Mat, Självhjälp

Ät smart och bli den du vill!

Som vanligt är det alltid lika lärorikt att gå igenom kommentatorsfältet.

Till gårdagens inlägg Olika ätrutiner – ätstört eller normalt? ser jag många att har frågor som liknar Saras:

”… någon som har tips på hur man gör sig mindre beroende av exakta mattider?”

Själv äter jag sällan på exakt samma klockslag utan som jag skrev igår brukar det falla sig naturligt att det går mellan 3-4 h timmar mellan måltiderna, ibland mer ifall omständigheterna kräver det.

Innan jag började jobba var jag riktigt hemsk med ätandet. I perioder åt jag ibland bara frukost och kvällsmiddag under hela dagen och ofta vägrade jag äta något alls innan kl hade slagit 12 (räknade både sekunder och minuter tills det äntligen var dags).

Vad som blev min räddning kan man säga var när jag fick hoppa av ett jobb bara för att jag inte fixade att äta frukost innan jag gick iväg på morgonen.

Jag kan lova er att det är ingen hit att komma till ett morgonmöte och bara leva på kaffe fram till lunch, några gånger kanske man orkar men i längden är det inte konstigt att man till slut börjar att ogilla sina egna personlighetsdrag och saker som man säger – dvs den oengagerade, humorbefriade, allvarliga, tillbakadragna, avvaktande, osäkra, lättretliga, irriterade och hungriga personen med lågt blodsocker som man blir när man inte äter sina mål.

Inget konstigt egentligen, säg den människa som inte blir sur om hon inte får mat?

Till slut bad jag att få sluta av egen fri vilja.

Jag hade väl egentligen vad som krävdes för jobbet men pga att jag hade ätproblem kunde jag in få ut den kapaciteten som jag visste fanns inom mig, det gick bara inte. Jag kunde varken utstråla eller leva upp till allt jag ville, men med en titt i backspegeln vet jag att jag hade kunnat det om jag bara hade gjort en sådan enkel sak som att börja dagen med en helt vanlig frukost, sedan äta lunch + mellanmål för att orka fortsätta vara på topp resten av eftermiddagen.

Så, en uppsägning senare.

Säkert uppfattades detta som ett mindre misslyckande och många frågetecken från familj och bekanta. Men själv blev jag en mycket nyttig och värdefull erfarenhet rikare.

Jag förstod att detta var livet.

Mat var en del av livet. En väldigt stor del, t.o.m!

Jag måste börja äta normalt.

Skaffa mig ätrutiner som skulle fungera hela livet ut.

För man måste försörja sig. Man måste jobba.

Alltså måste man också äta.

Inte bara ett par gånger…

Utan FLERA GÅNGER – varje dag!

Jag sökte några nya jobb och efter en jobbig väntan kom telefonsamtalet till slut –  jag hade fått exakt det jobbet som jag hade hoppats på!

Jobbet visade sig bli min räddning. Jag vägrade att låta ännu ett bra jobb gå mig ur händerna!

Från dag ett var dealen med mig själv att äta som folk gör.

Iaktta, härma och apa efter.

Friska referensramar (dvs friska och matglada människor) är för övrigt en återkommande framgångsfaktor i min friskprocess.

Jag minns fortfarande dagen jag hade laddat för frukost för första gången på mååånga år. Det kändes märkligt att fylla magen med te och smörgås så tidigt på morgonen, kl var ju inte ens sju!

Men när jag sedan stressade ut och 10 min senare stod på tunnelbaneperrongen tänkte jag bara på hur skönt det kändes i mitt huvud. Jag var så lugn och klar i tankarna.

Dessutom var jag pigg och vaken.

Hade till och med glatt hälsat ”God morgon!” till en glad man med barnvagn.

Jag upptäckte att jag inte alls var så morgontrött som jag tidigare hade trott att jag var under tiden som jag hade rusat iväg till arbetet utan att äta frukost först. Min tidigare morgontrötthet hade alltså helt berott på att jag struntat i att äta frukost…

Inte bra!

På min nya arbetsplats blev det därför viktigt för mig att maten verkligen fungerade.

Jag hade färskt i minnet min gamla arbetsplats och vägrade upprepa samma misstag.

