag vågade utmana mig själv med nya livsmedel och matvanor tänkte jag direkt:

Undra om den här spaghettin betyder att jag är frisk nu?” eller

Oj, nu har jag vågat äta sötsaker ganska många gånger den här veckan – är jag mycket friskare nu då än innan?

Summan av kardemumman:

Frisk för mig handlar inte längre att tänka eller analysera så mycket huruvida jag är frisk eller inte.

Detta är i sig rätt logiskt för ju längre jag har kommit desto mindre skäl har jag ju faktiskt att fundera över det. För till vilken nytta då?

Äter man, så äter man ju, om ni förstår..?

Jag skulle kunna skriva minst 10 st olika inlägg om det här med att bli frisk, själva friskutvecklingen, etc. men det får bli en annan gång. Tycker det räcker så här men det finns många andra vinklar att ta upp i det här.

Tack än en gång för att ni är ni och har velat följa min resa under de här 1,5 åren.

Vi  börjar närma oss slutdestinationen, mina vänner…

Mat, Självhjälp

Tjock av lussebullar?

Tillhör du dem som hoppar över lussebullen idag för att en röst i ditt huvud säger att det är onyttigt med bullar?

Att man blir tjock av dem?

– Kom igen, tänk om!

Än en gång, detta är ätstörningens ologiska tankefälla!

Så vad passar egentligen bättre en dag som denna –Luciadagen – att citera Mattillåtet (s 197 – Matcirkeln – toppen för kroppen!):

”Kaffebröd och bullar tillhör det som du brukar uppfatta som väldigt onyttigt, eller hur?

Men om vi skulle ta och dissekera innehållet i vanliga bullar, vad får vi då?

Jo, fyra grupper ur matcirkeln finns representerade i enda bulle, nämligen mjöl och socker, mjölk, fett och ägg.

Man får inte i sig farligare kalorier av en bulle än en smörgås med ägg – ingredienserna är desamma, så därför kan man lika gärna säga att en bulle är en inbakad äggsmörgås.

Men det är ju så mycket fett i bullar! säger du.

Men om du tittar efter i en kokbok ser du att det inte är mer fett i en bulle än den mängd du brer på en smörgås.

Det är viktigt att äta det man verkligen vill äta, och därför kan man gott välja sitt bröd efter smak och inte utifrån färg eller nyttighetsaspekt.”

Med andra ord, allt som finns i lussebullen behöver både din hjärna och kropp för att praktiskt fungera i vardagen men också för att du ska kunna fungera socialt (ge av dig själv, skratta, vara en bra kompis/kollega, vara nyfiken på en bekant, ifrågasätta din chef/lärare, kramas eller bara slappna av ihop med mamma eller pappa).

Det är inte fult att tillfredställa behovet när vi är sugna på bullar – detta är inte att synda utan vi gör bara vad kroppen och hjärnan snällt ber oss att göra. Hjärnan gör skillnad på kolhydrater och kolhydrater, olika råvaror  används för olika ändamål i kroppen.

Du måste ge din kropp en chans att kunna producera serotonin (en signalsubstans som kroppen måste producera för att undvika att du ska bli deprimerad) och det kan kroppen inte göra när du istället äter t ex frukt (även fast att du kanske tänker att frukt ju faktiskt innehåller fruktsocker men detta är inte samma slags kolhydrater!).

Se din bulle som din medicin, inte enbart i syfte att få dig att må både psykiskt och fysisk bättre men också för att du blir automatiskt gladare och undviker att bli deprimerad. Dessutom minskar du samtidigt risken för hets-/ överätning när du äter det du är sugen på.

Undvik alltid alla slags förbud – det är bästa tipset för att kunna skapa en mjuk och avspänd relation till maten igen.

Trevlig Lucia!

Ångest, Mat, Självhjälp

Kan inte sluta äta?

På tal om om hur man kan sluta överäta och/eller hetäta som jag skrev om för ett par dagar sedan.

