Mat, Självhjälp

När är man frisk?

Jag såg att några av er hade lite tankar och funderingar kring det här när mensen kommer tillbaka: Den kom

En av kommentarerna:

Vilka är de viktigaste friskhetskriterierna att gå på enligt dig?

Fysiska och psykiska?

Viktigt att betona är att jag inte är medicinskt kunnig och ingen talesperson som kan bedöma när man når den ”friska gränsen”.

Det enda jag kan säga är att jag vet att det finns många kvinnor som menstruerar men ändå tänker osunt mycket på mat, träning och kalorier.

Bara för att man har mens betyder det inte att man är frisk.

Det är detta som är ganska så lurigt eftersom många av de tjejerna som ofta intervjuas i tidningar eller i TV när man gör ett reportage om ätstörningar, ofta är eller har varit väldigt underviktiga.

Lika lite som ätstörningar har att göra med vikten, lika lite säger mensen om hur personens tankar faktiskt ser ut i huvudet.

Tycker det är viktigt att betona detta särskilt eftersom det är vanligt att många undviker att söka hjälp för att de inte riktigt ”vet” vad de ska söka för, då de båda menstruerar och väger normalt.

Dock är ätstörningar så vanligt idag att ingen som behandlar ätstörningar kommer att tycka att du är konstig om du bara vågar ta kontakt och berätta hur du känner kring mat och / eller träning.

Det finns många eldsjälar där ute som är beredda att fånga upp och verkligen vill hjälpa dig!

Det som jag framförallt ser som kvitto på att min egen friskutveckling är – förutom att kroppen har visat att kunna återhämta sig – just det faktum att jag i princip aldrig längre tänker tankar som:

Är jag frisk nu?” eller  ”Är detta att vara frisk?”.

Jag pratade med en vän om detta häromdagen.

I början och väldigt länge under min friskprocess tänkte jag nämligen så gott som dagligen på det här med friskheten.

Så fort jag vågade utmana mig själv med nya livsmedel och matvanor tänkte jag direkt:

Undra om den här spaghettin betyder att jag är frisk nu?” eller

Oj, nu har jag vågat äta sötsaker ganska många gånger den här veckan – är jag mycket friskare nu då än innan?

Summan av kardemumman:

Frisk för mig handlar inte längre att tänka eller analysera så mycket huruvida jag är frisk eller inte.

Detta är i sig rätt logiskt för ju längre jag har kommit desto mindre skäl har jag ju faktiskt att fundera över det. För till vilken nytta då?

Äter man, så äter man ju, om ni förstår..?

Jag skulle kunna skriva minst 10 st olika inlägg om det här med att bli frisk, själva friskutvecklingen, etc. men det får bli en annan gång. Tycker det räcker så här men det finns många andra vinklar att ta upp i det här.

Tack än en gång för att ni är ni och har velat följa min resa under de här 1,5 åren.

Vi  börjar närma oss slutdestinationen, mina vänner…

Mat, Självhjälp

Det kan hända dig

Vill tacka för alla fantastiskt härliga kommentarer till gårdagens inlägg: Den kom

Ni som undrade hur jag känner just nu kan jag bara säga en enda sak – SANN GLÄDJE!

Jag har blivit ”friskförklarad” så många gånger förr men lustigt nog har jag ändå aldrig kommit så långt som idag. Dels såklart tack vare det som hände igår men framförallt i den viktiga kombination med att allting bara känns så himla rätt.

Det här är jag.

Under svälten levde jag konstant med dubbla känslor. Det fanns många sidor av sjukdomen som jag mer eller mindre tyckte om men samtidigt gick jag alltid runt med en längtan efter att få vara ”normal” eller frisk som alla andra människor.

Svårt att beskriva den tillfredställelse som nu har infunnit sig här hos mig. Jag har ju fanken gjort det här helt själv.

På egen hand.

My brain.

My inner strength.

My mind.

Mitt fantastiska psyke som är så starkt att det nästan blev min egen död. Idag har jag lärt mig att hantera det och kan kanalisera all den härliga energi som det pumpar ut i kroppen på mig.

Ingen annan har ändrat min inställning till att vilja bli frisk.

Jag gick länge runt och trodde att frisk är något alla blir med tiden. Men efter nästan åtta år upptäckte jag att så inte var fallet.

En mycket klok person upplyste mig häromdagen att det absolut svåraste en människa kan göra är att  förändra sitt eget beteende.

Förmodligen är det just därför som tillfredsställelsen blir så stark när man väl klarar sig ur sjukdomen…?

Förr blev jag hög på känslan av att vara nyttig, äta ”ren” och fettsnål mat samt träna mycket.

