Ätstörningscoach

Det är min början.

Kära Ni,

Det har blivit dags för mig att kila vidare.

Egentligen hade jag tänkt låta det förra inlägget bli de absolut sista raderna som skrevs här. Men för att det inte ska kvarstå några frågetecken så skriver jag nu ut det i klartext:

Tack hjärtligaste alla som valt att följa Vägen från 37 kg!

Mitt liv och min resa fortsätter på annan plats.

Inte här.

Men vi kommer att mötas igen.

Dock utan din vetskap att det faktiskt var jag som en gång var ”hon den där Anna”.

Bra Bäst så.

För er som vill ha mer av Vägen från 37 kg så garanterar jag att även fast att det inte längre skrivs något mer på just den här webbplatsen så kommer både min penna och hjärnceller även i fortsättningen att gå glödheta.

Tack än en gång alla som följt med på den här resan!

Tack alla fantastiska läsare, andra skarpa bloggare & journalister (ni vet själva vilka ni är), kritiker, sponsorer och samarbetspartners.

Utan er skulle min jakt efter det friska livet inte ha varit hälften så spännande att genomföra. Ni har kryddat mina mentala och fysiska förändringar bara genom att finnas där. Satt guldkant på en annars svår och lång kamp.

Men hörrni, det gick till slut…!!!

För framtida förfrågningar, krönikor, artiklar, intervjuer, etc når ni mig även fortsättningsvis på: vagenfran37kg@spray.se

Jag ser fram emot vårt möte.

Varma & innerliga tankar från mig!

/ Anna

www.vagenfran37kg.wordpress.com

Ätstörningscoach

Bra med anorexi?

Hej alla fina därute som läser!

Började den här dagen med massor av härlig tennis och har varit hög på endorfiner ända sedan dess.

Det är så sjukt att något så trivialt som en enkel tennislektion kan göra en person så glad och lycklig.

Så varm i magen…

Om du skulle fråga mig vad som är absolut bäst i mitt liv just nu är det utan tvekan att jag har funnit lyckan i tennisen.

Efter år av svält och isolation (hm, låter lite som att jag har befunnit mig i en grotta… men skit samma) har jag äntligen hittat ett intresse.

En riktig Anna-grej!

Något som verkligen skriker JAAAAAAG!!!!

Om det bara var möjligt skulle jag helst vilja andas tennis dygnet runt! Det är så synd att det bara är en gång i veckan!

Jag har snuddat vid detta ämne tidigare, dvs att man måste nog ha varit rätt långt ifrån att leva ett vanligt liv (t ex pga sjukdom, fängelsestraff eller liknande) för att ens förstå en milligram av vad jag försöker säga i det här.

Små saker eller sådant som är en självklarhet för andra, glädjer jag mig verkligen åt nu för tiden.

Tar ingenting för givet. Men däremot njuter jag som fan av allt jag tar mig för (på ren svenska).

Jag har blivit förbluffande bra på att leva här och nu.

Inte sedan!

Inte längre fram!

Inte om tre år!

För vem vet var jag befinner mig då i livet?

Detta tankesätt och beteendeförändring har jag anorexin att tacka för.

Anorexin har förändrat hela min livssyn och jag är tacksam att jag fick göra den här spännande (och jobbiga) resan i mig själv vid en sådan låg ålder som 24 år.

Jag är så glad att jag inte kommer att vakna upp först vid 45 år och först då börjar att fundera på vad meningen med livet egentligen är och vad jag värderar högst och tycker är viktigt?

Tack vare sjukdomen har jag lyckats att städa banan fri för framtiden och på så vis ökat mina förutsättningar för att verkligen kunna möta människor på riktigt och samtidigt kunna uppskatta alla de saker som kommer att komma i min väg.

Öppen för fler möjligheter än om man konstant går med skygglappar på som många ”normala” och ”vanliga” människor gör…

Det är inte förrän du blir rejält sjuk (t ex en förkylning) som du uppskattar tiden då du är helt frisk.

Visst är det väl så?

Tennis är en liten bit av alla de ”vardagliga” men härliga saker som kommit i mitt liv på sistone. Och mer ska det bli! Det här är bara början!

Snurrigt och mycket spontant inlägg det här. Men det är skrivet med det allra största hjärtat, det kan ni hoppa upp och sätta er på!

Vill även passa på att efterlysa fler tennisgalningar i Stockholmsområdet.

Vill du spela tennis en kväll?

Maila gärna på: vagenfran37kg@spray.se

/ Anna, tillbaka på banan igen.

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Svar på era frågor

Nu är det äntligen dags att svara på lite frågor! Är medveten om att det är en del som jag har missat den sista tiden…

Håll till godo!

Blir alldeles tårögd här… Så starkt och bra gjort! Jag vet hur svårt det är.

Jag ”tvingar” mig själv att ta promenader varje dag för annars är jag inte värd mat.

Är inte långa promenader i flera timmar. En timma om dagen. Är det för mycket?

