Ätstörningscoach

Det är min början.

Kära Ni,

Det har blivit dags för mig att kila vidare.

Egentligen hade jag tänkt låta det förra inlägget bli de absolut sista raderna som skrevs här. Men för att det inte ska kvarstå några frågetecken så skriver jag nu ut det i klartext:

Tack hjärtligaste alla som valt att följa Vägen från 37 kg!

Mitt liv och min resa fortsätter på annan plats.

Inte här.

Men vi kommer att mötas igen.

Dock utan din vetskap att det faktiskt var jag som en gång var ”hon den där Anna”.

Bra Bäst så.

För er som vill ha mer av Vägen från 37 kg så garanterar jag att även fast att det inte längre skrivs något mer på just den här webbplatsen så kommer både min penna och hjärnceller även i fortsättningen att gå glödheta.

Tack än en gång alla som följt med på den här resan!

Tack alla fantastiska läsare, andra skarpa bloggare & journalister (ni vet själva vilka ni är), kritiker, sponsorer och samarbetspartners.

Utan er skulle min jakt efter det friska livet inte ha varit hälften så spännande att genomföra. Ni har kryddat mina mentala och fysiska förändringar bara genom att finnas där. Satt guldkant på en annars svår och lång kamp.

Men hörrni, det gick till slut…!!!

För framtida förfrågningar, krönikor, artiklar, intervjuer, etc når ni mig även fortsättningsvis på: vagenfran37kg@spray.se

Jag ser fram emot vårt möte.

Varma & innerliga tankar från mig!

/ Anna

www.vagenfran37kg.wordpress.com

Ätstörningscoach

Bra med anorexi?

Hej alla fina därute som läser!

Började den här dagen med massor av härlig tennis och har varit hög på endorfiner ända sedan dess.

Det är så sjukt att något så trivialt som en enkel tennislektion kan göra en person så glad och lycklig.

Så varm i magen…

Om du skulle fråga mig vad som är absolut bäst i mitt liv just nu är det utan tvekan att jag har funnit lyckan i tennisen.

Efter år av svält och isolation (hm, låter lite som att jag har befunnit mig i en grotta… men skit samma) har jag äntligen hittat ett intresse.

En riktig Anna-grej!

Något som verkligen skriker JAAAAAAG!!!!

Om det bara var möjligt skulle jag helst vilja andas tennis dygnet runt! Det är så synd att det bara är en gång i veckan!

Jag har snuddat vid detta ämne tidigare, dvs att man måste nog ha varit rätt långt ifrån att leva ett vanligt liv (t ex pga sjukdom, fängelsestraff eller liknande) för att ens förstå en milligram av vad jag försöker säga i det här.

Små saker eller sådant som är en självklarhet för andra, glädjer jag mig verkligen åt nu för tiden.

Tar ingenting för givet. Men däremot njuter jag som fan av allt jag tar mig för (på ren svenska).

Jag har blivit förbluffande bra på att leva här och nu.

Inte sedan!

Inte längre fram!

Inte om tre år!

För vem vet var jag befinner mig då i livet?

Detta tankesätt och beteendeförändring har jag anorexin att tacka för.

Anorexin har förändrat hela min livssyn och jag är tacksam att jag fick göra den här spännande (och jobbiga) resan i mig själv vid en sådan låg ålder som 24 år.

Jag är så glad att jag inte kommer att vakna upp först vid 45 år och först då börjar att fundera på vad meningen med livet egentligen är och vad jag värderar högst och tycker är viktigt?

Tack vare sjukdomen har jag lyckats att städa banan fri för framtiden och på så vis ökat mina förutsättningar för att verkligen kunna möta människor på riktigt och samtidigt kunna uppskatta alla de saker som kommer att komma i min väg.

Öppen för fler möjligheter än om man konstant går med skygglappar på som många ”normala” och ”vanliga” människor gör…

Det är inte förrän du blir rejält sjuk (t ex en förkylning) som du uppskattar tiden då du är helt frisk.

Visst är det väl så?

Tennis är en liten bit av alla de ”vardagliga” men härliga saker som kommit i mitt liv på sistone. Och mer ska det bli! Det här är bara början!

Snurrigt och mycket spontant inlägg det här. Men det är skrivet med det allra största hjärtat, det kan ni hoppa upp och sätta er på!

Vill även passa på att efterlysa fler tennisgalningar i Stockholmsområdet.

Vill du spela tennis en kväll?

Maila gärna på: vagenfran37kg@spray.se

/ Anna, tillbaka på banan igen.

Självhjälp

– Sa du BRÖST?!

För varje vecka som går blir jag mer och mer påmind om att jag är född i en kvinnokropp.

Kvinna är alltså vad jag är.

Kvinna – på riktigt!

Jag måste berätta om en rolig grej som hände idag.

Det är rätt färskt i minnet så jag är fortfarande lite fnissig när jag skriver det här.

Jag hade precis avslutat ett pass Body Balance.

