Ätstörningar, Ätstörningscoach, Frisk från ätstörningar

Vad jobbar jag med?

Accounting Department Working Busy Concept
I förra inlägget Om mig berättade jag några saker om mig själv. Hoppas ni gillade det!

Idag berättar jag mer om mitt arbete.

Om mitt arbete

Vad jobbar du med?
Sedan några år tillbaka driver jag en online-baserad stödverksamhet för personer drabbade av ätstörningar. Under min föräldraledighet har jag dock ett tillfälligt uppehåll men planerar att vara tillbaka nästa år som vanligt igen. Då är planen att även kunna erbjuda fler digitala stödverktyg kring mat & ätande. Tanken är att verktygen ska bidra till att användaren ska kunna få en mer avslappnad relation till mat och må bättre. I rollen som mentor/coach finns jag med vid sidan av som stöd för att övervinna hinder och utmaningar.

Group of Multiethnic Designers BrainstormingVarför började du jobba med det här?
Under min tillfrisknad upplevde jag att det fanns ett behov av stödalternativ för mer eller mindre ätstörda personer som tidigare hade fått traditionell vård men ändå inte blev helt friska.

Jag upplevde själv att jag saknade något under min behandling men hade svårt att sätta fingret på vad det var som fattades. Behandlingen jag hade gått igenom hade definitivt varit bra och en viktig nyckel till att jag mådde bättre och blivit friskare men av någon anledningen nådde jag ändå inte hela vägen fram.

Det verkade som traditionell behandling via sjukvården i många fall blev väldigt framgångsrik för vissa personer medan andra (som mig själv) inte fick lika bra resultat. Uppenbarligen tillhörde jag kategorin som inte blev helt friska. Det kändes väldigt frustrerande när jag insåg det.

Genom kontakter och bloggläsare fick jag senare bekräftat att jag långt ifrån varit ensam om att söka efter alternativa stöd till den traditionella sjukvården. Jag läste mycket om natura och olika behandlingsmetoder under den här tiden. Ju mer jag läste desto mer insåg jag att det verkade finnas lika många vägar till att bli frisk som det fanns individer som hade drabbats. Det som dem hade gemensamt var att de hade fått försöka hitta sin väg för att återhämta sig och bli friska. Men vägen dit verkade oerhört individuell med vissa gemensamma nämnare.

När jag väl blev frisk kändes det därför viktigt att fortsätta sprida kunskap om ätstörningar och hur det är att vara drabbad. Men absolut viktigast har varit att berätta om hur vägen till att bli frisk kan se ut och livet efter sjukdomen. Det finns mycket information om att vara sjuk men inte lika mycket om hur man hittar sin egen väg till att bli frisk.

För mig har det alltid varit viktigt med förebilder och inspiratörer. Om dem kan så borde väl jag också kunna…

Av den anledningen har jag valt att engagera mig i detta. Det vore spännande om det gick att utveckla fler verktyg för mat & ätbeteende. Jag tror det skulle vara bra för hela samhället om fler av oss (och inte bara personer med ätstörningar) kunde få gå en kurs om mat & ätande för att få ett mer avslappnat förhållande till mat.

Att vara frisk i ett ätstört samhälle är som bekant inte alltid det enklaste…

Friends Working Discussion Meeting Sharing Ideas Concept
Hur fungerar det?
Först och främst så ersätter det här stödet förstås ingen vårdbehandling. Det innehåller heller ingen terapi. Däremot kan stödet fungera som ett bra komplement till dig som gått i behandling en längre tid eller har avslutat den. Det passar även dig som aldrig haft en diagnostiserad ätstörning men som ändå upplever att du inte har ett helt okomplicerat förhållande till mat. Exempelvis kanske du dövar dina känslor med mat, följer olika dieter och/eller känner att maten begränsar ditt liv på olika sätt.

Detta stödet botar ingen ätstörning men kommer med stor sannolikhet bidra till att få en mer avslappnad relation till mat och kropp.