Jag måste lära mig leva.

Jag insåg att jag hade i alla fall 40 år i arbetslivet kvar och ekonomiskt skulle det bli rätt tufft om jag fortsatte att välja svälten framför jobbet.

Så på den vägen är det.

Tack vare fantastiska kollegor som har matvanor som i princip vem som helst så har jag haft förmånen att följa och härma efter dessa.

Detta har för mig varit nyckeln till att kunna bli flexibel med mina matrutiner, dels mitt tidigare nederlag men sedan att kunna ta med mig den erfarenheten till nästa jobb. En frisk miljö har varit framgångsfaktorn.Där har jag lärt mig anamma att t ex äta en tidig lunch även fast att jag inte är hungrig – helt enkelt för att slippa att fundera på mat när jag senare går in i mötet.

Det har inte hänt en enda gång att jag ”ångrat” något efteråt, dvs att jag valde att äta tidigt (även fast att jag inte var särskilt hungrig). Tvärtom, minns jag istället alla de tillfällen som jag istället har suttit fullständigt nollställd igenom möten för att jag har tänkt att ”… jag äter senare…”.  De gångerna har jag verkligen ångrat mig och svurit över att jag inte ätit, främst av praktiska själ då jag faktiskt har ett ansvar gentemot min arbetsgivare att prestera allt det som jag vet att jag kan – men då krävs det som sagt också att jag äter ordentligt!

Detta är en del av min historia.

Jag är dock säker på att vägen till flexibla ätrutiner ser väldigt olika ut för olika människor.

Berätta gärna, hur gjorde du?

Mat, Självhjälp

Olika ätrutiner – ätstört eller normalt?

Hej vänner!

Tack finaste för alla historier och beskrivningar till gårdagens inläggg om att leva i en relation när man har en ätstörning:

Inget sex men smal

Väldigt intressant läsning för både mig själv och alla andra som själva inte har haft någon partner under sjukdomsåren. Vi har ingen aning om hur det är! Det är så värdefullt att få höra om hur andra har det. Jag uppskattar att ni är så generösa med att dela med er trots att det är ett så skört ämne. Tack raraste!

En annan sak som jag tänkte att jag måste få skriva av mig om är lyckan när man en dag upptäcker att man har slutat med – som annars är mycket vanligt – att gå runt och se på sig själv som ätstörd.

Jag tänkte på detta senast igår.

När ändrades egentligen den här synen på mig själv?

Jag har under hela min sjukdomsperiod konstant sett mig själv som ”anorektikern” oavsett sammanhang. Men idag har jag nästan svårt att se på mig själv som ens ”ätstörd”(knappt att jag vågar skriva det men det är så det känns iaf…)

Men visst, det finns fortfarande en del saker som jag har svårt för.

En av dessa saker  är t ex att äta lunch för tätt in på frukosten (eller snarare generellt har jag svårt för att måltider kommer alltför tätt in på varandra, 3-4 h har jag upptäckt är en bra och trygg rutin som känns väldigt bra).

Även en sådan sak som att äta en måltid alltför snabbt känns inte alls bra (vill ha minst 20 min, helst 30 min).

Så när jag tänker på min ”ätstörning” (?) idag så är det inte längre själva maten som tänker på utan funderar mer över olika situationer som exempelvis dem ovan. Jag har med  andra ord svårt att i olika sammanhang veta vad som egentligen är friskt och vad som tillhör sjukdomen?

Samtidigt funderar jag också på, måste jag egentligen veta detta?

Jag har både vänner och kollegor som utan problem äter sin lunch på 10-15 min och när jag själv knappt har kommit halvvägs genom måltiden på den tiden blir jag stressad av tanken på att det är min sjukdomshistorik som är ”felet” till varför inte jag kan göra som mitt sällskap (samtidigt vill jag innerst inne inte äta på det viset, jag har lärt mig njuta av maten och tycker det känns lyxigt att få några minuter att verkligen kunna känna in både dofter och smaker, riktig mat är ju så himla gott!)