Idag blir jag lika hög på att ta hand om mig själv. Vilket jag aldrig trodde!

Men det ger faktiskt en kick att jag själv väljer att vara noga med att se till min kropps behov.

Äta ordentligt. Prata med människor. Regelbundet fylla på mitt Måbra-konto (Vem eller vilka saker ger positiv energi?). Röra på mig. Uppleva saker. Värma ansiktet i solen. Iaktta människors sociala samspel. Vara med i debatten. Ta del av allt som hängder runtom kring mig.

Min filosofi när det gäller att bli frisk från ätstörningar grundar sig på att jag tror att många gör friskprocessen svårare än vad den kanske egentligen är.

För mig började det med en testvecka.

Jag fixade inte en ny lång transportsträcka med en osäker förare mot en okänd destination.

Den här gången valde jag att själv sitta vid ratten och ratta bussen själv. Även fast att allt inte blev 100 % rätt från början så är det trots allt slutet som räknas.

Kanske är din friskprocess faktiskt närmare dig än vad du tror?

Det tror i alla fall jag.

Testa en vecka och se vad som händer.

Låtsas att du lever i en drömvärld en vecka. I en värld som du länge har längtat efter. Där du äter vad du vill och regelbundet. Det vill säga på ett sätt som du tänker att du bygger en fungerande vardag på och en livsstil som ska räcka i minst 60 år till. Undvik matförbud och regler. Träna inget.

Prova! Du har inget att förlora.

Kom ihåg att du kan alltid välja ätstörningen igen om du skulle tycka att det friska livet inte passar dig.

Men ge det friska en chans innan du säger nej!

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Dags sluta träna?

Jag ligger återigen rejält efter med att svara på mail och kommentarer. Ni får ha överseende.

Om ni vet med er att ni har mailat och inte fått något svar beror det varken på ointresse eller nonchalans. Jag hinner bara inte med.

Samma sak med förfrågningar angående uppsatser och projektarbeten. Jag skulle jättegärna lämna mina kommentarer och svara på frågor men just nu finns helt enkelt inte tiden.

Jag blir jätterörd att ni är så många som vill intervjua och få höra min historia. Jag är den första att skriva under på att det ni gör är viktigt och behövs! Dock vet jag att ni kommer långt genom att gå tillbaka i arkivet och läsa gamla inlägg, det är nästan ännu bättre än att jag upprepar mig.

En sak som jag får en del frågor om är hur man kan sluta träna och inte räkna kalorier.

Fick en kommentar som såg ut så här:

”Hej,

tycker dina inlägg är underbart peppande och jag älskar att läsa det du skriver.

Jag är själv ”träningsmissbrukare” och har nu fått i uppgift att under en månads tid helt sluta träna. Vilket jag får riktigt ont i magen av att tänka på!

Och som jag förstår det så har du också tidigare varit träningsmissbrukare.

Slutade du träna helt på direkten och hur reagerade kroppen på det?

Hur kändes det att börja träna igen, var det skrämmande osv?

Skulle vara jätte tacksam för svar!”

För att göra en lång historia kort så tränade jag dagligen flera timmar. Ofta tänkte jag att jag skulle trappa ner träningsmängden, t ex bara träna 4-5 dagar i veckan istället för 7. Men det gick aldrig.

Jag klarade helt enkelt inte av det.

De dagar jag hoppade över träningen så åt jag mindre. Tränade jag fick jag äta mer. Punkt.

Det var ett evigt kompenserande.

Jag älskade känslan av nyttig och ren efter träningen men själva träningspasset var inte kul. Jag hade noll träningsglädje och tränade av helt fel syfte. Jag ville bara bränna så många kalorier som möjligt, någon annan funktion hade inte träningspassen. Jag såg aldrig fram emot att träna utan det jag längtade efter var KÄNSLAN att veta att jag hade bränt kalorier.

Sommaren 2009 var jag så svag och sov så oroligt att jag trodde att jag skulle dö.

Orkade knappt sitta upp när jag skulle äta men hade konstigt nog krafter att fortfarande kunna träna. Jag förstod att en dag skulle något hemskt inträffa om jag inte satte ner foten NU.

Med den enda lilla egna viljan som jag hade kvar ingick jag ett avtal med mig själv (bloggen föddes).

Jag skulle bli helt träningsfri.

Jag började med en testvecka då jag inte fick träna något alls. Inte heller promenader (som är förrädiska!).

Från dag ett kände jag enbart en enorm lättnad av att slippa gå och träna.

Det var väldigt skönt för nu hade jag ju en slags”ursäkt” för att slippa träningspassen. Jag fick helt enkelt inte lov att träna och så var det med det.