Fokus ligger på att du ska bli vän med maten, din kropp & att äta.

Viktiga nyckelord:
– Matglädje
– Lust
– Njutning
– Tillåtande
– Inga förbud
– Kroppsvänligt
– Lyssna på kroppen
– Mindful eating (medvetet ätande)

Vi använder även inslag av coachning där vi identifierar nuläge och önskvärt läge. Glappet mellan nu och framtid består av de utmaningarna som idag hindrar dig från att leva livet som du vill. Du får regelbundet läxor och hemuppgifter att arbeta med för att öka kännedomen om dig själv och dina rädslor för kunna utvecklas. Samtidigt finns jag hela tiden med som stöd via email och Skype-/telefonsamtal. Det spelar därför ingen roll var i Sverige eller världen du bor.

Skulle du vilja ha en mer avslappnad relation till mat? Eller vill du veta mer?
Kontakta mig och få ett personligt svar på dina frågor.

_______________________________________________________________________________

OBS! Detta riktar sig inte till dig som är i akut behov av vård, lider av depression eller självmordstankar. Du bör heller inte ha ett BMI under 18,5.

Uppsökt alltid i första hand vården.

Kontakt till vårdinstanser i hela landet hittar du hos Frisk & Fri.

Ätstörningar, Frisk från ätstörningar

Normalviktig och ätstörd?

Normalvikt ätstörning
Visste du att tvärtemot vad många tror så är majoriteten av de som drabbas av en ätstörning inte underviktiga?*

Det är mycket vanligare att vara normalviktig och ha en ätstörning. Det är en av anledningarna till att det som anhörig kan vara svårt att upptäcka en ätstörning i tid.

Många drar sig för att söka hjälp i tid eftersom att det är en vanlig föreställning bland drabbade att man måste vara väldigt mager för att ”förtjäna” vård. Många tror att de inte är speciellt sjuka eftersom vågen vittnar om att de har en på pappret frisk vikt.

Med detta vill jag ännu en gång förtydliga att en ätstörning inte alltid har att göra med hur mycket eller lite du väger. Det kan göra det men behöver inte alls svara så. Det finns väldigt många olika sorters ätstörningar.

Du kan ha en frisk vikt och ändå vara väldigt ätstörd. En del kräks eller hetsäter och på så vis behöver inte sjukdomen alltid synas på vikten. Någon annan kan ha slutat att svälta och gått upp i vikt men ändå ha kvar sjuka beteenden och tankar kring mat trots att de har en frisk kropp.

Av alla olika ätstörningar som finns så är det bara anorexi som definieras av att personen har undervikt.

Ätstörningsforskarna Rachel Bryant-Waugh och Hannah Turner genomförde en studie där de kom fram till att bara 6% av alla ätstörda som behandlas i specialistvården är anorektiker. Det innebär att över 90% har en annan slags ätstörning (t ex bulimi, ortorexi eller hetsätning) där det vanligaste är att den drabbade är normal- eller överviktig

Ätstörningen sitter med andra ord inte i hur smal du är. Det handlar mer om hur dina beteenden kring maten är.

Om du  har mycket fokus på vikten, maten och kroppen (samt i många fall även träning) och drar dig undan socialt samt är orkeslös och saknar energi. Ja, då kan det vara tecken på ätstörningar.

Frisk och Fri (Rikföreningen för ätstörningar) ger konkreta tips på hur du kan få hjälp och söka vård (klicka på länken). Kom ihåg – det är inte siffran som avgör om du har rätt till vård eller inte.

Snarare, hur mår du inombords? Hur ser det ut inne i ditt huvud? Det vet bara du.

