Personligt

Fler frågor om mig

fragor-om-mig
Vad roligt att ni verkade gilla de tidigare inläggen om mig och vad jag arbetar med.

Jag tänkte att vi fortsätter i samma spår med lite blandade frågor om mig, mina intressen, favoritmat, med mera.

Vilka var dina favoritämnen i skolan? Språk, samhällsvetenskap och teater.

Vad dricker du helst? Vatten. Till middag gärna en iskall alkoholfri öl.

Vad är din favoriträtt? Jag gillar varma grytor och särskilt den här med kyckling, spenat, kokosmjölk, sötpotatis med cashewnötter eller rostad mandel. Serveras med ris.

Vad lägger du helst pengar på? Bra och rättvis mat, resor och upplevelser.

Vilken bok rekommenderar du? The Secret. Annars Robin Sharmas böcker som Munken som sålde sin Ferrari, Ledaren utan titel och Vem gråter vid din grav?

Favoritfärg? Lila.

Vart reser du helst? USA.

Har du några syskon? Ja, 2 st storebröder.

Vilken är din favoritrestaurang? Restaurang Salt som ligger precis vid vattnet i Tylösand, Halmstad. Magiskt att sitta på deras veranda och se på när solen går ner där en sommarkväll.

Är du en känslomänniska? Absolut. Jag har inte alltid gillat den här egenskapen men idag ser jag det som en av mina största styrkor och något jag är tacksam över. När jag träffar människor idag med olika utmaningar och de berättar hur de mår så är jag mycket bättre på att kunna hjälpa dem eftersom jag har gjort en liknande resa själv. Först när du klarar av att känna och gå på djupet med dina känslor så kan du också identifiera orsaken bakom, ta itu med problemet och gå ut starkare. Det är då du utvecklas och kan gå vidare.

affirmationer-vid-atstorningar

Använder du affirmationer? Ja, varje dag. För dig som inte vet vad en affirmation är så är det helt enkelt en positiv mening som du säger, tänker eller känner – ja, ALLTING! När du säger din mening (affirmation) skickar du ut den och rätt energi till universum. Enligt attraktionslagen så all energi som skickas ut till universum kommer också tillbaka till dig, du vet bara inte när du får det tillbaka eller i vilken form. Men det kommer tillbaka och det är därför det är så viktigt att vara medveten om sina tankar och tänka positivt. Skickar du ut negativa tankar, ord eller känslor så kommer dem också tillbaka så det är bra att veta vad du skickar ut för något. The Secret är en superbra bok om attraktionslagen för dig som blir nyfiken och vill veta mer om detta.

Kan du ge ett exempel på en affirmation som du gillar? Det finns jättemånga. Det här är en favorit: Jag är ärlig mot mig själv, lyssnar på mitt hjärta och väljer kärlek.

Vad lyssnar du på för musik? Robyn och Laleh för både musiken och låttexterna. De följer sina hjärtan och det hörs i musiken tycker jag.

Din favoritfilm? Jag ser inte så mycket på film. Dock tycker jag Titanic fortfarande är helt fantastisk även fast det snart är 20 år sedan den hade premiär första gången.

Favoritprogram? Bonde söker fru är mysigt 🙂

En god vana? Varje dag är mitt mål att göra minst en god sak för någon annan utan att det är jobbrelaterat eller självklara saker som man förstås alltid bör göra som medmänniska.
Det kan t ex vara att ta sig tid att stanna och fråga om någon behöver hjälp med att hitta
rätt eller läsa kartan om hen ser lite förvirrad ut.

Vad vill du ändra på? Jag upplever att Sverige har blivit ett kallt land att leva i och gillar inte det. Det känns som att vi har slutat att ta hand om varandra och lämnar den som har det kämpigt eller är sjuk till sitt eget öde. 

Om det är något jag vill hjälpa till med så är det att förändra detta.

Det är ok att vara rädd men det får inte hindra oss från att sluta agera när vi ser att något är fel.

Det går inte att skylla på att man är rädd.

Det är inte att ta ansvar för sina handlingar eller medmänniskor.

Vi måste bli bättre på att välja kärlek, våra hjärtan och
stå för det vi tycker känns rätt. 

Personligt

Om mig

Blogg frisk ätstörningar

I förra inlägget Frisk blogg om ätstörningar berättade jag om varför jag startade bloggen och ville skriva om processen att bli frisk från en ätstörning (i mitt fall anorexia och ortorexia).

Idag svarar jag på några läsarfrågor om mig själv.

Om mig

Hur gammal är du?
30 år.

Hur ser din familj ut?
Min man och vår son som precis fyllt ett år.

Var bor du?
I Stockholm.

När började du blogga?
Min första blogg startade jag 2007 som gick ut på att testa olika produkter som företag skickade till mig. År 2008 avslutade jag den bloggen.

År 2009 startade jag Vägen från 37 kg. Sju år senare är den som ni kan se fortfarande vid liv 🙂

Frisk blogg ätstörningar
Hur börjar du helst din dag?
När jag vaknar går jag upp i lugn och ro och öppnar våra fönster för att släppa in frisk luft i lägenheten. Därefter tar jag en skön dusch för att verkligen vakna till. Sedan tänder jag ljus och fixar frukost med min man som vi sedan äter tillsammans med vår son.

Som tur är gillar alla i familjen att äta frukost länge så vi prioriterar att gå upp extra tidigt för att kunna sitta tillsammans länge, prata, äta och dricka kaffe. Det är riktig vardagslyx att kunna göra detta mitt i veckan och inte bara på helger.

Vad ser du mest fram emot just nu?
Att påbörja min vidareutbildning i höst. Längtar verkligen efter att få fylla på med mer kunskap om hjärnan, kroppen, maten och ätande. Ska bli fantastiskt roligt.

Tränar du, i så fall vad?
Jag springer ca 1-2 gånger i veckan.

