Självhjälp

Det är ingen slump


Det är ingen slump att just jag fick ätstörningar.

Det är ingen slump att just jag började gå och tala tidigt.

Det är ingen slump att just jag var bäst i klassen.

Det är ingen slump att just jag skulle vara med i elevrådet.

Det är ingen slump att just jag sprang snabbast och hoppade längst i skoltävlingarna.

Det är ingen slump att just jag varvade alla TV-spel som fanns.

Det är ingen slump att just jag var kvarterets roligaste barn att leka med.

Det  är ingen slump att just jag har ett rum i föräldrarhemmet med över 100 pokaler från den tidigare idrottskarriären.

Det  är ingen slump att just jag har ett antal stipendium bakom mig.

Det är ingen slump att just jag alltid lyckas hitta de bästa priserna på resor, oavsett vad destinationen är.

Det är ingen slump att just jag var nära döden.

Det är ingen slump att just jag startade den här bloggen.

Det är ingen slump att just jag har hittat fotfästet igen.

Det är ingen slump att just jag har orkat göra hela resan med att riva upp en gammal plattform och skapa en ny frisk och stabil för framtiden.

Det är ingen slump att just jag har hittat ett nytt intresse – tennisen – som gör mig lycklig.

Det är ingen slump att just jag får köpa 10 avokados för en tjugolapp på Hötorget.

Det är ingen slump att just jag kommer att kunna nå dit jag vill.

Det är ingen slump att just jag älskar att få vara med igen.

Det är jag.

Ätstörningscoach

8 ätstörda år senare………….. – 100% frisk fullt möjligt?

Hej vänner!

Ber om ursäkt för gårdagens bloggtystnad men så kan det bli ibland.

Jag har haft en riktig kanonhelg och låtit verkliga möten ta plats (och på så vis få stjäla lite tid från bloggen).

Om jag skulle försöka skriva ner alla mina intryck och tankar från de senaste dygnen skulle ni få läsa till midnatt så jag tycker vi skippar det.

Här kommer iaf en sammanfattning som jag hoppas säger mer än tusen ord.

Helgen:

Åker tåg. Sent. Ögon som ler.

Varm i magen, glad i själen. Bomull omsveper mitt hjärta.

Somnar gott. Känner mig lugn, trygg.

Mina sopor svämmar över och grönsakerna har börjat krypa ur kylskåpet.

Glömmer bort mailen.

Glömmer bort bloggen.

Hinner inte med.

Ler inombords…

Tänker att ”… det är nog så det är…”

Ödmjuk inför livet.

Tack finaste.

Ibland klickar det på riktigt.

Nya vänner – ni vet själva vem ni är!

Efter den här helgen kan jag uppriktigt känna att det kommer att ordna sig till 100 %  – även för mig!

”… för bra blir det alltid…” 😉

Tack kära, för att ni har fått mig att uppleva detta!

Ätstörningscoach

Nu börjar jag bli rädd

Jag är rädd för att jag inte längre blir rädd.

Jag är rädd för att mitt fruktfat står orört så länge att frukten luktar illa.

Jag är rädd för att jag av egen fri vilja äter creme fraiche, gräddfil och ost.

Jag är rädd för att jag efter en hel vecka fortfarande har en halv gurka kvar i kylskåpet.

Jag är rädd för att jag hellre äter bullar till fikan istället för den trygga smörgåsen.

Jag är rädd för att jag äter choklad och godis varje kväll – det är ju inte ens helg.

Jag är rädd för att ju mer jag äter desto hungrigare blir jag.

Jag blir rädd att jag har slutat att bry mig.

Jag blir rädd när jag inser att jag aldrig mer kommer att orka (eller vilja…) svälta ner mig igen ifall vikten skulle skena iväg – min nödutgång har stängts.

Jag blir rädd när han säger att han vill vara med mig.

Jag blir rädd när dem säger att jag är bra.

Jag blir rädd när jag inser hur svårt det är att bygga en bästis-relation som vuxen.