Anorexia, Ätstörningar, Ångest, Livsträning, Mat, Självhjälp, Träna på att äta

Njutningsmellanmål

Frisk från ätstörningar

Jordgubbstårta – ett bra exempel på ett riktigt gott njutningsmellanmål. Midsommar står för dörren, klart du ska också ska vara med och fira sommaren med en god bit tårta. Kanske kan du låta den här helgen bli startskottet för att du ska börja äta något gott varje dag utöver dina vanliga måltider? Det är inte bara vid högtider man får lov att ”unna” sig – det är betydligt bättre (och mycket roligare) att inte bry sig om vilken dag det är för att få äta sötsaker. Spelar roll om det är tisdag och du äter en tårta? Är du sugen så ta en bit till fikat! Och tvärtom gäller också förstås. Bara för att det är helg måste du inte ”passa på” att äta om du inte är sugen förstås. Lyssna på kroppen!

En framgångsfaktor för att jag skulle kunna bli frisk var att vara noga med att äta njutningsmellanmål. Än idag är det bland det bästa jag vet!

För dig som inte vet vad detta är rekommenderar jag att läsa det det här inlägget (Vi kallar det njutningsmellanmål) som jag skrev år 2010. Jag kan avslöja att jag än idag är väldigt mån om att äta mina njutningsmellanmål.

Njutningsmellanmål är helt enkelt en vanlig fika men eftersom det ordet ofta kan vara väldigt laddat och ångestframkallande för många så väljer jag att kalla det för njutningsmellanmål.

När man har en ätstörning är det viktigt att träna på att äta ”förbjuden” mat och göra tvärtemot vad ätstörningen vill. Ofta hamnar sötsaker i den här kategorin med förbjuden mat.

Det är vanligt vid ätstörningar att den drabbade hoppar över måltider för att kunna ”unna” sig sötsaker vid ett senare tillfälle. Därför hoppar många över frukosten eller lunchen för att ”spara” sig till att få äta sina godsaker senare under dagen. Ofta passar man då på att äta extra mycket glass, godis, choklad, bullar eller vad det nu kan vara som känns lockande. Det är vanligt att man helst vill vara ensam när man äter detta.

I längden mår man inte bra att äta på det här viset, varken psykiskt eller fysiskt. Många väljer därför att hantera sin ångest genom att svälta, kräkas eller träna. Det är förstås en väldigt dålig kortsiktig lösning på problemet.

Det är mycket bättre att du lär dig äta ”lagom” av den här typen av mat. Att lära sig äta lagom är inte alls så svårt som det låter – du kan också göra det!

För att undvika överätning av förbjuden mat är ett tips att införa 1-2 njutningsmellanmål varje dag. Att äta sött regelbundet är viktigt för att lära sig äta den här maten i rimliga mängder. Förbud är det värsta du kan ha för dig själv. Det triggar nämligen ätstörningen.

Genom att göra tvärtemot vad du brukar ska du istället träna på att regelbundet äta sötsaker. Genom att äta sötsaker i rimliga mänger varje dag så avdramatiserar du dem och minskar på så vis risken för att utveckla bulimi eller hetsätning.

Den här typen av godsaker förtjänar inte alls att få uppta så mycket av din tid och tankeverksamhet. Jag är övertygad om att du kommer upptäcka att över hälften av de sötsaker som du går och längtar efter inte ens kommer smaka hälften så gott som du hade trott innan du fick sätta tänderna i dem.

Under dagen är det förstås viktigt att du är noga med att äta regelbundet (totalt cirka 5-6 mål/dag) och varierar din kost – undvik ingenting. Annars blir det snabbt obalans åt något håll och risken att du får ett kraftigt sug efter något särskilt ökar. Kroppen försöker alltid kompensera för det den saknar – lär dig lyssna på vad både din kropp & själ faktiskt behöver.

”Nyttigare” njutningsmellanmål i form av en äggmacka eller en tallrik fil är förstås också bra att få i sig ibland men det tror jag redan du är väldigt medveten om ifall du har hittat till den här bloggen.

Med handen på hjärtat går det inte att likställa njutningen som uppstår i kroppen av en äggsmörgås jämfört med en nygräddad kanelbulle eller mjuk kladdkaka.