Vad äter du helst till frukost?
Vardagar äter jag helst rostat surdegsbröd eller hårt bröd med något pålägg såsom kokt ägg med kaviar eller mosad avokado. Leverpastej är också en höjdare. En krämig yoghurt med skivad banan & blåbär som toppas med honung är också populärt. Till det kaffe med mycket mjölk.

Frukostbild
Vad drömmer du om?
Jag drömmer om att resa mer och att få se fler delar av världen. Jag vill också arbeta mer med personlig utveckling, både med mig själv och andra människor.

I smyg drömmer jag också om ett hus på landet eller bortom staden. Där skulle jag gärna vilja ta emot personer med ätstörningar som behöver byta miljö och sysselsätta sig på gården för att fokusera på något annat än bara sjukdomen. Detta är dock fortfarande en hemlighet som får stå mellan dig och mig 😉

Hur var din graviditet?
Även fast att jag mådde otroligt illa under nästan hela graviditeten så gillade jag verkligen att vara gravid. Det var mysigt och en fantastisk livserfarenhet rikare. Det jag inte tidigare visste om kroppen fick jag definitivt lära mig. Jag hade aldrig några problem med att kroppen ändrade form och ökade i vikt. Allting kändes bara naturligt och var fantastiskt att det funkade så bra. Jag var hela tiden otroligt ödmjuk och tacksam inför det faktum att ha blivit gravid och var om möjligt ännu snällare och tillåtande mot mig själv under graviditeten och än idag som småbarnsmamma. Superviktigt att ta hand om sig själv när man är gravid och även efteråt som nybliven mamma.

Hur gick förlossningen?
Själva förlossningen tog runt 16 timmar från första värken. Tyvärr fick smärtlindringen aldrig effekt men det var inte så mycket att göra åt det. Det gjorde förstås otroligt ont men då hjälpte det mig att tidigare ha arbetat mycket med mindfulness och mentala bilder. Då det gick det lättare att behålla lugnet och fokusera på målbilden genom att fortsätta andas för att minska smärtan. Tack vare min man – bästa supporten och coachen – så gick allting väldigt bra till slut.

Gravid efter ätstörningar
Ditt bästa vardagsknep för att tänka glada och positiva tankar?
Varje kväll skriver jag ner tre saker som varit bra med mig under dagen. Jag försöker att undvika att nämna prestationsbaserade saker och istället fokusera på mina personliga egenskaper. Exempelvis kan det vara att jag tagit mig extra tid att lyssna på någon som behöver det. Ringt och pratat med någon som jag inte hört av mig till på länge. Helt enkelt gjort ”det lilla extra” som bidrar till att känna en skön känsla inombords som t ex modig, generös, omtänksam, sympatiskt, snäll, hjälpsam eller liknande.

En annan grej som jag gör varje dag är att lyssna på minst en podcast om life coachning (livscoachning) eller mental hälsa. Jag läser även många böcker om personlig utveckling. Mina favoriter är biografier och faktaböcker.

I nästa inlägg berättar jag om mitt arbete med att utveckla digitala verktyg för att äta.

Ätstörningar, Ätstörningscoach, Frisk från ätstörningar

Frisk blogg om ätstörningar

Frisk blogg ätstörningar
Idag svarar jag på lite frågor om bloggen Vägen från 37 kg för dig som är ny läsare eller/och känner till den sedan tidigare.

Vad är Vägen från 37 kg för något?
Vägen från 37 kg är min ”frisk blogg om ätstörningar” som jag startade år 2009 då jag hade kämpat med anorexia och ortorexia i sju år.

Varför startade du bloggen?
Jag startade bloggen som en självhjälp, helt enkelt för att hjälpa mig själv för att bli frisk. Det passade mig väldigt bra att skriva ner mina tankar kring sjukdomen och svar på varför jag ville bli frisk. Det kändes väldigt bra att öppna mig i bloggen eftersom jag hade svårt att göra det mot mina vänner och människor i min omgivning.

Mina läsare var ett otroligt stort stöd och en bidragande faktor till att jag blev frisk. Jag fick både pepp och en spark i baken – precis vad jag behövde!

Varför blev temat på bloggen att bli frisk?
Av anledningarna som jag nämnde ovan. Därtill var jag trött på att de bloggar som fanns om ätstörningar oftast var väldigt negativa och/eller destruktiva. De hjälpte mig inte alls utan jag blev tvärtom mer nedslagen av att läsa dem.

Jag saknade att läsa om positiva berättelser och erfarenheter från dem som själva hade varit drabbade av ätstörningar. Framförallt var jag nyfiken på hur de hade tagit sig ur sjukdomen – HUR gör man för att bli frisk?!

När blev du frisk?
Någonstans runt 2011/2012.

Hur visste du att du var frisk?
Det visste jag inte över en natt utan friskheten var en process som kom smygandes. Jag brukar likna tillfrisknaden som en blomma som en dag plötsligt står i full blom och är jättevacker.

Med tiden märkte jag att det var jag som bestämde och rösten i mitt huvud var borta.
Jag åt vad och när jag ville. Plötsligt spelade det ingen roll längre om jag tränade eller inte – oavsett kunde jag välja att äta vilken mat jag ville och var sugen på. I samma stund hade jag även slutat använda mat som belöning eller bestraffning – jag åt inte längre t ex pizza eller choklad enbart efter träning bara för att jag ”förtjänade” det eller hade bränt mycket kalorier.

Oavsett veckodag så följde jag kroppen och åt det den ropade efter. Om det innebar en pizza mitt i veckan eller en varm soppa en lördagskväll så var det rätt så länge det var kroppen som fick bestämma.

Jag kunde känna efter vad jag var sugen på och lyssna på kroppens signaler på ett sätt som jag tidigare aldrig hade klarat av att göra.

Hur blir man frisk från en ätstörning
Hur blir man frisk från en ätstörning?
För min del började resan mot att bli frisk så fort jag själv blev medveten om att jag var sjuk. Det blev jag nästan direkt när jag påbörjade min behandling år 2002. Då hade jag precis fyllt 16 år.