Jag blir rädd när jag märker att jag är en av de mest engagerade på morgonmötena.

Jag blir rädd för mig själv när jag ryter ifrån på gubben som trängs i kön på ICA.

Jag blir rädd när jag tycker att en helg utan att umgås med någon är en misslyckad helg.

Jag blir rädd när jag förstår att jag har hoppat utan att ha en aning om vart jag kommer att landa.

Jag blir rädd för alla val som måste göras snart.

Mest av allt är jag rädd för att jag inte längre blir rädd.

Ätstörningscoach

Är du inte helt ärlig?

Anonym undrar:

”Jag har kikat in i din blogg då och då men vet inte vad jag tycker om den, du ger bilden som att det vore lite av en dans på rosor att kämpa från äs, känns inte helt ärligt med vad jag sett och varit med om när det gäller ätstörningar..eller är det så att du utelämnar det jobbiga?!”

Mitt svar: En kort fråga visserligen men håll i dig, den kräver ett längre svar än bara så.

Och hallå där, gud ska veta att det inte har varit (och är fortfarande inte alldeles) lätt för mig heller.

MEN, jag har varit sjuk i över åtta år och därmed har jag hunnit med att gå igenom och avhandla en hel del bråk, gråt, depressioner, diskussioner, tjafs, hårda slag i dörrar, nedstämdhet, uppgivenhet, ångest – ja du vet, så gott som hela känsloregistret.

Jag har ”testat på” på anorexin och träningsberoendet i så många olika faser och jag tror att ”tack vare” att jag har gått igenom så mycket så har detta (tack och lov!) börjat leda till slutet för min sjukdom.

Det finns liksom inte så mycket kvar att trixa med när man under så många år har testat och trixat med maten.

Jag har efter år av svält äntligen insett jag kommer liksom inte undan, mat måste jag äta flera gånger varje dag livet ut och då är lika bra att göra maten till min bästa vän istället för fiende.

Jag har experimenterat och trixat så mycket med kosten att jag till slut har insett att det inte finns andra genvägar än att helt enkelt lära mig äta igen.

Jag vinner t ex inget på att byta ut lunchen mot en daimglass, det slår tillbaka förr eller senare (kroppen tar igen det och säger ifrån med någon läskig kroppslig reaktion och jag får dras med beslutsångest, darrningar, kramper, dödsångest, illamående och/eller skuldkänslor).

Det enda som hjälper ÄR normala måltider, regelbundet och varierat. That´s it.

Ja jag vet att det är sorgligt – förbannat sorgligt – att det ska ha tagit så lång tid för mig att komma till insikt men som sagt jag har ”hållt på” med min friskhetsprocess i åtta år och av den har du, personen som skrev kommentaren, bara varit med och sett på under 1 år (dvs drygt 15% av min totala friskhetskamp).

Jag är säker på att jag aldrig skulle ha bloggat under de andra åren för det skulle jag aldrig ha orkat. Det var då jag fick ta det största smällarna och överraskades ständigt både psykiskt och fysiskt.

Idag är det nästan inget med kroppen eller psyket som överraskar mig längre – jag har enormt många verktyg mot ÄS med mig i bagaget tack vare att jag fick vårdhjälp under så lång tid. Det sista året har jag äntligen kommit till insikten att jag vet hur jag ska använda mig av all den hjälp som jag har fått under alla de här åren i form av samtal, ätträning, kroppsterapi och självhjälpslitteratur!

Jag har också själv insett att genom att förbereda mig mentalt så kan jag också mildra och ibland t.o.m ta bort helt en stor del av ångesten. Det var aldrig någon som berättade/tipsade mig om detta utan det är en erfarenhet jag själv har skaffat mig och vet efter ett år fungerar förvånandsvärt bra.

Så genom att själv ha fått utforska och trixa så länge som jag har gjort så har det till slut lett fram till att jag upptäckt att man inte går upp i vikt av att sluta träna och äta det min kroppen ropar efter.

