Ätstörningar, Ätstörningscoach, Frisk från ätstörningar

Vad jobbar jag med?

Accounting Department Working Busy Concept
I förra inlägget Om mig berättade jag några saker om mig själv. Hoppas ni gillade det!

Idag berättar jag mer om mitt arbete.

Om mitt arbete

Vad jobbar du med?
Sedan några år tillbaka driver jag en online-baserad stödverksamhet för personer drabbade av ätstörningar. Under min föräldraledighet har jag dock ett tillfälligt uppehåll men planerar att vara tillbaka nästa år som vanligt igen. Då är planen att även kunna erbjuda fler digitala stödverktyg kring mat & ätande. Tanken är att verktygen ska bidra till att användaren ska kunna få en mer avslappnad relation till mat och må bättre. I rollen som mentor/coach finns jag med vid sidan av som stöd för att övervinna hinder och utmaningar.

Group of Multiethnic Designers BrainstormingVarför började du jobba med det här?
Under min tillfrisknad upplevde jag att det fanns ett behov av stödalternativ för mer eller mindre ätstörda personer som tidigare hade fått traditionell vård men ändå inte blev helt friska.

Jag upplevde själv att jag saknade något under min behandling men hade svårt att sätta fingret på vad det var som fattades. Behandlingen jag hade gått igenom hade definitivt varit bra och en viktig nyckel till att jag mådde bättre och blivit friskare men av någon anledningen nådde jag ändå inte hela vägen fram.

Det verkade som traditionell behandling via sjukvården i många fall blev väldigt framgångsrik för vissa personer medan andra (som mig själv) inte fick lika bra resultat. Uppenbarligen tillhörde jag kategorin som inte blev helt friska. Det kändes väldigt frustrerande när jag insåg det.

Genom kontakter och bloggläsare fick jag senare bekräftat att jag långt ifrån varit ensam om att söka efter alternativa stöd till den traditionella sjukvården. Jag läste mycket om natura och olika behandlingsmetoder under den här tiden. Ju mer jag läste desto mer insåg jag att det verkade finnas lika många vägar till att bli frisk som det fanns individer som hade drabbats. Det som dem hade gemensamt var att de hade fått försöka hitta sin väg för att återhämta sig och bli friska. Men vägen dit verkade oerhört individuell med vissa gemensamma nämnare.

När jag väl blev frisk kändes det därför viktigt att fortsätta sprida kunskap om ätstörningar och hur det är att vara drabbad. Men absolut viktigast har varit att berätta om hur vägen till att bli frisk kan se ut och livet efter sjukdomen. Det finns mycket information om att vara sjuk men inte lika mycket om hur man hittar sin egen väg till att bli frisk.

För mig har det alltid varit viktigt med förebilder och inspiratörer. Om dem kan så borde väl jag också kunna…

Av den anledningen har jag valt att engagera mig i detta. Det vore spännande om det gick att utveckla fler verktyg för mat & ätbeteende. Jag tror det skulle vara bra för hela samhället om fler av oss (och inte bara personer med ätstörningar) kunde få gå en kurs om mat & ätande för att få ett mer avslappnat förhållande till mat.

Att vara frisk i ett ätstört samhälle är som bekant inte alltid det enklaste…

Friends Working Discussion Meeting Sharing Ideas Concept
Hur fungerar det?
Först och främst så ersätter det här stödet förstås ingen vårdbehandling. Det innehåller heller ingen terapi. Däremot kan stödet fungera som ett bra komplement till dig som gått i behandling en längre tid eller har avslutat den. Det passar även dig som aldrig haft en diagnostiserad ätstörning men som ändå upplever att du inte har ett helt okomplicerat förhållande till mat. Exempelvis kanske du dövar dina känslor med mat, följer olika dieter och/eller känner att maten begränsar ditt liv på olika sätt.

Detta stödet botar ingen ätstörning men kommer med stor sannolikhet bidra till att få en mer avslappnad relation till mat och kropp.

Fokus ligger på att du ska bli vän med maten, din kropp & att äta.

Viktiga nyckelord:
– Matglädje
– Lust
– Njutning
– Tillåtande
– Inga förbud
– Kroppsvänligt
– Lyssna på kroppen
– Mindful eating (medvetet ätande)

Vi använder även inslag av coachning där vi identifierar nuläge och önskvärt läge. Glappet mellan nu och framtid består av de utmaningarna som idag hindrar dig från att leva livet som du vill. Du får regelbundet läxor och hemuppgifter att arbeta med för att öka kännedomen om dig själv och dina rädslor för kunna utvecklas. Samtidigt finns jag hela tiden med som stöd via email och Skype-/telefonsamtal. Det spelar därför ingen roll var i Sverige eller världen du bor.

Skulle du vilja ha en mer avslappnad relation till mat? Eller vill du veta mer?
Kontakta mig och få ett personligt svar på dina frågor.

_______________________________________________________________________________

OBS! Detta riktar sig inte till dig som är i akut behov av vård, lider av depression eller självmordstankar. Du bör heller inte ha ett BMI under 18,5.

Uppsökt alltid i första hand vården.

Kontakt till vårdinstanser i hela landet hittar du hos Frisk & Fri.