Fick som vanligt väldigt bra kommentarer och funderingar av er. Se exemplet nedan.

Ingrid skriver:

”Hej!

Jag har en fundering angående det här med över- eller hetsätning och ”frosseri”.

Hur vet man egentligen om man överäter? Är det helt orimliga mängder?

Du skriver att du fortfarande överäter nötter? Handlar det om en, två eller fem dl?

Hetsätning har väl egentligen med själva beteendet att göra också? Om man vräker i sig och inte tuggar ordentligt, eller har jag helt fel uppfattning?

Överäter jag till exempel om det blir fyra mackor och ett glas mjölk till kvällsmat?

Eller en annan kväll njuter långsamt av två skålar glass? (Visst kanske det hade räckt med en skål, men ”vanliga” människor kan väl ändå få i sig betydligt mer en lördagkväll… utan att ens fundera??)

Att vara frisk är väl också att äte ”lite för mycket” med jämna mellanrum???

Jag kanske har helt fel om vad som räknas in, och kanske är det bara jag som känner mig osäker på detta! ?”

Jag skiljer på överätning och hetsätning.

Jag har aldrig hetsätit (ett särskilt – ”hetsigt?” – sätt som man äter på och mer extrema mängder, någon annan som har en bättre beskrivning än jag kanske?).

Men i de fall som jag tycker mig ”överäta” är det när jag har svårt att sluta äta när jag väl börjar. Svårigheten ligger i att detta är något som även friska människor säkert känner, dvs ”det blev för mycket”. Tack för att så många av er påminner mig om det här, jag glömmer så lätt bort att även ”friska” känner så här efter inte alltför smickrande stora mängder.

Just nötter blir ofta förvirrat för mig. Innan jag blev sjuk kunde jag om jag var riktigt, riktigt sugen äta upp en 200 gr påse med hasselnötter (från mammas bakskåp).

Men i samband med sjukdomen har det blivit så att vissa kvällar (alltid efter jag ätit middag dessutom) räcker det med ett par nävar nötter för att jag ska bli nöjd.

Men andra kvällar blir det säkert  gott och väl 300 gram och det känns särskilt jobbigt då jag verkligen tänker att jag inte ska äta mer för jag vet att jag därefter både kommer må dåligt pyskiskt (”ingen annan äter nötter i de här mängderna direkt efter en måltid?!”) och fyskiskt (blir antingen stenhård i magen eller har diarré hela dagen efter + lätt illamående).

Ju mer jag skriver om det här desto mer tydligt verkar det som att det har blivit för lite energi under dagen och att kroppen tar igen det på kvällen. Nötter är ju energität och som bekant tar kroppen igen allt med råge.

Jag tror faktiskt svaret är så enkelt.

Angående fyra mackor och ett glas mjölk till kvällsmat, för mig skulle inte det vara en överätning.

Men antar att beroende på vilka mängder man är van att äta olika livsmedel i så ser det säkert annorlunda ut från person till person. Eller vad tror ni?

Som i mitt exempel med nötter, som frisk var jag van vid att äta färre mängder nötter per tillfälle och när jag nu idag äter större mängder blir det en tydlig skillnad mot mitt ”friskmönster från förr” då jag använder tiden före min sjukdom som en frisk referensram.

Tack för all er hjälp och intressanta tankar att bringa reda i det här!

Självhjälp

Kroppen och viktuppgång

Glöm inte bort det som sker inuti din kropp vid viktuppgång. Fokusera och bejaka dig själv.  Jag lovar att det är svårt att sluta när man väl har börjat.

Du kommer upptäcka nya saker mig dig själv och det är faktiskt rätt spännande att få reda på vem man egentligen är (något som många ständigt frågar sig) .

****

När man går upp i vikt är det mycket som händer med en. Det är lätt hänt att man (både omgivningen och en själv) mest fokuserar på det ytliga- det som går att se och ta på – nämligen kroppen.

Kroppen får alltför ofta ta emot oförtjänt mycket skit tycker jag. Man tycker den växer, blir större, klumpig, enorm, slapp och ful.

