Självhjälp

Det är ingen slump


Det är ingen slump att just jag fick ätstörningar.

Det är ingen slump att just jag började gå och tala tidigt.

Det är ingen slump att just jag var bäst i klassen.

Det är ingen slump att just jag skulle vara med i elevrådet.

Det är ingen slump att just jag sprang snabbast och hoppade längst i skoltävlingarna.

Det är ingen slump att just jag varvade alla TV-spel som fanns.

Det är ingen slump att just jag var kvarterets roligaste barn att leka med.

Det  är ingen slump att just jag har ett rum i föräldrarhemmet med över 100 pokaler från den tidigare idrottskarriären.

Det  är ingen slump att just jag har ett antal stipendium bakom mig.

Det är ingen slump att just jag alltid lyckas hitta de bästa priserna på resor, oavsett vad destinationen är.

Det är ingen slump att just jag var nära döden.

Det är ingen slump att just jag startade den här bloggen.

Det är ingen slump att just jag har hittat fotfästet igen.

Det är ingen slump att just jag har orkat göra hela resan med att riva upp en gammal plattform och skapa en ny frisk och stabil för framtiden.

Det är ingen slump att just jag har hittat ett nytt intresse – tennisen – som gör mig lycklig.

Det är ingen slump att just jag får köpa 10 avokados för en tjugolapp på Hötorget.

Det är ingen slump att just jag kommer att kunna nå dit jag vill.

Det är ingen slump att just jag älskar att få vara med igen.

Det är jag.

Självhjälp

Live your dream

Någon kanske undrar var jag håller hus någonstans?

Just nu jobbar jag dygnet runt med en sak som jag snart hoppas kunna sjösätta.

Vet att jag har skrivit en del tidigare om diverse ”projekt” och man kan väl säga att vi närmar oss själva slutknorren på det hela.

Får gåshud av blotta tanken och härligt varma fjärilar i magen snurrar runt, runt!

En av de sista pusselbitarna till det hela fick jag på Beautiful Business Award tidigare  i veckan.

Även stipendiet från UnderbaraClara har varit en viktig nyckel till att verkligen våga ta steget till att göra det som jag brinner för.

Snart så!

Annars har min vecka bestått av lite allt möjligt.

Allt från jobb och latte på Mocco (första gången jag var där och mitt löfte till mig själv sedan jag flyttade till Sthlm är ju att testa så många olika caféer som möjligt) till en del nätverkande och förstås tennis!

Förresten, hör ni hur jag själv låter?

Det är mitt liv som jag beskriver ovanför.

Mitt liv.

Jag som inte hade något liv så sent som i somras.

Jag har fortfarande stora problem att på riktigt fatta det här.

Jag lever idag mitt liv som jag själv har byggt upp, helt från grunden.

Sakta men säkert har jag orkat pussla ihop grundläggande viktiga bitar för att kunna forma det liv som jag vill leva.

Det liv som passar just mig.

Jag har slutat att fly så fort sociala sammanhang eventuellt kan komma att innebära någon slags mat (man kan ju aldrig vara helt säker…).

Och kanske viktigast av allt: Sakta går jag från mitt sociala utanförskap till hitta nya vänner.

Jag har i flera år med egna ögon bevittnat, dokumenterat och själv varit en stor del av en livsfarlig psykisk sjukdom.

Och jag har bevisat att det går att ta sig ur den.

Samma starka mentalitet som höll på att kosta mig livet använde jag istället till att ta mig tillbaka.

Jag har på egen hand identifierat och praktiserat verktygen som behövs.

Det tog visserligen hela åtta år av mitt liv men det spelar mindre roll. Huvudsaken är att jag nu förhoppningsvis har MINST 50 st härliga och friska år framför mig att se fram emot.

Jag är nyförlöst, sprallig och full i fan.

… och jag ler igen, med ögonen!

Ätstörningscoach

Dina tre bästa ”klokord”?

Johanna utmanar mig på mina tre bästa klokord :

1. ”Inbillade problem ÄR enklare än verkliga. Varje dag får du en ny chans att välja att tänka annorlunda och varje gång innebär en ny chans att förändra dig själv.”

2. ”Din framtid kommer se exakt likadan ut om fem år som den gör idag så länge du fortsätter att tänka och agera på samma sätt som du gör just nu. Har du idag en tillräckligt hög livskvalitét för att du ska vara nöjd?”

3. ”Lev NU och inte så många år i förväg.”

_______________________________________________________

Jag utmanar:

(och hoppas samtidigt inte jag tar mig vatten över huvudet nu, men det skulle vara intressant att få de här personernas tre bästa klokord)

Olof Röhlander – Mentalbloggen

(Ni som ständigt letar nya motivationsbloggar och coacher. Bästa helgtipset!)

Christina – Stina i London

(Ni som är nyfikna på att göra något annorlunda, kika in hos Stina och låt er inspireras!)