Ätstörningar, Frisk från ätstörningar

Normalviktig och ätstörd?

Normalvikt ätstörning
Visste du att tvärtemot vad många tror så är majoriteten av de som drabbas av en ätstörning inte underviktiga?*

Det är mycket vanligare att vara normalviktig och ha en ätstörning. Det är en av anledningarna till att det som anhörig kan vara svårt att upptäcka en ätstörning i tid.

Många drar sig för att söka hjälp i tid eftersom att det är en vanlig föreställning bland drabbade att man måste vara väldigt mager för att ”förtjäna” vård. Många tror att de inte är speciellt sjuka eftersom vågen vittnar om att de har en på pappret frisk vikt.

Med detta vill jag ännu en gång förtydliga att en ätstörning inte alltid har att göra med hur mycket eller lite du väger. Det kan göra det men behöver inte alls svara så. Det finns väldigt många olika sorters ätstörningar.

Du kan ha en frisk vikt och ändå vara väldigt ätstörd. En del kräks eller hetsäter och på så vis behöver inte sjukdomen alltid synas på vikten. Någon annan kan ha slutat att svälta och gått upp i vikt men ändå ha kvar sjuka beteenden och tankar kring mat trots att de har en frisk kropp.

Av alla olika ätstörningar som finns så är det bara anorexi som definieras av att personen har undervikt.

Ätstörningsforskarna Rachel Bryant-Waugh och Hannah Turner genomförde en studie där de kom fram till att bara 6% av alla ätstörda som behandlas i specialistvården är anorektiker. Det innebär att över 90% har en annan slags ätstörning (t ex bulimi, ortorexi eller hetsätning) där det vanligaste är att den drabbade är normal- eller överviktig

Ätstörningen sitter med andra ord inte i hur smal du är. Det handlar mer om hur dina beteenden kring maten är.

Om du  har mycket fokus på vikten, maten och kroppen (samt i många fall även träning) och drar dig undan socialt samt är orkeslös och saknar energi. Ja, då kan det vara tecken på ätstörningar.

Frisk och Fri (Rikföreningen för ätstörningar) ger konkreta tips på hur du kan få hjälp och söka vård (klicka på länken). Kom ihåg – det är inte siffran som avgör om du har rätt till vård eller inte.

Snarare, hur mår du inombords? Hur ser det ut inne i ditt huvud? Det vet bara du.

Anorexia, Ätstörningar, Ångest, Livsträning, Mat, Självhjälp, Träna på att äta

Njutningsmellanmål

Frisk från ätstörningar

Jordgubbstårta – ett bra exempel på ett riktigt gott njutningsmellanmål. Midsommar står för dörren, klart du ska också ska vara med och fira sommaren med en god bit tårta. Kanske kan du låta den här helgen bli startskottet för att du ska börja äta något gott varje dag utöver dina vanliga måltider? Det är inte bara vid högtider man får lov att ”unna” sig – det är betydligt bättre (och mycket roligare) att inte bry sig om vilken dag det är för att få äta sötsaker. Spelar roll om det är tisdag och du äter en tårta? Är du sugen så ta en bit till fikat! Och tvärtom gäller också förstås. Bara för att det är helg måste du inte ”passa på” att äta om du inte är sugen förstås. Lyssna på kroppen!

En framgångsfaktor för att jag skulle kunna bli frisk var att vara noga med att äta njutningsmellanmål. Än idag är det bland det bästa jag vet!

För dig som inte vet vad detta är rekommenderar jag att läsa det det här inlägget (Vi kallar det njutningsmellanmål) som jag skrev år 2010. Jag kan avslöja att jag än idag är väldigt mån om att äta mina njutningsmellanmål.

Njutningsmellanmål är helt enkelt en vanlig fika men eftersom det ordet ofta kan vara väldigt laddat och ångestframkallande för många så väljer jag att kalla det för njutningsmellanmål.

När man har en ätstörning är det viktigt att träna på att äta ”förbjuden” mat och göra tvärtemot vad ätstörningen vill. Ofta hamnar sötsaker i den här kategorin med förbjuden mat.

Det är vanligt vid ätstörningar att den drabbade hoppar över måltider för att kunna ”unna” sig sötsaker vid ett senare tillfälle. Därför hoppar många över frukosten eller lunchen för att ”spara” sig till att få äta sina godsaker senare under dagen. Ofta passar man då på att äta extra mycket glass, godis, choklad, bullar eller vad det nu kan vara som känns lockande. Det är vanligt att man helst vill vara ensam när man äter detta.

I längden mår man inte bra att äta på det här viset, varken psykiskt eller fysiskt. Många väljer därför att hantera sin ångest genom att svälta, kräkas eller träna. Det är förstås en väldigt dålig kortsiktig lösning på problemet.

Det är mycket bättre att du lär dig äta ”lagom” av den här typen av mat. Att lära sig äta lagom är inte alls så svårt som det låter – du kan också göra det!

För att undvika överätning av förbjuden mat är ett tips att införa 1-2 njutningsmellanmål varje dag. Att äta sött regelbundet är viktigt för att lära sig äta den här maten i rimliga mängder. Förbud är det värsta du kan ha för dig själv. Det triggar nämligen ätstörningen.