Livet är långt och jag tror inte du vill sitta på hemmet en dag och ångra att du bara åt kokt torsk och broccoli i dina dagar?

Du förtjänar att njuta – varje dag! 

Trevlig midsommarhelg på er!

Mat, Självhjälp

När är man frisk?

Jag såg att några av er hade lite tankar och funderingar kring det här när mensen kommer tillbaka: Den kom

En av kommentarerna:

Vilka är de viktigaste friskhetskriterierna att gå på enligt dig?

Fysiska och psykiska?

Viktigt att betona är att jag inte är medicinskt kunnig och ingen talesperson som kan bedöma när man når den ”friska gränsen”.

Det enda jag kan säga är att jag vet att det finns många kvinnor som menstruerar men ändå tänker osunt mycket på mat, träning och kalorier.

Bara för att man har mens betyder det inte att man är frisk.

Det är detta som är ganska så lurigt eftersom många av de tjejerna som ofta intervjuas i tidningar eller i TV när man gör ett reportage om ätstörningar, ofta är eller har varit väldigt underviktiga.

Lika lite som ätstörningar har att göra med vikten, lika lite säger mensen om hur personens tankar faktiskt ser ut i huvudet.

Tycker det är viktigt att betona detta särskilt eftersom det är vanligt att många undviker att söka hjälp för att de inte riktigt ”vet” vad de ska söka för, då de båda menstruerar och väger normalt.

Dock är ätstörningar så vanligt idag att ingen som behandlar ätstörningar kommer att tycka att du är konstig om du bara vågar ta kontakt och berätta hur du känner kring mat och / eller träning.

Det finns många eldsjälar där ute som är beredda att fånga upp och verkligen vill hjälpa dig!

Det som jag framförallt ser som kvitto på att min egen friskutveckling är – förutom att kroppen har visat att kunna återhämta sig – just det faktum att jag i princip aldrig längre tänker tankar som:

Är jag frisk nu?” eller  ”Är detta att vara frisk?”.

Jag pratade med en vän om detta häromdagen.

I början och väldigt länge under min friskprocess tänkte jag nämligen så gott som dagligen på det här med friskheten.

Så fort jag vågade utmana mig själv med nya livsmedel och matvanor tänkte jag direkt:

Undra om den här spaghettin betyder att jag är frisk nu?” eller

Oj, nu har jag vågat äta sötsaker ganska många gånger den här veckan – är jag mycket friskare nu då än innan?

Summan av kardemumman:

Frisk för mig handlar inte längre att tänka eller analysera så mycket huruvida jag är frisk eller inte.

Detta är i sig rätt logiskt för ju längre jag har kommit desto mindre skäl har jag ju faktiskt att fundera över det. För till vilken nytta då?

Äter man, så äter man ju, om ni förstår..?

Jag skulle kunna skriva minst 10 st olika inlägg om det här med att bli frisk, själva friskutvecklingen, etc. men det får bli en annan gång. Tycker det räcker så här men det finns många andra vinklar att ta upp i det här.

Tack än en gång för att ni är ni och har velat följa min resa under de här 1,5 åren.

Vi  börjar närma oss slutdestinationen, mina vänner…

Ätstörningscoach

Anorexi = aldrig sjuk?

Som många av er säkert känner till vid där laget gillar jag att då och då lyfta fram saker som inte alltid står hugget i sten vid svält och anorexi.

Det vill säga reflektioner som jag eller någon av er går och bär på i  samband med viktuppgången och friskutvecklingen.

I morse när jag vaknade kändes mitt huvud stort som en stor boll.

Det tog två sekunder för mig att upptäcka att jag inte hade någon röst.

Snor överallt.

Nej, nej, nej…!

Med andra ord – jag hade åkt på en riktig dunderförkylning!