Därefter tog jag mig sedan bort till hörnan med alla kuddar och mattor för att sträcka ut kroppen lite extra.

Det är då det händer.

Mitt på plastmattan ligger jag. Med E-Types våldsamma eurodisco pumpandes i öronen så befinner jag mig mitt inne i min egen lilla värld.

Min panna vilar fokuserat mot gymgolvet och mina ben ligger i en enda röra under mig.

Efter ett par minuter möter jag min egen blick i spegeln. Men det som fångar min uppmärksamhet är ändå det som uppenbarar sig några centimeter längre ner.

Det putar.

Herregud, det är ju en…

… eeeh en sådan där…

… KLYFTA?!

Pionröd om kinderna far jag upp som en skjuten raket. Sätter mig käpprakt tillrätta på sätesmusklerna och börjar töja ut armmusklerna istället.

Men jag kan inte låta bli att slita blicken från mig själv i spegeln. Såg jag verkligen rätt?

Jag sneglar åt båda sidorna för att försäkra mig om att ingen har sett någonting.

Men det verkar lugnt. Ingen verkar ha lagt märke till min plötsliga helomvändning mitt på mattan.

Jag är tvungen att inleda ett litet experiment.

Vad händer t ex när jag lutar kroppen framåt? Syns det nåt då?

När jag försäkrat mig om att ingen tittar så lutar jag överkroppen diskret framåt. Fäster samtidigt blicken koncentrerat i spegeln.

Och jodå, visst syns det.

Tusen olika känslor sköljer plötsligt över mig. Det stormar inombords.

Ni må tycka jag verkar urfånig, vilket å andra sidan inte gör något. Jag vet att jag är det… 😉

Jag känner mig precis som att jag är 14 år igen och har upptäckt min kropp.

Tjejer har mens och deras bröst växer.

Man har mensvärk och ömma bröst.

Finnar som plötsligt ploppar upp…

Ena stunden vill man svära högt för att i nästa gråta floder över en skitdålig drama.

Och killar gillar tjejer…

Vilket förstås kan tyckas vara en självklarhet.

Men den personen som någon gång haft anorexi förstår mig när jag säger att man helt glömmer bort att människan är sexuellt lagd så länge man svälter.

Sex är alltså inte äckligt.

Du kanske inte alls är asexuell.

Våga börja äta och du ska se att en riktigt cool och häftig resa väntar på dig. Det är min garanti!

Om ni bara visste hur stolt jag är över allt detta som ”drabbar” mig just nu.

Nej, jag ska villigt erkänna att jag absolut inte tycker jag det är kul att springa på ICA och köpa mensskydd eller investera pengar i sportbh:ar (jag som alltid tränat i bara t-shirt!).

Men det som jag gillar är att jag är med i matchen igen.

Jag kan inte låta bli att tycka att allt kroppsligt och mentalt som jag går igenom nu är både fascinerande och skrämmande på samma gång.

Jag tror att det som jag försöker säga är att mycket av det här har automatiskt börjat att leda mig in på leken som finns mellan de båda könen.

En lek som så länge har varit helt ointressant. Men detta har förändrats, vilket jag tycker är mycket intressant. Och läskigt.

Jag som 16-åringen visste ingenting om hur det är att ingå i en riktig relation. Hur tacklar man det idag?

Bara en sådan trivial sak som att oavsett vilken man  jag möter så har han garanterat mer erfarenhet av bröst än vad jag själv har. Vilket jag blir lätt fnissig av blotta tanken på…

Det viktigaste är dock att jag inte känner mig ett dugg avskräck inför allt kroppsligt, pinsamt och ”vuxet” som väntar.

Det är faktiskt precis tvärtom. För en gångs skull!

Jag längtar efter allt det som jag inte kan förutspå eller kontrollera.

Det som är livet.

Jag har på allvar klivit in och börjat att ta för mig.

Jag tycker om att märkas!

Att synas!

Och att höras!

Det är härligt att inte längre stå bredvid och bara se på.

Jag älskar att vara med igen.

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Svar på era frågor

Nu är det äntligen dags att svara på lite frågor! Är medveten om att det är en del som jag har missat den sista tiden…

Håll till godo!

Blir alldeles tårögd här… Så starkt och bra gjort! Jag vet hur svårt det är.

Jag ”tvingar” mig själv att ta promenader varje dag för annars är jag inte värd mat.

Är inte långa promenader i flera timmar. En timma om dagen. Är det för mycket?

Jag har 18 i bmi. Inte så underviktig. Får träna och det skapar ångest bara tanken på att jag FÅR tränam men väljer att inte göra det för jag orkar inte. Känner mig lat o dålig. Promenader mår jag bra av men orkar inte med detta tvång. Önskar jag tyckte om mig själv lika mycket oavsett träning el inte.

Men promenader räknas väl inte som träning???”

Åh, dessa förrädiska promenader!

