Anorexia, Ätstörningar, Ätstörningscoach, Behandling, Frisk från ätstörningar, Självhjälp

Tillfriskna från anorexia

Tillfriskna Anorexia
I förra inlägget berättade jag kort om Hur blir man frisk från anorexia?

Ett sätt att starta sin egen process mot tillfrisknad är att inleda den med en Testvecka.

Testveckan använde jag mig av som ett slags behandlingsverktyg som en del av min rehabilitering från ätstörningen. Det finns olika slags testveckor att använda sig av när det gäller att ändra en ovana eller ett beteende men det här är alltså min egen variant på testvecka. Den fungerade bra för mig och visade sig bli starten på hela min tillfrisknadsprocess. Dock är det bra att tänka på att bara för att den fungerade för mig betyder det nödvändigtvis inte att den garanterat passar dig. Bästa sättet är att du provar för att ta reda på det.

Syftet med testveckan är att du ska få prova på hur det är att leva som frisk. I många fall har personer som insjuknat i ätstörningar ”glömt bort” hur detta känns. Testveckan ska inspirera och påminna dig om hur din vardag kan se ut utan några ätstörningar. Tanken är att du ska få en paus och vila från ätstörningarna under den här veckan genom att testa på sådant som ätstörningen i vanliga fall förbjuder dig.  Du får naturligtvis inte hantera eventuell ångest som uppstår med någon kompensatorisk handling (t ex svälta, kräkas eller träna). Det är en grundregel för att testveckan ska fylla sin funktion.

Du får själv känna efter vad det är som du behöver träna på. Exempelvis kanske du behöver införa ett träningsförbud under den här perioden? För egen del tog jag ett träningsuppehåll på cirka 1,5 år. Det var nödvändigt för att jag skulle kunna bli helt frisk och inte nöja mig med att bara leva på halvfart resten av livet. Andra saker kan förstås vara att handla hem och äta ”förbjuden” mat, träna på att äta regelbundet (cirka 5-6 gånger varje dag; frukost, lunch, middag och 2-3 mellanmål), gå på restaurang utan att kolla menyn innan och/eller äta hemma hos en kompis.

Målet med veckan är att du ska bli så pass inspirerad av att leva som frisk så att du med hjälp av dina nya insikter och motivation vill förlänga testveckan ytterligare. För egen del ägnade jag ett par år av mitt liv åt att varva testveckor med regelbundna pauser för att emellanåt få vila från att utmana ätstörningen och hämta ny energi för att orka fortsätta.

Det kan vara bra att begränsa testperioden till max en vecka i taget för att målet ska kännas uppnåeligt. Om det inte känns realistiskt att börja med en hel vecka direkt är det bättre att starta med några dagar i taget och sedan förlänga testperioden med tiden. Det är viktigt att du inte sätter för höga mål från början för då kanske du inte ens vågar att starta.

En vanlig anledning till testveckan inte fungerar för alla är vanligen för att en del aldrig vågar att praktisera veckan fullt ut. Testveckan förlorar dock sitt syfte och verkan om du inte kan låta bli att välja ätstörningen under den här perioden. Försök ta en dag i taget och ge det en rejäl chans att låtsas vara frisk hela det utvalda dygnet. Sänk tröskeln så mycket som möjligt. Kom ihåg att små steg framåt är bättre än att stå kvar på samma ställe och trampa i gamla spår. Våga prova något nytt!

På lång sikt är tanken att du ska åstadkomma en livsstilsförändring för alla delar i ditt  livshjul som idag inte kan blomma ut på grund av anorexin. Med hjälp av testveckan är min förhoppning att du ska lägga den där sista pusselbiten som krävs för att du den här gången ska kunna bli frisk på riktigt och inte bara nöja dig med att vara ”halvfrisk”.

Det är mycket roligare att leva fullt ut än att gå på sparlåga resten av livet. Prova själv!

Stort lycka till!

Mat, Självhjälp

Är mat farligt?

När jag började att släppa på alla mina matförbud stod bröd överst på min önskelista. Det följdes tätt av avokado i obegränsade mängder.

Så efter att ha börjat i princip samtliga dagar med avokadomackor det senaste året har jag börjat att tröttna så smått.

Lite variation skadar inte.

I början av veckan slog det mig plötsligt när jag stod i butiken:

Vad sjutton, jag hade ju helt glömt bort att det faktiskt finns något som heter ÄGG!?