Därför står jag fast vid min filosofi, jag tror att avståndet mellan ätstörning och friskhet är kortare än de flesta patienter får höra (eftersom i princip ALLA påpekar att det tar så himla lång tid att bli frisk, klart det isf blir svårt att själv våga tro på att det kanske inte alls måste ta så fasans lång tid när alla tjatar om det stup i kvarten).

Om du går tillbaka i bloggen så kommer du märka att allt inte alltid har varit en dans på rosor för mig heller.

Men som sagt, jag har kämpat väldigt länge och jag tror det är därför som det syns extra tydligt i bloggen att jag blir glad.

Äntligen ser jag resultat, äntligen ser jag att JAG OCKSÅ KAN.

Äntligen har jag fått bevisat att jag inte är dömd att bli kroniker!

Jag kan också bli frisk och om det så bara finns en person där ute som jag kan lyckas ”rädda” genom att övertyga henne eller honom att den personen också kan kämpa sig tillbaka – ja då har hela den här bloggresan varit SÅÅÅ värt det.

Jag är ingen bitter person och den Anna du lär känna i bloggen är också jag. Jag har lätt att glädjas åt de små tingen i livet och saker som andra generellt kanske inte tycker är speciellt märkvärdiga kan jag fascineras över och hurra för i timmar.

Detta kommer du också märka om vi ses någon gång i framtiden, var så säker!

/Anna

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Min comeback på gymmet

Vägen tillbaka till ett normalt och friskt liv blir exakt så lång eller kort som du föreställer dig den. Allt sitter i ditt huvud. Om du bara vill det tillräckligt mycket kan du vara frisk i morgon. Åtminstone se till att vara en god bit på väg!

Okej, vi fortsätter på läsarfrågan och mitt svar på den igår. Jag avslutade med att berätta att jag faktiskt har gjort comeback på gymmet igen.

Anledningen till detta var att SATS körde en sån där prova-på-kampanj t.o.m februari. Jag fick testa fem gånger och passade på att välja de vita klasserna eftersom jag aldrig tidigare hade provat dem under min tid som träningsberoende. På SATS hemsida beskrivs de så här:

”Träning för dig som vill förbättra din rörlighet, balans och muskeluthållighet. Här finns klasserna med målsättning att nå harmoni i kropp och själ.”

Efter långa dagar med alltför mycket jobb i skallen har jag på riktigt upptäckt tjusningen med både Body Balance och SATS FLOW. Efter några gånger är jag frälst. Jag tycker det är KUL.

Jag vet inte om detta beror på att jag just nu är extra mottaglig för allt som sägs göra gott för en ”självläkande” människa. Eller om det beror på att klassens koordination och rörelser passar mig bra…? Eller om det är för att vår fantastiska instruktör är så himla duktig (ljuvlig stämma och otrolig inlevelse!). Eller om det är för att jag testar något nytt och gör något jag inte brukar..?

Förmodligen är det kombinationen…

Men det spelar ingen roll vad anledning är till att jag har fastnat så mycket för det här. För första gången har jag kunnat gå till ett gym utan att tänka på att jag är där för att bränna kalorier… Förstår ni?

För en gångs skull har jag lyckokänslor i magen redan innan jag sätter mig i bilen på väg till gymmet. Förr mådde jag skitdåligt innan mitt träningspass var över, det var först efteråt jag kunde njuta av känslan att jag var nyttig och hälsosam.

Med de vita klasserna är det annorlunda. Då kan jag njuta både innan, under och efter träningen. Bara jag tänker på detta blir jag helt pirrig för det är en sådan stor skillnad jämfört med hur jag resonerade förr!

Eftersom jag bara har haft 5 gånger att testa har jag inte riskerat att hamna i den där fällan som gör att man blir beroende. Om jag vill fortsätta måste jag skaffa gymkort och då är det ett nytt beslut som måste fattas.

