Anorexia, Ätcoach, Ätstörningar, Ångest, Öppna upp, Frisk från ätstörningar, Kostrådgivning, Personligt, Självhjälp

Vad finns i ditt bagage?

Vad finns i ditt bagage

Idag bloggar jag från vår uteplats med mina nakna fötter djupt nerborrade i det – lite för höga – vildväxta gräset (”någon” borde kanske se till att klippa det snart…) 😉

Har precis avslutat en del admin och gått igenom listan över alla namn från er som önskar kontakt och stöd kring maten i höst. Ni är många som anmält ert intresse och jag kommer kontakta er i turordning beroende på när ni anmälde er. Om du vill stå på listan och få alla detaljer kring priser, upplägg, etc så går det bra att maila mig här.

Kostrådgivning och Holistisk Coachning

Min inriktning är som bekant kostrådgivning som jag kombinerar med inslag av holistisk coachning. Det innebär att jag inte enbart fokuserar på maten. För att kunna må så bra som möjligt krävs även fler byggstenar! I vissa fall tittar vi därför även på hur livshjulet ser ut när vi delar upp det i olika tårtbitar såsom relationer, karriär, fysisk och psykisk hälsa, personlig utveckling, m.m.

Det är helheten och balansen i vårt livshjul som är viktig då den utgör grunden för att vi ska må bra – alltså inte bara maten i sig.

Maslows behovstrappa

Ibland kan det dock vara knepigt att veta var man ska börja och för vissa kan det då vara nödvändigt att först och främst få hjälp med att hitta balansen kring maten för att sedan kunna orka ta tag i de andra bitarna. Enligt Maslows behovstrappa prioriterar vi människor först och främst våra grundläggande behov såsom mat, luft, sömn, värme, vatten, sex, etc.

Så länge de här fysiologiska behoven inte är tillfredsställda så kontrollerar de våra tankar och beteenden eftersom vi är inställda på överlevnad – vilket förstås gör det svårt att fokusera på andra saker som t ex att skapa nära relationer, göra karriär, etc

Om man ska tro teorin är det kanske inte så konstigt att andra saker inte (kan?) prioriteras lika mycket eftersom all ens uppmärksamhet är inriktad på mat – mycket vanligt vid ätproblematik. Räck upp en hand om du känner igen dig!

Svårt att fokusera

GRÅZON INNAN ÄTSTÖRNINGAR

Av ovanstående anledningar jobbar jag väldigt individuellt med varje klient och inte sällan hänvisar jag även vidare till närmaste vårdcentral och/eller ätstörningsenhet om jag upptäcker att någon behöver mer stöd än jag kan erbjuda.

Jag är alls ingen psykolog och skulle aldrig ta mig an någon som är i tydligt behov av professionell hjälp. Ibland kan dock mitt stöd komplettera en klinisk behandling men det kan förstås skilja sig från fall till fall.

Gråzonen innan man har en ätstörning som står i full blom är STOR och för de flesta går det aldrig riktigt så långt att man får en ätstörning med diagnos. Dock finns det ju väldigt många steg innan man får en diagnos  – s.k ”ätproblematik” eller ”ätkrångel” som kan visa sig på olika sätt och är ofta vikt- och utseenderelaterat.

Gråenen kan verka oskyldigt till att börja med men är ofta inkörsporten för att kunna leda vidare till en diagnostiserad ätstörning såsom anorexibulimi + m.fl.

ÖPPNA UPP OCH LINDRA DIN SMÄRTA

Vill avsluta med att jag är så enormt tacksam och fylls av värme varje gång som ni skickar mail till mig. Ni visar ett helt otroligt förtroende när ni skriver och ber mig om råd. Varje dag tänker jag på hur modiga ni är som vågar öppna upp och dela med er av er resa. Det är beundransvärt och ni ska vara riktigt stolta över er själva över att ni vågar be om hjälp. Det vågade aldrig jag!

Istället höll jag tyst och kämpade på… Åren gick och smärtan i bröstet blev till slut för stor för att jag skulle orka bära den. Med tiden fann jag att stenen i bröstet blev lite lättare så fort jag vågade öppna upp och berätta om mina ätstörningar för människor som jag hade förtroende för.

Men trots att jag vid det här laget har fått berätta min story väldigt många gånger – för väldigt många människor – blir jag än idag fortfarande emotionell och får svårt att prata om en del detaljer kring sjukdomen om jag inte befinner mig i ett sammanhang där jag känner mig helt trygg.

Att öppna upp

En av de egenskaper som jag uppskattar mest hos människor är att kunna uttrycka emotionell empati och visa medkänsla för andra. Efter alla åren med anorexia har jag idag blivit ganska duktig på att känna av i vilket sammanhang som jag befinner mig och om min ”story” är värd att dela med mig av.

Ibland har jag haft bekanta i flera år som inte vetat om mitt bagage och blivit väldig förvånade när jag en dag berättat om det. Alla är inte redo för att få höra allt och kommer heller aldrig att bli det. Inget fel med det. Men tidigt fick jag lära mig att inte berätta allt för alla. Jag förlorande tyvärr en del vänner när jag blev sjuk som 16-åring  pga några föräldrar trodde sjukdomen skulle smitta och påverka deras egna döttrar…

Fruktansvärt såklart men lesson learned!

Om inte mottagaren är benägen att hantera informationen så är det bäst att inte säga något alls. Det kommer bara att såra en om människor inte tar emot ens historia på det sätt som man hoppas på! Alla är inte redo att hjälpa och det är heller inte en skyldighet även fast det ofta borde vara en självklarhet.