Jag testade själv för flera år sedan att försöka lämna äs samtidigt som jag fortsatte med promenaderna. Det funkade inte. Tyckte inte det räknades som träning men det spelar ingen roll vad man räknar det som. Det är ett tvång och en del av sjukdomen som man mår psykiskt dåligt över om man inte får utöva det. Promenader var därför för mig ett destruktivt beteende. Om promenaden bara är något som du ska få överstökat för att få lugn i sinnet efteråt är det fel, tycker jag.

Du har svaret själv. Du säger själv att du inte orkar med detta tvång.

Hur ser du på ditt liv? Vill du fortsätta promenera dessa ångestfylllda promenader livet ut? När du är 30 år? När du är 50? Funkar det med ev. familj och partner? Vad händer i så fall med din spontanitet, lust och livsglädje? Är det verkligen en hållbar livsstill att promenera varje dag för att hålla ångesten borta?

Jag jobbar som du och många av dina andra läsare för att bli helt frisk från en ätstörning.
Jag har kommit ganska långt, men det finns vissa livsmedel som fortfarande känns svåra.
Jag kan äta på restaurang och bryr mig då inte jättemycket om vad maten innehåller, men det är tuffare när jag ska laga mat själv.

Jag tänkte höra med dig hur du gör.

T.ex. när du använder creme fraiche i din matlagning, använder du då den med 34% fetthalt?

Jag har länge funderat på vad som är ”normalt” och vågar inte riktigt lita på mina föräldrar.
Jag förstår att folk gör olika, men jag skulle gärna vilja höra vad du tycker/tänker om det eftersom du är/har varit i samma situation.

Jag är ju ingen dietist eller kostexpert på det sättet men vad som har funkat för mig har varit att under min sjukdomstid åt jag alltid filtrerad lättyoghurt till allt. Vilket man blir väldigt less på så fort man inser att det finns ett liv utanför äs… Dock när jag väl kickstartade igång en ny fas i friskutvecklingen tog jag klivet till gräddfil och lätt creme fraiche (15 %). De är rätt standard i mitt kylskåp idag men ibland tycker jag det är gott att använda den med 34 %, beroende på vad jag ska ha den till. T ex har jag haft blodpudding i veckan och då tyckte jag standard creme fraichen gjorde sig bättre som tillbehör ihop med lingonen. Jag tycker du ska testa lite olika sorter och själv komma fram till vad du trivs med.

Använd ditt smaksinne, mat är fantasiskt roligt så fort du tillåter dig att leka med den och upptäcka själv!

… tillåter jag mig nu att äta mer normal mat och tom fett.

Men det är svårt, det som nu händer är att jag tycker mat är så himla gott och jag är helt fokuserad på att få äta. Det är som att min kropp har vaknat till och nu vill ha mer fett och kolhydrater.

Jag gissar att det har något med att ha levt på svältnivå med enorm fettbrist och total kontroll i över 10 år att göra? Jag vet bara inte hur jag skall hantera min situation då jag nu tillåter mig att äta, men tycker jag äter för mycket och får därmed mycket ångest och känner mig tjock – översättning, jag börjar närma mig BMI 19. Tänk om jag bara kommer gå upp och upp i vikt?

Jag vet inte hur jag ska tolka min kropp, vad vill den ha?

Är det överätning/hetsätning som ligger bakom sugen på mat? eller är det kroppen som behöver det? Ska jag tillåta mig själv att äta när jag är sugen? Hunger vet jag knappt vad det är så jag tror det är sugen som styr, men jag vet inte vad som är vad. Jag litar inte på min hjärmas signaler.

Hur hanterade du viktuppgången? Kunde du särsklija vad din kropp verkligen ville ha och vad som var din ”hjärna” som spelade ett spratt?

Jag känner igen mig i det du skriver om ”jag är helt fokuserad på att äta”. Så var det länge när jag väl tillät mig mat igen. Men det är helt naturligt, något annat vore väl konstigt? Om kroppen har svultit så länge är det klart att hjärnan nästan får en chock när man väl tillåter sig mat igen. Lite som Va är det sant? Får jag verkligen mat nu? På riktigt?!

Och svaret på överätning är solklart JA. Det har blivit många gånger som jag inte fattat vem det är egentligen som skriker efter mat i mig: Är det hjärnan, kroppen, själen, någon brist eller sug eller bara en frestelse?!

Det som jag har lärt mig efter alla turer och tagit med mig är framförallt allt att strunta i att analysera det hela så mycket. Låt det ske.

Efter alla turer som har varit har jag insett att kroppen är alldeles för kemisk och komplicerad för att jag som lekman ska kunna bedöma dess beteende utifrån vad den signalerar att jag ska stoppa i munnen. Den reparerar, bygger upp, städar och fixar så mycket att jag omöjligt kan säga varför?

En sak som jag har märkt är att ju längre tid (nu pratar vi flera månader!) som jag har ätit regelbundet, tillräckligt och kombinerat kostcirkelns alla delar vid samma måltid desto mer sällan infaller överätningarna. Idag är det mycket mer ovanligt att jag får plötsliga sug eller blir akuthungrig på konstiga tider. Om jag blir det beror det på att jag ätit för lite under dagen och då tar kroppen igen det med råge. Detta slår aldrig fel och nu för tiden bara accepterar jag att det är en del i min fortsatta friskutveckling.