Och det är där jag står nu… det är mars månad och jag skulle verkligen vilja fortsätta med Yogan, Flowet och Body Balance… Men helt ärligt tycker jag det är mycket pengar för att bara utnyttjas ett par gånger i veckan.

Förr var det ju annorlunda. Då tränade jag varje dag och tyckte det helt klart var värt det. Idag är jag långt ifrån lika säker. När jag jämför mina träningsdagar på gymmet då med idag känns det såklart väldigt dyrt… (vilket för övrigt är en helt annan diskussion som jag skulle vilja lyfta fram vid ett senare tillfälle; Gymmens skyhöga priser!)

En intressant iakttagelse från min sida var att under min fanatiska träningsperiod så fanns det stunder som jag verkligen avundades alla människor som hävdade att de älskade yoga och liknande lugna klasser.

”Skitsnack”, tänkte jag fördomsfullt och menade att dessa människor bara ville göra sig märkvärdiga. ”Man står ju bara där och sträcker och drar i sina leder. Så oerhört frigörande… Verkligen.”

Och jag hade ju dessutom själv ”halvtestat” dessa mystiska och konstiga klasser men tvingats avbryta halvvägs in i klassen eftersom jag inte ansåg att det var tillräckligt krävande för mig. Jag förbrände ju betydligt mer kalorier på löpbandet än att gå upp i ”Hunden” stup i kvarten. Dessutom avslutades alltid ”vilopasset” med ÄNNU MER vila genom att salen släcktes ner och vi uppmanades att sträcka ut oss på golvet.

Jag fick panik av att ligga stilla så länge och var det någon som lämnade salen precis innan vilan så kan ni ge er tusan på att den personen var jag, Fröken Kaloriträning.

Så min comeback på gymmet är egentligen inte särskilt dramatisk. Den är tillfällig och nu har det gått några veckor sedan sist vilket jag tycker är jättetråkigt men inget som ger någon ångest.

Som svar på frågan om jag är rädd för att inte kunna sluta träna om jag skulle börja med det i framtiden igen är mitt svar att jag tror att jag skulle klara det bra. Det är som du nämner Jenny samma sak med maten. ”Mat måste man ju alltid äta” och det har jag ju verkligen lyckats lära mig och tycker jag börjar bli rätt bra på att äta vad och när jag vill utan ångestkänslor.

Det handlar om att göra om och göra rätt. Jag har börjat bli kompis med maten och det är samma sak med träningen. Det är lite klyschigt när jag säger att jag måste vara vaksam på mig själv för att riskera att inte trilla dit igen. Men jag tror faktiskt att det kommer gå bra. Så länge jag lovar mig själv att jag går och tränar för att må bra tror jag det ska gå vägen.

För självklart är det bra att röra på sig även fast att jag var av en helt annan åsikt i början av min träningsfria period. Nu märker jag att efter en lång dag framför datorn, massor med telefonsamtal och annat jobbsnack så är det jätteskönt att låta kroppen få röra på sig. Jag sover bra (gör jag iofs ändå) och både kropp och själ känns lugn.

Så länge jag inte går till gymmet för att bränna kalorier så tror jag att det här ska gå lika bra som att jag har lärt mig hantera maten igen. Har även fått tips att ifall jag vill börja träna på riktigt senare så kan det vara bra att jag redan från första början berättar för gympersonalen om min tidigare träningsbakgrund. På så vis kan jag få stöd av personalen och hjälp med att veta vad som är sunt och en lagom träningsdos.

Förresten så provade jag även ett av deras danspass (dansade mycket förr) men den här gången kändes det inte lika kul längre, kanske för att koordinationen var för svår och jag tappat alltför mycket muskelmassa för att orka hänga på? Jag vet inte vad det berodde på men det spelar mindre roll.

Jag fick ju istället fyra gånger över till att upptäcka de vita klasserna.