Missförstå mig inte nu – jag är verkligen FÖR att dela med sig och öppna upp men se till att göra detta för personer som du litar på och som du vet kommer gå vid din sida i både med- och motvind. Öppnar du upp måste du förvänta dig att få ta emot en mängd olika reaktioner.

Inga reaktioner är fel och alla har rätt till sina egna känslor samt åsikter kring det du berättar. Var därför klok och välj dina tillfällen när du är redo att berätta om ditt bagage.

Detta får bli dagens tips!

Kramar 🙂

SparaSparaSparaSpara

Mat, Självhjälp, Träning

Din PT – en hälsofara?

Inte sällan får jag mail från stressade män och kvinnor som undrar hur man ska klara av det verkliga livet när så gott som var och varannan människa på ett eller annat sätt tycks ha en halvt ”störd” inställning till mat och träning.

Det må så vara.

Men det som gör mig desto mer nyfiken är:

Varför har det blivit så här? Varifrån kommer alla våra snedvridna tankar om mat och träning?

Vem är egentligen källan till alla myter om fett, socker, godis, fikor, träningshets, m.m?

– SÅ varför blir man till slut ätstörd?

Framförallt:

– VEM ÄR ANSVARIG?

Det finns säkert mer än ett svar på den här frågan men någon som alltid tycks ha ryggen fri och som det aldrig skrivs om är den personliga tränaren på gymmet eller ”Hälsoexperten” på någon känd träningssajt, blogg eller tidning.

Jag kan ta ett exempel (som definitivt inte är unikt):

För inte så länge sedan läste jag om en PT som gav kostråd till sina läsare.

En orolig läsare undrade hur hon skulle kunna stå emot alla bullar som bjuds så här års och PTn svarade kort och gott att bästa tipset att stå emot var att personen borde föreställa sig hur bullarna förvandlades till fett kring hennes lår.

Jag säger så här:

Om min egen PT (ja, nu vi låtsas vi att jag har en!) hade sagt samma sak till mig hade jag gett personen ifråga en rak höger!

För vad är det egentligen med alla självutnämnda/certifierade/diplomerade personliga tränare?!

Varför tycks majoriteten av alla som valt att specialisera sig på kost och hälsa vara så besatta av att äta så extremt ”nyttigt”? Så nyttigt att det blir sjukt?!

Varför är det mer regel än undantag att PTn anser att man slarvar med kosten ifall man t ex har ätit bullar eller kakor en dag?

Nej, jag har verkligen ingen utbildning som varken PT eller dietist men däremot har jag varit ätstörd tillräckligt länge för att på riktigt få veta, känna och uppleva vad som händer när man inför förbud och restriktioner i kosten.

För egen del var det mitt eget instiftade godisförbud en månad som banade vägen käpprätt ner i anorexins helvete. Allt började som en oskyldig lek, jag minns att jag t.o.m tyckte det var var lite kul i början att utmana mig själv med olika matförbud.

Hur många dagar skulle jag egentligen ”orka stå emot” sötsuget och lyckas undvika allting som innehöll socker? 

Med åtta år i svältens land som erfarenhet blir jag djupt beklämd när jag idag ser på PTn med helt nya ögon jmf då. Förr hyste jag stor respekt för PTn och tänkte att den personen alltid hade rätt. En PT är ju utbildad – han eller hon borde därför veta allra bäst. En PT bör man trots allt kunna lite på…

… men det gör jag inte längre pga dessa osunda och stränga livsfilosofier.

Just därför blir jag så irriterad över deras liknande kostråd som t ex att man ska äta så lite kolhydrater som möjligt (Why..? För att man vill att hjärnan ska börja tänka långsammare, eller vaddå?), sockerransonera sitt skafferi, skämmas när man till slut ”faller för” sötsuget och sedan rekommenderar att man ska springa x kilometer för att förbränna lika många kalorier som chokladkakan innehåller.

Detta är ju så urbotat dumt.

Som sagt, jag har definitivt ingen utbildning i varken kost- eller träningslära men är ändå övertygad om att jag skulle ge betydligt bättre och klokare råd till mina klienter än många andra fullblodade hälsoexperter.

Det blir farligt när man ser sig själv jobba ”professionellt” med mat och hälsa och samtidigt själv befinner sig i en gråzon till ätstörningar. Det blir farligt, inte bara för den skadan som man gör mot sig själv utan för att man samtidigt – omedvetet såklart – drar med sig en massa andra i sitt eget fall.

Så, vet ni?

Kanske har jag kommit på en helt ny grej som man borde starta upp. En  helt ny träningskedja som fokuserar på individens balans och välmående och där alla PT uppmuntrar sina klienter till att njuta av chokladpraliner, fika och leva gott.

För är det någon gång som man verkligen inte har skäl att tvingas leva strängt, fett-och sockerfritt så är det definitivt när man tränar.

Ni som fortfarande tvivlar på att en bulle är nyttig så rekommenderar jag er att läsa gårdagens inlägg ”Tjock av lussebullar”.

Kom ihåg att du har all rätt i världen att ifrågasätta och byta ut en PT som verkar dras med osunda värderingar. Bara för att personen har en utbildning med sig i bagaget betyder det inte att hon eller han vet vad som är rätt mat- och träningsdos för dig.

Din kropp och själ är mer komplicerade än så.