Det är samma sak när jag har sovit över hos någon. Vi har då tagit en lång sovmorgon och käkar därför en rätt sen frukost. Men sen dröjer det bara ett par timmar och personen vill ”redan” (tycker jag…) äta lunch. Vet inte om detta beror på att personen inte åt tillräckligt mycket vid frukosten så att han /hon redan har hunnit att bli hungrig eller om det beror på att personen ifråga alltid äter lunch vid ett visst klockslag oavsett vad tiden var när frukosten intogs (dvs personen äter lunch den tiden av ren rutin snarare än om han / hon är hungrig eller inte).

Det är sådana här situationer som idag påminner mig om min bakgrund och vad jag har med mig i bagaget.

Jag ska även erkänna att jag i många fall kan känna mig ”friskare” än mitt umgänge som aldrig sjävla har haft några ätstörningar. I alla fall när det kommer till sådant som att jag har fått så genuin kunskap om och själv länge praktiserat, dvs att äta kroppsvänligt (fjäskat för blodsockret = ätit regelbundet, noga med järn, saltat, tugga och framförallt  noga med att äta av hela kostcirkeln och inte ensidigt av t ex enbart kolhydrater , protein eller fett).

Kanske är det därför som t ex min frukost mättar helt lagom i 4 h innan min hjärna signalerar ”Nu lunchdags!”. Inte som min vän som på förmiddagen helst äter en kanelbulle mellan frukost och lunch.

Det är alltså i sådana här situationer som jag blir osäker, vad är egentligen rätt och vad är fel?

För om jag fortfarande är mätt och inte det minsta sugen på en förmiddagsfika, är det då fel att avstå?

Detta får avsluta min dag och jag bollar med glädje vidare frågorna till er.

Skulle vara intressant att få höra från lite olika håll. Både från er som är sjuka, är friskförklarade, aldrig haft någon ÄS eller kanske t.o.m. arbetar du professionellt med äs?

Berätta!

Ätstörningscoach

Friskt umgänge = bästa medicinen mot ätstörningar

Det här kan vara min sämsta bloggvecka någonsin.

Men om jag ska vara helt ärlig så är det väldigt svårt för mig just nu att slå på datorn och stressa fram ett inlägg inom ramen för ätstörningar.

Av den enkla anledningen att mina tankar för tillfället är någon heeeelt annanstans!

Det händer så mycket kul den här veckan och jag försöker bara glida med och njuta så mycket som möjligt.

Veckan är fullspikad med teambuilding, samtal och möten om karriärsutveckling, Grands julbord och allt fixande inför julafton på fredag.

För en gång skull tycker jag det är roligt med alla sociala aktiviteter som sker.

För första gången i mitt liv upplever jag dem inte som ”jobbiga” eller att de ”stör” mig utan istället är det enbart roligt då jag inte längre har någon stress att jag måste hinna pressa in ångestframkallande träningspass mellan varven.

De här sista veckorna har motionen verkligen legat helt i botten men å andra sidan har jag skaffat mig full pott i social kompetens. Inte dåligt alls!

… Och som jag övar och ligger i!

Försöker  verkligen delta i så mycket som möjligt, friska människor är den bästa medicinen mot ätstörningar – men det visste ni säkert redan vid det här laget?!

Att få skratta riktigt högt minst en gång om dagen tillsammans med människor som man känner sig trygg med är superviktigt.

Så det är vad jag gör den här veckan.

Skrattar, hänger ut och njuter av alla julförberedelser.

Förr har jag aldrig hunnit reflektera över att det trots allt är dagarna fram till jul som man verkligen kan och bör passa på att mysa ner sig ihop – dvs inte enbart på själva julafton.

Jag lovar att komma med mer ”vettiga” inlägg efter jul.

Så länge får ni alltså stå ut med mina högst ointressanta dagboksliknande ego noteringar.

Men kanske kan även dem fylla en funktion ibland..?

Självhjälp

Starkt kontrollbehov = snålt med skratt

Blir inte mer skrivet än så här ikväll. Ska alldeles strax iväg  (tennis – yes!).

Ville dock kika in och påminna er om att ni är världens bästa och mest stöttande läsare.

Ni är guld värda och jag utan er hade min friskutveckling tagit mycket längre tid än vad den har gjort nu. Tack för att ni är så många som har valt att följa med på min resa.