Precis som vem som helst som äter för lite blir man ju svinhungrig framåt kvällen. Därför kan det vara bra att försöka att inte tänka så mycket på om det är vanlig hunger eller någon slags brist man har.

Bara ät, det är enda sättet att få lugn och ro i både kropp och själ.

Mat, Självhjälp

Viktigt – BLI den du vill!

Ett av mina nya favoritprogram är Jakten på lyckan med Hanna Hellquist.

I det senaste avsnittet intervjuar hon Mark Levengood och då säger han exakt det som har varit ledorden genom hela min friskprocess.

Mark pratar om sin amerikanska vän som hade bott i Sverige på 80-talet. De bestående minnena som amerikanen har från Sverige var att alla svenskar hade varit så otroligt upptagna med att försöka hitta sig själva.

Vem är jag egentligen?

Och exakt de här tankarna surrade konstant även i mitt eget huvud under alla de år som jag förgäves och utan framgång försökte bli frisk. Minst 1 gång varje dag grubblade jag på varför allt hade blivit som det hade blivit.

Varför hade just jag blivit ätstörd? Och vem var jag egentligen?

Varför, varför och återigen varför…?!

Mark frågar sin vän hur man gör i Amerika.

Vännen replikerar att amerikaner inte lägger ner energi på att försöka ta reda på vem man är. Istället ligger allt fokus på:

Vem man SKULLE VILJA VARA?

Så har även jag tänkt genom hela min viktuppgång och friskutveckling.

Hur vill jag att mitt liv ska se ut om några år?

Vad ser en givande vardag ut för mig?

Vilka är mina guldkorn? Vad uppskattar jag?

Vad vill jag ska ingå i en frisk livsstil som jag ska leva med livet ut?

Vad får mig att le? Skratta? Njuta?

Vad får mig att se fram emot en ny dag när jag vaknar?

En del saker finns nedskrivet och andra har jag färskt i minnet.

Exempelvis hade jag under mina sjukdomsår en enorm längtan efter att en dag kunna äta och fika ute på stan utan ångest och oro.

Jag läste ofta och hörde om folk som träffades och gjorde affärer ute på stans mest creddiga restauranger och caféer.

I morse slog det mig att det faktiskt går.

Det går att lyckas. Jag har lyckats.

Idag befinner jag mig exakt där jag för 1,5 år sedan i tanken hade föreställt mig att jag skulle vilja vara.

Sakta håller jag på att utvecklas och förvandlas till den personen som jag vill vara. Skit samma vem jag var under alla mina svältår, det är ointressant.

Det viktigaste är vad som kommer efteråt, eller hur?

Tidigt i morse slank jag förbi Saturnus för att köpa med mig några av caféets populära kanelbullar upp till kontoret.

När jag stod i kön och väntade på min tur så passade jag på att se mig omkring i lokalen.

Tända ljus. Glada munnar. Värme. Småprat. Croissanter. Laptops. Koncentrerade miner. Du och jag.

När jag lämnade fiket med min prasslande påse i famnen hade jag en varm känsla i maggropen.

Jag gör det.

Jag lever min dröm. Och är på väg precis åt rätt håll.

Jag kommer att nå dit där jag vill och befinna mig där livet ut.

Jag har slutat läsa om hur det sköna livet kan se ut för andra. Istället så deltar jag själv i det. Praktiserar dagligen!

Och då och då äter jag även bullar från Saturnus…

Livet är lyxigt!

Jag är så fruktansvärt glad och tacksam att jag inte hann bli gammal innan jag fattade det här. Vad livet går ut på.

Ta vara på åren som har du fått här på jorden.

De kan alltför snabbt ryckas ifrån dig!

Självhjälp

Äg dina egna tankar!

Underbara ni!

Tack för er fantastiska tålmodighet, hejarop och förståelse för att blogginläggen här för en kort stund har blivit lite glesare.

Dock lovar jag att allt som jag försöker att göra utanför bloggvärlden är väl värt att vänta på!

Dessutom passar jag såklart på att leva lite också… 🙂 Ha kul och njuta lite extra när jag inte bara jobbar och låter hjärnan gå på högvarv.

I början av veckan fyllde jag på mitt MåBra-konto i form av en helkväll tillsammans med det härliga nätverket 4good.

Man blir verkligen aldrig besviken på deras inspirationskvällar!

Jag var egentligen rätt stressad när jag kom till Rival i måndags kväll men den känslan försvann så fort jag satte min fot innanför dörrarna. Kort därefter kunde jag sjunka ner i en av de mjuka stolarna med en proppfull goodiebag i min famn.

Kvällen kunde börja!

Temat var Get Bodywise and Soulful och var ett event av många som 4good regelbundet anordnar runtom i landet.

