Självhjälp

Vara Där

Där, Där, Där…

– DÄÄÄÄÄR!

Efter att bloggen legat nere några veckor och många har mailat och bett om access till webbplatsen, ligger den nu uppe igen.

Anledningen till att det plötsligt krävdes lösenord för att komma åt den är för att jag testat runt med lite olika plattformer, layouts, design och innehåll för att få sidan så användarvänlig som möjligt.

Bloggen ser nu ut som vanligt igen och jag har blivit 100 gånger rikare med bra idéer om hur jag vill att sidan ska se ut och fungera i fortsättningen.

Tycker det är bra om det går att göra något bra av allt det här som skett under nästan ett helt decennium.

Är väldigt tacksam över all positiv feedback jag fått och fortfarande får från er läsare genom åren.

Ni är guld!!!

/Anna

Ätstörningscoach

Det är min början.

Kära Ni,

Det har blivit dags för mig att kila vidare.

Egentligen hade jag tänkt låta det förra inlägget bli de absolut sista raderna som skrevs här. Men för att det inte ska kvarstå några frågetecken så skriver jag nu ut det i klartext:

Tack hjärtligaste alla som valt att följa Vägen från 37 kg!

Mitt liv och min resa fortsätter på annan plats.

Inte här.

Men vi kommer att mötas igen.

Dock utan din vetskap att det faktiskt var jag som en gång var ”hon den där Anna”.

Bra Bäst så.

För er som vill ha mer av Vägen från 37 kg så garanterar jag att även fast att det inte längre skrivs något mer på just den här webbplatsen så kommer både min penna och hjärnceller även i fortsättningen att gå glödheta.

Tack än en gång alla som följt med på den här resan!

Tack alla fantastiska läsare, andra skarpa bloggare & journalister (ni vet själva vilka ni är), kritiker, sponsorer och samarbetspartners.

Utan er skulle min jakt efter det friska livet inte ha varit hälften så spännande att genomföra. Ni har kryddat mina mentala och fysiska förändringar bara genom att finnas där. Satt guldkant på en annars svår och lång kamp.

Men hörrni, det gick till slut…!!!

För framtida förfrågningar, krönikor, artiklar, intervjuer, etc når ni mig även fortsättningsvis på: vagenfran37kg@spray.se

Jag ser fram emot vårt möte.

Varma & innerliga tankar från mig!

/ Anna

www.vagenfran37kg.wordpress.com

Mat, Självhjälp

Mat som förenklar!

God härlig lördag…!!!!

Nu sitter jag här och tuggar mackor och dricker nytt chaite. Det är snart dags att sticka ut på stan.

Årets bokrea började den här veckan och den är ytterligare en sådan där sak som jag tidigare slutade att bry mig om så fort jag blev sjuk.

Läslusten var plötsligt som bortblåst…

Redan som 12 åring började jag att följa med mamma in till stans city för att vara med om själva invigningen som skedde kl 00.01mitt i natten!

Min mamma  (som är lika boktokig!) tyckte som jag att det var just vid invigningen som man gjorde de bästa fynden…

I år tar jag det lite lugnare men jag måste fortfarande in och få botanisera bland utbudet.

Någon som kan tipsa om en bok ni tycker jag ska läsa?

Annars har den här veckan gått i raketfart.

Jag har inte ens hunnit göra matlåda då jag kommit hem rätt sent på kvällarna.

Så den här veckan har jag verkligen glatt mig åt att spontant kunna springa in på vår lokala ICA för lunch och sedan vara ute på gatan efter tre minuter.

Även att gå ut och luncha även fast att det från början egentligen inte var tänkt så.

Eller en sådan enkel sak som att bara promenera iväg och köpa bröd och pålägg och sedan vara tillbaka efter 10 minuter. Det är fortfarande lyx för mig.

Jag minns ännu hur det var när jag inte ens kunde skära upp en smörgås för att jag inte visste hur mycket den vägde eller hade någon uppfattning om kalorierna…

Aldrig att jag skulle kunna köpa mat från affären, det skulle ta mig minst en halvtimme att ens kunna bestämma mig för vad jag skulle välja (om det ens fanns något där som jag kunde äta överhuvudtaget!).

Det är så många saker som man inte tänker på som löser sig i sin vardag när man vågar att luckra upp  matförbuden.

Det är en lyx att byta ut de ätstörda tankarna på mat (ca 90% av den vakna tiden?) mot något som verkligen betyder något för mitt liv och min framtid.

Som t ex jobb, en aktiv fritid och nära relationer.

Våga säga upp dina matförbud och du ska se att nya, friska och kreativa tankar kommer till dig automatiskt.