Jag hade inga problem att falla in i ett helt träningsfritt liv. Samtidigt märkte jag även att betydelsen av att räkna kalorier blev ovästentlig och därmed började även äta betydligt mer fritt hur jag ville.

Detta var ett bra första steg för mig att öva på att våga släppa på kontrollen.

När veckan hade gått hade jag fått ”smaka på” och påminnas om hur ett friskt liv faktiskt var. Jag hade försökt att omge mig med människor som jag tyckte om och försökt äta så likt dem som möjligt och följa deras matrytm.

Jag gillade det jag hade upplevt även fast jag förstås var skitskraj för att förlänga min testvecka. Dock visste jag inte riktigt vad exakt jag var rädd för, men det nya som väntade på mig antar jag.

Det ”nya livet” som jag inte visste vad det skulle innebära.

Men, tänkte jag. Jag hade provat så länge på hur det var att leva under svält och träningsmani.

Det var inte roligt.

Jag hade ingen träningsglädje.

Jag mådde sämst.

Jag skrattade aldrig som jag gjorde före ätstörningarna.

Jag var inte jag.

Jag saknade mig själv något så djävulskt. Men någonstans långt inne i mig fanns det en röst som viskade att jag inte var förlorad. Inte ännu!

Jag kunde fortfarande rädda mig själv.

Återuppväcka mitt gamla jag.

Min personlighet fanns kvar men sov så länge den inte fick tillräckligt med mat och energi.

Jag förlängde mitt träningsförbud vecka för vecka.

Jag skulle ge det friska en chans.

Jag visste hur det var att leva svårt ätstörd men om det friska visste jag egentligen ingenting.

Jag var tvungen till att ge det en chans. Testa och se om det var bättre att leva frisk än att vara ätstörd.

För annars kunde jag faktiskt alltid välja det ätstörda livet igen. Längre fram efter att jag testat på att ha ett friskt BMI och sunda träningsvanor under en längre period. Den möjligheten skulle alltid finnas kvar. Det kunde ingen ta ifrån mig. Valet var helt och hållet mitt.

De tankarna har jag fortfarande med mig i bakhuvudet. Om jag ska vara ärlig så tror jag också att det är dem som har gjort att jag vågat klättra så långt upp på friskstegen som jag har gjort.

För jag kan alltid vända om.

Möjligheten att bli ätstörd och träningsmissbrukare igen kommer alltid att finnas där ifall jag inte skulle trivas med det nya.

Men jag ser inte längre någon anledning till att välja ett sjukt liv igen.

Det friska är alltför bra. För roligt för att gå miste om. För många härliga personligheter som jag aldrig skulle få lära känna!

När jag slutade träna var jag övertygad om att jag ALDRIG skulle vilja träna igen (Minns du även detta, M?) 😉

Jag var övertygad om att alla som tränade LJÖG och att alla bara gillade själva nyttighetskänslan efteråt. Ingen njöt på riktigt av tiden under själva träningspasset. De som sa något annat var lögnare.

Men jag hade uppenbarligen helt fel.

I april 2010 fick jag plötsligt ett infall att jag ville ut i joggingspåret. Av ingen anledning alls.

Det var den första riktiga vårdagen. Ni vet när fåglarna kvittrar och man märker att det är för varmt att gå med jackan på.

Jag kommer aldrig glömma den här dagen.

Jag var så lycklig.

Jag hade aldrig sprungit varken så kort eller så långsamt i hela mitt liv. Jag hade dessutom gått över hälften av all den tid som jag hade varit ute i spåret.

Ändå blev jag så glad när jag märkte att min kropp bar mig. Att den samarbetade med mig.

Mina älskade ben som här och där tog tjolahoppsansteg och små skutt till Robyns nya Body Talk Part 1 (som någon redan hade läckt i förväg på nätet).

Jag kände mig som född på nytt. Det var så roligt att få vara ute en stund och känna att kroppen fick arbeta med den nya kroppsuppssättningen som jag hade utvecklat nästan sju-åtta månader efter mitt träningsförbud.

Hade noll kondition och inte mer än kroppens grundäggande muskler som den hade byggt upp själv med hjälp av mat.

En viktig faktor för att det kunde kännas så bra första gången tror jag beror mycket på att jag inte hade någon klocka med mig + att jag sprang i en helt ny (och vacker!) miljö utmed kusten. Det fanns ingenting att prestera, inga krav.

Det är den känslan jag har med mig i min träning än idag. Jag kommer aldrig träna mer än några gånger i veckan. Tränar jag mer än 2-3 gånger tycker jag inte det är kul har jag märkt. T ex går jag aldrig till gymmet eller ger mig ut i spåret bara för att det är ”onsdag”. Sådana rutiner tycker jag inte om. Kroppen måste få bestämma.