Ni behöver inte bli så oroliga för det jag skrev igår i inlägget ”Nu börjar jag bli rädd”.

Hade jag på riktigt börjat backa nu hade jag aldrig ventilerat mina känslor så här öppet på bloggen.

Nej, om jag på riktigt hade valt att gå tillbaka till sjukdomen nu hade jag istället valt att sluta mig som en mussla (som jag alltid har gjort alla tidigare femtioelva gångerna när jag börjat tveka).

Då bloggen är en ren dokumentation av min friskutveckling tycker jag dock att det är värdefullt att få ner så mycket som möjligt av känslorna under friskprocessens gång.

Det är bra att ha för att kunna gå tillbaka till och se vad som egentligen pågick i min hjärna i december 2010 vs. ett par månader tidigare.

Jag tror det min rädsla bottnar mest i är just att jag sedan en tid tillbaka fullständigt har gett upp alla försök på att fortsätta kontrollera mitt liv 24 timmar om dygnet.

Jag haft stenhård kontroll på så många olika plan i livet de senaste åtta åren men samtidigt har de åren också varit de allra tråkigaste och mest innehållslösa i mitt liv.

Sedan tre månader tillbaka har jag ”på riktigt” levt som alla andra i min omgivning och fast att inget särskilt egentligen har hänt har jag redan skaffat mig mer positiva minnen än vad jag lyckades att åstadkomma under mina åtta sjukdomsår.

Så dumt.

Mat, Självhjälp

Hur äter man rätt?

Att man har glömt bort hur man äter friskt är ingen anledning till att inte våga ha en testvecka.

Syftet med testveckan är just att man inte ska tänka så mycket utan bara göra.

Du kan aldrig ”äta fel”.

Dock blir det så gott som alltid fel de gånger du väljer att inte äta eller på annat sätt krånglar med maten.

Eller hur?

***

Igår tipsade jag om att ha en testvecka i syfte att få smaka på det friska livet.

Som ätstörd behöver man påminnas om hur härligt det är att vara helt frisk.

En läsare kommenterade inlägget så här:

”Hej..

jättefint skrivet av er båda..man kan iaf inte säga något negativt om det driv en ätstörning kan ge en när man väl inser vad man går miste om i livet..

MEN jag har en fråga som förrvirrar mig så..

När man varit sjuk i åtta år, pendlat i vikt och mellan behandlingar där man får in massa ny information som säger emot varandra samtidigt som huvudet går på högvarv till den grad att man varken vet ut eller in..

Hur ska man veta vad som är ”friskt” när man inte levt som det på så många år.

Jag har inte många personer i min omgivning som jag kan kika på. jag har inte många som stöttar mig.

Jag måste gå igenom den här kampen på egen hand med mitt eget stöd, men hur gör jag detta när i princip allt jag kommer ihåg om livet är sjuka beteenden.

Jag har försökt kolla på människor när jag tex äter lunch på kursen jag går på, men dessvärre äter alla extremt lite och ”nyttigt” och mat och bantning är ett ständigt ämne att tala om.

Hur ska jag veta vad tillräckligt är när jag inte vågar lite på mej själv eftersom allt då är ”för” mycket eller för onyttigt.

Visst vill jag bli frisk och visst vill jag få ett liv men det är inte så lätt när man känner sig ensam och meningslös för att man inte lyckats komma ut i samhället eller lyckats åstakomma något.

utan jobb, vänner eller familj är det svårt att hitta orken..så hur gör man?

snälla om nån kan hjälpa mej få en knuff så skulle jag bli jätteglad, för jag vill och jag tror att jag vågar men inte helt ensam..

stor kram till dej anna och alla er andra…”

Nu tänker jag vara lite hård.

Är det verkligen helt sant att du absolut inte kommer ihåg hur man äter som frisk?!

Eller är det bara sjukdomen som försöker hitta på undanflykter för att skjuta upp din friskutveckling?

Jag har själv fått göra det här grundarbetet själv, precis som du. Vissa måltider har jag funderat över vad som egentligen är ”rimliga” portioner men i de flesta fall inte alls faktiskt. Det är egentligen rätt enkelt när man väl börjar käka.

Tanken är att äta regelbundet och du äter tills du är mätt.