Så här såg min väg till att bli frisk ut:

Gick i behandling
Jag gick i behandling i tre år tills att jag slutade där. Då var jag 19 år och hade en frisk vikt men tankarna i mitt huvud fortsatte att spöka rejält även efter behandlingen. Jag kunde absolut inte äta så fritt som jag ville och hade fortfarande ett spänt förhållande till maten. Dock hade jag lärt mig väldigt mycket om ätstörningar under min tid i behandling  och var (är) ändå väldigt tacksam för att de hade lyckats att få mig på fötter igen.

Startar blogg om att bli frisk
Åren gick och jag fortsatte leva ett ytterst ”halv-bra” och begränsat liv eftersom jag fortfarande var ätstörd. När jag fyllde 23 år var jag trött på att inte kunna leva livet fullt ut och det var därför jag startade igång bloggen med målet att bli helt frisk en dag. Detta blev starten på min egen ”hemmagjorda” behandling och visade sig bli min väg ur ätstörningen. Denna perioden brukar jag benämna som min process av tillfrisknad.

Äta normalt och regelbundet
Viktiga nycklar under tillfrisknaden (arkivet 2009-2011) var att lära mig äta regelbundet (3 st huvudmål + 3 st mellanmål) och inte utesluta någon grupp i kostcirkeln (som t ex fett och/eller kolhydrater). Jag fick träna på att äta allt och utmana mig själv med att äta sådan mat som jag var livrädd förr och trodde skulle göra så att jag gick upp vikt.

Avdramatisera enskilda livsmedel
Det var väldigt viktigt att träna på att avdramatisera enskilda livsmedel och äta dem när jag ville så att jag skulle förstå att de inte skulle göra mig tjock. Med tiden upptäckte jag att det passade mig väldigt bra att äta lite sött varje dag för det minskade mitt sötsug och jag slutade längta efter att få vräka i mig mat med mycket fett och kolhydrater.

Att man vill hetsäta och/eller överäta av vissa saker bottnar ofta i hunger och förbud. Därför hjälpte det mig mycket att få äta mig ordentligt mätt och se till så att jag fick äta någon fika eller sötsak varje dag.

Lite sött varje dag bidrar även till att jag idag har en trygg och god balans. Mitt förhållande till mat är avslappnat och det finns ingenting idag som jag inte kan äta. Det tror jag har mycket att göra med att jag under många år tränade på att avdramatisera alla livsmedel och verkligen öva på att äta allt.

Sluta träna (kompensera)
Parallellt fick jag under tillfrisknaden även upphöra helt med kompensatoriska beteenden som i mitt fall var överdriven träning (för andra kan det vara t ex kräkningar och/eller laxermedel). Det resulterade i att jag hade ett träningsförbud som varade i flera månader.

I nästa inlägg får du veta lite mer om mig, mitt jobb med ätstöd samt hur mitt liv ser ut idag.

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Dags sluta träna?

Jag ligger återigen rejält efter med att svara på mail och kommentarer. Ni får ha överseende.

Om ni vet med er att ni har mailat och inte fått något svar beror det varken på ointresse eller nonchalans. Jag hinner bara inte med.

Samma sak med förfrågningar angående uppsatser och projektarbeten. Jag skulle jättegärna lämna mina kommentarer och svara på frågor men just nu finns helt enkelt inte tiden.

Jag blir jätterörd att ni är så många som vill intervjua och få höra min historia. Jag är den första att skriva under på att det ni gör är viktigt och behövs! Dock vet jag att ni kommer långt genom att gå tillbaka i arkivet och läsa gamla inlägg, det är nästan ännu bättre än att jag upprepar mig.

En sak som jag får en del frågor om är hur man kan sluta träna och inte räkna kalorier.

Fick en kommentar som såg ut så här:

”Hej,

tycker dina inlägg är underbart peppande och jag älskar att läsa det du skriver.

Jag är själv ”träningsmissbrukare” och har nu fått i uppgift att under en månads tid helt sluta träna. Vilket jag får riktigt ont i magen av att tänka på!

Och som jag förstår det så har du också tidigare varit träningsmissbrukare.

Slutade du träna helt på direkten och hur reagerade kroppen på det?

Hur kändes det att börja träna igen, var det skrämmande osv?

Skulle vara jätte tacksam för svar!”

För att göra en lång historia kort så tränade jag dagligen flera timmar. Ofta tänkte jag att jag skulle trappa ner träningsmängden, t ex bara träna 4-5 dagar i veckan istället för 7. Men det gick aldrig.

Jag klarade helt enkelt inte av det.

De dagar jag hoppade över träningen så åt jag mindre. Tränade jag fick jag äta mer. Punkt.

Det var ett evigt kompenserande.

Jag älskade känslan av nyttig och ren efter träningen men själva träningspasset var inte kul. Jag hade noll träningsglädje och tränade av helt fel syfte. Jag ville bara bränna så många kalorier som möjligt, någon annan funktion hade inte träningspassen. Jag såg aldrig fram emot att träna utan det jag längtade efter var KÄNSLAN att veta att jag hade bränt kalorier.

Sommaren 2009 var jag så svag och sov så oroligt att jag trodde att jag skulle dö.

Orkade knappt sitta upp när jag skulle äta men hade konstigt nog krafter att fortfarande kunna träna. Jag förstod att en dag skulle något hemskt inträffa om jag inte satte ner foten NU.

Med den enda lilla egna viljan som jag hade kvar ingick jag ett avtal med mig själv (bloggen föddes).

Jag skulle bli helt träningsfri.

Jag började med en testvecka då jag inte fick träna något alls. Inte heller promenader (som är förrädiska!).

Från dag ett kände jag enbart en enorm lättnad av att slippa gå och träna.

Det var väldigt skönt för nu hade jag ju en slags”ursäkt” för att slippa träningspassen. Jag fick helt enkelt inte lov att träna och så var det med det.

Jag hade inga problem att falla in i ett helt träningsfritt liv. Samtidigt märkte jag även att betydelsen av att räkna kalorier blev ovästentlig och därmed började även äta betydligt mer fritt hur jag ville.

