Ätstörningar, Må bra tips, Personlig utveckling

MINA BÄSTA PODDAR

basta-poddar-podcasts

Lyssnar du på podcasts?

Själv gillar jag det väldigt mycket! Gillar att lära mig saker och få upp ögonen för nya härliga personligheter. En podd då och då ser till att hålla både hjärnan och kreativiteten vid liv. Jag blir ofta väldig inspirerad och full av energi efteråt. Här kommer mina bästa tips på poddar:

framgangspodden

Framgångspodden
Nordens största affärspodd. Varje vecka gästas podden av Sveriges framgångsrikaste människor. Hett tips är att lyssna på avsnitt 79. med Ex-munken Björn ”Natthiko” Lindeblad. Oerhört fint samtal om meditation, lycka, visdom, att vara vaken i fyra dygn, ångest och meningen med livet. I avsnitt 56 pratar han med Mia Törnblom – en av Sveriges idag mest eftertraktade föreläsare. De pratar om att lära sig sätta punkt, älska sig själv och lyckas med sina mål i livet. Rekommenderas!

yogiskt-podd

Yogiskt
En podd om yoga & meditation. Om du är intresserad av att Medicinsk Yoga som jag skrev om i förra inlägget rekommenderar jag att lyssna på avsnitt 8 med Göran Boll som är grundare av MediYoga. Mycket prat om stress, andning, forskning och yoga. Om du är intresserad av Yinyoga är avsnitt 12 med Magdalena Mecweld också väldigt bra att lyssna på.

prestationspodden

Prestationspodden
En podd om prestation, stress och personlig utveckling. Här blir det många samtal om verktyg som kan motverka stress både i privatlivet och i arbetslivet. I avsnitt 10 med Sara Ingvarsson som är legitimerad psykolog med inriktning på ledarskap och organisationsutveckling så pratar man bland annat om vilken stresshanteringsmetod som funka bäst – yoga eller KBT?

drivet-podcast

DRIVET podcast
En inspirations- och karriärpodcast där drivna kvinnor i olika branscher intervjuas om hur de tagit sig dit de är i dag. I avsnitt 28 intervjuar de Ulrika Holm som är grundare till Blueberry Lifestyle och talar bland annat om att driva företag kan vara allting annat än en dans på rosor. De möter även Malou von Sivers i avsnitt 29 och pratar om på vilket sätt som sårbarhet kan användas som en styrka och HUR GÖR MAN EGENTLIGEN för att hitta sin egen inre styrka? Avsnitt 23 med Isabella Löwengrip pratar de om hur man kan vända sina svagheter till styrkor – rekommenderas varmt att lyssna på!

karriarpodden

Karriärpodden
I den här podden intervjuas kvinnliga ledare som gjort spännande karriärer. Rekommenderas gör avsnitt 23 med Lottie Knutson som för många är mest känd som den kloka och tydliga kommunikationschefen på Fritidsresor som blev hjälteförklarad  av hela svenska folket i samband med flodvågskatastrofen 2004. Retorikexperten Elaine Eksvärd i avsnitt 36 säger många klokheter liksom den digitala entreprenören Alexandra Bylund i avsnitt 48 som grundade Foap som blev en världssuccé. Många spännande resor att lyssna på och säkert känner du igen dig i mångas berättelser.

yogapodd

En yogapodd (f.d Helt Organiskt)
Här är fokus på hälsa i allmänhet och yoga i synnerhet. Frågor som avhandlas är vem får kalla sig yogini? Måste man vara vegan, genomgod och lika böjlig och färgsprakande som en piprensare? Här finns bland annat ett avsnitt om ”yoga för nybörjare”, ”yogastilar” och yogapolisen med Monika Björn. In och lyssna vettja!

Isabella Löwengrip & Pingis Hadenius pratar om ekonomi och pengar och bjuder på smarta tips för dig som är ett intresse för ekonomi. De pratar om aktier på ett enkelt sätt, hur man håller en budget, höjer sin lön, olika sparformer, varför det är bra att tänka på pensionen redan idag och hur man som entreprenör lyckas starta eget företag.