Jag slutade nämligen upp med att äta ägg en period (tröttnade på att bara få äta kokt äggvita, hade ju hört att gulan var fettig = extra onödiga kalorier).

Med andra ord fick jag sådan avsmak på äggvita att jag helt uteslöt ägg ur all min matlagning.

Men nu så slog det mig åter igen. Äggmackor är ju så himla gott!

Ett nykokt mosat ägg på mackan (så att gulan är sådär lagom smetig) är helt perfekt på morgonkvisten. Ägg som dessutom är så sprängfyllt med vitaminer och även en del järn.

Förutom ägg fick även en tub Kalles Kaviar följa med hem till mitt kylskåp.

Jag vet, visst måste jag vara heeeeelt från vettet…?!

Den är säkert sprängfylld med socker och en massa andra tillsatser som alla ständigt påminner oss om att vi ska undvika i vår mat.

Men det hjälps inte. SPelar ingen roll. Bryr mig inte ett dugg.

För jag har så många gånger testat den ”nyttigaste” kaviaren på marknaden och visst funkar den…

Men den smakar inte som Kalles!

Och det är ju därför jag ens äter kaviar.

Annars kan jag ju lika gärna äta något helt annat.

Det är ungefär som när man är galet sugen på godis och stoppar i sig ett halvt kilo frukt istället. Det blir inte alls samma tillfredsställelse för kropp och själ.

Man blir inte helt nöjd och fortsätter istället tänka på den mat som man egentligen hade velat ha. Ofta slutar det med att man äter alldeles för mycket eller något helt annat som man absolut inte hade tänkt sig.

För även fast att kroppen rent fysiskt är mätt så har själen inte fått sitt.

Många gånger gör man sig själv en björntjänst genom att inte välja det som man i första hand hade velat äta.

Så ett tips, testa och se vad som händer när du direkt väljer att äta det som du är sugen på.

Sluta gå runt det som katten kring het gröt!

Mat, Självhjälp, Träning

Din PT – en hälsofara?

Inte sällan får jag mail från stressade män och kvinnor som undrar hur man ska klara av det verkliga livet när så gott som var och varannan människa på ett eller annat sätt tycks ha en halvt ”störd” inställning till mat och träning.

Det må så vara.

Men det som gör mig desto mer nyfiken är:

Varför har det blivit så här? Varifrån kommer alla våra snedvridna tankar om mat och träning?

Vem är egentligen källan till alla myter om fett, socker, godis, fikor, träningshets, m.m?

– SÅ varför blir man till slut ätstörd?

Framförallt:

– VEM ÄR ANSVARIG?

Det finns säkert mer än ett svar på den här frågan men någon som alltid tycks ha ryggen fri och som det aldrig skrivs om är den personliga tränaren på gymmet eller ”Hälsoexperten” på någon känd träningssajt, blogg eller tidning.

Jag kan ta ett exempel (som definitivt inte är unikt):

För inte så länge sedan läste jag om en PT som gav kostråd till sina läsare.

En orolig läsare undrade hur hon skulle kunna stå emot alla bullar som bjuds så här års och PTn svarade kort och gott att bästa tipset att stå emot var att personen borde föreställa sig hur bullarna förvandlades till fett kring hennes lår.

Jag säger så här:

Om min egen PT (ja, nu vi låtsas vi att jag har en!) hade sagt samma sak till mig hade jag gett personen ifråga en rak höger!

För vad är det egentligen med alla självutnämnda/certifierade/diplomerade personliga tränare?!

Varför tycks majoriteten av alla som valt att specialisera sig på kost och hälsa vara så besatta av att äta så extremt ”nyttigt”? Så nyttigt att det blir sjukt?!

Varför är det mer regel än undantag att PTn anser att man slarvar med kosten ifall man t ex har ätit bullar eller kakor en dag?

Nej, jag har verkligen ingen utbildning som varken PT eller dietist men däremot har jag varit ätstörd tillräckligt länge för att på riktigt få veta, känna och uppleva vad som händer när man inför förbud och restriktioner i kosten.

För egen del var det mitt eget instiftade godisförbud en månad som banade vägen käpprätt ner i anorexins helvete. Allt började som en oskyldig lek, jag minns att jag t.o.m tyckte det var var lite kul i början att utmana mig själv med olika matförbud.

Hur många dagar skulle jag egentligen ”orka stå emot” sötsuget och lyckas undvika allting som innehöll socker? 