För mig har det varit en vinst att äntligen lära mig upptäcka min egen gräns för när jag njuter och inte njuter av träningen.

Som jag brukar säga:

Det är spännande att möta sitt jag i en ny och friskare version.

många plan.

Hoppas du blev något klokare av det här, ta hand om dig!

Mat, Självhjälp

Viktigt – BLI den du vill!

Ett av mina nya favoritprogram är Jakten på lyckan med Hanna Hellquist.

I det senaste avsnittet intervjuar hon Mark Levengood och då säger han exakt det som har varit ledorden genom hela min friskprocess.

Mark pratar om sin amerikanska vän som hade bott i Sverige på 80-talet. De bestående minnena som amerikanen har från Sverige var att alla svenskar hade varit så otroligt upptagna med att försöka hitta sig själva.

Vem är jag egentligen?

Och exakt de här tankarna surrade konstant även i mitt eget huvud under alla de år som jag förgäves och utan framgång försökte bli frisk. Minst 1 gång varje dag grubblade jag på varför allt hade blivit som det hade blivit.

Varför hade just jag blivit ätstörd? Och vem var jag egentligen?

Varför, varför och återigen varför…?!

Mark frågar sin vän hur man gör i Amerika.

Vännen replikerar att amerikaner inte lägger ner energi på att försöka ta reda på vem man är. Istället ligger allt fokus på:

Vem man SKULLE VILJA VARA?

Så har även jag tänkt genom hela min viktuppgång och friskutveckling.

Hur vill jag att mitt liv ska se ut om några år?

Vad ser en givande vardag ut för mig?

Vilka är mina guldkorn? Vad uppskattar jag?

Vad vill jag ska ingå i en frisk livsstil som jag ska leva med livet ut?

Vad får mig att le? Skratta? Njuta?

Vad får mig att se fram emot en ny dag när jag vaknar?

En del saker finns nedskrivet och andra har jag färskt i minnet.

Exempelvis hade jag under mina sjukdomsår en enorm längtan efter att en dag kunna äta och fika ute på stan utan ångest och oro.

Jag läste ofta och hörde om folk som träffades och gjorde affärer ute på stans mest creddiga restauranger och caféer.

I morse slog det mig att det faktiskt går.

Det går att lyckas. Jag har lyckats.

Idag befinner jag mig exakt där jag för 1,5 år sedan i tanken hade föreställt mig att jag skulle vilja vara.

Sakta håller jag på att utvecklas och förvandlas till den personen som jag vill vara. Skit samma vem jag var under alla mina svältår, det är ointressant.

Det viktigaste är vad som kommer efteråt, eller hur?

Tidigt i morse slank jag förbi Saturnus för att köpa med mig några av caféets populära kanelbullar upp till kontoret.

När jag stod i kön och väntade på min tur så passade jag på att se mig omkring i lokalen.

Tända ljus. Glada munnar. Värme. Småprat. Croissanter. Laptops. Koncentrerade miner. Du och jag.

När jag lämnade fiket med min prasslande påse i famnen hade jag en varm känsla i maggropen.

Jag gör det.

Jag lever min dröm. Och är på väg precis åt rätt håll.

Jag kommer att nå dit där jag vill och befinna mig där livet ut.

Jag har slutat läsa om hur det sköna livet kan se ut för andra. Istället så deltar jag själv i det. Praktiserar dagligen!

Och då och då äter jag även bullar från Saturnus…

Livet är lyxigt!

Jag är så fruktansvärt glad och tacksam att jag inte hann bli gammal innan jag fattade det här. Vad livet går ut på.

Ta vara på åren som har du fått här på jorden.

De kan alltför snabbt ryckas ifrån dig!

Självhjälp

Hellre att än hur

Igår kväll gjorde jag något som aldrig någonsin gjort tidigare.

Bestämde mig för att börja bryta mot nya saker som förr tagit emot något alldeles fruktansvärt.

Dags att utveckla mig som person. Kliva framåt.

Ni känner säkert igen den där känslan att man helst vill ha kontroll?

En anorektiker vill gärna kontrollera maten men det finns något mycket djupare än så. Matkontrollen är bara toppen av isberget.

Kontrollbehovet är en del av ens personlighet.

Det är både en tillgång och en styrka men om man inte lär sig hantera och leva med ett starkt kontrollbehov så går man miste om mycket här i livet.

Så är det.

Tillbaka till min kväll igår. Jag beslöt mig att sluta leva så svårt. Börja ta genvägar när det går, kanske till och med fuska lite ibland. I alla fall när det inte märks.