Jag har 18 i bmi. Inte så underviktig. Får träna och det skapar ångest bara tanken på att jag FÅR tränam men väljer att inte göra det för jag orkar inte. Känner mig lat o dålig. Promenader mår jag bra av men orkar inte med detta tvång. Önskar jag tyckte om mig själv lika mycket oavsett träning el inte.

Men promenader räknas väl inte som träning???”

Åh, dessa förrädiska promenader!

Jag testade själv för flera år sedan att försöka lämna äs samtidigt som jag fortsatte med promenaderna. Det funkade inte. Tyckte inte det räknades som träning men det spelar ingen roll vad man räknar det som. Det är ett tvång och en del av sjukdomen som man mår psykiskt dåligt över om man inte får utöva det. Promenader var därför för mig ett destruktivt beteende. Om promenaden bara är något som du ska få överstökat för att få lugn i sinnet efteråt är det fel, tycker jag.

Du har svaret själv. Du säger själv att du inte orkar med detta tvång.

Hur ser du på ditt liv? Vill du fortsätta promenera dessa ångestfylllda promenader livet ut? När du är 30 år? När du är 50? Funkar det med ev. familj och partner? Vad händer i så fall med din spontanitet, lust och livsglädje? Är det verkligen en hållbar livsstill att promenera varje dag för att hålla ångesten borta?

Jag jobbar som du och många av dina andra läsare för att bli helt frisk från en ätstörning.
Jag har kommit ganska långt, men det finns vissa livsmedel som fortfarande känns svåra.
Jag kan äta på restaurang och bryr mig då inte jättemycket om vad maten innehåller, men det är tuffare när jag ska laga mat själv.

Jag tänkte höra med dig hur du gör.

T.ex. när du använder creme fraiche i din matlagning, använder du då den med 34% fetthalt?

Jag har länge funderat på vad som är ”normalt” och vågar inte riktigt lita på mina föräldrar.
Jag förstår att folk gör olika, men jag skulle gärna vilja höra vad du tycker/tänker om det eftersom du är/har varit i samma situation.

Jag är ju ingen dietist eller kostexpert på det sättet men vad som har funkat för mig har varit att under min sjukdomstid åt jag alltid filtrerad lättyoghurt till allt. Vilket man blir väldigt less på så fort man inser att det finns ett liv utanför äs… Dock när jag väl kickstartade igång en ny fas i friskutvecklingen tog jag klivet till gräddfil och lätt creme fraiche (15 %). De är rätt standard i mitt kylskåp idag men ibland tycker jag det är gott att använda den med 34 %, beroende på vad jag ska ha den till. T ex har jag haft blodpudding i veckan och då tyckte jag standard creme fraichen gjorde sig bättre som tillbehör ihop med lingonen. Jag tycker du ska testa lite olika sorter och själv komma fram till vad du trivs med.

Använd ditt smaksinne, mat är fantasiskt roligt så fort du tillåter dig att leka med den och upptäcka själv!

… tillåter jag mig nu att äta mer normal mat och tom fett.

Men det är svårt, det som nu händer är att jag tycker mat är så himla gott och jag är helt fokuserad på att få äta. Det är som att min kropp har vaknat till och nu vill ha mer fett och kolhydrater.

Jag gissar att det har något med att ha levt på svältnivå med enorm fettbrist och total kontroll i över 10 år att göra? Jag vet bara inte hur jag skall hantera min situation då jag nu tillåter mig att äta, men tycker jag äter för mycket och får därmed mycket ångest och känner mig tjock – översättning, jag börjar närma mig BMI 19. Tänk om jag bara kommer gå upp och upp i vikt?

Jag vet inte hur jag ska tolka min kropp, vad vill den ha?

Är det överätning/hetsätning som ligger bakom sugen på mat? eller är det kroppen som behöver det? Ska jag tillåta mig själv att äta när jag är sugen? Hunger vet jag knappt vad det är så jag tror det är sugen som styr, men jag vet inte vad som är vad. Jag litar inte på min hjärmas signaler.

Hur hanterade du viktuppgången? Kunde du särsklija vad din kropp verkligen ville ha och vad som var din ”hjärna” som spelade ett spratt?

Jag känner igen mig i det du skriver om ”jag är helt fokuserad på att äta”. Så var det länge när jag väl tillät mig mat igen. Men det är helt naturligt, något annat vore väl konstigt? Om kroppen har svultit så länge är det klart att hjärnan nästan får en chock när man väl tillåter sig mat igen. Lite som Va är det sant? Får jag verkligen mat nu? På riktigt?!

Och svaret på överätning är solklart JA. Det har blivit många gånger som jag inte fattat vem det är egentligen som skriker efter mat i mig: Är det hjärnan, kroppen, själen, någon brist eller sug eller bara en frestelse?!

Det som jag har lärt mig efter alla turer och tagit med mig är framförallt allt att strunta i att analysera det hela så mycket. Låt det ske.

Efter alla turer som har varit har jag insett att kroppen är alldeles för kemisk och komplicerad för att jag som lekman ska kunna bedöma dess beteende utifrån vad den signalerar att jag ska stoppa i munnen. Den reparerar, bygger upp, städar och fixar så mycket att jag omöjligt kan säga varför?