Liksom förra gången när jag gick på ett av nätverkets många Stockholmsevent imponerades jag över hur hela 4good-teamet och föreläsarna som var inbjudna lyckas med konststycket att förmedla en sådan varm och ”familjär” känsla till alla oss som sitter där. Vi är trots allt över 600 pers i publiken och jag slår vad om att det inte finns en enda person som kan låta bli att inte ryckas med eller smittas ner av all glädje och energi som fullkomligen sprakar i lokalen.

För er som ännu inte har besökt en 4good-kväll så kan jag berätta att kvällen vanligen inleds med ett lotteri. Dvs platsen som du sitter på har ett nummer och om du har tur så är det just ditt nummer som konferenciern ropar upp. Det brukar vara ett helt batteri med generösa priser i form av allt från resepresenkort, frisörbesök, designade inredningprylar, lyxig choklad, m.m.

Varje kväll har man bjudit in olika föreläsare och den här gången var det Blossom Tainton, Caroline af Ugglas, Michael Södermalm och Ulrica Norberg.

Det som är så bra med de här kvällarna är att ofta är det alltid någon av föreläsarna som man kanske aldrig har hört talas om men det gör inget. 4good et nämligen vad dem gör och är proffs på att veta vilka personer som går hem hos publiken. Inte en enda gång tittar man på klockan då de inbjudna verkligen vet hur man berättar en historia och hur man inspirerar andra att våga göra saker som skrämmer en.

Det som jag framförallt tar med mig från den här kvällen var det som Michael Södermalm pratade mycket om.

Han ställde följande fråga till oss i publiken:

”Vad är skillnaden som gör skillnaden?”

Han syftade på varför vissa människor verkar ha mer lycka i sina liv, ofta tänker positivt, har tur, blir mer framgångsrika, etc. Samtidigt som det finns en helt annan grupp människor som nästan alltid tycks ha något att klaga på.

Varför är det så?

Michael bekräftade något som jag för längesedan talade om för en – på den tidennära vän.

Hon tröttnade och tjurade rätt ofta på att jag alltid var glad och ”så himla käck”. Tyckte jag var en ”turnisse” och att allt bara gick av bara farten för mig medan hon själv jämnt gick runt och beklagade sig över att hennes liv var så trist.

Undertonen i hennes syrlighet var att jag aldrig behövde kämpa utan att allting bara ”kom till mig”.

Hon hade så fel.

Det sa jag också till henne en dag när jag hade tröttnat på allt hennes gnäll. Inte likt mig egentligen men tyckte till slut att det var bäst för henne själv att kanske börja se lite annorlunda på sig själv och livet.

Jag sa ungefär samma sak till henne som Michael sa till oss i publiken i måndags.

Nämligen att allting börjar hos sig själv.

Man kan inte leva hela livet genom att gå runt och störa sig på andra, vara avundsjuk eller försöka förändra alla personer som man har svårt för.

Den enda som man verkligen kan förändra är sig själv!

När jag tränades till säljare präntade min mentor in en sak som jag aldrig någonsin glömmer:

Allvarligt viftade han med fingret och sa:

”Kom ALDRIG och påstå att en person har tur!

Allt handlar om hur bra du är på att se möjligheter.

… och möjligheter finns ÖVERALLT och HELA TIDEN!”

Har du rätt inställning kommer du också snart att upptäcka detta.

Livet är- oftast iaf – inte mer orättvist än för någon annan.

Tusen tack 4good för att ni ser till att få så många människor att bli mycket varmare, gladare och närmare varandra!

Ni behövs!

P.s För er som är nyfikna på att få se lite bilder från igår så kan ni klicka på länken.

Mat, Självhjälp

Vad händer efter anorexin?

Jag fick en fråga på mailen som fick mig att tänka på inlägget som jag skrev igår: Är du så smart som du tror?

Hanna frågar:

Vad är det bästa som du hittills har upplevt efter att ha lämnat anorexin?

Först och främst tror jag att det säkert är väldigt individuellt vilka steg som man uppskattar mest i friskprocessen.

Men för mig är det utan tvekan allt som jag lyfte fram i inlägget igår, dvs att min riktiga personlighet lyser igenom igen och att jag därmed slipper känna att delar av min personlighet saknas / sover.

Mina vackraste personlighetdrag, allt det där som karaktäriserar mig, fullkomligen strålar nu för tiden. Jag inte bara ser det på personer som jag möter utan jag kan känna det själv!

Förutom ovanstående så är det förstås en himla massa andra saker men som kan vara lite knepiga att komma på så här på rak arm men som jag uppskattar vid olika tillfällen under en vecka.

Det kan vara att med glädje vara den som tar med fika och bjuder jobbet på…

Eller längta efter nästa tennislektion för att kunna få slipa ännu lite mer på servern…

Uppskatta min starka bena när de bär mig fram i trängseln på jakt efter den sista tunnelbanevagnen…

Känna att stress och människors negativa energi inte berör mig ett dugg så länge jag ser till att äta regelbundet, varierat och tillräckligt…

Vara den som tar initiativet till att träffa nya vänner och sy ihop aktiviteterna…

Läsa en bok eller se en film och efteråt faktiskt kunna komma ihåg vad jag har läst / sett för något…

Sätta upp målstolpar i livet som jag ser fram emot att få bocka av, år för år…!