Min fråga till er som har varit träningsberoende: Kan ni ärligt säga att ni har hittat tillbaka till gymmet utan att ni tänker på kaloriförbränning? Hur fungerar det för er? Dela gärna med er om era tankar kring det här!

Alla andras åsikter och kommentarer vill jag såklart också hemskt gärna läsa.

Må gott!

Ätstörningscoach

Mer jobb!

Så här stort leende har jag idag!

*****

Jag är så otroligt glad! Efter en månad på nya jobbet får jag höra att man är nöjd med mitt arbete och om jag vill så har man ännu mer uppdrag åt mig?

Om jag vill?!

Såklart jag vill!!!

Jag älskar mitt jobb och jag älskar den person som jag blir när jag jobbar. Kundkontakt, affärsrelationer och internationella miljöer är det bästa jag vet!

För tillfället har jag verkligen flyt. Mina relationer går bra, jobbet går bra och maten går bra. Jag undrar om det finns ett samband här…?! 😉

Hur som helst, jag är överlycklig och ville bara dela med mig av detta till er! Ni är ju en väldigt stor del av mitt liv och betyder otroligt mycket för mig.

Tack för att ni finns och stöttar mig på min resa mot ett nytt och friskt liv – där saker som ätstörningar är helt bannlysta!

Självhjälp

Fastnat i ätstörningarna?

Ett litet tips till er som tycker det är svårt att tänka på saker som inte har med ätstörningar att göra. Ibland känns det som att ens huvud ska explodera av alla tankar på mat, ångest, anorexi, träning, kalorier, fett, dieter, hälsa, nyttigt, onyttigt, etcetera.
Så hur tänker man i nya banor? Hur bryter man gamla mönster?

Eller som en klok läsare uttryckte det:

”…för mig är ÄS så självklar att det är väldigt svårt att tänka bort den och se möjligheterna”

Ja, jag vet att det kan vara svårt men om man verkligen anstränger sig så ploppar det snart fram saker som man faktiskt skulle vilja kunna göra. För egen del läser jag oerhört mycket bloggar. Men jag är noga med vilken typ av bloggar. De ska göra mig glad, få mig le, skratta, längta efter ett riktigt liv med riktiga relationer. Välj helt enkelt bloggar där du märker att folk lever och är glada!

Själv följer jag t ex INGA bloggar som handlar om ÄS för ofta är undertonen ledsen och dyster. Det ger mig noll inspiration. Ingen livsglädje för fem öre. Tvärtom! Jag känner redan till alla de där dystra ångestladdade känslorna, jag behöver inte nära ätstörningen ännu mer genom att läsa om dem och injicera ångestkänslorna rakt in i kroppen. Tvärtom behöver min kropp och själ glädje, tankar om att bryta mönster, inspireras av entreprenörer, härlig vänskap, äventyr, adrenalinkickar, kreativitet, skapande, spontanitet, överraskningar – med andra ord allt som förknippas med friskhet!

Bloggare som bara beklagar sig och suckar över livet – bort med dem, läs dem inte! De ger dig ingenting ändå… ta en dag till att bara surfa upp och leta upp bloggar som är sprängfyllda med glädje istället. Det finns gott om dem och dessutom lär det hålla dig sysselsatt ett bra tag framöver… ni kommer väl ihåg min lista med hobbys/aktiviteter för ätstörda? En idé är att lägga till ”Hitta nya favoritbloggar” på den listan!

Tips på bloggar; folk som reser i andra länder, kulturkrockar, kändisar som generöst delar med sig av sitt vardagsliv (varför bloggar inte Magnus Uggla mer?!), karriärskvinnor, egenföretagare, etc.

Bloggerskor på Stureplan.se och Nojesguiden.se inspirerar mig att våga vara med och leva livet igen (även fast att jag vet att jag ligger rejält efter vad det gäller killar, sex och ”tjejskvaller”). Jag ler när jag läser om Sofi Fahrmans framgångar, en smart tjej som ”lyckats”, gör sin egen grej och får nu resa jorden runt (läs: jag är också smart och kan göra samma sak jag med, ÄS har bara varit ett tillfälligt handikapp som jag är kvitt snart!) Det finns massor med bra bloggar – ut o leta reda på dem! Använd dem sedan när ni skapar er egen motivationslista (se här och här)!