Med åtta år i svältens land som erfarenhet blir jag djupt beklämd när jag idag ser på PTn med helt nya ögon jmf då. Förr hyste jag stor respekt för PTn och tänkte att den personen alltid hade rätt. En PT är ju utbildad – han eller hon borde därför veta allra bäst. En PT bör man trots allt kunna lite på…

… men det gör jag inte längre pga dessa osunda och stränga livsfilosofier.

Just därför blir jag så irriterad över deras liknande kostråd som t ex att man ska äta så lite kolhydrater som möjligt (Why..? För att man vill att hjärnan ska börja tänka långsammare, eller vaddå?), sockerransonera sitt skafferi, skämmas när man till slut ”faller för” sötsuget och sedan rekommenderar att man ska springa x kilometer för att förbränna lika många kalorier som chokladkakan innehåller.

Detta är ju så urbotat dumt.

Som sagt, jag har definitivt ingen utbildning i varken kost- eller träningslära men är ändå övertygad om att jag skulle ge betydligt bättre och klokare råd till mina klienter än många andra fullblodade hälsoexperter.

Det blir farligt när man ser sig själv jobba ”professionellt” med mat och hälsa och samtidigt själv befinner sig i en gråzon till ätstörningar. Det blir farligt, inte bara för den skadan som man gör mot sig själv utan för att man samtidigt – omedvetet såklart – drar med sig en massa andra i sitt eget fall.

Så, vet ni?

Kanske har jag kommit på en helt ny grej som man borde starta upp. En  helt ny träningskedja som fokuserar på individens balans och välmående och där alla PT uppmuntrar sina klienter till att njuta av chokladpraliner, fika och leva gott.

För är det någon gång som man verkligen inte har skäl att tvingas leva strängt, fett-och sockerfritt så är det definitivt när man tränar.

Ni som fortfarande tvivlar på att en bulle är nyttig så rekommenderar jag er att läsa gårdagens inlägg ”Tjock av lussebullar”.

Kom ihåg att du har all rätt i världen att ifrågasätta och byta ut en PT som verkar dras med osunda värderingar. Bara för att personen har en utbildning med sig i bagaget betyder det inte att hon eller han vet vad som är rätt mat- och träningsdos för dig.

Din kropp och själ är mer komplicerade än så.

Mat, Självhjälp

Tjock av lussebullar?

Tillhör du dem som hoppar över lussebullen idag för att en röst i ditt huvud säger att det är onyttigt med bullar?

Att man blir tjock av dem?

– Kom igen, tänk om!

Än en gång, detta är ätstörningens ologiska tankefälla!

Så vad passar egentligen bättre en dag som denna –Luciadagen – att citera Mattillåtet (s 197 – Matcirkeln – toppen för kroppen!):

”Kaffebröd och bullar tillhör det som du brukar uppfatta som väldigt onyttigt, eller hur?

Men om vi skulle ta och dissekera innehållet i vanliga bullar, vad får vi då?

Jo, fyra grupper ur matcirkeln finns representerade i enda bulle, nämligen mjöl och socker, mjölk, fett och ägg.

Man får inte i sig farligare kalorier av en bulle än en smörgås med ägg – ingredienserna är desamma, så därför kan man lika gärna säga att en bulle är en inbakad äggsmörgås.

Men det är ju så mycket fett i bullar! säger du.

Men om du tittar efter i en kokbok ser du att det inte är mer fett i en bulle än den mängd du brer på en smörgås.

Det är viktigt att äta det man verkligen vill äta, och därför kan man gott välja sitt bröd efter smak och inte utifrån färg eller nyttighetsaspekt.”

Med andra ord, allt som finns i lussebullen behöver både din hjärna och kropp för att praktiskt fungera i vardagen men också för att du ska kunna fungera socialt (ge av dig själv, skratta, vara en bra kompis/kollega, vara nyfiken på en bekant, ifrågasätta din chef/lärare, kramas eller bara slappna av ihop med mamma eller pappa).

Det är inte fult att tillfredställa behovet när vi är sugna på bullar – detta är inte att synda utan vi gör bara vad kroppen och hjärnan snällt ber oss att göra. Hjärnan gör skillnad på kolhydrater och kolhydrater, olika råvaror  används för olika ändamål i kroppen.

Du måste ge din kropp en chans att kunna producera serotonin (en signalsubstans som kroppen måste producera för att undvika att du ska bli deprimerad) och det kan kroppen inte göra när du istället äter t ex frukt (även fast att du kanske tänker att frukt ju faktiskt innehåller fruktsocker men detta är inte samma slags kolhydrater!).