Det finns inget som är rätt mängd när det t ex gäller köttbullar eller exakt antal potatisar om vi nu ska ta detta som exempel.

Du måste utgå från dina egna behov och sedan kan du alltid ta hjälp av andra genom att kika på omgivningen i vissa fall (tex för att få in regelbundheten, de flesta låter aldrig det gå alltför många timmar mellan målen).

De enda jag själv hade i min omgivning var mina föräldrar och dem litade jag inte ett dugg på (riktig husmanskost, grädde i såsen, etc – ni vet själva hur skeptisk man blir mot den typen av mat som ätstörd).

Något som hjälpte mig själv i början var att gå ut ensam på caféer och sitta ner och se på vad människor faktiskt beställde (skriver om detta i min bok).

Jag insåg att de faktiskt finns en anledning till att bakad potatis med röror, hemlagad lasagne, pannkakor, grillade mackor, kladdkakor, pajer och chokladbollar finns på menyn av en enda anledning: Helt enkelt för att detta är mat som väldigt många av oss äter och det väldigt ofta.

Och de allra flesta har faktsikt ett helt vanligt och friskt BMI. Trots att de äter den här maten..!

Det fick mig något att tänka på och faktiskt börja våga beställa mer ”avancerade” rätter själv.

I början drack jag alltid ett glas vatten eller en svart kaffe på caféerna. Men med tiden vågade jag beställa allt ”roligare” och godare saker tack vare att jag befann mig i en  frisk och inspirerande miljö med levnadsglada människor omkring. Det hjälper mer än man kanske kan tro!

Bara att vistas på platser där det finns folk och rörelse fick mig att öppna ögonen och bli påmind om allt jag höll på att missa så länge jag klamrade mig fast vid ätstördheten.

Så prova att kasta dig ut, sväva fritt i några sekunder och se vart du landar.

Det kan aldrig bli fel när du väljer att äta! Du måste våga testa för att kunna hitta matrutinerna som känns bäst för dig.

Du kan inte läsa dig till hur mycket mat du ska äta… sorry men det är den hårda sanningen!

Du måste praktisera och utforska det för att själv för att veta säkert.

Det spelar heller ingen roll att din omgivning pratar viktminskning.

Du vet ju själv vilket helvete det är att tänka på mat och bantning och alltså är det inget att avundas deras tankar – du vet ju själv hur jobbigt det är!

Du är ju på väg åt andra hållet så  tacka dig själv istället för att du har bättre insikt och vet bättre än dem.

Så våga testa!

Som sagt, det finns inget som heter ”idag jag åt fel”, istället blir du en erfarenhet rikare och vet bättre till nästa gång.

Kör hårt!

Ätstörningscoach

Godmorgon Stockholm!

Åh, jag älskar verkligen känslan av att vakna upp i en ny stad.

Just nu befinner jag mig hos en kompis som jag inte har träffat på vääääldigt länge.

Sova borta är ju en sådan sak som jag inte är helt bekväm med ännu. Sova över är en av alla de sakerna som anorexin aldrig har gillat och därför fått sätta många pinnar i hjulet för att kunna utveckla mina relationer.

Dock är ”sova borta” en sådan sak som jag gärna vill ska ingå i mitt liv så nu försöker jag öva jag på det så mycket jag bara kan. Med en titt i backspegeln sov jag borta totalt cirka 4 nätter under mitt ”sjukår”. Det här året har jag överstigit den siffran med råge!

T ex var jag i USA i nästan tre veckor, därefter minisemester i Sverige i juli och augusti + att jag sovit över i alla fall minst 5 helger sedan årsskiftet 2009/2010. Låter kanske lite fånigt när jag skriver det så här men som sagt, detta har varit en väldigt stort grej i mitt liv och därför är det rätt enkelt för mig att hålla koll på hur många dagar som det rör sig om. Progressing, progressing!

Det är märkligt men för varje dag som går så uppskattar jag faktiskt mer och mer att släppa på kontrollen. Jag har upptäckt att det kan vara rätt spännande att kasta sig ut emellanåt, sväva fritt i ett par sekunder för att sedan slå ner på okänd mark.