Denna livsfilosofin är rätt enkelt egentligen om man bara låter sig smittas ner av personer i sin omgivning som regelbundet praktiserar detta i sina egna liv.

Då är steget till att våga testa själv inte särskilt långt borta.

Igår blev jag nyttigt medveten om att:

Kaos gör inte ont.

Efter en sen middag var jag så trött att jag inte ens (?) orkade diska upp efter oss.

Med andra ord staplade jag kastruller, pannor, tallrikar, bestick, glas, m.m. i en enda stor hög. Det tog emot men efter en snabb blick på alla tekoppar och kladdiga glasskålar bestämde jag mig även för att inget skulle bli värre bara för att jag valde att blåsa ut alla ljusen, hoppa i pyjamsen och kasta mig i sängen.

Väckarklockans självlysande siffror visade 00:02.

Somnade efter fem minuter.

När jag återigen vände blicken mot klockan var hon över elva.

Ingen skada skedd!

Idag var med andra ord första dagen sedan jag bott själv (cirka 5-6 år) som jag vaknade upp och möttes av DISK på köksbänken.

Ja, ett rent kaos skulle jag dramatiskt ha svarat om ni hade frågat mig för några år sedan.

Idag kändes ingenting. Eller jo förresten, det kändes sunt.

Sunt att jag sakta, sakta har börjat bygga mig ett nytt liv. Helt från grunden.

Det är därför ingen underdrift att jag känner mig som en helt ny människa. Ren. Men inte som i anorexins felaktiga och förvrängda definition av renlighet.

Jag står utan de kladdiga och trassliga tankarna. I alla fall för det mesta. Inget som skärmar av och blixtsnabbt säger nej.

Det finns spelrum i mitt huvud – högt i tak med ståtligt nymålade vita väggar!

I veckan har hunnit med att träffa folk, äta ute, haft kul på jobbet, testat på att sjunga i kör för första gången,  sprungit i skogen och ringt ett samtal som jag länge oroat mig för.

Och vet ni vad som händer?

För första gången i mitt liv ligger det på mitt köksgolv ett gigantiskt berg av kläder som måste tvättas. Helst nu. Genast.

Jag borde egentligen dammsuga och mina lakan var pinsamt längesedan som jag körde i tvätten sist.

Jag har heller inte, fortfarande inte, lärt mig att köpa mindre frukt och grönsaker. Så därför ruttnar dem bort…

Plötsligt fattar jag vad folk menar när de säger att de inte hinner med. Att de inte har tid.

Tidigare har jag nämligen alltid hunnit med alla sådana där tråkiga hemmasaker. Eftersom jag alltid varit hemma mycket och medveten isolerat mig är det klart att det inte är speciellt svårt att få tid över till att städa, fixa hemma, koka sina egna bönor, förebereda inför veckan, tvätta, gå ut med soporna, etc.

Det är en plötslig lyx att få fylla mitt huvud med friska saker.

Det är lyx att äntligen få uppleva allt det som jag drömt om.

För jag har kämpat på väldigt hårt, väldigt länge!

Det är därför en lyx att äntligen känna att det faktiskt kommer att lösa sig till hundra procent – ja även för mig!

Tack för att ni fortsätter att följa min resa och glöm aldrig bort:

Hellre att än hur…

(Emma Pihl)

Mat, Självhjälp

Vad händer efter anorexin?

Jag fick en fråga på mailen som fick mig att tänka på inlägget som jag skrev igår: Är du så smart som du tror?

Hanna frågar:

Vad är det bästa som du hittills har upplevt efter att ha lämnat anorexin?

Först och främst tror jag att det säkert är väldigt individuellt vilka steg som man uppskattar mest i friskprocessen.

Men för mig är det utan tvekan allt som jag lyfte fram i inlägget igår, dvs att min riktiga personlighet lyser igenom igen och att jag därmed slipper känna att delar av min personlighet saknas / sover.

Mina vackraste personlighetdrag, allt det där som karaktäriserar mig, fullkomligen strålar nu för tiden. Jag inte bara ser det på personer som jag möter utan jag kan känna det själv!

Förutom ovanstående så är det förstås en himla massa andra saker men som kan vara lite knepiga att komma på så här på rak arm men som jag uppskattar vid olika tillfällen under en vecka.

Det kan vara att med glädje vara den som tar med fika och bjuder jobbet på…

Eller längta efter nästa tennislektion för att kunna få slipa ännu lite mer på servern…

Uppskatta min starka bena när de bär mig fram i trängseln på jakt efter den sista tunnelbanevagnen…

Känna att stress och människors negativa energi inte berör mig ett dugg så länge jag ser till att äta regelbundet, varierat och tillräckligt…

Vara den som tar initiativet till att träffa nya vänner och sy ihop aktiviteterna…

Läsa en bok eller se en film och efteråt faktiskt kunna komma ihåg vad jag har läst / sett för något…

Sätta upp målstolpar i livet som jag ser fram emot att få bocka av, år för år…!