Men har ni någonsin på riktigt funderat över hur mycket sanning som det ligger i det här? Har ni testat själva kanske? Har ni liksom jag testat att gå upp i vikt för att sedan kunna utvärdera resultatet?

Om ni inte har det så tycker jag att ni bums ska sluta spekulera och oroa er.

Min kropp har inte på något sätt blivit ful bara för att den har fått möjlighet bygga upp sig sedan augusti 2009. Jag kan inte se att den har blivit varken slapp eller fläbbig. Däremot är den stabil och jag ser den idag som min trygga borg.

Förr upplevde jag min kropp som liten, klen, bräcklig och väldigt skör. Ungefär som ett sådant där indiantält som man bygger upp av små pinnar som man hittar i skogen och som trillar ihop om det kommer minsta lilla vindpust. Det var ungefär så jag kände mig inombords också kan tilläggas.

Det är svårt att bevisa hur självförtroende och självkänsla hänger samman med viktuppgången men jag är övertygad om att det gör det. Kanske är det så enkelt som att en starkare och stabilare kropp är tillräckligt för att ge mig den säkerhet som jag behöver för att våga uppmärksamma och ta kontakt med min omgivning. Det behövs inte mer för att jag ska våga ta initiativ och hjälpa mamman med barnvagnen på bussen, hålla upp dörren för folk, våga fråga den chica fashionistan på stan var hon har köpt sin snygga skinnväska, våga ställa fler frågor och kunna bjuda på att jag inte kan veta allt hela tiden och våga göra bort mig.

Jag har verkligen försökt att bejaka samtliga delar av mig själv när jag vecka för vecka har börjat närma mig ett högre BMI-värde. Fler saker som inte syns men som jag har märkt med mig själv är de här:

Jag sjunger med när det kommer en bra låt på radion (kom inte ens ihåg när jag slutade göra detta men därför är det lite extra roligt att jag nu lägger märke till när jag gör det)

Jag drömmer igen (som väldigt ätstörd drömde jag aldrig, inte ens om mat, det var alltid helt svart)

Jag kan skratta till plötsligt när jag hör någon säga något kul på radion eller i ett tv-program (förr registrerade jag att man skämtade men drog mest bara på munnen, fanns förmodligen inte energi till en sådan stor ansträngning som att framkalla ett kroppsljud)

Jag kan själv ta initiativet att skämta eller skratta ihop med andra (ok, jag är kanske ingen Robert Gustavsson men det är en extremt cool upplevelse att verkligen KÄNNA att humorn är på väg tillbaka)

Jag behöver inte läsa om en sida tre gånger utan att ha förstått någonting. Idag räcker det att jag läser sidan en gång.

Jag fattar snabbare och uppfattar ironi och skämt betydligt bättre nu för tiden.

Med andra ord så har allt bröd, matfett, pizza, bönor, avokado, nötter, lax, falukorv, potatismos, glass, choklad, pasta, sylt, ost och all annan god mat bidragit till att jag har blivit både roligare, socialare och smartare.

Jag kommer aldrig mer ha storlek 26 i jeans men det spelar absolut ingen roll längre. Jag fattar inte att det kunde gå så långt. Svälten tar bokstavligen talat livet av en, sakta men säkert. Stegvis försvann min humor, talförmåga, fantasi och intelligens.

Jag är så lycklig att inget verkar ha gått förlorat utan långsamt ”vaknar” jag, människan, till liv igen.

En sak som jag tyvärr fortfarande har problem med och stör mig på är att jag fortfarande har svårt att finna ord. Jag vet precis vad jag vill säga men ändå snubblar orden på varandra eller så misslyckas jag att formulera mig när meningarna blir för långa. Det är nog bland det värsta just nu känner jag eftersom retorik, konsten att tala, förr var en av mina främsta talanger. Jag bara hoppas att det också ger med sig med tiden.

Hoppas, hoppas.