Just den här helgen njuter jag av att ta mindre egna beslut, använder min vän som frisk referensram, härmar och apar efter.

Eventuellt går vi på bio någon dag. Väljer mellan Toy Story 3, Puss och I rymden finns inga känslor.

Har du sett någon av filmerna? Var den bra?

Ångest, Mat, Träning

Inte svensk och utan ätstörningar?!

Jag skriver ibland om att det är viktigt att man har ”friska referensramar” omkring sig, dvs personer som inte själva bantar eller på annat sätt trixar med maten.

”Matförebilder” skulle man kunna kalla dem för.

Jag har haft turen att i hela mitt liv haft tillgång till detta. T ex ingen i familjen har varit särskilt hälsointresserad och inte heller mina vänner, rätt omedvetna och bekymmersfria kan man säga.

Det slog mig att när jag växte upp så hade jag ganska många vänner med ”utländsk bakgrund” (bland annat från Kina, Kroatien och Grekland)

Undrar om det är därför som jag inte har råkat på så mycket dietsnack under min uppväxt (jag trillade ju iofs dit ändå…).

Jag undrar om tjejer och killar från mer främmande länder (dvs ej väst) har en helt annan inställning och uppfattning om mat än vad vi har?

Jag kanske har helt fel, rätta mig isf gärna, men på något vis känns det som att räkna kalorier, äta rent, väga sig ofta och hetsträna inte finns på tapeten i deras värld.

Kanske är jag naiv men ibland tänker jag till och med att de verkar leva i en slags glasbubbla, som att ingen har väckt dem och berättat att mat och hälsa är det enda som diskuteras och att man måste vara delaktig.

Varför reagerar inte dem/ni på hälsostressen (eller gör dem/ni faktiskt det?)?

Nu pratar jag som att vi vore helt olika människor men jag säger inte att det är så här, men det är så jag upplever det.

Det skulle vara väldigt intressant att få höra om jag har några läsare med utländska rötter som läser här. Håller ni med/inte med mig, vad är er syn på det här?

Även ni som regelbundet umgås med människor från andra kulturer än från väst, är detta något ni har pratat om? Vad är uppfattningen?

Är man lika hälsostressad eller inte?

Varför fastnar inte hälsobudskapet lika hårt på dem/er som på oss svenskar?

Självhjälp

Ätstörningsvården

När jag är ensam har jag svårt att vara snäll mot mig själv, därför känns Njutningsmellanmålen svåra.

Jag känner mig ofta fånig som sitter och ”njuter” ensam utan några vänner.

Om någon däremot frågar mig om vi ska ha myskväll, ta en fika på stan eller äta ute känns det mycket bättre. Vid de tillfällena tror jag nästan att jag är frisk.

Tänk om det fanns någon som man kunde hyra in då och då, som ser till att man regelbundet kommer ut och har roligt?

Jag tror alldeles för många blir låsta och bara kommer till stadiet ”nästan friska” pga det är så svårt att våga sig ut i livet igen när man varit ätstörd och borta från ”det vanliga livet” så länge…

***

Katt frågar:

”Kämpar du helt själv med din ÄS eller har du någon samtalskontakt el liknande?

Du inspirerar!”

Hej Katt, vet att jag svarade på din blogg men kom på att det kanske är fler som undrar samma sak.

Och svaret är nej, jag har idag ingen utomstående ÄS-kontakt.

När jag var 16-19 år gick jag regelbundet till en anorexiklinik. Jag är idag 24 så det var nästan fem år sedan sist jag hade ”professionell hjälp”.

När jag lämnade ÄS-kliniken hade jag en ”frisk vikt” och personalen trodde nog jag var frisk nog att klara mig själv…

Men sjukdomen sitter som bekant inte i antalet kilon utan i huvudet (och dit in kan ju ingen annan se, bara jag själv).

Så nu kämpar jag på egen hand med självhjälp som enda stöd. Ensamheten är på gott och ont ska ärligt sägas.

Ofta tänker jag att jag skulle vilja ”hyra in” någon person utifrån. Någon med erfarenhet men ändå någon som är mer personlig än en psykolog. Någon jag litar på och har god insikt i att alla med ÄS behöver olika hjälp eftersom friksprocessen är lång och alla har vi våra egna sjuka små ”egenheter” för oss, det är viktigt att personen kan skilja på de här nyanserna.