Detta var ett bra första steg för mig att öva på att våga släppa på kontrollen.

När veckan hade gått hade jag fått ”smaka på” och påminnas om hur ett friskt liv faktiskt var. Jag hade försökt att omge mig med människor som jag tyckte om och försökt äta så likt dem som möjligt och följa deras matrytm.

Jag gillade det jag hade upplevt även fast jag förstås var skitskraj för att förlänga min testvecka. Dock visste jag inte riktigt vad exakt jag var rädd för, men det nya som väntade på mig antar jag.

Det ”nya livet” som jag inte visste vad det skulle innebära.

Men, tänkte jag. Jag hade provat så länge på hur det var att leva under svält och träningsmani.

Det var inte roligt.

Jag hade ingen träningsglädje.

Jag mådde sämst.

Jag skrattade aldrig som jag gjorde före ätstörningarna.

Jag var inte jag.

Jag saknade mig själv något så djävulskt. Men någonstans långt inne i mig fanns det en röst som viskade att jag inte var förlorad. Inte ännu!

Jag kunde fortfarande rädda mig själv.

Återuppväcka mitt gamla jag.

Min personlighet fanns kvar men sov så länge den inte fick tillräckligt med mat och energi.

Jag förlängde mitt träningsförbud vecka för vecka.

Jag skulle ge det friska en chans.

Jag visste hur det var att leva svårt ätstörd men om det friska visste jag egentligen ingenting.

Jag var tvungen till att ge det en chans. Testa och se om det var bättre att leva frisk än att vara ätstörd.

För annars kunde jag faktiskt alltid välja det ätstörda livet igen. Längre fram efter att jag testat på att ha ett friskt BMI och sunda träningsvanor under en längre period. Den möjligheten skulle alltid finnas kvar. Det kunde ingen ta ifrån mig. Valet var helt och hållet mitt.

De tankarna har jag fortfarande med mig i bakhuvudet. Om jag ska vara ärlig så tror jag också att det är dem som har gjort att jag vågat klättra så långt upp på friskstegen som jag har gjort.

För jag kan alltid vända om.

Möjligheten att bli ätstörd och träningsmissbrukare igen kommer alltid att finnas där ifall jag inte skulle trivas med det nya.

Men jag ser inte längre någon anledning till att välja ett sjukt liv igen.

Det friska är alltför bra. För roligt för att gå miste om. För många härliga personligheter som jag aldrig skulle få lära känna!

När jag slutade träna var jag övertygad om att jag ALDRIG skulle vilja träna igen (Minns du även detta, M?) 😉

Jag var övertygad om att alla som tränade LJÖG och att alla bara gillade själva nyttighetskänslan efteråt. Ingen njöt på riktigt av tiden under själva träningspasset. De som sa något annat var lögnare.

Men jag hade uppenbarligen helt fel.

I april 2010 fick jag plötsligt ett infall att jag ville ut i joggingspåret. Av ingen anledning alls.

Det var den första riktiga vårdagen. Ni vet när fåglarna kvittrar och man märker att det är för varmt att gå med jackan på.

Jag kommer aldrig glömma den här dagen.

Jag var så lycklig.

Jag hade aldrig sprungit varken så kort eller så långsamt i hela mitt liv. Jag hade dessutom gått över hälften av all den tid som jag hade varit ute i spåret.

Ändå blev jag så glad när jag märkte att min kropp bar mig. Att den samarbetade med mig.

Mina älskade ben som här och där tog tjolahoppsansteg och små skutt till Robyns nya Body Talk Part 1 (som någon redan hade läckt i förväg på nätet).

Jag kände mig som född på nytt. Det var så roligt att få vara ute en stund och känna att kroppen fick arbeta med den nya kroppsuppssättningen som jag hade utvecklat nästan sju-åtta månader efter mitt träningsförbud.

Hade noll kondition och inte mer än kroppens grundäggande muskler som den hade byggt upp själv med hjälp av mat.

En viktig faktor för att det kunde kännas så bra första gången tror jag beror mycket på att jag inte hade någon klocka med mig + att jag sprang i en helt ny (och vacker!) miljö utmed kusten. Det fanns ingenting att prestera, inga krav.

Det är den känslan jag har med mig i min träning än idag. Jag kommer aldrig träna mer än några gånger i veckan. Tränar jag mer än 2-3 gånger tycker jag inte det är kul har jag märkt. T ex går jag aldrig till gymmet eller ger mig ut i spåret bara för att det är ”onsdag”. Sådana rutiner tycker jag inte om. Kroppen måste få bestämma.

För mig har det varit en vinst att äntligen lära mig upptäcka min egen gräns för när jag njuter och inte njuter av träningen.

Som jag brukar säga:

Det är spännande att möta sitt jag i en ny och friskare version.

många plan.

Hoppas du blev något klokare av det här, ta hand om dig!

Mat, Självhjälp

Vad händer efter anorexin?

Jag fick en fråga på mailen som fick mig att tänka på inlägget som jag skrev igår: Är du så smart som du tror?

Hanna frågar:

Vad är det bästa som du hittills har upplevt efter att ha lämnat anorexin?

Först och främst tror jag att det säkert är väldigt individuellt vilka steg som man uppskattar mest i friskprocessen.

Men för mig är det utan tvekan allt som jag lyfte fram i inlägget igår, dvs att min riktiga personlighet lyser igenom igen och att jag därmed slipper känna att delar av min personlighet saknas / sover.

Mina vackraste personlighetdrag, allt det där som karaktäriserar mig, fullkomligen strålar nu för tiden. Jag inte bara ser det på personer som jag möter utan jag kan känna det själv!

Förutom ovanstående så är det förstås en himla massa andra saker men som kan vara lite knepiga att komma på så här på rak arm men som jag uppskattar vid olika tillfällen under en vecka.