Genom att göra tvärtemot vad du brukar ska du istället träna på att regelbundet äta sötsaker. Genom att äta sötsaker i rimliga mänger varje dag så avdramatiserar du dem och minskar på så vis risken för att utveckla bulimi eller hetsätning.

Den här typen av godsaker förtjänar inte alls att få uppta så mycket av din tid och tankeverksamhet. Jag är övertygad om att du kommer upptäcka att över hälften av de sötsaker som du går och längtar efter inte ens kommer smaka hälften så gott som du hade trott innan du fick sätta tänderna i dem.

Under dagen är det förstås viktigt att du är noga med att äta regelbundet (totalt cirka 5-6 mål/dag) och varierar din kost – undvik ingenting. Annars blir det snabbt obalans åt något håll och risken att du får ett kraftigt sug efter något särskilt ökar. Kroppen försöker alltid kompensera för det den saknar – lär dig lyssna på vad både din kropp & själ faktiskt behöver.

”Nyttigare” njutningsmellanmål i form av en äggmacka eller en tallrik fil är förstås också bra att få i sig ibland men det tror jag redan du är väldigt medveten om ifall du har hittat till den här bloggen.

Med handen på hjärtat går det inte att likställa njutningen som uppstår i kroppen av en äggsmörgås jämfört med en nygräddad kanelbulle eller mjuk kladdkaka.

Livet är långt och jag tror inte du vill sitta på hemmet en dag och ångra att du bara åt kokt torsk och broccoli i dina dagar?

Du förtjänar att njuta – varje dag! 

Trevlig midsommarhelg på er!

Mat, Självhjälp

När är man frisk?

Jag såg att några av er hade lite tankar och funderingar kring det här när mensen kommer tillbaka: Den kom

En av kommentarerna:

Vilka är de viktigaste friskhetskriterierna att gå på enligt dig?

Fysiska och psykiska?

Viktigt att betona är att jag inte är medicinskt kunnig och ingen talesperson som kan bedöma när man når den ”friska gränsen”.

Det enda jag kan säga är att jag vet att det finns många kvinnor som menstruerar men ändå tänker osunt mycket på mat, träning och kalorier.

Bara för att man har mens betyder det inte att man är frisk.

Det är detta som är ganska så lurigt eftersom många av de tjejerna som ofta intervjuas i tidningar eller i TV när man gör ett reportage om ätstörningar, ofta är eller har varit väldigt underviktiga.

Lika lite som ätstörningar har att göra med vikten, lika lite säger mensen om hur personens tankar faktiskt ser ut i huvudet.

Tycker det är viktigt att betona detta särskilt eftersom det är vanligt att många undviker att söka hjälp för att de inte riktigt ”vet” vad de ska söka för, då de båda menstruerar och väger normalt.

Dock är ätstörningar så vanligt idag att ingen som behandlar ätstörningar kommer att tycka att du är konstig om du bara vågar ta kontakt och berätta hur du känner kring mat och / eller träning.

Det finns många eldsjälar där ute som är beredda att fånga upp och verkligen vill hjälpa dig!

Det som jag framförallt ser som kvitto på att min egen friskutveckling är – förutom att kroppen har visat att kunna återhämta sig – just det faktum att jag i princip aldrig längre tänker tankar som:

Är jag frisk nu?” eller  ”Är detta att vara frisk?”.

Jag pratade med en vän om detta häromdagen.

I början och väldigt länge under min friskprocess tänkte jag nämligen så gott som dagligen på det här med friskheten.

Så fort jag vågade utmana mig själv med nya livsmedel och matvanor tänkte jag direkt:

Undra om den här spaghettin betyder att jag är frisk nu?” eller

Oj, nu har jag vågat äta sötsaker ganska många gånger den här veckan – är jag mycket friskare nu då än innan?

Summan av kardemumman:

Frisk för mig handlar inte längre att tänka eller analysera så mycket huruvida jag är frisk eller inte.

Detta är i sig rätt logiskt för ju längre jag har kommit desto mindre skäl har jag ju faktiskt att fundera över det. För till vilken nytta då?

Äter man, så äter man ju, om ni förstår..?

Jag skulle kunna skriva minst 10 st olika inlägg om det här med att bli frisk, själva friskutvecklingen, etc. men det får bli en annan gång. Tycker det räcker så här men det finns många andra vinklar att ta upp i det här.

Tack än en gång för att ni är ni och har velat följa min resa under de här 1,5 åren.

Vi  börjar närma oss slutdestinationen, mina vänner…

Ätstörningscoach

Anorexi = aldrig sjuk?

Som många av er säkert känner till vid där laget gillar jag att då och då lyfta fram saker som inte alltid står hugget i sten vid svält och anorexi.

Det vill säga reflektioner som jag eller någon av er går och bär på i  samband med viktuppgången och friskutvecklingen.

I morse när jag vaknade kändes mitt huvud stort som en stor boll.

Det tog två sekunder för mig att upptäcka att jag inte hade någon röst.

Snor överallt.

Nej, nej, nej…!

Med andra ord – jag hade åkt på en riktig dunderförkylning!