De ska vara någon som inte känner mig men med uppgift att ta med mig ut på saker och ting, som påminner mig om vad livet går ut på och vad jag missar så länge ÄS är en del av mitt liv. Någon som agerar som min egen livvakt och knuffar bort Ana när vi ska äta och göra roliga saker.

Jag är på den där gränsen där jag tror att jag lätt skulle kunna bli helt frisk idag om jag bara fick hjälp med de där sista ”knuffarna” till att fatta rätt beslut och inte kohandla och deala så mycket med Ana. Någon som ser när beslutsångesten blir för tuff och därför kliver in och pekar med hela handen när jag inte själv orkar göra det.

En sådan person saknar jag idag. Jag tror detta skulle vara ett mycket bra verktyg och komplement för ÄS-vården.

En personlig assistent som är specialist på ÄS.

Ja, en sådan vill jag ha!

Vad tänker ni om detta?

Självhjälp

Läsarfrågan: Att jämföra sig med andra


Det är ditt liv.

Bara för att grannen äter sallad till lunch innebär inte det att du ska äta samma eller till och med mindre. Vi har alla olika förutsättningar och du har dessutom en ätstörning att bekämpa.

Det gör du bäst genom att äta ordentligt.

Kanske har även din måltidskompis en ätstörning? Då vet du ju själv hur olycklig personen är inombords!

Var tacksam för hur långt du har kommit som har sjukdomsinsikt  och förstår att tänka förnuftigt kring det här.

****

En läsarfråga:

”En liten fråga om mina rädslor som föds när jag också går upp i vikt- jag är rädd för att inte längre vara den som äter minst och är hälsosammast. Låter sjukt osympatiskt och knäppt, men så är det.

Har du känt så också? Hur hanterar du situationer när andra äter pyttelite och du själv har massa mat på tallriken?


Grattis till alla dina otroliga framgångar, och tack återigen för att du delar med dig- du är ett stort stöd.

Kramar”

Mitt svar: Det här är nog en av de vanligaste frågorna jag får och jag känner mig alltid lika ”tråkig” när jag ska svara på den.

För mitt svar är kort och gott: Nej, jag har faktiskt aldrig känt så!

Jag kan tänka mig att det kan verka konstigt för många då jag vet att det är väldigt vanligt att man ofta jämför sig med andra. Men som jag har skrivit om tidigare har jag haft oerhört fokus på bara mig själv. Jag har aldrig registrerat vad andra har ätit eller inte ätit. Jag har varit fullt upptagen med min egen portion och dessutom har jag varit livrädd för att ens våga  snegla på min kollegas eller väns tallrik med risk för att bli påkommen med anorexi eftersom många med sjukdomen ofta odlar ett väldigt starkt intresse för mat och vad andra äter.

För av egen erfarenhet vet jag att ju mer en person tror sig veta om mat, näringsvärde och ”nyttigt vs. onyttigt” så inte sällan är detta kopplat till en släng av ätstörningar. Samma sak kan man utläsa på vissa bloggar som ofta skriver om vad de äter samt  fotograferar maten som de äter. Även detta upplever jag som lite konstigt (om inte själva syftet är en renodlad matblogg eller liknande). Mina alarmklockorna börjar alltid ringa när jag ser detta.

Om det någon gång har uppkommit – vilket det såklart ofta har gjort – diskussioner om mat, vikt, träning eller hälsa så har jag aldrig sagt ett ord utan suttit tyst och låtit de andra diskutera saken. Men om någon skulle fråga om min åsikt skulle jag ha spelat väldigt okunnig och ointresserad av ämnet – allt för att dölja min ortorexi och ätstörningar. Samma sak med träning. Högst ointresserad har jag låtsas vara och tackat nej om någon frågat om jag skulle vilja börja träna ihop med personen ifråga.