Att känna mig stark, snygg och säker på mig själv när jag rör mig ensam i en lokal där jag vet att allas blickar är riktade mot mig (ja, trots att min skjorta är storlek 38:a!).

Vara tacksam att jag stark nog att fyra av en riktigt hård forhand smash.

Inte få panik när jag glömmer lunchlådan hemma utan istället låter lunchen blir ett överraskningsmoment i form av att kollegan köper med lunch till oss eller tillsammans går ut för en lunch på stan.

Detta var några exempel som jag kommer på just nu.

Trevlig kväll allihopa!

Mat, Självhjälp

Är du så smart som du tror?

Idag vill jag hylla det extra utrymmet som uppkommer i hjärnan när du drar ner på din oro och planering för mat och träning.

Det vill säga att ju större del av ätstörningen som du arbetar bort kommer nästan omedelbart medföra att du blir mycket bättre på att fokusera och vara närvarande.

Ett exempel:

Med rutiner som frukost, lunch, middag och mellanmål så behöver jag idag inte längre tänka på om, ifall och kanske – utan jag bara gör!

På det viset kan jag t ex istället koncentrera mig på att vara glad och fokusera all min energi på de första personerna som jag möter direkt när jag slår upp dörrarna till kontoret på morgonen.

Istället för att känna mig trött, hungrig och smågrinig (som för övrigt de flesta människor med oregelbundna matvanor känner sig, dvs ej bara med ätstörningar) har jag ny fräsch energi och en bra nivå på blodsockret.

Det är en bra start på dagen då jag på såvis har sett till att min hjärna har tillräckligt med bränsle för att i sin tur ha lust att vilja formulera en glad hälsning eller gärna följdfrågor kring hur min kollegas morgon har varit hittills.

Är jag riktigt på bettet tar jag såklart upp tråden där vårt samtal slutade dagen före och är på riktigt intresserad av hur det gick på fotbollen efter jobbet eller om personen hann med tåget som han / hon rusade iväg till igår.

Livet blir så mycket enklare (och roligare!) när man bara gör!

Jag känner mig plötsligt uppskattad sedan jag började äta regelbundna måltider. Och misstolka inte det här nu, jag är fortfarande samma person som innan men maten gör att mina allra vackraste personlighetsdrag kommer fram.

Jag blommar!

Helt enkelt alla de egenskaper som jag är allra mest stolt över (dvs att vara just Anna) står i full blom när jag äter varierat, tillräckligt och regelbundet.

Jag är säker på att även du som läser det här innerst inne vet exakt hur du egentligen vill vara eller att du ofta känner dig missuppfattad av din omgivning?

Att dina ”rätta” personlighetsdrag aldrig riktigt tycks komma fram?

Och de gånger som du faktiskt tillåter dig att släppa på kontrollen och äta som du vill så upptäcker du plötsligt hur sjukt trevlig du egentligen är? Kanske till och med nästan ett socialt geni?!

Regelbunden och tillräcklig mängd mat från kostcirkelns alla delar löser det här automatiskt åt dig.

Jag har nämligen själv aldrig aktivt behövt tänka på att bara för att jag har börjat äta igen så ska jag minsann anstränga mig att verkligen bli gladare, spontanskratta oftare och högt, skoja mer med folk, sjunga med när det kommer en bra låt på radion, sträcka på mig, skratta med ögonen, ställa följdfrågor och vara intresserad av deras svar, erbjuda min hjälp till personer som ser lost ut i tunnelbanan, ryta åt folk som smyger sig före i kön på ICA, ställa krav, vara mer nyfiken, våga göra fler fel, bli mer prestigelös, söka närhet, ge mer kärlek och våga vara nära människor som jag tycker om.

Inget av ovanstående är något som jag behövt tänka extra på att jag ska börja göra mer av – allt har bara kommit av sig självt! Högst naturligt.

Så.

Nu återstår endast en fråga:

Hur fokuserad är du?

Ätstörningscoach

Friskt umgänge = bästa medicinen mot ätstörningar

Det här kan vara min sämsta bloggvecka någonsin.

Men om jag ska vara helt ärlig så är det väldigt svårt för mig just nu att slå på datorn och stressa fram ett inlägg inom ramen för ätstörningar.

Av den enkla anledningen att mina tankar för tillfället är någon heeeelt annanstans!