Se din bulle som din medicin, inte enbart i syfte att få dig att må både psykiskt och fysisk bättre men också för att du blir automatiskt gladare och undviker att bli deprimerad. Dessutom minskar du samtidigt risken för hets-/ överätning när du äter det du är sugen på.

Undvik alltid alla slags förbud – det är bästa tipset för att kunna skapa en mjuk och avspänd relation till maten igen.

Trevlig Lucia!

Ångest, Mat, Självhjälp

Slösa bort kalorier på att äta ”halvgod” mat?

Jag fick en fråga som handlar om oron kring att fördela sina kalorier rätt under dagen.

Det vill säga man vill helst inte ”slösa bort” värdefulla kalorier på att äta mat som man bara tycker smakar sådär.

Jag håller ju på att bli frisk från mina ätstörningar men mitt problem (ett av dem) är att det nästan alltid slutar med att jag bara ätit godis, choklad, kakor o.s.v.

Godis har varit totalt förbjudet i över 2 år så att få äta det igen känns som riktig lyx. Men som sagt så blir det bara en massa ”skräp”. det kan även bli billys pizzor, tortilla bröd med smält ost och liknande.

Så fort jag skall äta så tänker jag ju att jag helst skulle vilja ha t.ex godis, och att istället välja mat som inte alls är lika lockande känns fel. ”Om jag skall äta så skall jag få äta vad jag vill”

Om jag tänker att jag skall äta bättre och mer saker som min kropp behöver så slutar det alltid med att jag tänker ”Om jag nu inte får äta vad jag vill så kan jag lika gärna börja svälta igen, då blir jag ju smal också”

Men att nästan bara äta socker och sånt ger ju mig en del ångest. Och ibland blir det en del hetsattacker och sedan spyr jag.

Jag vet inte vad jag skall göra, har du några tips för hur jag äter bättre utan att det känns som att jag förbjuder och att jag ”lika gärna kan svälta”?

Även om det onyttiga alternativet som jag väljer innehåller kanske dubbelt så mycket kalorier som middagen min mamma lagat så känns det fel av mig att äta något som jag inte verkligen vill ha, onödiga kalorier.

Hur skall jag göra?

Underbar blogg som alltid.

Kram på dig”

Svaret är förmodligen inte det som du vill höra men jag tror att lösningen för dig heter: Ät vanlig mat + den maten du nämner t ex billys pan pizza och godis när du är sugen, dvs bort med alla förbud.

Det behöver inte vara det ena eller det andra, mat är inte svart eller vitt. Men jag förstår hur det känns. Äter man något onyttigt känns det som  att nu är det ändå kört och då kan man lika gärna passa på att äta annan lika ”onyttig/farlig mat”.

Ofta resulterar detta i ångest och därför svält/nyttighetstänk dagen efter som snart går över till en ny ”passa på-attack”, överätning eller hetsätning = Voilà så är man inne i ätstörningens onda cirkel!

Det värsta du kan göra är att förbjuda dig att äta saker, det ger syre åt ätstörningen och det blir bara svårare att bryta sig loss.

Om du säger till dig själv att du inte får äta pan pizza kommer du garanterat aldrig kunna sluta tänka på den.

Som när jag satt på flyget häromdagen blev jag bara så otroligt sugen på chokladbiten som serverades till kaffet, jag tvekade för gamla Ana tyckte det var en ”onödig utgift”. Men så påminde jag mig om det där är mitt gamla dåliga äs-resonemang och det enda sättet för mig att sluta tänka på chokladbiten var helt enkelt att äta upp den. Ingen hets, ingen överätning, ingen ångest – kroppen blev toklugn! Därefter kunde jag i lugn och ro fortsätta läsa tidningen utan att mina tankar spretade till höger och vänster.

Förstår du vart jag vill komma?

När man äter det man är rädd och orolig för blir den maten snart mindre intressant, men man måste öva sig på att äta och tänka så här. Ju oftare desto större effekt och snabbare resultat. Låt det inte gå flera dagar mellan tillfällena du utmanar dig själv, helst flera gånger per dag för att det ska bli rutin!

Själv var jag t ex livrädd för att börja äta chips igen (som jag alltid ätit före det att jag blev sjuk som 16-åring).

Men när jag väl började öva på att äta chips i mindre portioner i sammanhang som jag kände mig trygg i (med kompisar, familj eller på biobesök), dvs där jag inte riskerade att överäta så upptäckte jag plötsligt en sak – åtta år senare jag tyckte inte om chips längre!