En sak som jag har märkt är att ju längre tid (nu pratar vi flera månader!) som jag har ätit regelbundet, tillräckligt och kombinerat kostcirkelns alla delar vid samma måltid desto mer sällan infaller överätningarna. Idag är det mycket mer ovanligt att jag får plötsliga sug eller blir akuthungrig på konstiga tider. Om jag blir det beror det på att jag ätit för lite under dagen och då tar kroppen igen det med råge. Detta slår aldrig fel och nu för tiden bara accepterar jag att det är en del i min fortsatta friskutveckling.

Precis som vem som helst som äter för lite blir man ju svinhungrig framåt kvällen. Därför kan det vara bra att försöka att inte tänka så mycket på om det är vanlig hunger eller någon slags brist man har.

Bara ät, det är enda sättet att få lugn och ro i både kropp och själ.

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Dags sluta träna?

Jag ligger återigen rejält efter med att svara på mail och kommentarer. Ni får ha överseende.

Om ni vet med er att ni har mailat och inte fått något svar beror det varken på ointresse eller nonchalans. Jag hinner bara inte med.

Samma sak med förfrågningar angående uppsatser och projektarbeten. Jag skulle jättegärna lämna mina kommentarer och svara på frågor men just nu finns helt enkelt inte tiden.

Jag blir jätterörd att ni är så många som vill intervjua och få höra min historia. Jag är den första att skriva under på att det ni gör är viktigt och behövs! Dock vet jag att ni kommer långt genom att gå tillbaka i arkivet och läsa gamla inlägg, det är nästan ännu bättre än att jag upprepar mig.

En sak som jag får en del frågor om är hur man kan sluta träna och inte räkna kalorier.

Fick en kommentar som såg ut så här:

”Hej,

tycker dina inlägg är underbart peppande och jag älskar att läsa det du skriver.

Jag är själv ”träningsmissbrukare” och har nu fått i uppgift att under en månads tid helt sluta träna. Vilket jag får riktigt ont i magen av att tänka på!

Och som jag förstår det så har du också tidigare varit träningsmissbrukare.

Slutade du träna helt på direkten och hur reagerade kroppen på det?

Hur kändes det att börja träna igen, var det skrämmande osv?

Skulle vara jätte tacksam för svar!”

För att göra en lång historia kort så tränade jag dagligen flera timmar. Ofta tänkte jag att jag skulle trappa ner träningsmängden, t ex bara träna 4-5 dagar i veckan istället för 7. Men det gick aldrig.

Jag klarade helt enkelt inte av det.

De dagar jag hoppade över träningen så åt jag mindre. Tränade jag fick jag äta mer. Punkt.

Det var ett evigt kompenserande.

Jag älskade känslan av nyttig och ren efter träningen men själva träningspasset var inte kul. Jag hade noll träningsglädje och tränade av helt fel syfte. Jag ville bara bränna så många kalorier som möjligt, någon annan funktion hade inte träningspassen. Jag såg aldrig fram emot att träna utan det jag längtade efter var KÄNSLAN att veta att jag hade bränt kalorier.

Sommaren 2009 var jag så svag och sov så oroligt att jag trodde att jag skulle dö.

Orkade knappt sitta upp när jag skulle äta men hade konstigt nog krafter att fortfarande kunna träna. Jag förstod att en dag skulle något hemskt inträffa om jag inte satte ner foten NU.

Med den enda lilla egna viljan som jag hade kvar ingick jag ett avtal med mig själv (bloggen föddes).

Jag skulle bli helt träningsfri.

Jag började med en testvecka då jag inte fick träna något alls. Inte heller promenader (som är förrädiska!).

Från dag ett kände jag enbart en enorm lättnad av att slippa gå och träna.

Det var väldigt skönt för nu hade jag ju en slags”ursäkt” för att slippa träningspassen. Jag fick helt enkelt inte lov att träna och så var det med det.

Jag hade inga problem att falla in i ett helt träningsfritt liv. Samtidigt märkte jag även att betydelsen av att räkna kalorier blev ovästentlig och därmed började även äta betydligt mer fritt hur jag ville.

Detta var ett bra första steg för mig att öva på att våga släppa på kontrollen.

När veckan hade gått hade jag fått ”smaka på” och påminnas om hur ett friskt liv faktiskt var. Jag hade försökt att omge mig med människor som jag tyckte om och försökt äta så likt dem som möjligt och följa deras matrytm.

Jag gillade det jag hade upplevt även fast jag förstås var skitskraj för att förlänga min testvecka. Dock visste jag inte riktigt vad exakt jag var rädd för, men det nya som väntade på mig antar jag.

Det ”nya livet” som jag inte visste vad det skulle innebära.

Men, tänkte jag. Jag hade provat så länge på hur det var att leva under svält och träningsmani.

Det var inte roligt.

Jag hade ingen träningsglädje.

Jag mådde sämst.

Jag skrattade aldrig som jag gjorde före ätstörningarna.

Jag var inte jag.

Jag saknade mig själv något så djävulskt. Men någonstans långt inne i mig fanns det en röst som viskade att jag inte var förlorad. Inte ännu!