Vad lyssnar du på? Tipsa gärna! 🙂

Mat, Självhjälp

Vad händer efter anorexin?

Jag fick en fråga på mailen som fick mig att tänka på inlägget som jag skrev igår: Är du så smart som du tror?

Hanna frågar:

Vad är det bästa som du hittills har upplevt efter att ha lämnat anorexin?

Först och främst tror jag att det säkert är väldigt individuellt vilka steg som man uppskattar mest i friskprocessen.

Men för mig är det utan tvekan allt som jag lyfte fram i inlägget igår, dvs att min riktiga personlighet lyser igenom igen och att jag därmed slipper känna att delar av min personlighet saknas / sover.

Mina vackraste personlighetdrag, allt det där som karaktäriserar mig, fullkomligen strålar nu för tiden. Jag inte bara ser det på personer som jag möter utan jag kan känna det själv!

Förutom ovanstående så är det förstås en himla massa andra saker men som kan vara lite knepiga att komma på så här på rak arm men som jag uppskattar vid olika tillfällen under en vecka.

Det kan vara att med glädje vara den som tar med fika och bjuder jobbet på…

Eller längta efter nästa tennislektion för att kunna få slipa ännu lite mer på servern…

Uppskatta min starka bena när de bär mig fram i trängseln på jakt efter den sista tunnelbanevagnen…

Känna att stress och människors negativa energi inte berör mig ett dugg så länge jag ser till att äta regelbundet, varierat och tillräckligt…

Vara den som tar initiativet till att träffa nya vänner och sy ihop aktiviteterna…

Läsa en bok eller se en film och efteråt faktiskt kunna komma ihåg vad jag har läst / sett för något…

Sätta upp målstolpar i livet som jag ser fram emot att få bocka av, år för år…!

Att känna mig stark, snygg och säker på mig själv när jag rör mig ensam i en lokal där jag vet att allas blickar är riktade mot mig (ja, trots att min skjorta är storlek 38:a!).

Vara tacksam att jag stark nog att fyra av en riktigt hård forhand smash.

Inte få panik när jag glömmer lunchlådan hemma utan istället låter lunchen blir ett överraskningsmoment i form av att kollegan köper med lunch till oss eller tillsammans går ut för en lunch på stan.

Detta var några exempel som jag kommer på just nu.

Trevlig kväll allihopa!

Ångest, Mat, Självhjälp

Anorexin hinner inte med längre!

Hej på er Sverige!

Äntligen börjar det ordna till sig med uppkopplingen.

Känner mig som en stor mes som upprepar detta ”problem” i varannat inlägg men man märker sannerligen hur ovan man är att vara utan internet när det plötsligt börjar gå upp emot en vecka utan att man kan koppla upp sig…

Hur som helst, en kort lägesrapport tänkte jag hinna med innan det är dags att ta en dusch och tillbringa resten av kvällen framför teven i nya lyan.

Först vill jag varna för äckligt mycket positivitet. Ni som inte fixar detta får helt enkelt blunda väldigt hårt för jag tänker inte hålla tillbaka längre.

Jag mår så oförskämt bra efter de här cirka tre veckorna som har gått sedan min nystart med framförallt maten (då träningsbiten ordnade upp sig under förra året för mig).

Den här gången verkar även maten funka, på riktigt, och inte bara någon dag här och där eller enstaka måltider.

21 dagar i sträck utan att väga maten en enda gång och utan en endaste lightprodukt (förutom läsk) i kylen.

När det blivit dags för lunchtid på jobbet har jag nästan gråtit av lycka när jag får ställa ner min lunchlåda jämte kollegornas och utan att skämmas svarar på den obligatoriska frågan:

”Vad blir det för gott idag?”