Jag svävar ut lite nu men det jag menar är att eftersom jag varit så självupptagen + att jag alltid när jag ätit med andra försökt visa hur mycket jag äter så har det inte berört mig överhuvudtaget hur mycket/lite personen bredvid mig har på sin tallrik. Tvärtom, det var bara bra om personen fick för sig att jag åt mycket för då skulle han/hon aldrig kunna koppla ihop min tunna kropp med en ätstörning. I mångas ögon blev jag nog tjejen som kunde äta ”hur mycket som helst” utan att gå upp i vikt. Men som ni själva givetvis förstår så hade jag planerat och trixat med mina måltider väldigt mycket i förväg för att kunna lyckas med det här.

Det är först nu som jag har vörjat reflektera över detta beteende eftersom alla skriver och frågar om det. Tidigare tänkte jag inte ens på att det var min strategi som ätstörd att göra så här. Men återigen, vi är alla olika. Lika många människor som ätstörningar lika många anledningar finns det till varför som vi har blivit sjuka från första början. Det är en väldigt individuell sjukdom och jag hoppas vården får mer resurser snart så att man kan anpassa behandlingen bättre efter varje patient.

Idag när jag tittar på min väns tallrik är det för att jag använder henne/honom som referensram. Att umgås och härma friska människors matvanor är ett av mina allra bästa knep för att våga käka på.

Jag vet att alla inte har de så utan äter med sällskap som själva har ätstörningar och då är det såklart svårare. Då får man komma ihåg att deras liv inte är optimalt utan begränsat & tillkrånglat (för det blir det med en ätstörning, det vet du ju själv!) och var lycklig åt att du har kommit längre än personen jämte dig. Ett långt och härligt liv utan begränsningar närmar sig tack vare att du väljer att äta vad du vill och tills du är ordentligt mätt.

Trevlig kväll!

Mat

Fyndparadiset

Jag är ingen shoppingmänniska kan jag säga. Däremot lägger jag gärna pengar på s.k ”upplevelser” typ resor, SPA, konserter, teater och nöjesparker.

*****

Det blev en dagsutflykt till Gekås idag.

”Fyndade” inte speciellt mycket utan var mest med för sällskapets skull. Med hem följde dock några tyger (som ambitiösa Anna vill förvandla till ett lapptäcke – vi får helt enkelt se hur det blir med den saken!), en ljusblå plyschpläd, en söt petit tebox (som jag ska scrappa om lite) + Fazers Frökusar (produktrecension kommer), Kexchoklad och en påse Paranötter.

Det blev en spontan och rolig dag. Lunchen intogs på en av restaurangerna utanför. I Ullared är det riktig husmanskost som gäller vet ni, typ fläsk + löksås, schnitzel eller korv och pommes. Det förstod jag snabbt av menyn att döma men för en gång skull blev jag riktigt glad av detta faktum då det var precis vad jag var sugen på.

Jag spanade tidigt in pannbiffen när jag stod i kön. Såg väldigt god ut och var smakligt upplagd. Hade helt glömt bort att den maträtten ens existerade. Så det blev en sådan med mos, lingon, sås och stekt lök + grönsallad.  Oj så gott det var och vad skönt att slippa krånglet med att hitta en restaurang där det finns något som ”även måste passa Anna”.

Återigen, känslan av att vara normal och äta samma sak som sällskapet är OSLAGBAR. Att äta så här med folk har jag såklart även kunnat göra tidigare men det är en viss skillnad när man inte har ”fuskat”. Dvs att man inte kompenserar för måltiden varken före eller efter i form av träning eller svält och fortsätter att äta och leva som vanligt folk även efter.

Egentligen vill jag bara skrika rätt ut och berätta för alla hur bra jag mår just nu och vad jag av egen fri vilja äter och genomför varje dag.

Men det gör jag inte.

Känslan av att själv klara av att ta ansvar för det friska och normala liv jag vill leva räcker långt och jag gör inte det här för någon annans skull.

Det är mitt liv det handlar om.

Jag är stolt som en tupp över vad jag klarar av idag. Jag vill aldrig mer tillbaka till anorexins hemska benhårda grepp. Långsamt tar jag ett steg ifrån Ana varje dag och det är mäktigt att se att mina tillfällena som jag får ångest blir allt glesare för varje månad som går.

Må gott, alla ni som läser. Ni är så värda att vara lite snällare mot er själva.

Man måste inte pinas först för att sedan få må bra.

Kom ihåg det.