Jag kunde fortfarande rädda mig själv.

Återuppväcka mitt gamla jag.

Min personlighet fanns kvar men sov så länge den inte fick tillräckligt med mat och energi.

Jag förlängde mitt träningsförbud vecka för vecka.

Jag skulle ge det friska en chans.

Jag visste hur det var att leva svårt ätstörd men om det friska visste jag egentligen ingenting.

Jag var tvungen till att ge det en chans. Testa och se om det var bättre att leva frisk än att vara ätstörd.

För annars kunde jag faktiskt alltid välja det ätstörda livet igen. Längre fram efter att jag testat på att ha ett friskt BMI och sunda träningsvanor under en längre period. Den möjligheten skulle alltid finnas kvar. Det kunde ingen ta ifrån mig. Valet var helt och hållet mitt.

De tankarna har jag fortfarande med mig i bakhuvudet. Om jag ska vara ärlig så tror jag också att det är dem som har gjort att jag vågat klättra så långt upp på friskstegen som jag har gjort.

För jag kan alltid vända om.

Möjligheten att bli ätstörd och träningsmissbrukare igen kommer alltid att finnas där ifall jag inte skulle trivas med det nya.

Men jag ser inte längre någon anledning till att välja ett sjukt liv igen.

Det friska är alltför bra. För roligt för att gå miste om. För många härliga personligheter som jag aldrig skulle få lära känna!

När jag slutade träna var jag övertygad om att jag ALDRIG skulle vilja träna igen (Minns du även detta, M?) 😉

Jag var övertygad om att alla som tränade LJÖG och att alla bara gillade själva nyttighetskänslan efteråt. Ingen njöt på riktigt av tiden under själva träningspasset. De som sa något annat var lögnare.

Men jag hade uppenbarligen helt fel.

I april 2010 fick jag plötsligt ett infall att jag ville ut i joggingspåret. Av ingen anledning alls.

Det var den första riktiga vårdagen. Ni vet när fåglarna kvittrar och man märker att det är för varmt att gå med jackan på.

Jag kommer aldrig glömma den här dagen.

Jag var så lycklig.

Jag hade aldrig sprungit varken så kort eller så långsamt i hela mitt liv. Jag hade dessutom gått över hälften av all den tid som jag hade varit ute i spåret.

Ändå blev jag så glad när jag märkte att min kropp bar mig. Att den samarbetade med mig.

Mina älskade ben som här och där tog tjolahoppsansteg och små skutt till Robyns nya Body Talk Part 1 (som någon redan hade läckt i förväg på nätet).

Jag kände mig som född på nytt. Det var så roligt att få vara ute en stund och känna att kroppen fick arbeta med den nya kroppsuppssättningen som jag hade utvecklat nästan sju-åtta månader efter mitt träningsförbud.

Hade noll kondition och inte mer än kroppens grundäggande muskler som den hade byggt upp själv med hjälp av mat.

En viktig faktor för att det kunde kännas så bra första gången tror jag beror mycket på att jag inte hade någon klocka med mig + att jag sprang i en helt ny (och vacker!) miljö utmed kusten. Det fanns ingenting att prestera, inga krav.

Det är den känslan jag har med mig i min träning än idag. Jag kommer aldrig träna mer än några gånger i veckan. Tränar jag mer än 2-3 gånger tycker jag inte det är kul har jag märkt. T ex går jag aldrig till gymmet eller ger mig ut i spåret bara för att det är ”onsdag”. Sådana rutiner tycker jag inte om. Kroppen måste få bestämma.

För mig har det varit en vinst att äntligen lära mig upptäcka min egen gräns för när jag njuter och inte njuter av träningen.

Som jag brukar säga:

Det är spännande att möta sitt jag i en ny och friskare version.

många plan.

Hoppas du blev något klokare av det här, ta hand om dig!

Mat, Självhjälp

Äta för själen

I veckan har jag varit en hel del på resande fot.

Härom dagen satt jag på tåget med en macka och en flaska bubbelvatten.

Såg ut över ett snötäckt Sverige. Robyns popiga refränger i huvudet.

Förutom vatten hade jag även en latte från Pressbyrån.

Älskade latte.

Tänker att sånt här gjorde jag aldrig förr.

Då var det alltid förnuftet som styrde och allting utöver ”basfödan” ansågs som onödiga kalorier.

Sånt som var gott var det bara svaga människor som föll för.

Frestelser.

Jag var inte sån.

Men under min senaste tågresa, visst hade jag lika gärna kunnat äta bara mackan och druckit vatten.

Kroppen hade blivit mätt ändå – men min själ hade inte blivit det.

Latten blev pricken över i:et.

Gräddet på moset.

Vardagslyx.

Något att se fram emot.

Längta efter.

Att njuta av.

För att uttrycka mig i klartext:

Jag har blivit grym på att sluta äta siffror!!!!

Att sluta räkna kalorier trodde jag länge var en omöjlighet men det har visat sig att det är det inte. Man är inte märkt för livet. Även fast att man en gång har pluggat in alla kaloritabeller som finns.

Det går, det går!