Detta kändes jättemärkligt men det har varit samma sak med annan mat som ätstörningen förr tyckte var farlig och spännande. När jag väl har fått smaka på maten har jag nästan blivit besviken, ”Blev det inte godare än så här…?”

Förr kunde jag dessutom bli vansinnig och upprörd om jag slösade bort onödiga kalorier på att äta saker som inte smakade toppengott. I dag spelar det mindre roll, istället vet jag att då behöver jag inte tänka på eller köpa den där produkten igen. Toppen, mindre information för hjärnan att hålla reda på!

Så bort med förbuden, du kommer inte vilja leva på Billys pizza varje dag resten av livet. Jag lovar! Det är inget du behöver oroa dig för just nu, det är inget verkligt problem som du ska lägga värdefull hjärnkapacitet på idag. Fokusera istället på dina verkliga problem, de som du har just nu och påverkar dig dagligen.

I början när du börjar att öva dig på att äta varierat och uppskatta vanlig mat kommer det kanske kännas som att du vill passa på att äta pizza och annan snabbmat hela tiden. Men efter ett tag när man inte längre svälter sig själv så nöjer sig kroppen med mindre mängder sötsaker och mat som du nämner blir mindre spännande.

Nyckeln är att avdramatisera maten och det gör man enklast genom att äta regelbundet och varierat.

Själv har det fungerat bra när jag dagligen smugit in små mängder icke anorexia-vänliga produkter som t ex choklad, creme fraiche, filmjölk med högre fetthalt, bröd med högre kaloriinnehåll, nötter, lax, ost, pasta, pannkakor och liknande. För mig, som ortorektiker, har nyckeln varit att varje dag ”smutsa ner” min kropp med små mängder av sådan mat som normalt inte har fått ingå i min tidigare extremdiet.

På det här viset slutar hjärnan längta efter saker. Det funkar, men det krävs att man vågar och övar sig! Jag lyckas själv inte alltid men inget kan bli fel. Tänk att du ättränar och för att på sikt lyckas måste man äta fel ibland. Det gör inget om det blir en del överätningar, hetsattacker och bakslag – acceptera helt enkelt att det är så vägen  till friskheten ser ut.

Ingen blir frisk utan bakslag. Det är dem som kommer ta dig framåt och erfarenheten lär dig att göra nya och förnuftigare val nästa gång.

Mat, Självhjälp

Hur slutar man överäta?

Dagens läsarfråga handlar om att det inte alltid måste vara just kalorierna som man får ångest för, skäms och mår dåligt över.

Lika vanligt är att det är just det ätstörda sättet och ätbeteendet som får en att slå på sig själv.

En chokladkaka kan ge ångest men det kan även ett halvt kilo frukt göra.

Istället för att nöja sig med bara t ex 1 äpple måste man äta minst 5 fem + en banan och det känns inte alltid helt bra.

Så hur slutar man egentligen att överäta?

Går det att skaffa sig ett nytt ”friskt” ätbeteende efter flera år med ätstörningar?

”Super du e, fortsätt va positiv, acceptera dig själv och va precis den du e. Grym=)

Jag tror oxå att man kan bli frisk, de gäller bara att anpassa till sig själv o använda en gnutta sutförnuft o ”riktig”/verklig” kunskap…=)

En sak som jag undrar eller som du kanske kan ge mig tips eller dela med dig av hur du tänker e, du skrev precis några (många av dem men iaf) där jag ordagrant försökt få någon att förstå o hjälpa mig med.

Nämligen att överäta…

oavsett om de e frukt eller vad de e att känna som skam eller ”ånger” eller inte lika nöjd över själva beteendet. Kanske inte störta vikt på vad utan mer hur.

ja har tränat sedan ja var liten och får ofta höra om ja säger något om att oj jag åt för mkt eller liknande kommentaren att de spelar ju ingen roll för du tränar så mkt.

Visst ligger en sanning i det men poängen är inte vikt mässigt utan min känsla och beetendet o sättet ja äter på som inte gör mig så nöjd. Hur har du gjort där? har du något tips?

Tack för din hjälp och ja är innerligt glad för att se din styrka!

Hanna”

Jag tror jag förstår hur du tänker och jag har tidigare svarat på frågor kring just överätning.

Du hittar ett inlägg om att  sluta överäta här och sedan tycker jag du även ska läsa inlägget om betydelsen av att äta Njutningsmellanmål.