Att känna mig stark, snygg och säker på mig själv när jag rör mig ensam i en lokal där jag vet att allas blickar är riktade mot mig (ja, trots att min skjorta är storlek 38:a!).

Vara tacksam att jag stark nog att fyra av en riktigt hård forhand smash.

Inte få panik när jag glömmer lunchlådan hemma utan istället låter lunchen blir ett överraskningsmoment i form av att kollegan köper med lunch till oss eller tillsammans går ut för en lunch på stan.

Detta var några exempel som jag kommer på just nu.

Trevlig kväll allihopa!

Självhjälp

Jul hemma hos mig och prat om ätstörningar

Den här veckan har jag tagit lite bloggledigt, vilket har varit  välbehövt för att hinna i kapp till jul.

Nu har jag några dagars ledigt och uppdateringarna här kommer stegvis bli allt mer regelbundna igen. Jag lovar!

Just nu njuter jag av befinna mig tillsammans med de människor som jag älskar mest av allt i hela världen:

Min familj.

Jag har börjat lära mig att sätta upp skriftliga mål både har sina för- och nackdelar.

Det är bra på så vis att det blir väldigt tydligt vad jag måste förändra hos mig själv och hur jag ska göra för att nå dit jag vill. Men fallet blir också extra hårt när jag misslyckas.

Inför årets jul valde jag därför medvetet att fega lite och  inte skriva ut allt som jag hoppas på att uppnå och få ut av den här julen. Delvis beror detta även på att jag märker att så många omkring har börjat läsa bloggen och det påverkar mig ifråga om hur mycket jag verkligen vill dela med mig och blotta av mig själv.

För det är trots allt detta som alla bloggare gör, blottar oss själva.

 Även fast det kanske inte alltid verkar som det så är jag i verkligheten en person med ganska hög integritet och jag vet trots allt inte ett smack om bekanta som tex grannar, ”halv-nära” vänner, kompisars syskon, föräldrar, etc.

När man är så öppen med sina känslor förväntar man sig i det riktiga livet att även budskapets mottagaren är generös och delar med sig av sina egna upplevelser och erfarenheter. På så vis bygger man upp en ömsesidig dialog och ett förtroende för varandra. Men i bloggvärlden gäller tyvärr helt andra spelregler och andra normer än i det ”verkliga livet”.

Hur som helst, några av mina mentala mål som jag kan skriva om så här i efterhand går bara bättre och bättre.

Jag känner att jag utvecklas och det är en rätt cool känsla när jag så tydligt märker av att det är helt nya stadier / nivåer som jag nu möter på vägen upp på friskstegen. Under alla år som jag har kämpat och klättrat upp och ner på stegen har jag alltid ramlat tillbaka ner på ungefär samma fattiga och sjuka nivå  – oftast har detta skett när jag har sett i spegeln att min kropp har blivit mjukare ( i mitt fall är det alltid överarmarna som växer till sig tidigt vid viktuppgången).

Den här gången har det inte blivit så och mycket är tack vare att jag ser på mig själv med helt andra ögon.

 T ex mina mjuka höfter som numera kräver ett par större byxstorlekar än vad jag är van vid sitter det så mycket glädje i. Så mycket lugn och ro, ingen träningspresss, ingen kaloriräkning, matro, frihet, stolthet, frid för hjärnan, spontana utflykter, öppenhet, närhet, konsertminnen, humor, energi, lovord från kollegor, analytisk tankeförmåga, en rapp tunga, logiskt tänkande, höga skratt, omtanke, värme och tillräckligt med ork för att kunna få dem omkring att förstå att jag faktiskt älskar och på riktigt bryr mig om dem.

Att jag vill vara med dem. Att närheten till människor är vad livet går ut på.

Andra saker som jag är tacksam för är att överätningarna sker betydligt mer sällan nu för tiden, nästa inte alls faktiskt (men det vågar jag knappt skriva med risk för att sätta extra mental press på mig själv…).

Det är en lättnad att liksom ”friska” människor har jag börjat lära mig skilja på när jag är sugen eller när jag forfarande är hungrig.

Rörigt inlägg det här men jag vill att det ska framgå att nyckeln till vanliga ätrutiner där man nöjer sig med t ex två bitar mjuk pepparkaka vid fikan och inte längre känner ett tvång / rädsla att man ska få ett spontant ”psykbryt” och genast vilja kasta i sig halva kakan eller ”passa på” bara för att man vågar tackar ja och fika sötsaker och veta att det går att göra utan att man känner sig smutsig eller att det nu måste dröja minst en vecka tills nästa gång man äter något sött.

Regelbundet ätande är A och O, det är min summering efter den här hösten.