Istället för att dela upp mat i kategorier som ”extra kalorier som jag egentligen inte behöver” har jag lärt mig att styra tankarna och tänka lite annorlunda.

Vad händer efter att jag har gett mig själv det där lilla extra?

Det vill säga effekterna av en krämig latte blir utöver att tillgodose de fysiska behoven med kalcium, vitaminer, fett, protein, etc, följande:

En sprallig glad tjej med ett rent och lätt sinne.

Klara, fria och snabba tankar jmf. tidigare sega och tröga

Snabb reaktionsförmåga

En vaken tjej

Får nära till skratt

Mitt konsekvenstänkande förbättras

Min förmåga att avläsa andra människor egna språk som ironi och undermeningar ökar

Jag minns tiden när jag åt fem kokta äggvitor efter varje måltid. Detta gjorde jag säkert över ett halvår för att att döda sötsuget.

Men till vilken nytta?

Jag skulle kunna äta 50 kokta äggvitor idag också om jag ville. Bli mätt och gå ner i vikt.

Men varför? Till vilken nytta?

Tänk när jag är gammal och på väg att dö.

Ska jag då tänka ”jag klarade mig i alla fall levandes igenom livet på äggvitor.”

Vem blir lycklig av kokta äggvitor?

Jag vill vara lycklig.

Må bra.

Få njuta av den korta tiden som jag har fått här på jorden.

Jag är född i Sverige och hela världen ligger för mina fötter. Jag är dum om man slösar bort det.

Det är rent skitsnack dem som uppmanar till att sockerransonera, ta bort kolhydrater och alla livsmedel som ger oss njutning.

Kom ihåg att vi inte äter enbart för att uppfylla våra fysiska behov.

Mat, mellanmål, fika och godis fyller en superviktig funktion för vårt psykiska välmående.

Det är inget dumt uttryck att att äta för både kroppen OCH själen.

Detta är inte struntprat.

För att du ska kunna må bra innifrån och ut så måste du äta för din själ.

Dock är det lätt att glömma bort den då den inte syns på samma sätt som din kropp som du ju både kan se och röra vid. Påminn dig själv nästa gång du tvekar!

På min tågresa åt jag mackan och vattnet för att jag var hungrig och kroppen behövde påfyllning för muskler, celler, organ, etc.

Latten drack jag för själens skull.

Kroppen hade blivit mätt på bara mackan. Men som sagt, själen (jag) hade inte blivit den jag verkligen är, dvs fullkomlig, om jag hade hoppat över kaffet.

Jag har slutat att hålla tillbaka på den jag är.

Just därför äter jag.

Onödiga kalorier är inte längre onödiga då de gör mig till den personen jag verkligen är.

Anna.

Resultatet av latten blev i slutändan en pigg kropp och en lycklig själ

= 1 st BALANSERAD, FOKUSERAD och SOCIAL TJEJ!

Jakten på lycka är inte svårare än så här.

P.S Ber om ursäkt för rätt usla pedagogiska kunskaper. Men tror ni förstår ändå vad jag vill ha sagt.

Självhjälp

Hellre att än hur

Igår kväll gjorde jag något som aldrig någonsin gjort tidigare.

Bestämde mig för att börja bryta mot nya saker som förr tagit emot något alldeles fruktansvärt.

Dags att utveckla mig som person. Kliva framåt.

Ni känner säkert igen den där känslan att man helst vill ha kontroll?

En anorektiker vill gärna kontrollera maten men det finns något mycket djupare än så. Matkontrollen är bara toppen av isberget.

Kontrollbehovet är en del av ens personlighet.

Det är både en tillgång och en styrka men om man inte lär sig hantera och leva med ett starkt kontrollbehov så går man miste om mycket här i livet.

Så är det.

Tillbaka till min kväll igår. Jag beslöt mig att sluta leva så svårt. Börja ta genvägar när det går, kanske till och med fuska lite ibland. I alla fall när det inte märks.

Denna livsfilosofin är rätt enkelt egentligen om man bara låter sig smittas ner av personer i sin omgivning som regelbundet praktiserar detta i sina egna liv.

Då är steget till att våga testa själv inte särskilt långt borta.

Igår blev jag nyttigt medveten om att:

Kaos gör inte ont.

Efter en sen middag var jag så trött att jag inte ens (?) orkade diska upp efter oss.

Med andra ord staplade jag kastruller, pannor, tallrikar, bestick, glas, m.m. i en enda stor hög. Det tog emot men efter en snabb blick på alla tekoppar och kladdiga glasskålar bestämde jag mig även för att inget skulle bli värre bara för att jag valde att blåsa ut alla ljusen, hoppa i pyjamsen och kasta mig i sängen.

Väckarklockans självlysande siffror visade 00:02.

Somnade efter fem minuter.

När jag återigen vände blicken mot klockan var hon över elva.

Ingen skada skedd!

Idag var med andra ord första dagen sedan jag bott själv (cirka 5-6 år) som jag vaknade upp och möttes av DISK på köksbänken.

Ja, ett rent kaos skulle jag dramatiskt ha svarat om ni hade frågat mig för några år sedan.