När jag dessutom verkligen anstränger mig och känner efter om det kanske finns någon mer smärta som ligger kvar och lurar på fler ställen i kroppen så kan jag faktiskt nästan uppleva en slags inbillad öroninflammation.

Inte riktigt så illa är det kanske.

Men flera känner säkert igen känslan innan något bryter ut?

Hela min kropp känns som en klubbad säl och jag är så öm i lederna att jag undrar vad fasiken som är på gång egentligen?

Allt jag vill just nu är att få sova.

Klockan är inte ens sju men jag vet att om jag lägger huvudet på kudden nu så kommer jag nog inte vakna förrän det är lagom att stiga upp och gå till jobbet.

Så det är kanske en bra idé?

Supertrist för er att få höra om andras krämpor men vänta lite hörrni, ha inte så bråttom för här kommer min poäng:

Nämligen att jag inte har varit sjuk en enda gång under alla mina sjukdomsår, dvs då jag har varit underviktig och svultit.

Jag minns att när jag var i början av min anorexi som 16-åring så var min mamma väldigt orolig över vad som ev. skulle kunna hända mig ifall jag fick någon sjukdom under tiden som jag var så underviktig.

Kommer ihåg att min behandlare såg mamma stint in i ögonen och utbrast:

”Vet du, det är faktiskt inget som jag tror du behöver att oroa dig för särskilt mycket. För under alla mina år som sjuksköterska har jag noterat att nästan inga av dem blir sjuk under sin anorexi. Kan tyckas märkligt för en utomstående men förmodligen beror detta på att kroppen faktiskt redan är sjuk (den svälter ju!) och därmed har fullt upp med att försöka bli kvitt sjukdomen anorexi . Det är som att allt annat rinner av dem och kroppen blir som immun mot andra yttre påfrestningar.”

Så nu när jag idag får min första riktiga förkylning på över åtta år är det en smula chockerande. Jag har helt glömt bort hur det är att PÅ RIKTIGT vara sjuk.

Det som dock är lite lustigt är att jag blir mer upptagen av tanken på att det faktiskt händer mer än att jag beklagar mig över hur dålig jag känner mig.

Jag tror mig nämligen se ett mönster, inte särskilt fräscht men ändå ett tecken på att jag har en kropp vars tidigare ”onödiga” funktioner har börjat att fungera igen.

Sjukdomar, förkylningar, otyglade hormoner, mindre smickrande finnar både här och där, flytningar och – STOP!

Här drar jag gränsen för fler detaljer. Räcker så.

Men jag tror ni förstår vad jag är ute efter.

Någon som känner igen sig? Är det så här kroppen fungerar?  Den låter sig inte påverkas av ytterligare sjukdomar så länge den befinner sig i svältläge?

Om det är sant häpnas jag än en gång över hur intelligent kroppen är. Jag har för länge sedan slutat att förvånas över alla dess smarta funktioner.

Hur kunde jag någonsin vilja göra dig så illa?

Så dumt!

Ätstörningscoach

Nu börjar jag bli rädd

Jag är rädd för att jag inte längre blir rädd.

Jag är rädd för att mitt fruktfat står orört så länge att frukten luktar illa.

Jag är rädd för att jag av egen fri vilja äter creme fraiche, gräddfil och ost.

Jag är rädd för att jag efter en hel vecka fortfarande har en halv gurka kvar i kylskåpet.

Jag är rädd för att jag hellre äter bullar till fikan istället för den trygga smörgåsen.

Jag är rädd för att jag äter choklad och godis varje kväll – det är ju inte ens helg.

Jag är rädd för att ju mer jag äter desto hungrigare blir jag.

Jag blir rädd att jag har slutat att bry mig.

Jag blir rädd när jag inser att jag aldrig mer kommer att orka (eller vilja…) svälta ner mig igen ifall vikten skulle skena iväg – min nödutgång har stängts.

Jag blir rädd när han säger att han vill vara med mig.

Jag blir rädd när dem säger att jag är bra.

Jag blir rädd när jag inser hur svårt det är att bygga en bästis-relation som vuxen.

Jag blir rädd när jag märker att jag är en av de mest engagerade på morgonmötena.

Jag blir rädd för mig själv när jag ryter ifrån på gubben som trängs i kön på ICA.

Jag blir rädd när jag tycker att en helg utan att umgås med någon är en misslyckad helg.

Jag blir rädd när jag förstår att jag har hoppat utan att ha en aning om vart jag kommer att landa.

Jag blir rädd för alla val som måste göras snart.

Mest av allt är jag rädd för att jag inte längre blir rädd.

Mat, Självhjälp

En ätstörd vecka vs. en ätfrisk vecka

Det finns absolut inget att förlora på att ha en testvecka som helt frisk – dvs som icke ätstörd.

Kom igen, du vet exakt hur hjärndött det känns att konstant gå runt och tänka på mat och träning.

Det livet känner du idag till, alltför väl.

Men du vet egentligen ingenting om hur det känns när du frigör nytt, fräscht och icke ätstört utrymme åt hjärnan.

Eller hur?

Du, kom igen. Det är på tiden att du verkligen får veta det!

***

Jag fick en kommentar som jag hoppas att så många som möjligt läser idag.