Kanske skulle du också vilja resa någonstans, ha ditt eget företag eller något annat..?

Gå till något café för att få lite inspiration och liv omkring dig – bara genom att sitta på ett café och se människor som med sina vänner beställer kaffe och smulpaj kommer vara tillräckligt för att din kreativitet ska vakna till liv.

Ge dig ut en stund bland människor, sitt inte kvar ensam hemma. Testa något nytt och testa idag!

Själv har jag redan bestämt att jag ska ut och luncha idag och för första gången testa att dricka en smaksatt caffe latte.

So long!

Mat, Självhjälp

Tröstäta?

Tycker ni att det är okej att tröstäta om man är ledsen? Är det något som ni ”tillåter” er själva att göra när ni känner er nedstämda?

Förlåt om ni tycker att det är en korkad fråga men jag vill seriöst veta hur ni känner inför det här? Tidigare skulle jag aldrig komma på tanken att köpa hem en chokladkaka och ”trösta” mig med om något tråkigt hade inträffat.

Nej tvärtom skulle jag istället gå hem och svälta mig själv i syfte att göra smärtan ännu värre. Vad säger ni som är friska? Mår ni bättre av att tröstäta lite ibland? Får ni ångest av det? Ska man få ångest av att tröstäta, vad är normalt?

Anledningen till att jag frågar är för att det har hänt en jättetrist sak (berättar en annan dag) och för första gången på mycket länge så kom jag på mig själv med att tänka ”idag ska jag minsann gå hem och gråta jättemycket” samtidigt som jag passerade en liten närbutik. ”Vore väldigt gott med en chokladkaka”, tänkte jag utan närmare eftertanke och gick in och köpte nyheten Marabou Vinter (någon som testat?).

Nu ligger chokladkakan än så länge i skafferiet och jag funderar på hur jag kommer att känna efter att jag har ätit upp den. Kommer jag få ångest? Hur ska jag isf komma undan den? Hur ska jag tänka?

Rätt svar vore om ni som läste det här intygar att det är okej att få trösta sig med godis ibland. För just nu känns det som att mitt liv hade blivit tusen ggr lättare om jag bara fick bryta några bitar och mysa framför teven ikväll under en filt.

Så var det bestämt. Vilken tur att jag har bloggen hörrni, istället för att stänga allt inom mig och diskutera och vela fram och tillbaka med anorexin så rensar jag tankarna genom att skriva här istället.

Min slutsats: Jag tänker äta chokladen för att jag är sugen och vägrar känna dåligt samvete efterråt. Jag vill hävda att det kanske t.o.m är ett steg i ”friskprocessen” att unna sig att tröstäta eftersom jag aldrig tidigare har ”vågat” eller acceperat att göra det förrut. Just idag är chokladen bra både för min kropp och själ. Särskilt för själen skulle jag vilja påstå.

Gud, vad bra att jag redde ut det här. Känns väldigt odramatiskt helt plötsligt. Mitt mål är som sagt att bli helt frisk och då ingår det att våga lita på mig själv, mina känslor och vad jag själv vill ha, inte anorexin.

Vad jag har förstått så är det inte ovanligt att en chokladkaka slinker ner titt som tätt hos andra. Och jag vill bli som andra! Jag älskar choklad och choklad gör mig glad! Så varför i hela världen ska jag avstå egentligen? Av gammal vana? Jag vill inte göra val på rutin längre, jag håller på att skapa mig en ny framtid och nya rutiner. För att detta ska bli verklighet så måste jag lära mig att våga göra annorlunda val, det är så jag utvecklas och kan försäkra mig om ett ljusare och roligare liv framöver. Och jag vill ha ett roligt liv, bra eller hur?!