För första gången kan jag på riktigt presentera en ”riktig” lunch som gör frågeställaren själv avundsjuk på min lunch(något jag är ovan vid, förr var  varenda liten ingrediens extrem-nyttig, vägd och skärskådad in i minsta detalj + kaloriinnehållet var räknat på till pricken givetvis).

Jag trodde på allvar aldrig att tiden skulle få komma då jag utan att skämmas för en ovanligt hög nyttighetsfaktor svarar ”Hemlagat potatismos, köttbullar och lingon”.

Bara att slippa räkna och väga maten i lunchlådan och inte ha en aning om kalorinnehållet gör en sådan stor och viktig skillnad i mitt liv (får så mycket tid över på kvällen när jag kommer hem då det bara är att slänga ner resterna direkt från kvällsmiddagen, fantastiskt smidigt). Min vardag är plötsligt väldigt enkel och okomplicerad.

Har även märkt att måltiderna i sig blivit ”mindre viktiga” på så vis att vissa måltider kanske bara blir ”halvgoda” men jag äter ändå oavsett, eftersom att allt jag äter trots allt fyller en viktigt funktion någonstans i kroppen.

Den absolut största skillnaden som har skett för mig efter de här veckorna är att jag överäter extremt lite och är väldigt sällan sugen på sötsaker numera. De första veckorna är knepigast för när man väl tillåter sig äta t ex naturgodis blir det en slags ”passa-på” effekt och man har svårt att sluta äta när man väl börjar.

Men hörrni, det blir bättre och meningen är i princip att man ska överäta för med tiden förstår både du själv och din kropp att maten du överäter av inte är så speciella som du tyckte tidigare när du förbjöd dig. Men för att det ska funka och du ska komma över trösklen och lyckas äta mer ”Måttliga” mängder kan du inte svälta, kräkas, träna eller på annat kompensera för ditt höga kalorintag.

Jag säger det ofta men det är för att jag vet att det är helt sant: Så länge du kompenserar dagen efter (eller före måltiderna) är det extremt svårt att bli frisk från din ätstörning.

Du kommer att få ångest för att du överäter flera hekton choklad. änk igenom detta innan du börjar äta och förlika dig med detta. Acceptera att vägen till friskheten ser ut så här. På så vis blir ångesten mycket enklare att hantera efteråt.

Dagen efter när ångesten skriker i huvudet och bultar i bröstet har du på förhand redan bestämt att du ska äta dina 5-6 mål och de innehåller sådant du tycker är gott och inga lågkaloriprodukter.

Nöt in detta, så småningom utvecklar du en ”skit-samma” mentalitet och du vet att du kan äta vad du vill när du vill. Samtidigt blir maten mindre vikig och tar mindre plats i ditt liv.

Detta är basregler som FUNGERAR.

En annan sak är att du säkert kommer vilja passa på att äta sötsaker i början när du inleder din ”testperiod” om socker och sötsaker länge varit ett förbud för dig. Skräms inte av detta utan låt det ske.

Mitt sötsug är idag inte närheten av hur stort som det var förrut och jag tror mycket är tack vare att jag äter väldigt varierat och regelbundet.

Dock ska tilläggas att överätningar fortfarande sker men det behöver som sagt definitivt inte vara godis, för min del handlar det ofta om nötter som fortfarande är ”VAAA? Får jag verkligen lov att äta det här…?!”. Min lösning är att äta lite nötter varje dag, det är det absolut bäst har jag märkt.

Innan överätningen igår var det säkert över 5-7 dagar sedan sist jag åt nötter och då slås ”överlevnadsinsikten” autromatiskt på av gammal vana.

Hatar känslan innerligt dagen efter men återigen, så fort jag ätit några ”normala” måltider under dagen har jag glömt gårdagens ”snedsprång”.

Så jag har fortfarande situationer som jag måste ”ätträna” och fortfarande öva på men det är helt sjukt att jag inte har en enda tanke på att vilja bli ”ren” igen och köra igång på lättprodukter igen.