När jag dessutom verkligen anstränger mig och känner efter om det kanske finns någon mer smärta som ligger kvar och lurar på fler ställen i kroppen så kan jag faktiskt nästan uppleva en slags inbillad öroninflammation.

Inte riktigt så illa är det kanske.

Men flera känner säkert igen känslan innan något bryter ut?

Hela min kropp känns som en klubbad säl och jag är så öm i lederna att jag undrar vad fasiken som är på gång egentligen?

Allt jag vill just nu är att få sova.

Klockan är inte ens sju men jag vet att om jag lägger huvudet på kudden nu så kommer jag nog inte vakna förrän det är lagom att stiga upp och gå till jobbet.

Så det är kanske en bra idé?

Supertrist för er att få höra om andras krämpor men vänta lite hörrni, ha inte så bråttom för här kommer min poäng:

Nämligen att jag inte har varit sjuk en enda gång under alla mina sjukdomsår, dvs då jag har varit underviktig och svultit.

Jag minns att när jag var i början av min anorexi som 16-åring så var min mamma väldigt orolig över vad som ev. skulle kunna hända mig ifall jag fick någon sjukdom under tiden som jag var så underviktig.

Kommer ihåg att min behandlare såg mamma stint in i ögonen och utbrast:

”Vet du, det är faktiskt inget som jag tror du behöver att oroa dig för särskilt mycket. För under alla mina år som sjuksköterska har jag noterat att nästan inga av dem blir sjuk under sin anorexi. Kan tyckas märkligt för en utomstående men förmodligen beror detta på att kroppen faktiskt redan är sjuk (den svälter ju!) och därmed har fullt upp med att försöka bli kvitt sjukdomen anorexi . Det är som att allt annat rinner av dem och kroppen blir som immun mot andra yttre påfrestningar.”

Så nu när jag idag får min första riktiga förkylning på över åtta år är det en smula chockerande. Jag har helt glömt bort hur det är att PÅ RIKTIGT vara sjuk.

Det som dock är lite lustigt är att jag blir mer upptagen av tanken på att det faktiskt händer mer än att jag beklagar mig över hur dålig jag känner mig.

Jag tror mig nämligen se ett mönster, inte särskilt fräscht men ändå ett tecken på att jag har en kropp vars tidigare ”onödiga” funktioner har börjat att fungera igen.

Sjukdomar, förkylningar, otyglade hormoner, mindre smickrande finnar både här och där, flytningar och – STOP!

Här drar jag gränsen för fler detaljer. Räcker så.

Men jag tror ni förstår vad jag är ute efter.

Någon som känner igen sig? Är det så här kroppen fungerar?  Den låter sig inte påverkas av ytterligare sjukdomar så länge den befinner sig i svältläge?

Om det är sant häpnas jag än en gång över hur intelligent kroppen är. Jag har för länge sedan slutat att förvånas över alla dess smarta funktioner.

Hur kunde jag någonsin vilja göra dig så illa?

Så dumt!

Ätstörningscoach

Nu börjar jag bli rädd

Jag är rädd för att jag inte längre blir rädd.

Jag är rädd för att mitt fruktfat står orört så länge att frukten luktar illa.

Jag är rädd för att jag av egen fri vilja äter creme fraiche, gräddfil och ost.

Jag är rädd för att jag efter en hel vecka fortfarande har en halv gurka kvar i kylskåpet.

Jag är rädd för att jag hellre äter bullar till fikan istället för den trygga smörgåsen.

Jag är rädd för att jag äter choklad och godis varje kväll – det är ju inte ens helg.

Jag är rädd för att ju mer jag äter desto hungrigare blir jag.

Jag blir rädd att jag har slutat att bry mig.

Jag blir rädd när jag inser att jag aldrig mer kommer att orka (eller vilja…) svälta ner mig igen ifall vikten skulle skena iväg – min nödutgång har stängts.

Jag blir rädd när han säger att han vill vara med mig.

Jag blir rädd när dem säger att jag är bra.