Valet är enkelt, I say no more!

Mat, Självhjälp, Träning

Uppdatering: Super Size Me

Ja, ni är många som undrar ”MEN HUR GÅR DET FÖR DIG?!”

Framtid

Sedan den 4/8/2009 har jag varit helt träningsfri. Jag körde då igång ett projekt som jag kallar för ”Super Size Me!”. Mer om det kan ni läsa här.  Mitt allra första inlägg finns här – ”mitt första inlägg”.

Statusuppdatering 15/11/2009

Träning: Noll (inga gymkort, inget hemmagym, inga promenader förutom till och från jobbet)

Mat: Varierar. Jag svälter mig aldrig. Äter alltid minst tre mål om dagen, dock räknar jag nästan alltid kalorier, även om jag inte bryr mig lika mkt längre  så fortsätter jag att räkna. Hur slutar man göra det? Mkt irriterande.  Har också insett att jag måste äta mycket mer för att viktökningen ska gå snabbare. Känns jobbigt! Jag äter redan extra mat och ändå går det så trögt med att öka i vikt.

Ångest: Inte efter vanlig mat och oftast heller inte om jag unnar mig mer kaloririk mat. Vanligast är att jag får ångest när jag ätit ”för mkt”  kalorik mat vid ett o samma tillfälle. Dvs hjärnan blir girig och  säger ”bäst att passa på nu medan det bjuds” och vill äta mer än vad jag egentligen hade tänkt göra från början. Detta händer inte lika ofta längre som tur är. Under min anorexi var detta något som hände i stort sett varannan dag. Åt jag onyttigt ena dagen åt jag ”ren” mat hela den kommande veckan. Sen onyttigt igen på helgen o därefter strikt nyttigt veckan efter (eller veckorna)… ja, ni hör ju själva. En ond cirkel.

Idag försöker jag hellre smyga in något ”onyttigt” (men gott!) varje dag för att det inte ska bli extremt åt något av hållen. Har upptäckt att jag mår rätt bra på det. Kroppen o själen får den näring o njutning som behövs för att jag inte ska gå runt o tänka på när jag får äta god mat, godis eller fikabullar nästa gång. Dvs även fast att jag äter t ex 100 gram choklad idag så vet jag att jag får lov att göra om det imorgon igen. På det viset behöver jag inte vräka i i mig flera hekto choklad på samma gång eftersom jag vet att det inte kommer dröja långt tills nästa gång.

Jag kompensationsäter mindre idag och kan tillåta mig själv att ”smutsa ner kroppen”, dvs äta gott många dagar i rad. Inte bara 1gång/vecka utan kan se fram emot alla veckodagarnas måltider i större utsträckning än förrut. ”Mycket bra, Anna!” *ryggdunk* ”Heja, heja, helt rätt väg att gå!”

Vikt: Vet inte. Äger ingen våg. Skönt så. Men, nu vill jag verkligen veta. Sist jag vägde mig hade det inte hänt någonting efter 4 mån. Nu vill jag faktiskt veta. Känns som väldigt lagom att ta en koll igen… det var faktiskt semtember sist. Återkommer, måste bara trixa ut hur jag ska hitta en våg… vill inte köpa ngn.

Kroppen: Åt helvete för smal, tunn, mager, skranglig, svag och klen. Usch, mår illa. Jag vill också ha bröst, är det för sent tror ni? Stämmer det att kroppen slutar utvecklas efter 19-20 års åldern. Isf känns det rätt dystert. Skäms över att ha byxor, dem hänger i baken och kring låren.  Skäms över att ha blusar, de avslöjar bara mina mindre smickrande nyckelben, synliga blodådror och utstickande skulderblad. Verkligen inget att sträva efter!

Hjärnan: När jag äter bra har jag mkt lättare för att ta in min omgivning. Jag är snabbare på att svara, kommer ihåg fler saker, bryr mig mer om min familj o vänner och skrattar betydligt mer än vanligt. Inte så konstigt egentligen, eller hur? Mat=energi=liv.