Du behöver inte ens anstränga dig – tankarna kommer att söka upp dig!

Självhjälp

Stök i köket

Bild lånad från profffsfotografen Helena.

Prat. Värme.
Skratt. Chokladbollar.
Tända ljus. Hjärtan.
Fniss. Mys.
Nybakat bröd. Snökristaller.

Kärlek.

Min tes:

När man tagit sig ur en ätstörning kan livet inte bli annat än bra!

Låter kanske lite knäppt men jag kan förstå den frihetskänslan som måste infinna sig hos en person som varit inspärrad på livsstid och sedan en dag med ens släpps fri?

Hela livet ligger plötsligt framför mig. Så många möjligheter.

Så många fina stunder att se fram emot och få längta efter.

Vet knappt vart jag ska börja… Finns så mycket som jag plötsligt inser att jag längtar efter och måste få uppleva.

Men det allra bästa är nog ändå att jag har förstått att jag inte kommer att tvingas leva det ensam.

Till och med jag kommer att ha någon (eller några!) att få dela livets alla härligheter med…

Ja, till och med jag…!!!!

Självhjälp

Starkt kontrollbehov = snålt med skratt

Blir inte mer skrivet än så här ikväll. Ska alldeles strax iväg  (tennis – yes!).

Ville dock kika in och påminna er om att ni är världens bästa och mest stöttande läsare.

Ni är guld värda och jag utan er hade min friskutveckling tagit mycket längre tid än vad den har gjort nu. Tack för att ni är så många som har valt att följa med på min resa.

Ni behöver inte bli så oroliga för det jag skrev igår i inlägget ”Nu börjar jag bli rädd”.

Hade jag på riktigt börjat backa nu hade jag aldrig ventilerat mina känslor så här öppet på bloggen.

Nej, om jag på riktigt hade valt att gå tillbaka till sjukdomen nu hade jag istället valt att sluta mig som en mussla (som jag alltid har gjort alla tidigare femtioelva gångerna när jag börjat tveka).

Då bloggen är en ren dokumentation av min friskutveckling tycker jag dock att det är värdefullt att få ner så mycket som möjligt av känslorna under friskprocessens gång.

Det är bra att ha för att kunna gå tillbaka till och se vad som egentligen pågick i min hjärna i december 2010 vs. ett par månader tidigare.

Jag tror det min rädsla bottnar mest i är just att jag sedan en tid tillbaka fullständigt har gett upp alla försök på att fortsätta kontrollera mitt liv 24 timmar om dygnet.

Jag haft stenhård kontroll på så många olika plan i livet de senaste åtta åren men samtidigt har de åren också varit de allra tråkigaste och mest innehållslösa i mitt liv.

Sedan tre månader tillbaka har jag ”på riktigt” levt som alla andra i min omgivning och fast att inget särskilt egentligen har hänt har jag redan skaffat mig mer positiva minnen än vad jag lyckades att åstadkomma under mina åtta sjukdomsår.

Så dumt.

Ätstörningscoach

Nu börjar jag bli rädd

Jag är rädd för att jag inte längre blir rädd.

Jag är rädd för att mitt fruktfat står orört så länge att frukten luktar illa.

Jag är rädd för att jag av egen fri vilja äter creme fraiche, gräddfil och ost.

Jag är rädd för att jag efter en hel vecka fortfarande har en halv gurka kvar i kylskåpet.

Jag är rädd för att jag hellre äter bullar till fikan istället för den trygga smörgåsen.

Jag är rädd för att jag äter choklad och godis varje kväll – det är ju inte ens helg.

Jag är rädd för att ju mer jag äter desto hungrigare blir jag.

Jag blir rädd att jag har slutat att bry mig.

Jag blir rädd när jag inser att jag aldrig mer kommer att orka (eller vilja…) svälta ner mig igen ifall vikten skulle skena iväg – min nödutgång har stängts.

Jag blir rädd när han säger att han vill vara med mig.

Jag blir rädd när dem säger att jag är bra.

Jag blir rädd när jag inser hur svårt det är att bygga en bästis-relation som vuxen.

Jag blir rädd när jag märker att jag är en av de mest engagerade på morgonmötena.

Jag blir rädd för mig själv när jag ryter ifrån på gubben som trängs i kön på ICA.

Jag blir rädd när jag tycker att en helg utan att umgås med någon är en misslyckad helg.

Jag blir rädd när jag förstår att jag har hoppat utan att ha en aning om vart jag kommer att landa.

Jag blir rädd för alla val som måste göras snart.

Mest av allt är jag rädd för att jag inte längre blir rädd.

Mat, media, Självhjälp, Träning

Min och bloggens framtid!