Tvärtom, livet har på allvar lyft rejält och det avspeglar sig på så många plan i mitt liv samtidigt just nu att jag måste gnugga mig i ögonen för att fatta att allt det här positiva är menat för mig  och att det har blivit min tur – på riktigt – äntligen!

Självhjälp

Från anorexi till ”normal”? Men hur?

Frid i sinnet. Lugn i själen. Fria tankar.

Energi. Humor. Kreativitet. Passion.

Tokstolla. Karriärista. Lillasyster. Dotter. Bästis. Dotter. Inspiratör.

Snart, snart, snart..!!!

***

Så, nu har jag snart varit igång i totalt 14 dagar med vind i ryggen.

Jag har hela tiden lyckats äta så likt ”friska människor” som möjligt. Förutom den vanliga maten har detta inkluderat även den traditionsenliga eftermiddagsfikan i form av ibland macka + milkshake/smoothie, tårta, bullar eller kakor.

För mig är detta ett enormt framsteg att se att alla måltiderna pltsligt funkar, dvs jag fikar inte längre istället för att äta lunch (vilket länge var ett mkt påfrestande äs-trick då jag blev på enormt dåligt humör/likgiltig och kunde inte få ut något mer av eftermiddag pga det…)

Att fika på eftermiddagen har länge varit oerhört jobbigt och därför har jag varit konstant rädd att falla tillbaka under de här veckorna. Dock verkar det som att den här gången så tycks mitt nuvarande normaliserat ätbetende vara här för att stanna, för alltid hoppas jag såklart.

Dvs inte ” komma och gå i perioder” som det har gjort emellanåt. Just att äta något mellan lunch och middag har varit den absolut tuffaste biten att bräcka (att överhuvudtaget äta en gurkbit var tufft då det var sjävla principen att äta som var jobbig).

Många skriver och undrar hur jag gör och tycker jag inspirerar…

Ärligt talat, jag har rätt ofta svårt att ta åt mig av berömmet då jag trots allt varit sjuk i över åtta år och vad är det för slags förebild? Ett mål med bloggen som jag har (varför jag bloggar) är för då kanske jag kan bespara många av er som ”bara” har varit sjuka i några år att riskera att behöva gå lika länge som jag innan ni hittar tillbaka till livet igen.

Tvärtom skäms jag för att jag varit ätstörd så himla länge…

Jag skyltar ogärna med att jag 30% av mitt liv har tänkt betydligt mer på mat och kalorier i min ensamhet än varit tillsammans med min familj och velat krama om pojkvännen och vännerna.

Så till alla er som skriver och undrar hur jag vågar och hur det kan gå så bra för mig, läs det här inlägget: Är du inte helt ärlig?

Det sammanfattar allt rätt bra, tycker jag.

Det är helt enkelt dags nu.

Trots allt visar statistiken att de allra flesta blir friska efter anorexin och jag antar att det är den gränsen jag håller på att passera just nu.

Jag har varken vägt maten eller räknat kalorier på snart fjorton dagar och jag känner heller inget behov av att göra det.

Både min kropp och psyke känns starkare än vad de någonsin har gjort.

Bara det faktum att jag sedan en tid tillbaka har avancerat och klättrat ett par rejäla kliv upp på karriärsstegen är kvitto nog på att jag gör helt rätt när jag väljer att äta glasstårta efter lunch tillsammans med mina kollegor.

Nu fattar jag på riktigt att det är helt rätt att äta trots att det bara var några timmar sedan sist jag åt. Man får lov att göra det, dvs äta flera gånger per dag. Och det gör heller inget att det även blir en del socker här och där.

Tvärtom blir jag mer kreativ när jag balanserar upp min kost med en del snabba kolhydrater i form av en sockerbulle t ex istället för en macka som mellanmål. Kolhydraterna i bullen är inte sämre än mackans. Varför lurar kvällstidningarna oss att tro det?!