Ingen mat=noll energi=död

Jag vill leva!!!

Mat, Självhjälp

Bio och godis = oslagbart!

biomys

I veckan var jag och såg MJ:s ”This is it” på bio. Oh My God så bra den var!

Jag har alltid älskat att gå på bio så länge jag kan minnas. Det finns t ex inte många Disneyfilmer som jag inte har sett och fortfarande är ett stort fan av. När jag var liten var det automatiskt underförstått att om mamma eller någon kompis tog med mig på bio så ingick det liksom att man köpte med sig en godispåse på vägen dit. Det fanns liksom inte att man inte gjorde det – alla gjorde det! Sen satt man där i biomörkret, var och en och prasslade med sin egen påse. Så mysigt!

Men när jag blev sjuk i anorexin så slutade jag såklart med sådan här saker och menade att filmen borde vara lika bra oavsett om jag satt och tuggade på en syrlig godisnapp eller inte. Men så här i efterhand kan jag erkänna att både filmen och själva biobesöket inte alls är lika roliga längre… det saknas något.

Efter att inte ha ätit något sedan åtta år tillbaka under mina biobesök beslöt jag mig därför att utmana mig själv. ”This is it” var en film som jag verkligen hade sett fram emot och ville verkligen få en så optimal bioupplevelse som möjligt. Därför utmanade jag mig själv och köpte med mig mitt favoritgodis – nötter täckta med choklad. Dessutom en cola light till det, vilken fest detta blev!

Det är nog svårt för en ”frisk” människa att förstå hur lycklig som jag kände mig under dessa 111 biominuter. Det var magiskt! Under åtta år har jag aldrig kunnat tillåta mig själv att äta varken godis, popcorn, chips, frukt eller grönsaksstavar eftersom jag tyckt det varit så jobbigt att äta på tider som inte passat ”så bra” eller för att jag alltid får ångest. Därför var jag såklart även lite nervös innan jag gick och handlade godiset eftersom jag var orolig att jag skulle tappa kontrollen och antingen inte våga röra påsen eller råka ut för  ”passa-på-känslan” som vill att jag ska äta upp allt på en och samma gång eftersom det kanske dröjer väldigt länge tills jag vågar utmana mig själv nästa gång. Därför hade jag tänkt igenom det här och var mentalt förberedd på alla känslor som förmodligen skulle kunna drabba mig och hur jag isf skulle tackla dessa efteråt.

Men det gick jättebra, jag slutade äta när jag var ”nöjd” och det är verkligen ett härligt ”friskt” tecken. Att sen kunna kvällsmat som vanligt på kvällen och vanliga portioner dagen efter känns som en jättevinst. Ingen kompensation med varje sig  sallader eller träning. Livet fortsatte som vanligt – det är egentligen väldigt simpelt att leva har jag insett.

Sluta göra det så svårt för dig själv!! I och med att jag hade förberett mig på att jag förmodligen skulle känna ångest var det också enkelt att slå bort tankarna efteråt. För ärligt talat, alla känner sig väl inte helt fräscha efter att ha klämt i sig ett par hekto choklad? Jag tror det är rätt normalt att känna så. Men därför var det viktigt för mig att genast släppa tankarna på mängden choklad jag hade ätit och inte ens fundera över mängden extra kalorier som det extra ”mellanmålet” inneburit.

Så mitt budskap är: Vad längtar du själv efter att kunna göra?

Är det att baka och äta en kaka med en kompis, beställa hem en pizza efter jobbet, äta frukost ute, laga och äta din favoriträtt, ha filmkväll med några vänner (och godis såklart!!!),  äta ett  mellanmål mellan lunch och middag, äta något innan du går och lägger dig, börja äta frukost eller är det något helt annat?

Dela med dig i kommentarsfältet vettja! Det är inspirerande för många!