Isabella Löwengrip – Blondinbella

(Behöver ingen närmare presentation. Men visst vore det intressant att få höra hennes tre bästa tips när hon får välja fritt från alla de triljoner områden som hon har kopplingar till)


Mat

Matens hemligheter…

Let me tell you a secret…

Bortsett från ens eget välmående tänkte jag berätta lite om hur stor skillnad maten gör för mitt arbetsliv idag. Det är viktigt att komma ihåg att maten fyller betydligt fler funktioner än mättnad, muskler, estetik och liknande.

För att min vardag och arbete ska fungera är regelbundna matvanor grundläggande, inte enbart för att jag ska orka le åt kunderna men också för att jag ska orka prestera så mycket som man kan förvänta sig av en tjej i min ålder.

Svar på Lorenas kommentar till inlägget om afrodansen igår.

”För övrigt undrar jag lite över dina läsvanor, är du intresserad av böcker?

För det bästa jag vet är att läsa böcker, när jag var sjuk fattade jag dock knappt svenska (ja du vet, läste samma sida tusen gånger osv) men så fort man käkar ordentligt frekvent så brukar det ju gå som en dans.

Du behöver inte skriva nåt inlägg eller så, men jag är nyfiken personligen om hur t.ex. en sån sak ter sig nu jämför med när du ”började” supersizea dig? :p

Och koncentrationen i övrigt, mera detaljerat, samt orken i vardagen. Jobbar du på i samma tempo nu som när du körde 150 km/h och var i olika sjukdomsstadier? Eller ”slickar du såren” och jobbar lite lugnare just nu?

Kram på dig!”

Svar på första frågan:

Ja, nu för tiden läser jag rätt mycket igen. Till och med när jag har som mest att göra måste jag läsa även om det så bara blir en kvart. Så kände jag inte när ätstörningen var som starkast, då försvann även suget efter att läsa. Inget bra tecken då jag alltid skrivit och läst stup i kvarten. Samma sak med skrivlusten som också försvinner när ätstörningen får ta för mycket plats (btw någon bloggare som känner igen sig i detta kanske?)

Jag gillar Kajsa Ingemarsson och blev därför extra förtjust över att till sist fått läsa hennes bok ”Bara vanligt vatten” den här sommaren. Jättebra, och särskilt för personer som har egna författarambitioner tror jag den kan vara lite extra värdefull.

Svar på andra frågan:

Jag jobbar på i samma takt och på samma sätt som innan. Det är högt tempo när jag gör något (för sån är Anna) och aldrig något jag mått dåligt över.

Att jag gillar att ha mycket på gång och gillar att göra saker exemplariskt är inget som jag upplever särskilt betungande – det är inget jag tänker på.

Jag har varken prestationsångest eller ”orimligt höga krav” på mig själv. Jag är trygg i mig som person och vet att när jag bestämmer mig för att ge mig in i något så blir det i princip alltid riktigt jävla bra till slut. Utan att jag nödvändigtvis måste vända in och ut på mig själv.

Detta enda jag vet säkert är att skillnaden idag mot t ex förra sommaren är att jag på den tiden inte orkade hålla det höga tempot som jag ville och prestera på topp efter min faktiska arbetsförmåga. Detta pga att jag svalt och tränade som en tok. Det var en omöjlig kombination, till slut gick det helt enkelt inte längre.

Det tar emot att skriva det men under min tyngsta sjukdomsperiod var jag tvungen att en gång ge upp ett jobb. Arbetsgivaren förstod iofs aldrig varför jag slutade men pga mitt humör ständigt var i botten hade jag aldrig ork, energi eller passion för något i mitt yrke och sa därför upp mig till slut.

På den tiden intalade jag mig såklart att det var jobbet som det var fel på min innerst inne visste jag hela tiden att arbetet skulle bli betydligt mer lustfyllt om jag bara kunde unna mig att äta regelbundet ihop med de andra. Det skulle ha gjort arbetet så mycket roligar eoch enklare… Men jag fixade inte det och valde med andra ord ÄS framför jobbet, ett misstag som jag dock lärde mig väldigt mycket på.

Den erfarenheten bar jag med mig när jag fick mitt nuvarande jobb och jag tror det är därför som jag uppskattar jobbet extra mycket den här gången. Jag låter det inte gå för långt mellan målen och de dagar jag är sugen på sötsaker till mellanmål istället för t ex en macka så ser jag till att äta det, då mår jag bra och jobbet riskerar inte att bli lidande (det är jätteviktigt och en bra morot för mig!)

Det är en lyx att jag inte längre måste tvinga mig själv att jobba på tom mage och med tankar som spretar åt alla håll.

Jag har blivit så mycket smartare, skarpare, roligare, finurligare, härligare, gladare och framförallt fokuserad tack vare att jag lyckades bryta den destruktiva ÄS-cirkeln.

Och ja, som ni kanske märker;

Jag är faktiskt jättestolt!