Jag blir rädd när jag inser hur svårt det är att bygga en bästis-relation som vuxen.

Jag blir rädd när jag märker att jag är en av de mest engagerade på morgonmötena.

Jag blir rädd för mig själv när jag ryter ifrån på gubben som trängs i kön på ICA.

Jag blir rädd när jag tycker att en helg utan att umgås med någon är en misslyckad helg.

Jag blir rädd när jag förstår att jag har hoppat utan att ha en aning om vart jag kommer att landa.

Jag blir rädd för alla val som måste göras snart.

Mest av allt är jag rädd för att jag inte längre blir rädd.

Mat, Självhjälp

En ätstörd vecka vs. en ätfrisk vecka

Det finns absolut inget att förlora på att ha en testvecka som helt frisk – dvs som icke ätstörd.

Kom igen, du vet exakt hur hjärndött det känns att konstant gå runt och tänka på mat och träning.

Det livet känner du idag till, alltför väl.

Men du vet egentligen ingenting om hur det känns när du frigör nytt, fräscht och icke ätstört utrymme åt hjärnan.

Eller hur?

Du, kom igen. Det är på tiden att du verkligen får veta det!

***

Jag fick en kommentar som jag hoppas att så många som möjligt läser idag.

Bli inspirerade av den ochvåga ha en testvecka. För egen del är min egen testvecka det absolut bästa jag har gjort för mig själv sedan jag blev sjuk.

Tack vare testveckan är jag idag friskare än vad jag någonsin har varit under alla de här åtta åren och då har det verkligen gått både upp och ner för mig tidigare (milt uttryckt).

Det skulle kunna vara jag själv som har skrivit kommnetaren nedan, så otäckt lik är den mina egna känslor när jag själv inledde min allra första testvecka i augusti 2009.

Jag vågade tack vare att jag påminde mig själv om att jag alltid kunde bli ätstörd igen om jag villle.

När veckan var över skulle jag kunna börja svälta igen och återigen börja träna som en galning. Dvs om jag vill!

Men det blev aldrig så.

Istället blev jag hög på känslan av att inte ha den blekaste aningen om mina måltiders kaloriinnehåll. Det var en sådan enorm lättnad att helt enkelt inte veta!

Jag minns fotfarande lyckan över att kunna gå till butiken och handla precis vad jag ville.

En helt ny värld öppnade sig”, precis som avsändaren nedan uttrycker sig.

Jag förlängde min testvecka.

Det gick faktiskt riktigt bra att ”härma” ett friskt liv och jag förvånades över att gränsen mellan ”sjuk” och ”frisk” låg så otäckt nära varandra.

Efter ett tag föll jag tillbaka lite igen vad det gällde maten.

Mitt träningsförbud behöll jag dock och totalt hade jag ett träningsuppehåll på nästan nio månader (har skrivit om detta tidigare, sök i arkivet).  Detta var det bästa jag har gjort i hela mitt liv, jag behövde verkligen ett definitivt förbud mot träningen.

Maten gick som sagt upp och ner under perioden men jag tog hela tiden fler steg framåt än bakåt. Det är också så här som man måste se på friskutvecklingen. Det är så man blir frisk.

Det går inte spikrakt uppåt hela tiden. Skräms inte av detta utan acceptera bara att det helt enkelt är så som vägen ser ut.

Det är med andra ord helt ok att i vissa perioder tillåta sig själv att vara ätstörd ett tag, iaf så länge som man inte nöjer sig utan vet att stadiet bara är en tillfällig plattform som man samlar kraft och energi för att snart ta sig vidare igen.

Viktigast är att du iaf vågar testa.

Tro mig, du har verkligen inget att förlora på att våga en vecka med riktigt mat regelbundet och noll träning (just träningen är superviktigt att den är absolut noll, jag skulle själv aldrig ha fixat maten om jag fortfarande tränade – det är då ett som är säkert!)

Utvärdera sen.