Idag kändes ingenting. Eller jo förresten, det kändes sunt.

Sunt att jag sakta, sakta har börjat bygga mig ett nytt liv. Helt från grunden.

Det är därför ingen underdrift att jag känner mig som en helt ny människa. Ren. Men inte som i anorexins felaktiga och förvrängda definition av renlighet.

Jag står utan de kladdiga och trassliga tankarna. I alla fall för det mesta. Inget som skärmar av och blixtsnabbt säger nej.

Det finns spelrum i mitt huvud – högt i tak med ståtligt nymålade vita väggar!

I veckan har hunnit med att träffa folk, äta ute, haft kul på jobbet, testat på att sjunga i kör för första gången,  sprungit i skogen och ringt ett samtal som jag länge oroat mig för.

Och vet ni vad som händer?

För första gången i mitt liv ligger det på mitt köksgolv ett gigantiskt berg av kläder som måste tvättas. Helst nu. Genast.

Jag borde egentligen dammsuga och mina lakan var pinsamt längesedan som jag körde i tvätten sist.

Jag har heller inte, fortfarande inte, lärt mig att köpa mindre frukt och grönsaker. Så därför ruttnar dem bort…

Plötsligt fattar jag vad folk menar när de säger att de inte hinner med. Att de inte har tid.

Tidigare har jag nämligen alltid hunnit med alla sådana där tråkiga hemmasaker. Eftersom jag alltid varit hemma mycket och medveten isolerat mig är det klart att det inte är speciellt svårt att få tid över till att städa, fixa hemma, koka sina egna bönor, förebereda inför veckan, tvätta, gå ut med soporna, etc.

Det är en plötslig lyx att få fylla mitt huvud med friska saker.

Det är lyx att äntligen få uppleva allt det som jag drömt om.

För jag har kämpat på väldigt hårt, väldigt länge!

Det är därför en lyx att äntligen känna att det faktiskt kommer att lösa sig till hundra procent – ja även för mig!

Tack för att ni fortsätter att följa min resa och glöm aldrig bort:

Hellre att än hur…

(Emma Pihl)

Mat, Självhjälp

Vad händer efter anorexin?

Jag fick en fråga på mailen som fick mig att tänka på inlägget som jag skrev igår: Är du så smart som du tror?

Hanna frågar:

Vad är det bästa som du hittills har upplevt efter att ha lämnat anorexin?

Först och främst tror jag att det säkert är väldigt individuellt vilka steg som man uppskattar mest i friskprocessen.

Men för mig är det utan tvekan allt som jag lyfte fram i inlägget igår, dvs att min riktiga personlighet lyser igenom igen och att jag därmed slipper känna att delar av min personlighet saknas / sover.

Mina vackraste personlighetdrag, allt det där som karaktäriserar mig, fullkomligen strålar nu för tiden. Jag inte bara ser det på personer som jag möter utan jag kan känna det själv!

Förutom ovanstående så är det förstås en himla massa andra saker men som kan vara lite knepiga att komma på så här på rak arm men som jag uppskattar vid olika tillfällen under en vecka.

Det kan vara att med glädje vara den som tar med fika och bjuder jobbet på…

Eller längta efter nästa tennislektion för att kunna få slipa ännu lite mer på servern…

Uppskatta min starka bena när de bär mig fram i trängseln på jakt efter den sista tunnelbanevagnen…

Känna att stress och människors negativa energi inte berör mig ett dugg så länge jag ser till att äta regelbundet, varierat och tillräckligt…

Vara den som tar initiativet till att träffa nya vänner och sy ihop aktiviteterna…

Läsa en bok eller se en film och efteråt faktiskt kunna komma ihåg vad jag har läst / sett för något…

Sätta upp målstolpar i livet som jag ser fram emot att få bocka av, år för år…!

Att känna mig stark, snygg och säker på mig själv när jag rör mig ensam i en lokal där jag vet att allas blickar är riktade mot mig (ja, trots att min skjorta är storlek 38:a!).

Vara tacksam att jag stark nog att fyra av en riktigt hård forhand smash.

Inte få panik när jag glömmer lunchlådan hemma utan istället låter lunchen blir ett överraskningsmoment i form av att kollegan köper med lunch till oss eller tillsammans går ut för en lunch på stan.

Detta var några exempel som jag kommer på just nu.

Trevlig kväll allihopa!

Ätstörningscoach

Friskt umgänge = bästa medicinen mot ätstörningar

Det här kan vara min sämsta bloggvecka någonsin.

Men om jag ska vara helt ärlig så är det väldigt svårt för mig just nu att slå på datorn och stressa fram ett inlägg inom ramen för ätstörningar.

Av den enkla anledningen att mina tankar för tillfället är någon heeeelt annanstans!

Det händer så mycket kul den här veckan och jag försöker bara glida med och njuta så mycket som möjligt.

Veckan är fullspikad med teambuilding, samtal och möten om karriärsutveckling, Grands julbord och allt fixande inför julafton på fredag.

För en gång skull tycker jag det är roligt med alla sociala aktiviteter som sker.