Bli inspirerade av den ochvåga ha en testvecka. För egen del är min egen testvecka det absolut bästa jag har gjort för mig själv sedan jag blev sjuk.

Tack vare testveckan är jag idag friskare än vad jag någonsin har varit under alla de här åtta åren och då har det verkligen gått både upp och ner för mig tidigare (milt uttryckt).

Det skulle kunna vara jag själv som har skrivit kommnetaren nedan, så otäckt lik är den mina egna känslor när jag själv inledde min allra första testvecka i augusti 2009.

Jag vågade tack vare att jag påminde mig själv om att jag alltid kunde bli ätstörd igen om jag villle.

När veckan var över skulle jag kunna börja svälta igen och återigen börja träna som en galning. Dvs om jag vill!

Men det blev aldrig så.

Istället blev jag hög på känslan av att inte ha den blekaste aningen om mina måltiders kaloriinnehåll. Det var en sådan enorm lättnad att helt enkelt inte veta!

Jag minns fotfarande lyckan över att kunna gå till butiken och handla precis vad jag ville.

En helt ny värld öppnade sig”, precis som avsändaren nedan uttrycker sig.

Jag förlängde min testvecka.

Det gick faktiskt riktigt bra att ”härma” ett friskt liv och jag förvånades över att gränsen mellan ”sjuk” och ”frisk” låg så otäckt nära varandra.

Efter ett tag föll jag tillbaka lite igen vad det gällde maten.

Mitt träningsförbud behöll jag dock och totalt hade jag ett träningsuppehåll på nästan nio månader (har skrivit om detta tidigare, sök i arkivet).  Detta var det bästa jag har gjort i hela mitt liv, jag behövde verkligen ett definitivt förbud mot träningen.

Maten gick som sagt upp och ner under perioden men jag tog hela tiden fler steg framåt än bakåt. Det är också så här som man måste se på friskutvecklingen. Det är så man blir frisk.

Det går inte spikrakt uppåt hela tiden. Skräms inte av detta utan acceptera bara att det helt enkelt är så som vägen ser ut.

Det är med andra ord helt ok att i vissa perioder tillåta sig själv att vara ätstörd ett tag, iaf så länge som man inte nöjer sig utan vet att stadiet bara är en tillfällig plattform som man samlar kraft och energi för att snart ta sig vidare igen.

Viktigast är att du iaf vågar testa.

Tro mig, du har verkligen inget att förlora på att våga en vecka med riktigt mat regelbundet och noll träning (just träningen är superviktigt att den är absolut noll, jag skulle själv aldrig ha fixat maten om jag fortfarande tränade – det är då ett som är säkert!)

Utvärdera sen.

Hur kändes veckan? Skulle det kanske funka en vecka till?

Testveckan är lite som att springa. Det känns motigt innan du väl har kommeit igång men när du väl ger dig ut i spåret kommer du märka att du springer av bara farten och får samma adrenalinkickar av att se att du faktiskt kan!

Emmas kommentar:

”Hej Anna!

Jag blir ständigt så glad över att läsa över dina framgångar.

Du skildrar verkligheten så bra, och lyckas verkligen sätta ord på det sjuka -ätstörda- beteendet.

Du är min främsta inspirationskälla och jag hoppas för allt i världen att du lyckas slutföra ”Supersize Me”-projektet till fullo och blir fullkomligt fri från den sjuka sidan.Visa att det går, en gång för alla.

Det jag annars ville skriva är att jag har varit sjuk i ungefär 1½ år.

Egentligen var det bara det första halvåret då jag förlorade en tredjedel av min kroppsvikt. Ortorexi var diagnosen.

Därefter var jag idiotisk nog och började räkna kalorier.

Jag ville försäkra mig om att jag åt tillräckligt för att kunna träna och prestera optimalt. Under det här året har jag strikt räknat varenda kalori som jag stoppat i mig. Har sett till att det har funnits ett större överskott vissa dagar, just för att jag insåg klart och tydligt att jag behövde gå upp i vikt.

Jag har aldrig brytt mig om siffrorna, egentligen.

Tio kilo har jag gått upp. Visst, bra! Men jag har samtidigt känt hur jag har stängt in mig i ett skal av kaloriberäkning. Jag har bara blivit mer och mer ätstörd. Kontrollerande (även om det så har varit i ett bättre utförande, då jag såg till att faktiskt gå upp) och begränsad.

Natten till Måndag tidigare i veckan så låg jag vaken och vred på mig.

Grubblade. Velade. Insåg. Bestämde mig.

På måndagen hällde jag sockrad vaniljyoghurt direkt ur paketet, flingorna likaså. Ett butiksbakat bröd med okänt innehåll med jordnötssmör och ost till pålägg

Det var min första ”kalorifria” frukost på över ett år.

Helt sjukt. Men det som jag tyckte var det sjukaste:

Jag fick inte ens ångest. Jag klarade av att njuta av varenda tugga. Det fanns inte en tanke på kalorier.

Jag hade bestämt mig. På riktigt.

En vecka skall jag klara av utan att ägna min ätstörda sida en tanke. Minst. Och det har gått så löjligt bra.

Pinsamt bra, faktiskt. Ångest finns inte.