Jag är mer taggad än någonsin inför mitt fortsatta bloggande framöver.

Det finns så mycket kvar att göra.

Stipendiet i fredags var ett viktigt kvitto på att ni uppskattar arbetet som är med den här bloggen.

Att den behövs och att den inspirerar.

Tack för att ni är ni och aldrig snålar med att låta mig få veta det.

Ni är grymma och har världens största hjärtan!

***

Här är ett av alla de mailen som har ramlat in de senaste dagarna:

”Stooooort grattis till UnderbaraClara-stipendiet!

Jag hittade din blogg för ett år sedan och har följt den dagligen sedan dess.

Älskar ditt mycket pedagogiska och konstruktiva sätt att förklara olika ätstörda situationer som testveckor, överätning, njutningsmellanmål, träningsförbud och liknande. Liksom dig tror jag på att belysa det positiva och låta vikten bli ett av alla målen men inte själva huvudmålet som det ofta annars är fokus på.

Skulle vara roligt att få höra hur du tänker om framtiden.

Vad planerar du att göra härnäst?

Jag är långt ifrån bortskämd när det gäller marknadsföring av bloggen.

Tyvärr har jag märkt hittills (eller ok, snarare fått bekräftat för mig) att kvinnors hälsa, särskilt ätstörningar och liknande självskadebeteende, är otäckt enkla att se förbi eller blunda för.

Många säger sig vilja göra så mycket för kvinnors välmående men om jag ska vara helt ärlig tycker jag det är alldeles för mycket snack och för lite verkstad!

Jag kan ta ju bara ta min egen blogg som exempel.

Jag bloggar fortfarande på wordpress och detta ger såklart inte en spänn. Jag har varken annonser eller ingår i något bloggnätverk. Ändå har jag i många fall betydligt fler läsare än många av de mer”välkända” bloggarna och mina texter är i många fall långt mer välskrivna och innehållsrika än genomsnittet.

Jag vill att ni ska veta att jag gör det här av egen vilja för att jag tror på det jag gör.

Jag vet att jag har rätt när jag säger att det skulle behövas en mycket mer individualiserad och patientanpassad ätstörningsvård så att ännu fler kan bli 100% friska.

Observera inte låtsas-friska, utan helt friska!!!

Ätstörningar är inte det mest tacksammaste ämne att skriva om men jag väljer att göra det i alla fall – 365 gånger om året.

För jag har ett mål. Ett mycket, mycket långsiktigt mål!

Ätstörningar är förmodligen alldeles för ”tungt” och ”jobbigt” för att en tidning eller en nätbaserad portal skulle vilja att jag bloggade hos dem (även fast att det kanske egentligen är dessa läsare som skulle behöva det som allra mest!?).

Men då är det betydligt enklare att hellre välja en mer okomplicerad mat- eller träningsblogg på sin sajt. Någon som ger läsarna vad dem vill ha… För det är väl vad folk vill läsa om?! Hur många kilometer bloggaren har sprungit eller en bild på personens frukostmacka…

Sanningen är bara att det räddar man inte världen på (självklart är det bra att det finns bloggar för olika saker, det är inte det jag säger).

En bla-bla-bla blogg är säkert bra för personens eget ego men den räddar nog inte vårt sönderstressade samhälle. I sämsta fall gör bloggen kanske till och med mer skada än nytta..?

Om man tar Blondinbella som exempel. Hur har man ens hjärta att göra reklam för tandblekning (skriver flitigt om) och Viktväktarna (har sett annonser på hennes blogg ibland) samtidigt som hon släpper en bok som ska stärka tjejers självkänsla? Jag förstår ingenting.

Kan verkligen alla köpas för pengar idag?

På sikt vill jag kunna ägna mig helhjärtat åt att hjälpa människor att må bra. Att må bra på riktigt!

Jag har själv gjort hela resan och vet vilka verktyg som behövs och vilka bitar som är viktiga att fokusera på för att lycklas nå ända fram.

UnderbaraClara-stipendiet är en tydlig signal från er och ett bra startkapital inför det som komma skall.

Jag har tidigare berättat om mina planer gällande utvecklingen av ÄS-vården. Därtill stöttar jag gärna gymmen framöver med att komma tillrätta med träningsmissbruk och destruktiva träningsbeteende. Hör av er om ni är i behov av en referensgrupp (för det är ni!).

Med andra ord, det finns mycket i pipeline men än så länge bringar detta ingen fast inkomst och fina idéer betalar som bekant ingen hyra.

Därför fortsätter jag att skynda långsamt.

För skyndar, det gör jag. Var så säkra!

Tack alla som röstat och tack juryn som har valt att inte blunda.

Tack UnderbaraClara.