Förutom regelbundet ätande har jag också insett hur mycket mer ”fulländad”, hel, stark, smart, sprallig, lycklig och social jag blir som människa när jag vid varje måltid äter både kolhydrater, fett och proteiner tillsammans.

Den kombinationen är oslagbar för min egen hjärnkapacitet, förmåga, talang, kreativitet och personlighet. Jag blir en riktigt bra människa när jag äter av kostcirkelns alla delar, t.o.m en rolig sådan att vara med (om man nu får skriva så om sig själv…?!).

Misströsta inte, du som läser här.

Undvek du familj och vänner igår för att sitta ensam och äta mat eller godis ensam?

Hoppade du över fikan?

Kanske har du tränat alldeles för länge idag?

Gått alldeles för långt?

Tänker du att det är något fel på just dig som aldrig tycks klara av att äta vanlig mat i rimliga mängder?

Tänker du kanske att Det aldrig kommer att lösa sig?

Tänk om!

Gör om och gör rätt.

Åt du åt helvete konstigt igår? För mycket eller för lite?

Det gör inget.

Det är en ny dag idag.

Och i morgon.

Och på måndag.

Du väljer själv när du är redo.

Men släpp då allt.

Ut med vågen, lightprodukter och testa ny mat som du inte har någon tidigare ätstörd relation till.

Det går att få en helt ny frisk hjärna.

Det går att få ett huvud som känns fräscht och piggt utan klibbiga ätstörda tankar.

Det går.

God fortsättning på er, alla ni fina där ute som envist väljer att följa mig på den här resan.

Ta hand om er!

Ätstörningscoach

Första glöggminglet!

Det dröjde bara 24 år innan jag också fick gå på mitt första glöggmingel – något som jag tidigare bara hade läst om att ”alla andra” verkade göra konstant…

I varje fall var detta inget som jag och mina kompisar gjorde när vi var 15-16 år, antar att vi var lite för unga alternativt hade  trenden att bjuda in till glöggmys inte riktigt tagit fart ännu i början av 2000-talet.

Men i helgen skedde det alltså. Äntligen.

Jag fick en inbjudan (från av en av de relationer som jag arbetar på…) att det skulle bli glöggmingel och bara att få bli tillfrågad kändes som en vinst i sig.

Något bra måste jag väl ha gjort i alla fall..?!

Så för första gången på åtminstone 5 år kan jag lugnt konstatera att jag dricker min favoritdryck igen.

Jag som fullkomligen älskar glögg…! OCH nötter… OCH russin… Tillsammans är smakerna en saga för själen!

Av förklarliga skäl har jag aldrig smakat Blossas årgångsglöggar så dem har jag helt missat.

I år är smaken saffran och gissa om det kändes som att jag hade dragit högsta vinsten när det visade sig att saffransglöggen var en av alla glöggsorterna som vi skulle testa.

Halleluja, ja i år kom tomten tidigt!

Jag som är helt galen i saffran – både i bakverk och i matlagning.

Kunde jag verkligen ha sådan tur att just idag få chansen att testa något som jag aldrig hade köpt hem själv?!

Jo, man  både kan och får lov att ha sådan tur!

Dock kan jag upplysa alla er som ännu inte testat årets smak att den absolut inte smakar saffran.

Men det gjorde inget. Den var god ändå.

Fräsch och mjuk i smaken – kan t.o.m tänka mig att den är riktigt god att dricka helt kall..?

Testade även några av Blossas mer traditionella smaker men där upptäckte jag plötsligt ett livsmedel som jag klarar mig utan i fortsättningen. Kändes litet snopet!

Jag älskade ju saftglögg som 15-åring. Tydligen har det hänt något med smaklökarna på de här åren…

Lättglöggen smakade inte alls som jag minns den. Med andra ord ytterligare ett livsmedel som jag plockar ner från sin pedistal… Inget att gå och vara nyfiken på längre. Check!

Högre andel alkohol verkar snarare vara min smak (vilket det annars inte brukar vara…) när det kommer till glögg.

Så på det här viset blev jag ytterligare en erfarenhet rikare i helgen.

Det är faktiskt riktigt spännande att ge sig ut på det här smaksafariet. Det är kul att få möta sig själv – den man skulle bli till slut – i vuxen ålder.

Varje dag upptäcker och förvånas jag över helt nya sidor hos mig själv. Jag upphör aldrig att bli förvånad över saker som jag säger och gör.

Vad det där verkligen jag som sa/tyckte/gjorde…?!

Det är lite som att vakna upp från en minneslucka. Tiden mellan 2002-2010 kunde lika gärna ha stått still då dagarna såg i princip likadana ut varje dag. Jag både gjorde och tänkte på exakt samma saker varje dag:

Vad äta och när äta?

Hur mycket?

Vet inte riktigt vad min röda tråd i det här inlägget är men något i stil med att du inte vet vem du är förrän du börjar äta ordentligt.

Först då ge du din hjärna mer utrymme (som blir mindre trängd av alla mattankar!) att tänka på nya saker. På så vis utvecklar du både din personlighet och ditt intellekt.