Jag vägrar mina ”trygga alternativ”.

Maten har börjat smaka igen. Jag kan vara spontan. Provsmaka. Testa. En helt ny värld har öppnat sig för mig, bara denna vecka.

Tankarna snurrar i mig. Men jag är förtvivlad.

Varför har jag envisats med att hålla mig kvar i sjukdomen? Skall det verkligen vara såhär simpelt att slippa matfokusen?

Var jag aldrig ätstörd egentligen?

För jag inser det. Jag har aldrig aktivt försökt att bli frisk. Så länge jag har räknat kalorier, övervägt och reflekterat varenda intag, fått panik över lite mat, haft förbjudna livsmedel – så har jag inte fullhjärtat försökt bli fri(sk).

Nu har jag gått all-in.

Den här testveckan, förlängs till dagen då jag dör. För dessa dagar innehållandes tacos, kantarellstuvning, gratänger, jordnötssmör, bröd, godis, banan, choklad, stekta ägg, alkohol, ost, gräddglass, maränger, nötter, oljedränkta sallader, varm choklad, fruktyoghurt, dulce de leche, grytor, gräddstuvad torsk, sockermüsli och kaviar har vägt upp känslan av att veta det exakta intaget av kalorier. Tusen gånger om.

DU är anledningen till att jag vågade.

DU har gett mig tillbaka mitt liv.

Tack, kära Anna”

Mat

Svar på tal: ”Vem tror du att du lurar?”

Igår ramlade det in en kommentar som jag skulle vilja placera i kategorin ”att dra för snabba slutsatser…”

Karin skriver:

”‘Hej

har läst igenom din blogg och kan inte annat än tycka helt tvärtemot på många saker.

du skriver fortfarande om mat på ett fixerat sätt, sötad soja mjölk? varför just betona sötad? sojamjölk måste ju sötas för att den ska vara likvärdig både näringsmässigt och smakmässigt och det är ju undantagsfall och då främst kanske lightfixerade överhuvudtaget väljer de få naturella sorter som existerar på marknaden.

sen tycker jag du har framställt dig själv som mycket friskare än vad som framkommer, du har levt ett helt år med full fokus på varje kcal och har medvetet valt bort alla standard produkter, vägt maten etc. vilket inte är friskt någonstans. hur kan du då gå ut hela tiden, om och om igen och skriva att du äter allt, njuter av maten och livet när du faktiskt egentligen njuter av att du känt att du har haft kontrollen?

förlåt om du tar det som ett påhopp eller liknande men jag känner att jag behöver säga detta eftersom jag vet inte om du lurat dig själv eller omgivningen?”

Det var ord och inga visor där!

Först och främst, om du hade levt nära mig de sista åtta åren (och framförallt det allra senaste året ) är jag säker på att du skulle ha valt dina ord lite mer noggrant…

Dock förstår jag att det är lätt hänt att man är lite väl snabb på tangenterna när man sitter tryggt anonym bakom en skärm någonstans ute i cyberrymden. Det är lätt att man klickar på ”sänd” fast att man kanske egentligen bör tänka en extra gång ibland. Jag förstår det.

Om jag ska vara ärlig så tycker jag inte att jag har något att förklara/försvara och vet egentligen inte ens varför jag lägger ner tid på att svara. Men kommentarer som ovanstående är rätt vanliga för alla som bloggar om ÄS. Jag antar att så fort man skriver offentligt så måste man räkna med att bli ifrågasatt, oavsett om man är profesionell skribent eller en helt vanlig tjej som vill bli från sitt eget helvete.

Men hur som helst. Här kommer några detaljer som avsändaren möjligen har missat i all sin hast…

När det gäller att jag gärna dricker te och kaffe med sötad soyamjölk (eller osötad med för den delen) är det en av alla de där sakerna som jag aldrig skulle ha vågat testa att smaka på om jag aldrig blev sjuk. Men i och med att jag blev sjuk är detta en grej som jag har upptäckt att jag – Anna – tycker är riktigt, riktigt gott!

Observera att soyadrycken gäller just varma drycker. Jag har aldrig skrivit ett ord om att jag bojkottar vanlig mjölk (just för att jag inte gör det!).

Jag brukar varna för att dra alltför snabba slutsatser när man läser bloggar eftersom ingen blogg kan beskriva någons liv till 100%.

Det är därför lätt hänt att man som läsare snabbt fyller i ev. frågetecken med sina egna slutsatser när fullständig information saknas.

Till exempel när jag dricker mjölk är det vanlig mjölk jag dricker, inte soya. Egentligen tycker jag som sagt inte ens att jag ska behöva förtydliga det här men det är samtidigt är det ett bra exempel på att inte döma och föreställa sig en massa saker om någon förrän man har träffat personen i verkligheten.

Jag tycker verkligen inte att man ska behöva ursäkta sig för att t ex gilla att ha soyamjölk i teet (vet massa ”friska” som gillar soyans sötma, det är inte helt ovanligt att många gör det). Finns inte soya-mjölk går det såklart helt ok med vanlig mjölk men om man utgår från vad som är godast vinner soyan lätt, utan tvekan.