Det kan vara att med glädje vara den som tar med fika och bjuder jobbet på…

Eller längta efter nästa tennislektion för att kunna få slipa ännu lite mer på servern…

Uppskatta min starka bena när de bär mig fram i trängseln på jakt efter den sista tunnelbanevagnen…

Känna att stress och människors negativa energi inte berör mig ett dugg så länge jag ser till att äta regelbundet, varierat och tillräckligt…

Vara den som tar initiativet till att träffa nya vänner och sy ihop aktiviteterna…

Läsa en bok eller se en film och efteråt faktiskt kunna komma ihåg vad jag har läst / sett för något…

Sätta upp målstolpar i livet som jag ser fram emot att få bocka av, år för år…!

Att känna mig stark, snygg och säker på mig själv när jag rör mig ensam i en lokal där jag vet att allas blickar är riktade mot mig (ja, trots att min skjorta är storlek 38:a!).

Vara tacksam att jag stark nog att fyra av en riktigt hård forhand smash.

Inte få panik när jag glömmer lunchlådan hemma utan istället låter lunchen blir ett överraskningsmoment i form av att kollegan köper med lunch till oss eller tillsammans går ut för en lunch på stan.

Detta var några exempel som jag kommer på just nu.

Trevlig kväll allihopa!

Mat, Självhjälp

Vägen från 37 kg – tre frågor!

 

Jag försöker att komma ikapp lite när det gäller att svara på era kommentarer.

Nedan följer tre snabba frågor om mig och Vägen från 37 kg.

Eftersom jag inte vågat ”gå på rätt väg” från det välkända vägskälet, som du pratade om i ditt förra inlägg, skulle jag vilja veta vad du tror om att skaffa en blogg för att känna sig mer öppen med sina problem, har det hämmat ditt tillfrisknande nånsin – jag syftar på att man kan gå tillbaka och läsa sådant man skrev när man var inne i svält / ”anorexialand” ? Har du fått sålla bort många elaka / ovidkommande / pro ana kommentarer?

De ”elaka” kommentarerna är mycket lätträknade. Jag censurerar i princip aldrig något. Enda gångerna som jag tvingas att sålla i kommentatorsfältet är när någon person / företag vill göra reklam för produkter eller sajter som jag själv inte gillar och som jag vill undvika att andra exponeras för. Sedan när det gäller att läsa tillbaka i bloggen så ska jag vara ärlig att säga att jag knappt har gjor dett alls. Men det är inte för att jag tror att det skulle hämma min utveckling utan snarare pga tidsbrist. Tror tvärtom att jag skulle bli ännu mer pepp när jag inser hur mycket jag har utvecklats det senaste året.

När har det varit som allra jobbigast att kämpa?

Mina starkaste minnen är framförallt  från två perioder då jag var väldigt ledsen (nära depression). Det var den tiden då maten hade börjat fungera rätt okej men den sociala biten var forfarande helt död. Jag hade verkligen ingen i mitt liv och det enda jag gjorde var att äta och sova. Jag hade uppnått en sådan vikt att min känslor hade börjat vakna till liv igen och min likgiltlighet försvunnit. Det var ett slag i ansiktet när jag vaknade upp och en dag plötsligt inte ville vara ensam längre. Men en dag upptäckte jag plötsligt att jag hade verkligen ingen i mitt liv, förutom mamma och pappa. Det kändes både genant och förnedrande förstås. Känslan av total meningslöshet är inget som jag önskar någon. Jag blir fortfarande tårögd när jag läser de här gamla inläggen. Ni var så fina mot mig och många peppade med att det skulle fixa sig. Och ni hade ju helt rätt! Sakta, sakta börjar jag idag att bygga upp ett litet nätverk igen. Det är fantastiskt att se att även fast man verkligen befinner sig på den absoluta botten med ätstörningar och avsaknad av vänner så är hoppet aldrig ute. Allting går att ordna tillrätta igen. Så till alla er som tycker det känns riktigt hopplöst och livet känns omöjligt – ge aldrig upp! Det är aldrig för sent att lära sig börja leva igen.

Inläggen:

Du skriver bra och viktigt. Men det är tråkigt att du ofta hänger ut vegetarisk kost som något negativt. Som när du nu framställer quornfärs som ett sjukligt alternativ till köttfärs. Jag har alltid sett vegetarisk mat som, ja just precis – MAT. Jag har aldrig tänkt i banorna att det skulle vara ”nyttigare” (vad som nu är nyttigt). Quornfärs är inget lightalternativ, det är ett vegetariskt alternativ.

När jag skriver inläggen utgår jag alltid ifrån mitt eget perspektiv. Jag var egentligen aldrig någon ”riktig” vegetarian utan blev det av helt fel anledning. Jag åt quornfärs då jag tyckte det var en smart lösning att spara in på kalorier. Jag vet även att det är många som har liknande tankar och därför tyckte jag quornfärs var ett bra exempel på mat som man kan öva på att byta ut mot en standardprodukt som riktig köttfärs. Kan även tipsa om att efter att ha ätit kött regelbundet en tid så drabbas jag idag väldigt sällan av ”plötsliga” och överraskande sug. När jag åt mycket vegetariskt fick jag ofta ”cravings” och särskilt efter snabba kolhydrater i form av sötsaker och liknande. Jag tycker i grunden att kött är lite läskigt att laga till och djuruppfödningen är hemsk på många håll. Dock går det inte att komma ifrån att jag mår 100 resor bättre idag när jag äter kött dagligen och ca fisk 1-2 gånger i veckan.  Det är svårare än vad man tror att det är att få i sig av allt som kroppen behöver. Min kropp behöver i alla fall både vegetariska och animaliska protein, den känner skillnaden och blir glad när den får båda delarna! 😉

Mat, Självhjälp, Träning

Vägra vara matstörd!

Efter lååång tid har jag valt det spår som jag vet är rätt för mig.

Vilket spår vandrar du på?

Wow, vilken härlig respons på gårdagens inlägg ”Smart och charmig med riktig mat”.