Se till att må bra på riktigt!

Det ska kännas ända nere från tårna och om något bara känns ”halv-bra” så måste du se till att äga dina egna tankar.

Var ärlig mot dig själv.

Du lever en gång så varför i all världen bara leva ”halv-bra”?

Sedan är du ju död på riktigt.

Den dagen är här snabbare än vad du tror…

Ätstörningscoach

Go nuts och lev livet!

Ledsen att det har blivit en hel del kvällssena updates under de senaste dygnen. Jag har kommit hem rätt sent på kvällarna och då blir det tyvärr så…

Men igår hade jag faktiskt en av de roligaste kvällarna på väldigt länge.

Jag mötte upp en supperhärlig tjej (vinnaren av biljetten) utanför hotel Rival igår för att tillsammans gå på Free Your Mind.

Det var första gången för oss båda att gå på något av 4goods inspirationsevents.

Därför visste vi inte riktigt vad vi hade att förvänta oss…

4goods mycket proffsiga (och roliga!) konferencier satte ribban högt från början!

Platserna som vi satt på var numrerade och man inledde kvällen med att lotta ut ett helt batteri av roliga och finurliga vinster. Det var alltifrån presentkort hos Ving, tjänster av Hemfrid, lyxiga ljus, tidningsprenumerationer på Leva till tjusig heminredning från Oddbirds.

Efter en massa fniss och applåder var energinivån hög i lokalen.

Då var det dags för min favoritförfattare att få inleda kvällen. Kajsa Ingemarsson intog scenen och berättade med mystik och på proffsigt ”Kajsa-sätt” om betydelsen av att våga följa sin intuition och magkänsla.

Jag har tidigare rekommenderat Kajsas blogg och gör det nu igen ifall någon skulle ha missat den. På bloggen får man följa med bakom kulisserna av skrivarprocessen och jag vet att om man som jag själv har skrivarambitioner så kommer man finna många guldkorn där…

Sedan talade Emma Hamberg. Äntligen fick jag ett ansikte på henne. Har tidigare varit i kontakt med många av hennes verk ( t ex Linas Kvällsbok) men aldrig sett en föreläsning med henne. Väldigt rolig samtidigt som jag verkligen förstod innebörden av att lära sig av sina misstag för att sedan kunna gå vidare som ännu starkare genom livet.

Vi har alla våra ”gödselhögar” men som vi alla kan odla fram riktigt bra saker ur…

Oddsbirds hade jag aldrig hört talas om tidigare men jag köpte DEM (personerna bakom inredningsföretaget) rakt av. De är så roligt att få höra folk prata om saker som de brinner för. De om någon vet att man allt oftare borde ”hoppa” och våga kasta sig ut även fast att man aldrig riktigt säkert vet var man kommer att landa någonstans…

Allt i livet handlar om att våga!

Inspiration, inspiration, inspiration…

Sist ut på scenen var Klas Hallberg. Hade aldrig hört talas om honom tidigare heller men efter bara några minuter in i föreläsning skrattade jag så att hela jag skakade. Det gjorde förresten hela publiken..!

Tusen tack 4good för en fantastisk kväll!

Ett ögonblick när jag tystnat efter att ha skrattat högt åt Hallbergs skämtsamma påpekande om ”kontrollerade människor” (som hans fördomar om oss i publiken var…) stannade jag upp i ett par sekunder och kände det där klassiska ”momentet”.

Ni vet det där efterjagade ögonblicket då man plötsligt känner vad sann lycka är. Högst två sekunder varade det men jag lever på känslan (gåshuden!) även ikväll när jag skriver det här.

Tänk vad livet är okomplicerat egentligen…

Att under en hel kväll få lov att sitta på första parkett och ha förmånen att få insupa en massa härliga personligheters livserfarenheter.

Och samtidigt ha kommit så långt i min friskutveckling att det känns både naturligt och självklart att tugga på god choklad från en av sponsorerna (Anthon Berg). Bara för att få chansen att ”krydda till” kvällen ytterligare och njuta… Fånga dagen och fånga ögonblicket!

Många skratt, pirr i magen och varm i själen. En bra sammanfattning av kvällen.

Att sedan få gå hem med en fullproppad goodiebag blev pricken över i:et (Ett axplock: tidningar, choklad, kroppslotion, kryddväxt, härliga ljus, chaite, Kajsas bästa pocket ”Bara vanligt vatten”, etc.).

”Varför gör man inte sånt här oftare?” frågade min nyblivna vän mig strax före att vi sa adjö till varandra på Mariatorget.

Bra fråga..?!

Nu är mitt MåBra-kontot så fulladdat att det kommer räcka hela veckan ut.

Jag ser även att gensvaret var väldigt stort på gårdagens inlägg om att starta ett nätverk. Jag ska svara och kommentera detta i ett nytt inlägg i morgon.

Så länge, se till att ta hand om er därute!

P.s Om ni är sugna på att få se bilder från igår så kan ni klicka på länken.