Kan även spä på detta med soya och passa på att berätta att jag även älskar soyagrädden från Soyatoo. Den är gudomligt god och även den vet jag flera ”icke-äs” människor som tycker är mycket godare än just för att den är lite sötare och smakar mer än vanlig grädde.

Förstår du hur jag tänker?

Man får lov att gilla olika saker. T ex är det heller inte ett brott att fullkomligen älska bönor och linser. Man får faktiskt lov att göra det! Jag tror balansen och helheten är det viktigaste!

Sedan att du tycker att jag har framställt mig själv som friskare än vad som framkommer är också något jag funderar över… Det här är ingen tävling i vem som är friskast (Och vem är det till att bedöma detta isf?).

Återigen, trappan till friskheten innefattar säkert 1 000 olika steg. En måltid som är enkel för en person kan vara djävulskt svår för en annan.Vi är alla olika i den här sjukdomen och sjuka på olika sätt, i olika stadium. Vissa har mer sjukdomsinsikt än andra, etcetera.

När vi ändå är inne på att jag ska ”förklara” och ”försvara” min friskutveckling kan jag även tillägga att jag inte enbart har valt lightprodukter under det här året men i perioder har det gått upp och ner. De senaste tre veckorna har jag dock kört på standard.

Förr vägde jag 100% av all jag åt och under det senaste året cirka 20% (har gällt särskilda livsmedel som pasta, bröd och liknande). De sista tre veckorna är det 0% och om du frågar mig om två veckor igen kan jag bara hoppas att jag kommer att svara samma, just nu funkar allt otroligt bra nämligen!

Som sagt, egentligen tycker jag inte att jag ens ska behöva skriva det här inlägget.

Men jag gör det ändå för att vara tydlig och visa exempel på att det kan bli fel när man själv ”fyller i” info om den som bloggar fast man faktiskt varken känner eller någonsin har träffat personen bakom bloggen.

Frågetecken ska rätas ut och jag tycker att det är exakt vad vi har gjort nu.

Malins svar på tal-kommentar rörde mig idag:

”Om det Karin säger är sant (vilket jag inte tror), dvs att du ”lurar dig själv och oss”, så spelar det ingen roll.

Om det så skulle visa sig att det satt ett företag bakom bloggen som skrev det här för att marknadsföra någon äs-klinik eller liknande, skulle det inte göra någon skillnad i den hjälp jag redan fått av att läsa detta.

Det låter kanske lite själviskt och inte alls genomtänkt, men det faktum att jag når små segrar mot ÄS varje dag, beror till åtminstone 80% på den här bloggen. Och för det är jag evigt tacksam.”

Mat, Självhjälp

Farligt stark och på topp!

Hej vänner!

Var på bokmässan hela dagen igår och vilken show det var! Det var min första och jag förstod inte hur stort det skulle vara. Det tog ju hela dagen!

Verkligen ett guldtips, tack Lorena.

Allra bäst var Olof Röhlander  (tips läs Olofs Mentala Blogg här, tack för tipset Kämpartjejen).

Inget löst snack från hans sida utan är mycket rak och direkt samtidigt som han har glimten i ögat och inte är rädd att bjuda på sig själv. Får ni en chans att gå på hans föreläsningar så gör det.

Fler som var roliga att lyssna på var Paolo Roberto i Expressens monter. Andres Lokko hade jag visserligen sett fram emot men tyckte det var sådär faktiskt. Han gjorde sig bättre som p1:s sommarpratare (bor i London).

Filip och Fredrik hade jag inte en chans att hinna in på, kön var så låååååång.

Det har varit en bra helg på många vis. Jag mår fortfarande kanonbra av min ”testvecka” (egentligen är det ju ingen testvecka längre, snarare ett bra tillfälle för nytändning).

Nu har jag hållt lågan uppe konstant under åtta dagar och mår rent ut sagt oförskämt bra.

Ätandet går av bara farten, just nu känns det nästan lite för enkelt ärligt talat.

Kämpartjejen undrar följande till inlägget om att lyckas ladda upp och klara av att införa nya friska/icke ätstörda vanor:

”Vad kom du fram till för svar på dina frågor för att klara detta så bra som möjligt?”

Som jag skrev i själva inlägget, inget hokus pokus utan det är bara att köra. Ja, det låter enkelt när jag skriver det men det ÄR enkelt när man väl vågar. Det är svårast innan man har bestämt sig, sluta oroa dig för problem som kan uppstå. Testa att göra istället!

De här sakerna har varit bra att tänka på – iaf för mig:

Framförallt att välja mat som jag inte har någon tidigare relation till och som ätstörningen har svårt att uppskatta mängd respektive kalorier för.

För mig kan är detta mat som tex: hemmagjord klyftpotatis, blodpudding, lammkorv med högre kötthalt, gräddfil, creme fraiche, pastakuddar, ”riktig” fetaost, brieost, riven ost, vispad grädde i varm choklad, avokado, nötter, stekt lax, leverpastej och olika slags grytor som jag tjoffar i några sprut med lättgrädde i (direkt från paketet utan att mäta först, viktigt använda egna ögat!)