Tack snälla för att ni alltid tycks stå redo i kulisserna, alltid redo att rycka in, lyfta upp och peppa mig med en massa positiva ord!

Tack för att ni är ni och alltid på G när det verkligen gäller!

Ja, helt enkelt ett enda stort tack för att jag har förmånen att få ha världens bästa och mest omtänksamma läsare. Ert stöd betyder så mycket, ni anar inte.

Många skriver och frågar:

”Men hur gör du? Har du några bra tips..?”

Det finns inte bara en enda sak som man kan göra utan allting hänger ihop.Läs bloggen från dag 1 så kommer ni nog upptäcka den ”röda tråden”… Då får ni ta del av både upp- och nedgångar som jag har haft på vägen.

Jag fick en fråga om det verkligen är nödvändigt att helt sluta träna?

Räcker det inte att bara dra ner på träningsmängden?!

Jag kan bara utgå från mig själv och i mitt fall räckte det inte att bara minska på träningen.

Så länge jag fortsatte träna hade jag  väldigt svårt att välja annan mat än ”nyttig” och ”fettsnål” – det kom på köpet. För att förtydliga, visst vill man ofta är nyttigt när man har tränat? Ofta för att behålla känslan av att vara nyttig och av den anledningen försvårade träningen även maten.

En paus på nio månader var helt perfekt för att jag skulle få lugn och ro och sakta börja upptäcka om jag verkligen gillade att träna eller om det bara var för att bränna kalorier?

Efter nio månader gav jag mig ut på min allra första joggingtur. Och jag har älskat det sedan dess!

På ett gym däremot har jag inte varit mer än testat på Body Balance några gånger. Spinning och liknande har jag helt undvikit, där snackar vi ren kaloriförbränning från min sida.

Nej, istället har jag funnit löpningen. För en gångs skull vågar jag dessutom säga till folk att ”jag är löpare” om någon frågar ifall jag tränar något. Istället för att ljuga och skämmas för min träning som jag alltid gjorde som träningsmissbrukare är jag idag helt öppen med min träning och det är så skönt att inte bhöva ljuga längre. Detta är möjligt tack vare att jag inte är manisk längre, vilket jag aldrig trodde var möjligt om du hade frågat mig för ett år sedan.

Då var jag helt övertygad om att jag aldrig skulle träna mer i hela mitt liv, jag avskydde det något så oerhört!

Cirka 1-2 gånger / vecka springer jag idag och då njuter jag verkligen av själva löppasset – dvs inte enbart av själva känslan efteråt!

Sjävla tiden som jag springer är minst lika viktig, det är inget som jag bara vill ”få överstökat” så snabbt som möjligt.

Jag hade aldrig kommit till den här insikten och lusten efter träning om jag inte testade att förbli helt träningfri först.

När jag väl slutade träna vågade jag samtidigt i större utsträckning börja ”smutsa ner” min kropp med annan mat än bara grönsaker. Plötsligt var nyttighetskänslan inte så jävla viktig längre. Om jag ändå inte fick träna spelade det liksom ingen roll längre…

Mitt bästa tips för någon som verkligen vill bli helt ren i skallen från ätstörningarna är att bara skita i allt.

Bestäm dig.

Sätt upp ett förbud att du inte får köpa hem t ex lightprodukter längre. Om du inte kan köpa annan köttfärs än quornfärs får du inte köpa någon alls exempelvis. Det är standardprodukter eller inget alls som gäller. Var konsekvent!

Fundera på vad du själv gillar för smaker? Själv har jag upptäckt tjusningen med såser, guckor och röror. Är t ex helt galen i creme fraiche, gräddfil, tzatsiki, etc.  Äter det till nästan allt som jag lagar… Maten blir verkligen så mycket godare.

Och som alltid, det är tuffast innan du har testat.

Men sedan när du väl fått upp farten är det nästan lite otäckt hur snabbt man glömmer bort sina gamla ätstörda rutiner.

Man behöver byta spår och det är faktiskt enklare än man kan tro. När man väl har valt spår är det enkelt att fortsätta men det är innan man tagit beslutet som det är så jävla jobbigt.

Men får jag bara ge ett enda råd så skulle det definitivt vara:

SKIPPA TRÄNINGEN HELT.

I FLERA MÅNADER!!!

Mat, Självhjälp

Smart och charmig med riktig mat!

De senaste två månaderna har jag lyckats att leva på riktigt igen.

Det var över åtta år sedan sist.

Åtta år sedan jag fattade vad livet verkligen går ut på.

Min kropp har visserligen bytt form men det är tack vare mina större lår, armar och mage som jag faktiskt både orkar skratta, jobba hårt och umgås med vännerna igen.

Det är tack vare mina extro kilon som gör att jag vill göra det och tycker det är roligt!

Japp, så var det allså med den saken.

Det var tydligen dags nu.

Dags för upptäckten.

När ni har skrivit och frågat mig tidigare hur jag ser på det här med viktuppgången har jag tämligen enkelt ruskat det av mig.

Ärligt har jag svarat att jag faktiskt inte har kunnat se någon skillnad även om det såklart blivit många kilon extra på vågen sedan i augusti förra året. Hittills har jag enbart noterat att jag ser starkare och friskare ut. Mindre skör liksom.

Men i helgen gjorde jag den där berömda upptäckten. Ni vet, jag plockar åt mig min vanliga storlek (nästan alltid 34:a).

I provrummet kan jag bara konstatera en enda sak, det går inte längre.

Jag är ingen 34:a!

Det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker att pressa mig i byxorna – det går inte. Det är bara att inse.

24 år gammal ”ska” man inte ha storlek 34. Inte jag i alla fall. Det är inte min ”riktiga” storlek när jag äter friskt utan att vare sig räkna kalorier eller väger maten längre (ja ni hör alldeles rätt, sedan två månader har jag helt slutat upp med siffer-nisse-fasonerna!). Det går!!!