För första gången i mitt liv upplever jag dem inte som ”jobbiga” eller att de ”stör” mig utan istället är det enbart roligt då jag inte längre har någon stress att jag måste hinna pressa in ångestframkallande träningspass mellan varven.

De här sista veckorna har motionen verkligen legat helt i botten men å andra sidan har jag skaffat mig full pott i social kompetens. Inte dåligt alls!

… Och som jag övar och ligger i!

Försöker  verkligen delta i så mycket som möjligt, friska människor är den bästa medicinen mot ätstörningar – men det visste ni säkert redan vid det här laget?!

Att få skratta riktigt högt minst en gång om dagen tillsammans med människor som man känner sig trygg med är superviktigt.

Så det är vad jag gör den här veckan.

Skrattar, hänger ut och njuter av alla julförberedelser.

Förr har jag aldrig hunnit reflektera över att det trots allt är dagarna fram till jul som man verkligen kan och bör passa på att mysa ner sig ihop – dvs inte enbart på själva julafton.

Jag lovar att komma med mer ”vettiga” inlägg efter jul.

Så länge får ni alltså stå ut med mina högst ointressanta dagboksliknande ego noteringar.

Men kanske kan även dem fylla en funktion ibland..?

Mat, Självhjälp, Träning

Vägra vara matstörd!

Efter lååång tid har jag valt det spår som jag vet är rätt för mig.

Vilket spår vandrar du på?

Wow, vilken härlig respons på gårdagens inlägg ”Smart och charmig med riktig mat”.

Tack snälla för att ni alltid tycks stå redo i kulisserna, alltid redo att rycka in, lyfta upp och peppa mig med en massa positiva ord!

Tack för att ni är ni och alltid på G när det verkligen gäller!

Ja, helt enkelt ett enda stort tack för att jag har förmånen att få ha världens bästa och mest omtänksamma läsare. Ert stöd betyder så mycket, ni anar inte.

Många skriver och frågar:

”Men hur gör du? Har du några bra tips..?”

Det finns inte bara en enda sak som man kan göra utan allting hänger ihop.Läs bloggen från dag 1 så kommer ni nog upptäcka den ”röda tråden”… Då får ni ta del av både upp- och nedgångar som jag har haft på vägen.

Jag fick en fråga om det verkligen är nödvändigt att helt sluta träna?

Räcker det inte att bara dra ner på träningsmängden?!

Jag kan bara utgå från mig själv och i mitt fall räckte det inte att bara minska på träningen.

Så länge jag fortsatte träna hade jag  väldigt svårt att välja annan mat än ”nyttig” och ”fettsnål” – det kom på köpet. För att förtydliga, visst vill man ofta är nyttigt när man har tränat? Ofta för att behålla känslan av att vara nyttig och av den anledningen försvårade träningen även maten.

En paus på nio månader var helt perfekt för att jag skulle få lugn och ro och sakta börja upptäcka om jag verkligen gillade att träna eller om det bara var för att bränna kalorier?

Efter nio månader gav jag mig ut på min allra första joggingtur. Och jag har älskat det sedan dess!

På ett gym däremot har jag inte varit mer än testat på Body Balance några gånger. Spinning och liknande har jag helt undvikit, där snackar vi ren kaloriförbränning från min sida.

Nej, istället har jag funnit löpningen. För en gångs skull vågar jag dessutom säga till folk att ”jag är löpare” om någon frågar ifall jag tränar något. Istället för att ljuga och skämmas för min träning som jag alltid gjorde som träningsmissbrukare är jag idag helt öppen med min träning och det är så skönt att inte bhöva ljuga längre. Detta är möjligt tack vare att jag inte är manisk längre, vilket jag aldrig trodde var möjligt om du hade frågat mig för ett år sedan.

Då var jag helt övertygad om att jag aldrig skulle träna mer i hela mitt liv, jag avskydde det något så oerhört!

Cirka 1-2 gånger / vecka springer jag idag och då njuter jag verkligen av själva löppasset – dvs inte enbart av själva känslan efteråt!

Sjävla tiden som jag springer är minst lika viktig, det är inget som jag bara vill ”få överstökat” så snabbt som möjligt.

Jag hade aldrig kommit till den här insikten och lusten efter träning om jag inte testade att förbli helt träningfri först.

När jag väl slutade träna vågade jag samtidigt i större utsträckning börja ”smutsa ner” min kropp med annan mat än bara grönsaker. Plötsligt var nyttighetskänslan inte så jävla viktig längre. Om jag ändå inte fick träna spelade det liksom ingen roll längre…

Mitt bästa tips för någon som verkligen vill bli helt ren i skallen från ätstörningarna är att bara skita i allt.

Bestäm dig.

Sätt upp ett förbud att du inte får köpa hem t ex lightprodukter längre. Om du inte kan köpa annan köttfärs än quornfärs får du inte köpa någon alls exempelvis. Det är standardprodukter eller inget alls som gäller. Var konsekvent!

Fundera på vad du själv gillar för smaker? Själv har jag upptäckt tjusningen med såser, guckor och röror. Är t ex helt galen i creme fraiche, gräddfil, tzatsiki, etc.  Äter det till nästan allt som jag lagar… Maten blir verkligen så mycket godare.