Fler mattips hittar du här

Dessutom undviker jag lättprodukter (klarar jag t ex inte av att köpa hem en ”vanlig” fetaost utan absolut måste ha den med 3% har jag som grundregel att då får jag inte köpa någon fetaost alls, dvs sluta upp med krånglandet, tanken är att de här rutinerna måste funka för mig ute i det vanliga livet och hemma hos folk, då kan jag inte kräva korv från t ex viktväktarna!)

Ett annat tips är att låta bli träningen helt under den här perioden (annars är det lätt att bli förvirrad, varför går jag egentligen och tränar?)

Sist men inte minst, jo jag känner mig absolut som en ”soptunna” när jag äter så här. I alla fall periodvis. Men efter åtta dagar känner jag mig konstigt nog mindre som en soptunna jmf med dag två och tre (som är extra tuffa dagar, de måste man vara förberedd på, det sämsta man kan göra är att äta nyttigt och/eller gå att träna, gör inte det för allt smör i småland, då tar du bort syftet att lära dig vara med dig själv när magen är full på annat än bara grönsaker!!!)

Viktigt att komma ihåg är att man inte dör av att känna sig smutsig. Jag påminner mig om jag inte kommer att gå upp tjugo kilo, att det bara är Ana som har fått tokspel och blivit rejält uppretad.

Ångesten bemöter jag istället med MAT, dvs inga lättprodukter eller svält eller träning efteråt. Absolut inte, annars faller hela idén med att äta så här.

När jag har ätit dagens första ”vanliga” måltid känns det dock genast bättre igen och ångesten avtar. Min akilleshäl är således varje morgon jag vaknar, då måste jag ha klara rutiner och laddat med ordentlig mat (inga lätt-produkter) för att kunna fortsätta äta oavsett hur jobbigt det känns.

Efteråt mår jag som sagt betydligt bättre och blir gladare, detta slår aldrig fel.

Mat, Självhjälp

Fem dagar med vind i ryggen!

Just nu går det så bra att jag knappt vågar skriva ut exakt hur bra det faktiskt går med risk för att sticka ut hakan för mycket.

Men den här veckan med ett skafferi fullt med nya livsmedel och rutiner jämfört mot tidigare har verkligen fått både  min själ och smaklökar att dansa av lycka!

Ja, jag har haft en ny slags testvecka igen kan man säga. Jag kände att jag behövde lite nyglöd och i och med att jag känner mig mentalt stark just nu för att orka sopa ut den allra sista biten av anorexin vill jag höja ribban en sista gång – för jag SKA bli frisk!!!!

Den här veckan har varit så enormt annorlunda jämfört mot tidigare veckor. Då ska man ändå komma ihåg att jag inte svultit mig  under förgående veckor men ni vet hur det lätt blir, man slutar/glömmer bort att utmana sig och väljer helst trygga livsmedel som man tycker funkar. Då slipper man ju risken för att göra något ”dumt” som t ex att råka överäta eller bli svinsugen på fett och socker.

Sedan ett år tillbaka inledde jag mitt projekt Super Size Me! Visst har jag gått upp en hel del på de här tretton månaderna men dock har jag inte blivit någon padda (inte än!). 😉

Snarare är det väl om jag fortsätter i den här takten som jag gör nu som jag riskerar att detta blir verklighet… Eller?!

Nja, detta är väl egentligen bara vad Ana brukar pika mig med. Konstigt nog har hon faktiskt haft vett att hålla käft hela den här veckan.

Eller konstigt och konstigt förresten, jag har trots allt förberett mig noga inför den här veckan både hur jag ska agera och tänka.

Tänkt igenom och övervägt.

Vilka äckelkänslor kan uppkomma?

Vad kan jag göra för att de inte ens ska få komma fram?

Hur ignorerar jag bäst ev. ångest?

Den här veckans måltider har varit otäckt lika (läs: identiska) ”friska” människors. Som jag skrev igår har jag släppt kaloriräkningen helt den här veckan.

Efter att ha dragit ner på mina frukt- och grönsaksmängder en vecka och istället lagt till andra saker som tjocka skivor brieost, rejäla mackor, fetare mejeriprodukter, nötter både här och där, färdigblandad Pucko, panerade fiskpanetter (Willys egna har särskilt god panering), lyxat med creme fraiche och lättgrädde i maten och dagligen avnjutit njutningsmellanmål i form av t ex naturgodis, toblerone, Göteborgs kex (havrekakor med tranbär och russin – dock ej så goda som jag hade föreställt mig) och B&Js New York Super Fudge Chunk (heller inte så god som jag minns den, konstigt?!).

Jag håller på att avdramtisera mat som jag tidigare tyckte var spännande och ”farlig”. Jag har en hel lista full med mat som jag tänker smaka på för att kunna avgöra om den verkligen är värd att tänkas på och längta efter så mycket som jag har gjort.

Förhoppningsvis förvandlas jag faktiskt inte till en degklump. Och skulle så vara så är jag ju expert på att svälta mig, utan problem skulle jag kunna gå ner kilona igen och börja om. Eller hur?  Jag är ju expert på anorexi och har alltid valet att bli anorektiker igen om jag skulle vilja. Den ”möjligheten” finns alltid kvar.

Men om det friska livet vet jag inte mycket och just därför tänker jag den här gången utforska det på riktigt innan jag vänder om!