Så länge jag fortsätter använda créme fraiche i köttfärssåsen (bara för att det är gott), äter extra potatis för att bli mätt, steker pannkakor i rikligt med smör (för att slippa ÄS-strulet med att smeten bränner fast i pannan), äter nötter för att det är det godaste som finns och därtill tillåter mig själv både godis och fikar minst några gånger i veckan – ja, då måste det får lov att vara högst naturligt att kroppen ändrar form.

Den gör ju det av all kärlek jag ger till den.

Nu både ser och känner jag skillnaden.

Jag befinner mig just nu på den där beryktade gränsen. Det är här som många brukar vända om. Ger upp. Går tillbaka till anorexialand.

Jag har också gjort det. Många gånger.

Så fort jag har varit uppe och balanserat på gränsen till ett ”friskt” BMI har jag blivit skraj och inte känt mig redo för ett ”friskt” liv. Därför har jag vänt tillbaka och återigen sökt tryggheten i ätstörningen.

Skillnaden den här gången är att jag inte tänker vända tillbaka. För det känns verkligen som att jag aldrig mer kommer välja det livet igen. Jag har gjort det här valet så många gånger, men aldrig tidigare har det känts så rätt som det gör nu.

Jättemärkligt att få lov att uttrycka det så här. I samma stund som jag skriver de här orden så hugger det till någonstans långt inne.

Det är som en röst som undrar:

Får du verkligen lov att skriva det här?

Har du verkligen lov att vara så här säker?

Tänk om det visar sig att du får fel?

Skit samma.

Jag lever här och nu och det känns jävligt bra. Jag har slutat upp med att ha skallen fullt med inbillade problem som ”tänk om…”

Ja, vaddå ”tänk om…”?!

Med en titt i backspegeln, så bra som jag har mått de senaste två månaderna har jag inte mått på åtta år. I samma stund som jag började borsta ut det sista av ätstörningen ökade min livskvalitet med ungefär 100%.

Numera skrattar jag flera gånger per dag, bara en sådan sak?! Det är värt att mina överarmar har börjat ”hänga” lite. Något som jag dock tycker är lite konstigt är formen på min mage som nedanför ”revbensregionen” är en smal midja men nedanför naveln är det som en liten ”bulle” ut (inget som hänger men som putar ut). Undrar om det kan vara magmuskler därinne någonstans eller varför blir det annars sådär? Känns lite konstigt…

Herregud, det är så mycket frågor man vill ha svar på när man kommit till det här steget och börjar kunna ta på ljuset igen.

Någon som minns Kamratpostens härliga frågesida med ”Kropp & Knopp” förresten?

Känns som att det inte skulle vara så dumt att införa en sådan frågesite för ätstörda… Det finns triljoner frågor som man vill ha svar på.

Hur som helst, ville bara berätta hur det går för mig och my best-body.

Stay tuned!

Ångest, Mat, Självhjälp

En dag som ätstörd?

Med en ätstörning lever man i sin egen bubbla…

Minst sagt.

***

Som rubriken lyder.

Fick följande fråga om hur det är att leva med en ätstörning.

Hur påverkas man rent praktiskt?

”Hej!

Jag skulle vilja veta hur det påverkar en i yrkes å vardagslivet att ha ätstörningar.

skriver om det i skolarbete plus att jag behöver veta.

sen vill jag gärna prata med dig om hur jag kan hjälpa min kompis.

kram!”

Eftersom människan inte fungerar optimalt och inte kan utnyttja sin fulla kapacitet när äter för lite av något (ja, vi behöver faktiskt äta både kolhydrater OCH fett, gå inte på dieterna!!!) så är det ingen underdrift att säga att ÄS påverkar en hela tiden, i allt man gör.

Men för att ge ett tydligt exempel:

Jag var t ex tvungen att säga upp mig från ett tidigare jobb en gång för att jag inte orkade med det. Alltså det var inte fysiskt jobbigt men mitt psyke orkade helt enkelt inte med det.

Men med en titt i backspegeln inser jag idag att om jag på den tiden bara hade valt att börja dagen med en frukost istället för att vänta ända fram till lunch tills dess att jag ”vågade” äta mitt första mål så hade jag förmodligen aldrig sagt upp mig.

Att gå en hel förmiddag utan mat gör att man blir väldigt likgiltig, blir svårt att ha ett glatt humör och fast att man försöker tänka på annat än mat så går det inte att komma ifrån hjärnans signaler och tankar på när ska det bli dags att äta egentligen?

Detta är vår överlevnadsinstinkt och går inte att lura även fast att man som ätstörd försöker så gott det går…

Jag lurade mig själv med att tänka att det var jobbet det var fel på, människorna omkring mig var inte roliga, etc. Att de var skälen till varför jag inte var nöjd. Om jag bara fick ett roligare jobb skulle allt bli så mycket bättre –  OBS, ÄTSTÖRD TANKEFÄLLA!!!

Sedan jag började äta frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål har detta ändrats helt. Jag har insett att gräset inte är grönare på andra sidan staketet. Mitt eget gräs blir nämligen så grönt som jag själv ser till att vattna det!

När du äter regelbundet och varierat uppkommer ett inre lugn i kroppen som gör att du inte längre tänker på mat 90% av ditt vakna dygn. Det är nog den största vinsten med att äta regelbundet om du frågar mig.

Svårast för mig var att lära mig äta frukost igen.

Förutom att ha besegrat mitt träningsmissbruk så är frukosten den allra största vinsten i min friskutvecklingen. Det var nämligen den allra sista pusselbiten för att min matdag skulle bli så regelbunden som möjligt. Alla andra måltider fanns redan på plats men frukosten kunde jag bara inte med… Jag tyckte den var väldigt jobbigt!

Därför fick jag särskilt mycket ångest när jag läste Mattillåtet där Gisela verkligen betonar betydelsen av att börja dagen med frukost.

Jag visste ju innerst inne att hon säkert hade rätt i allt hon skrev, det fanns verkligen tusen fördelar att få börja dagen med mat i magen.

Så hur gjorde jag då?