Så länge jag äter varierat är de till och med riktigt, riktigt bra!

Trevlig helg!

Mat, Självhjälp

Ät mat för din hjärnans skull!

Det är inte fult att tycka om mat!

Hur glad och fokuserad tror ni man är när blodsockret är nere i skosulorna jämnt?

Hur effektiv är du idag?

Är dina underprestationer i arbetslivet och umgänge en konsekvens av din svält/för mycket träning..?

***

Just nu är jag inne i ett sådant jäkla bra flow!

Skulle ha rapporterat i söndags men hann tyvärr inte då.

I helgen träffade jag nämligen familjen med pojk-och flickvänner. Vet inte varför men jag var bara väldigt avslappnad och avspänd i deras  sällskap (mkt ovanligt när det gäller mig…)

Annars brukar jag alltid känna ett slags ”tvång” att jag måste krångla med allt och vara extra besvärlig bara för att det råkar vara just familjen…

Vi åt middag hemma på kvällen och för första gången på fler år åt jag även efterrätt utan att först resonera ”Ana-förnuftigt” huruvida jag var hungrig eller inte. Jag bara gjorde, flöt med och föll in i gemenskapen.

Tillsammans drack vi kaffe, åt industriprocessad daimtårta och äkta vispgrädde (det var först på söndagen som jag tänkte på att det säkert var minst två år sedan jag åt det sist).

Återigen en dag då jag ”glömmer bort” att jag egentligen har ett handikapp (Läs: ätstörning). Att jag egentligen är sjuk…

De här ögonblicken blir allt mer regelbundna och den som en gång har smakat på den här ”friskkänslan” vet vad det är för känsla som jag försöker beskriva. Jag älskar att känna mig frisk och normal, nu vet jag återigen vad jag kämpar för. Jag ska bli 100% frisk, det är så värt att få äta en vanlig middag med familjen utan en massa pyssel och krångel.

Lördagens hype och lycka har dessutom spillt över på efterföljande dagar. Jag har hållt mig till punkt och pricka enligt mina grundregler, dvs bemöt aldrig ev. ångest med svält eller tvångsträning.

Istället för att strypa kaloriintaget har jag fortsatt att utmana. Jag har t ex börjat ha farlig ost på mackan igen och mellanmålsmackorna äter jag helst med både lax och avokado (så gott och riktigt vardagslyxigt!).

I går kväll slirade jag dock rejält och åt alldeles för mycket naturgodis (ja, ni vet sådana där mängder som är jobbiga att se nerskrivna på papper + alldeles för många hekto nötter). Kändes jobbigt men inte som förr, idag vet jag ju varför det blir så. jag har en förklaring och då är det lättare att acceptera. Det var nämligen alltför lång tid sedan sist jag åt naturdgodis och som sagt för att jag ska kunna hålla mig till rimliga/lagom mängder är det bäst att jag äter lite kex, kakor, glass och bullar varje dag för då mår jag som allra bäst.

Därför fortsätter jag på samma spår idag, inte mäta, inte väga och inte räkna kalorier. Istället blir det kostcirkelns alla delar, fett & kollisar, protein och vitaminer. Rejält med pålägg, vuxenportioner som mättar och god mat, inga hälsotallrikar för då hamnar jag lätt i ätstörningens onda cirkel: äta-svälta-kompensera-äta-svälta…

Herregud, jag fattar knappt att det är jag som gör det här. Fan, mat gör en så jävla smart, det stämmer verkligen att svält framkallar tvångsmässighet och tunnelseende.

Det är ingen klyscha att mat föder framgång och gör det lättare att fatta förnuftiga beslut.

Ät, orka och vinn!!!

Självhjälp

Bli en vinnare

Äg din dag från det att du vaknar.

Tänk igenom morgondagen redan idag eller helst ännu tidigare.

Den som är mentalt förberedd, har tänkt igenom och upprättat en strategi kommer mycket längre än den som är oförberedd.