Det händer så mycket kul den här veckan och jag försöker bara glida med och njuta så mycket som möjligt.

Veckan är fullspikad med teambuilding, samtal och möten om karriärsutveckling, Grands julbord och allt fixande inför julafton på fredag.

För en gång skull tycker jag det är roligt med alla sociala aktiviteter som sker.

För första gången i mitt liv upplever jag dem inte som ”jobbiga” eller att de ”stör” mig utan istället är det enbart roligt då jag inte längre har någon stress att jag måste hinna pressa in ångestframkallande träningspass mellan varven.

De här sista veckorna har motionen verkligen legat helt i botten men å andra sidan har jag skaffat mig full pott i social kompetens. Inte dåligt alls!

… Och som jag övar och ligger i!

Försöker  verkligen delta i så mycket som möjligt, friska människor är den bästa medicinen mot ätstörningar – men det visste ni säkert redan vid det här laget?!

Att få skratta riktigt högt minst en gång om dagen tillsammans med människor som man känner sig trygg med är superviktigt.

Så det är vad jag gör den här veckan.

Skrattar, hänger ut och njuter av alla julförberedelser.

Förr har jag aldrig hunnit reflektera över att det trots allt är dagarna fram till jul som man verkligen kan och bör passa på att mysa ner sig ihop – dvs inte enbart på själva julafton.

Jag lovar att komma med mer ”vettiga” inlägg efter jul.

Så länge får ni alltså stå ut med mina högst ointressanta dagboksliknande ego noteringar.

Men kanske kan även dem fylla en funktion ibland..?

Mat, Självhjälp

Smart och charmig med riktig mat!

De senaste två månaderna har jag lyckats att leva på riktigt igen.

Det var över åtta år sedan sist.

Åtta år sedan jag fattade vad livet verkligen går ut på.

Min kropp har visserligen bytt form men det är tack vare mina större lår, armar och mage som jag faktiskt både orkar skratta, jobba hårt och umgås med vännerna igen.

Det är tack vare mina extro kilon som gör att jag vill göra det och tycker det är roligt!

Japp, så var det allså med den saken.

Det var tydligen dags nu.

Dags för upptäckten.

När ni har skrivit och frågat mig tidigare hur jag ser på det här med viktuppgången har jag tämligen enkelt ruskat det av mig.

Ärligt har jag svarat att jag faktiskt inte har kunnat se någon skillnad även om det såklart blivit många kilon extra på vågen sedan i augusti förra året. Hittills har jag enbart noterat att jag ser starkare och friskare ut. Mindre skör liksom.

Men i helgen gjorde jag den där berömda upptäckten. Ni vet, jag plockar åt mig min vanliga storlek (nästan alltid 34:a).

I provrummet kan jag bara konstatera en enda sak, det går inte längre.

Jag är ingen 34:a!

Det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker att pressa mig i byxorna – det går inte. Det är bara att inse.

24 år gammal ”ska” man inte ha storlek 34. Inte jag i alla fall. Det är inte min ”riktiga” storlek när jag äter friskt utan att vare sig räkna kalorier eller väger maten längre (ja ni hör alldeles rätt, sedan två månader har jag helt slutat upp med siffer-nisse-fasonerna!). Det går!!!

Så länge jag fortsätter använda créme fraiche i köttfärssåsen (bara för att det är gott), äter extra potatis för att bli mätt, steker pannkakor i rikligt med smör (för att slippa ÄS-strulet med att smeten bränner fast i pannan), äter nötter för att det är det godaste som finns och därtill tillåter mig själv både godis och fikar minst några gånger i veckan – ja, då måste det får lov att vara högst naturligt att kroppen ändrar form.

Den gör ju det av all kärlek jag ger till den.

Nu både ser och känner jag skillnaden.

Jag befinner mig just nu på den där beryktade gränsen. Det är här som många brukar vända om. Ger upp. Går tillbaka till anorexialand.

Jag har också gjort det. Många gånger.

Så fort jag har varit uppe och balanserat på gränsen till ett ”friskt” BMI har jag blivit skraj och inte känt mig redo för ett ”friskt” liv. Därför har jag vänt tillbaka och återigen sökt tryggheten i ätstörningen.

Skillnaden den här gången är att jag inte tänker vända tillbaka. För det känns verkligen som att jag aldrig mer kommer välja det livet igen. Jag har gjort det här valet så många gånger, men aldrig tidigare har det känts så rätt som det gör nu.

Jättemärkligt att få lov att uttrycka det så här. I samma stund som jag skriver de här orden så hugger det till någonstans långt inne.

Det är som en röst som undrar:

Får du verkligen lov att skriva det här?