Hur kändes veckan? Skulle det kanske funka en vecka till?

Testveckan är lite som att springa. Det känns motigt innan du väl har kommeit igång men när du väl ger dig ut i spåret kommer du märka att du springer av bara farten och får samma adrenalinkickar av att se att du faktiskt kan!

Emmas kommentar:

”Hej Anna!

Jag blir ständigt så glad över att läsa över dina framgångar.

Du skildrar verkligheten så bra, och lyckas verkligen sätta ord på det sjuka -ätstörda- beteendet.

Du är min främsta inspirationskälla och jag hoppas för allt i världen att du lyckas slutföra ”Supersize Me”-projektet till fullo och blir fullkomligt fri från den sjuka sidan.Visa att det går, en gång för alla.

Det jag annars ville skriva är att jag har varit sjuk i ungefär 1½ år.

Egentligen var det bara det första halvåret då jag förlorade en tredjedel av min kroppsvikt. Ortorexi var diagnosen.

Därefter var jag idiotisk nog och började räkna kalorier.

Jag ville försäkra mig om att jag åt tillräckligt för att kunna träna och prestera optimalt. Under det här året har jag strikt räknat varenda kalori som jag stoppat i mig. Har sett till att det har funnits ett större överskott vissa dagar, just för att jag insåg klart och tydligt att jag behövde gå upp i vikt.

Jag har aldrig brytt mig om siffrorna, egentligen.

Tio kilo har jag gått upp. Visst, bra! Men jag har samtidigt känt hur jag har stängt in mig i ett skal av kaloriberäkning. Jag har bara blivit mer och mer ätstörd. Kontrollerande (även om det så har varit i ett bättre utförande, då jag såg till att faktiskt gå upp) och begränsad.

Natten till Måndag tidigare i veckan så låg jag vaken och vred på mig.

Grubblade. Velade. Insåg. Bestämde mig.

På måndagen hällde jag sockrad vaniljyoghurt direkt ur paketet, flingorna likaså. Ett butiksbakat bröd med okänt innehåll med jordnötssmör och ost till pålägg

Det var min första ”kalorifria” frukost på över ett år.

Helt sjukt. Men det som jag tyckte var det sjukaste:

Jag fick inte ens ångest. Jag klarade av att njuta av varenda tugga. Det fanns inte en tanke på kalorier.

Jag hade bestämt mig. På riktigt.

En vecka skall jag klara av utan att ägna min ätstörda sida en tanke. Minst. Och det har gått så löjligt bra.

Pinsamt bra, faktiskt. Ångest finns inte.

Jag vägrar mina ”trygga alternativ”.

Maten har börjat smaka igen. Jag kan vara spontan. Provsmaka. Testa. En helt ny värld har öppnat sig för mig, bara denna vecka.

Tankarna snurrar i mig. Men jag är förtvivlad.

Varför har jag envisats med att hålla mig kvar i sjukdomen? Skall det verkligen vara såhär simpelt att slippa matfokusen?

Var jag aldrig ätstörd egentligen?

För jag inser det. Jag har aldrig aktivt försökt att bli frisk. Så länge jag har räknat kalorier, övervägt och reflekterat varenda intag, fått panik över lite mat, haft förbjudna livsmedel – så har jag inte fullhjärtat försökt bli fri(sk).

Nu har jag gått all-in.

Den här testveckan, förlängs till dagen då jag dör. För dessa dagar innehållandes tacos, kantarellstuvning, gratänger, jordnötssmör, bröd, godis, banan, choklad, stekta ägg, alkohol, ost, gräddglass, maränger, nötter, oljedränkta sallader, varm choklad, fruktyoghurt, dulce de leche, grytor, gräddstuvad torsk, sockermüsli och kaviar har vägt upp känslan av att veta det exakta intaget av kalorier. Tusen gånger om.

DU är anledningen till att jag vågade.

DU har gett mig tillbaka mitt liv.

Tack, kära Anna”