Du kan börja NU!

***

Katarina har skrivit mycket tänkvärt om de val som vi med ÄS kan göra varje dag, vid varje måltid. Efter att ha varit ätstörd länge är det lätt hänt att man glömmer bort att man faktiskt kan rycka upp sig exakt när som helst.

Det är aldrig för sent att börja kämpa, oavsett hur länge du har varit sjuk. Jag (med flera!) vittnar om detta. Dock måste du ju våga testa innan du ger upp, eller hur?

Liknande citat som det nedan kopierar jag och sparar i minnet. När jag är ute och går eller är på väg någonstans kan liknande, kloka citat som ni delar med er av dyka upp i mitt huvud titt som tätt.

Det är så viktigt att tänka framåt och positivt. Jag bryr mig inte om folk som tycker att jag överdriver optimism-grejen. Det är nämligen den som driver och utvecklar mig samt ser till att jag en dag står där och är 100% fri från ätstörningar. Utan min vilja och tro på att bli frisk hade jag aldrig kommit så här långt.

Så här skriver Katarina:

”Jag har en ätstörning. Okej.

Men jag har också valet att varje dag välja lite friskare.

I går morse vaknade jag och tänkte en ganska ovanlig tanke. Det är dock en tanke som smugit sig på oftare och oftare. Och det är en tanke som diskuterades sist mina Ätstörda vänner träffades på en filt i en park någonstans i Malmö.

Tanken lyder: Tänk om jag bara struntade i alltsammans.

Tänk om jag slänger benen över sängkanten och slutar vara ätstörd. Idag. Bara sådär.

Är det möjligt?

Och hur skulle min värld se ut? Hur känns det i magen? Vad händer i min hjärna?

Tänk om jag bara bestämde mig för att acceptera mitt liv. Min kropp. Den Katarina jag är och har blivit.

Hur hemskt skulle det vara?”

Det bästa är att tankesättet funkar. En dag kan man bara slänga över benen och bestämma sig för att sluta vara sjuk.

Ok, kanske inte 365 dagar i sträck men periodvis går det faktiskt att leva ”nästan” eller helt friskt. Sen är det ok att man halkar tillbaka och får en liten dipp (chans till andningsutrymme kallar jag det).

Men sedan efter ett tag är det bara att kasta sig upp på hästen igen och för varje gång så går det lite, lite enklare.

Som sagt, testa själv, jag kan inte säga mer än så.

Resten är upp till dig.

Det är du som ska praktisera det.

Mat

Farväl Båstad!

Dags att packa ihop och bege sig vidare…

***

I morgon styr vi kursen mot Göteborg igen. Sen väntar nya äventyr i nästa vecka och ni följer förstås med!

Sedan jag fick min lilla superdator från Toshiba är bloggproblemet löst och inte längre något hinder när jag är på resande fot. Kanon!

Hörrni, har jag sagt att vi är nästan 70 persbloglovin nu?! Vi närmare oss sakta bloggdrottningen Kenzas 33 000… 😉

Skämt o sido, jag är jätteglad. Tack alla tjejer och killar!

bloglovin

Senare idag ska jag fira vår utökning med mitt livs första första Makron (fr. Macaron).  Har aldrig ätit det förrut men jag tycker dem ser helt okej goda ut och alla pratar ju om dem, så det är klart jag också ska testa. Pistage verkar gott.

Hörs lite senare!

Ätstörningscoach

Nytt jobb!

Äntligen…!!!

Nej, nu kan jag inte hålla mig längre, måste få ur mig det som jag har gått runt så länge o hållt inne på.

Men nu är allt spikat och alla papper signade!

Jag har fått jobb och jag är såååå himla glad för det!!! Visserligen är det ”bara” en projektanställning men det gör mig ingenting för det är verkligen inom ett område som jag brinner för och då spelar ingen roll om de inte har råd att behålla mig efter det här uppdraget (det är ett litet företag/organisation).