Har du verkligen lov att vara så här säker?

Tänk om det visar sig att du får fel?

Skit samma.

Jag lever här och nu och det känns jävligt bra. Jag har slutat upp med att ha skallen fullt med inbillade problem som ”tänk om…”

Ja, vaddå ”tänk om…”?!

Med en titt i backspegeln, så bra som jag har mått de senaste två månaderna har jag inte mått på åtta år. I samma stund som jag började borsta ut det sista av ätstörningen ökade min livskvalitet med ungefär 100%.

Numera skrattar jag flera gånger per dag, bara en sådan sak?! Det är värt att mina överarmar har börjat ”hänga” lite. Något som jag dock tycker är lite konstigt är formen på min mage som nedanför ”revbensregionen” är en smal midja men nedanför naveln är det som en liten ”bulle” ut (inget som hänger men som putar ut). Undrar om det kan vara magmuskler därinne någonstans eller varför blir det annars sådär? Känns lite konstigt…

Herregud, det är så mycket frågor man vill ha svar på när man kommit till det här steget och börjar kunna ta på ljuset igen.

Någon som minns Kamratpostens härliga frågesida med ”Kropp & Knopp” förresten?

Känns som att det inte skulle vara så dumt att införa en sådan frågesite för ätstörda… Det finns triljoner frågor som man vill ha svar på.

Hur som helst, ville bara berätta hur det går för mig och my best-body.

Stay tuned!

Mat

Ruttna grönsaker – ett frisktecken?

Känner du igen dig?

Idag gjorde jag en närmast bisarr upptäckt. Längst in i kylskåpet hittade jag nämligen något rött som var grönprickigt och lite ludet.

En tomat. Min tomat!

En tomat som jag totalt hade glömt bort (eller tja, inte orkat bry mig om…).

För er som hängt med ett tag och känner till min bakgrund som svårt ortorektisk måste man klassa dagens upptäckt som någon slags merit.

Det har aldrig hänt förr att grönsakerna blivit gamla hemma hos mig. Det händer liksom inte.

Tvärtom har jag på riktigt undrat vad det är för fel på människor som går och handlar t ex en gurka en gång i månaden och ändå aldrig ”hinner” äta upp den innan den skrumpnar ihop och blir oätlig. Vad är det som är så svårt liksom?

Det har inte alltid varit så att jag enbart har levt på grönsaker under min sjukdomsperiod.

Dock när jag började variera min kost mer hade jag väldigt svårt att dra ner på de här jättemängderna med grönsakerna. Så helt plötsligt åt jag ”hyfsat vanlig ” mat men fortsatte likt förbannat ändå med de överdrivna frukt- och grönsaksbergen.

Det är egentligen bara sedan i början av oktober som jag nästan helt har slutat med den här enorma konsumtionen av grönsaker. Det har varit jättesvårt att minska på och länge varit mitt ”knark” skulle man kunna säga.

Ungefär varannan dag köpte jag ca 1 kg tomater och på två dagar åt jag 3 gurkor. Därtill åt jag förstås även en hel del kilon av både frukt och grönsaker som broccoli, gröna bönor, brysselkål, etc.

Men sedan jag införde standardprodukter sedan cirka två månader tillbaka som creme fraiche och gräddfil (istället för filtrerad lättyoghurt), äter riktig köttfärs (istället för quornfärs), köper kyckling (istället för quornfiléer), har helfet fetaost (istället för 3%), köper riktig gräddglas (istället för smaklös lättglas), har ost med riktig fetthalt på mackorna, äter lax regelbundet (istället för kokt torsk), högre fetthalt på filen istället för lättfil, njuter av avokado och rikligt med nötter, etc så känner jag plötsligt inte längre att jag ”måste” äta de här jättemängderna med grönsaker längre.

Jag antar att detta måste bero på att min kost är mycket mer varierad och att hjärnan ges utrymme att tänka mer fritt då den får betydligt fler alternativ att välja på än bara frukt och sallad.

Fler plus med att äta varierat är att jag sparar mycket pengar! Jag rusar inte längre till butiken ifall grönsakerna tar slut.

Man brukar säga att bulimiker lägger mycket pengar på mat men lika illa är det faktiskt för ortorektiker/anorektiker. Det är så mycket specialmat som bara måste finnas hemma… annars går världen under!

Så bara en sådan sak som att jag har kan handla allt jag behöver för veckan på Lidl känns jättelyxigt! Det har jag aldrig kunnat tidigare då de inte har så många produkter som är ”ätstörningsvänliga” om ni förstår vad jag menar?

Ätstörningen gör en onödigt fattig – oavsett om man äter för mycket eller för lite!

Någon som känner igen sig..?