Och som alltid, det är tuffast innan du har testat.

Men sedan när du väl fått upp farten är det nästan lite otäckt hur snabbt man glömmer bort sina gamla ätstörda rutiner.

Man behöver byta spår och det är faktiskt enklare än man kan tro. När man väl har valt spår är det enkelt att fortsätta men det är innan man tagit beslutet som det är så jävla jobbigt.

Men får jag bara ge ett enda råd så skulle det definitivt vara:

SKIPPA TRÄNINGEN HELT.

I FLERA MÅNADER!!!

Mat, Självhjälp

Smart och charmig med riktig mat!

De senaste två månaderna har jag lyckats att leva på riktigt igen.

Det var över åtta år sedan sist.

Åtta år sedan jag fattade vad livet verkligen går ut på.

Min kropp har visserligen bytt form men det är tack vare mina större lår, armar och mage som jag faktiskt både orkar skratta, jobba hårt och umgås med vännerna igen.

Det är tack vare mina extro kilon som gör att jag vill göra det och tycker det är roligt!

Japp, så var det allså med den saken.

Det var tydligen dags nu.

Dags för upptäckten.

När ni har skrivit och frågat mig tidigare hur jag ser på det här med viktuppgången har jag tämligen enkelt ruskat det av mig.

Ärligt har jag svarat att jag faktiskt inte har kunnat se någon skillnad även om det såklart blivit många kilon extra på vågen sedan i augusti förra året. Hittills har jag enbart noterat att jag ser starkare och friskare ut. Mindre skör liksom.

Men i helgen gjorde jag den där berömda upptäckten. Ni vet, jag plockar åt mig min vanliga storlek (nästan alltid 34:a).

I provrummet kan jag bara konstatera en enda sak, det går inte längre.

Jag är ingen 34:a!

Det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker att pressa mig i byxorna – det går inte. Det är bara att inse.

24 år gammal ”ska” man inte ha storlek 34. Inte jag i alla fall. Det är inte min ”riktiga” storlek när jag äter friskt utan att vare sig räkna kalorier eller väger maten längre (ja ni hör alldeles rätt, sedan två månader har jag helt slutat upp med siffer-nisse-fasonerna!). Det går!!!

Så länge jag fortsätter använda créme fraiche i köttfärssåsen (bara för att det är gott), äter extra potatis för att bli mätt, steker pannkakor i rikligt med smör (för att slippa ÄS-strulet med att smeten bränner fast i pannan), äter nötter för att det är det godaste som finns och därtill tillåter mig själv både godis och fikar minst några gånger i veckan – ja, då måste det får lov att vara högst naturligt att kroppen ändrar form.

Den gör ju det av all kärlek jag ger till den.

Nu både ser och känner jag skillnaden.

Jag befinner mig just nu på den där beryktade gränsen. Det är här som många brukar vända om. Ger upp. Går tillbaka till anorexialand.

Jag har också gjort det. Många gånger.

Så fort jag har varit uppe och balanserat på gränsen till ett ”friskt” BMI har jag blivit skraj och inte känt mig redo för ett ”friskt” liv. Därför har jag vänt tillbaka och återigen sökt tryggheten i ätstörningen.

Skillnaden den här gången är att jag inte tänker vända tillbaka. För det känns verkligen som att jag aldrig mer kommer välja det livet igen. Jag har gjort det här valet så många gånger, men aldrig tidigare har det känts så rätt som det gör nu.

Jättemärkligt att få lov att uttrycka det så här. I samma stund som jag skriver de här orden så hugger det till någonstans långt inne.

Det är som en röst som undrar:

Får du verkligen lov att skriva det här?

Har du verkligen lov att vara så här säker?

Tänk om det visar sig att du får fel?

Skit samma.

Jag lever här och nu och det känns jävligt bra. Jag har slutat upp med att ha skallen fullt med inbillade problem som ”tänk om…”

Ja, vaddå ”tänk om…”?!

Med en titt i backspegeln, så bra som jag har mått de senaste två månaderna har jag inte mått på åtta år. I samma stund som jag började borsta ut det sista av ätstörningen ökade min livskvalitet med ungefär 100%.

Numera skrattar jag flera gånger per dag, bara en sådan sak?! Det är värt att mina överarmar har börjat ”hänga” lite. Något som jag dock tycker är lite konstigt är formen på min mage som nedanför ”revbensregionen” är en smal midja men nedanför naveln är det som en liten ”bulle” ut (inget som hänger men som putar ut). Undrar om det kan vara magmuskler därinne någonstans eller varför blir det annars sådär? Känns lite konstigt…

Herregud, det är så mycket frågor man vill ha svar på när man kommit till det här steget och börjar kunna ta på ljuset igen.

Någon som minns Kamratpostens härliga frågesida med ”Kropp & Knopp” förresten?

Känns som att det inte skulle vara så dumt att införa en sådan frågesite för ätstörda… Det finns triljoner frågor som man vill ha svar på.

Hur som helst, ville bara berätta hur det går för mig och my best-body.

Stay tuned!