För i så fall så har jag i alla fall fått jobba ett tag med det jag älskar mest i hela världen, internationella affärer, och det ena kan ju ibland leda till något annat… eller hur?

Jag är så otroligt glad att återigen få hänge mig åt något. Jag älskar att ha tusen saker på gång samtidigt och blir väldigt lätt rastlös om jag får för mycket ”dötid”. Missförstå mig inte nu, jag älskar att resa bort och ta det lugnt också men jag känner att jag har haft tillräckligt med semester sen i julas så nu jag jobbar gärna på ett tag.

I sådana här situationer blir jag extra glad att jag fortsätter gå upp i vikt. Jobbet är verkligen en viktig bit av mitt liv. När jag äter ordentligt kan jag utnyttja min maximala hjärnkapacitet och göra jobbet så bra som jag vet att jag kan.

När jag låter anorexin få ta över och bombadera mitt huvud med ångest är det lätt att jag glömmer bort vem jag egentligen är. Som många av er brukar understryka;

”Man är faktiskt inte en anorektiker, man är en person som har anorektiska tankar.”

Och det är ju SÅ SANT!

Min identitet sitter inte det minsta i anorexin, definivit inte! Min person har ingenting gemensamt med henne. Hon har bara tillfälligt klamrat sig fast vid mig men allt eftersom tiden går desto lösare blir hennes hårda grepp om mig. Men jag lovar er, det är inget som plötsligt bara sker en dag, även fast att man säkert gärna vill hoppas och tro på det. Inte sällan inbillar man sig att ”det löser sig nog, en dag kommer jag bli frisk…”

Jag vill på intet sätt svärta ner era framtidsplaner, men jag måste vara ärlig mot er. Det kommer inte bara lösa sig automatiskt en dag. Jag är ledsen att nehöva säga det men det är vad jag själv har gått runt och hoppats på i snart åtta år. Jag inbillade mig att tiden läker alla sår och att jag en dag skulle uppleva ätstörningen som svagare.

Sanningen är den att tiden visst läker alla sår och visst upplever jag ätstörningen som betydligt svagare än förr. Men tro inte att det är slumpen som sett till att det har blivit så eller att jag har haft ”tur” att kunna bryta mig loss.

Ååååh nej utan det är för att jag har arbetat med mina tankar och analyserat både mitt ätbeteende och ångest före dess att de ägt rum.

Ständigt peppar jag mig själv med tankar som hur kommer jag reagera om jag äter det här? Vad är det värsta som kan hända? Varför kommer jag känna mig ful, äcklig och oren sen? Vad kan jag göra för att ångesten inte ska få äta upp mig?

Jag är stolt att kunna säga att tack vare att jag har gått upp X antal kg sen i augusti så…

… har min kropp blivit snyggare och kvinnligare (jag tycker t.o.m att jag ser smalare ut nu, skumt va?!)
… orkar jag gå i trappor
… har jag fått färg i ansiktet
… har mitt hår blivit friskare
… sluddrar jag mindre
… tänker snabbare
… känner mig inte lika ”trög” längre, tvärtom riktigt jävla skarp!
… isolerar jag mig mindre
… har jag upptäckt ungefär 20 nya cafeer och restauranger (och lika många maträtter/fikabröd)
… äter jag betydligt mer varierat och är inte längre tvingad att bara äta soppa och sallad
… vågar jag se människor i ögonen igen
… har jag börjat umgås med människor som jag tycker om
… så har jag börjat att klä mig i ”damkläder” istället för att gå till barnavdelningen, lovely!
… är det roligt att baka och laga mat igen (eftersom jag faktiskt får lov att äta upp maten själv den här ången!)
… är jag inte lika känslig
… sover jag bättre
… kommer jag leverera ett grymt bra jobb!

Tja, listan kommer fyllas på efter hand… jag lovar er.

Theres is still more to come!