Hm, med risk för att det blir ett himla liv nu men jag tar risken ifall mitt tips kan hjälpa någon annan frukostvägrare.

Mitt största problem var att jag inte kunde tillåta mig lyxen att äta något alls på morgonen, inte ens ett glas vatten.

Så när jag fick rådet (tror det var Mattilåtet också?) att bara vänja mig vid själva vanan att jag varje morgon äta något pyttelite och sedan öka på stegvis så gjorde jag det – men det dröjde ett tag innan jag vågad (fick läsa avsnittet regelbundet ätande många gånger).

Men senare så började jag iaf. att ”frukostöva” på en tomat som jag saltade och åt (jag vet, superlite men snälla skjut mig inte för det!).

Jättekonstig känsla i början att börja dagen med att mat men också tryggt på något vis. Därefter tog det inte lång tid tills dess att jag vågade börja äta riktiga frukostar.

Steget var plötsligt inte så långt när jag väl hade börjat med vanan att bara äta något lite, även om en tomat såklart var extremt klent som frukost så hjälpte det mig till att våga. Steget att börja med riktig frukost direkt kändes helt omöjligt och därför struntade jag länge i att ens försöka. Tomaten blev till sist min räddning.

Sedan cirka två månader har jag fått in det här regelbundna ätmönstret och jag vet att det är anedningen till att jag mår så bra som jag har gjort på sistone.

Det är alltså inte för att jag råkar ha världens bästa jobb eller kollegor (även fast att jag faktiskt tycker det, men anledningen till att jag upplever det så är för att jag har helt andra ögon på mig idag när jag äter regelbundet!).

Med mat i magen blir väldigt många saker som kanske egentligen inte är jätteroliga faktiskt helt ok ändå. Detta tack vare att man plötsligt har extra energi över, kan skoja med kollegorna, se det roliga i saker och ting, orka småprata, tar inte sig själv på så blodigt allvar, slappnar av, etc.

Hoppas du fick en bättre uppfattning om hur livet med en ätstörning kan te sig.

Kramar,

Anna

Mat, Självhjälp

Föreläsningar framöver?

Dagens frågor handlar om att ha celiaki som ätstörd samt om jag kommer göra föreläsningar framöver?

”Hej Anna!

Jag har följt din blogg ett tag och läst igenom många av dina inlägg! Inledningsvis vill jag säga att jag tycker att bloggen är jättebra med många värdefulla tips och idéer.

Jag har själv haft anorexi, men är idag nästan frisk och äter varierat och utan ångest – för det mesta. (Fast har en del problem med överätning kvällstid).

Jag har en fråga till dig som jag har funderat mycket över:

Jag är glutenintolerant, dvs har celiaki. Tidigare tyckte jag inte att det var ett så jättestort problem då jag gärna hoppade över om fika bjöds eller tog en sallad till lunch eller middag.

Nu när jag tvärtom försöker äta varierat och enligt tallriksmodellen har jag insett hur begränsad jag är i många situationer.

På caféer är det särskilt svårt att hitta mat som är glutenfri och samtidigt innehåller någon kolhydratkälla. Idag skulle vi äta nachotallrik, men det visade sig att caféet hade nachochips som var förkryddade, med en krydda innehållandes vetemjöl.

Restauranger är ofta bättre, men både jag och min pojkvän är studenter så ekonomin är ju lite begränsad.

Har du några tips på hur man kan hantera sådana situationer?

När jag var som sjukast brukade jag alltid plocka med mig eget, men idag känns det så tråkigt att ha med sin medhavda macka eller dylikt. Jag vill inte göra mig till ett offer, men det är så tråkigt att vara så begränsad i sina valmöjligheter särskilt nu när äs inte begränsar mig på samma sätt.

Fika på café kan också vara svårt, då jag måste ha kollat upp i förväg vart vi ska gå eller dylikt, ifall jag också vill kunna äta något.

Värt att tillägga är att min celiaki upptäcktes efter det att jag hade blivit sjuk så jag har ingen tidigare erfarenhet från att vara ”frisk”, matglad och glutenintolerant!

Tacksam för svar!

Tack för en bra blogg!

Skall du hålla någon föreläsning någon gång, vore intressant att höra?

Lycka till med bloggen och livet utan äs!”

Jag har faktiskt inget bra svar alls då jag helt enkelt aldrig haft någon anledning att behöva tänka på om saker innehåller gluten eller inte.

En dum fråga kanske men är du jättekänslig (tänker på exemplet med nachochipsen) eller kan det vara ÄS som får dig att ”må dåligt” efter att du ätit något med gluten i?

Det enda råd jag vågar ge är att det låter som att du skulle behöva överlägga med en dietist på ett sjukhus, ätstörningklinik eller liknande. Jag saknar tyvärr tillräckligt med kunskap om celiaki för att kunna rekommendera ”säker mat” som du kan äta.

Som svar på din sista fråga:

Om jag ska hålla någon föreläsning framöver?

Lite enklare att svara på. 🙂

En bra fråga dessutom, för det är inte helt omöjligt att det faktiskt blir så!

Fler och fler börjar få upp ögonen för ”genvägar” som man kan använda sig av i behandlingen mot ÄS, vilket jag tycker är jättebra.

Vården för ÄS är på många håll riktigt bra men det finns fortfarande många saker som man kan göra för att se  till att patienten får rätt stöd och verktyg i sin friskutveckling.

Apropå detta har jag fått en del kommentarer på sistone att många av er är osäkra på hur ni ska kontakta mig?

Ni kan maila till vagenfran37kg@spray.se (adressen finns i högra spalten men jag är medveten om att den syns dåligt, ska se till att uppdatera  bloggens layout).

Och när vi inne på ämnet föreläsningar, vad skulle du tycka var intressant att lyssna på?

Teman kan t ex vara ”Om Anna och Vägen från 37 kg”, ”Självhjälp”, ”Att förebygga ätstörningar”, ”Eftervården för ätstörningar” eller liknande.

Tacksam att få höra era synpunkter.