Ett tredje inlägg som beskriver mina äckelkänslor efter att ha överätit nyttigt (för mkt frukt, etc) hittar du här, Ångest över frukt

Hoppas inläggen är till hjälp och kan väcka lite nya tankar hos dig!

Mat, Självhjälp

Inte farligt eller okontrollerat att äta sötsaker varje dag

Kände att jag bara måste publicera en kommentar till på temat fika och sötsaker. När det kommer till just socker är det lätt att tankarna sticker iväg lite kors och tvärs. Man glömmer bort att tänka logiskt.

Junibarn skriver så här:

”Tack, det här blogginlägget ska jag ta med mig länge i tankarna.

Det har blivit så, förut var jag jättehård med ”en gång i veckan”, men som du säger: det tenderade nästan till hetsätning, och det blev så höga förväntningar på att just det man skulle äta den vecka skulle vara så perfekt.

Nu äter jag, som du också nämner, något sött nästan varje dag. Det blir en kaka eller en chokladbit eller något åt det hållet, inga stora mängder.

Jag vet att jag kan hålla mig från att äta sötsaker, jag gjorde det i en hel månad en gång och det var kanske inte bra, men jag vet med mig att jag kan stå imot. Jag kommer inte börja äta hur mycket som helst bara för att jag tillåter mig något ibland, eller hur?

Jag tycker ditt inlägg är så skönt att läsa för att det visar att även du som varit ner i den djupaste skit kan komma ur utan att få ärr.

DET är mitt mål.”

Som sagt, nej du kommer inte börja äta hur mycket som helst bara för att du tillåter dig något ibland. Men om det var längesen som du regelbundet åt sött tycker jag man kan bvara beredd på att det lät blir att man överäter av det söta i början, se det som en övergångsperiod. Med tiden kommer du inte vilja äta lika mycket åt gången eftersom hjärnan vet att den får mer i morgon igen. Så slå inte på dig själv om du tycker att det blir för mycket nu i början. Jag har fortfarande perioder då hjärnan freaker och därför äter t ex större glassportioner än gemene man. Ofta har det att göra med att det gått för länge sedan jag sist åt något sött.

Så av den anledningen, att minska risken för bulimi och överätning så tycker jag det är ett fullgott syfte att fika regelbundet (många som har haft anorexi utvecklar ofta med tiden bulimi och det är ju inte så konstigt, kropp och själ får nog till slut och blir tokig av alla förbud!)

Ångest, Mat, Självhjälp

Vågar inte äta ost

Vad tycker just DU om för mat? Finns det något du vill kunna äta igen?

*****

Jag får rätt ofta frågor som jag svarar på flera gånger.

En av dem är den här:

”Men ååååååh, du skriver att du slutade äta ost under hela din sjukdomstid och att du nu börjat äta det igen? Men HUR gör man det egentligen? Ost, grädde och smör är verkligen totalförbjudet för mig och jag kommer nog aldrig klara av att äta det igen. men jag vill egentligen såklart.

Tack för bloggvärldens finaste blogg!”

Mitt svar:

Jag trodde helt ärligt aldrig jag skulle klara av att äta ost igen. Rätt ofta tänkte jag att kanske blir jag frisk men då kommer det varar ett liv utan just den maten som du nämner; ost, smör och grädde. Och hur frisk är man egentligen då? På riktigt?!

Feta matprodukter har alla varit placerade på en mycket hög pedistal och varit extremt laddade för mig.

De har varit äckliga. Smutsiga.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag idag äter grädde och smör regelbundet för det gör jag inte. Men jag äter det ibland och jag kryper inte ur skinnet längre när jag äter det.

Vanlig ost (med naturlig fetthalt, ej light) däremot har jag helt lyckas komma över och äter idag regelbundet. Vilket känns helt fantastiskt. Det är nästan så att jag gnuggar mig i ögonen när jag (Anna – liksom!?) frågar efter osthyveln eller ser efter om den kanske står där i diskmaskinen.

Men hur lyckades jag komma hit då?

Ost kändes länge otroligt tråkigt att inte få äta. Man använder ost till så mycket. På mackor, i sås, på pizza och inte minst kan man gratinera saker och ting med den. Med andra ord för mig har ost varit ett viktigt livsmedel, den utgör en stor del av den typ av mat som jag gillar och således ingår ost i den friska och sunda livsstil som jag eftersträvar.

Innan jul bestämde jag mig för att börja våga och testa mig fram. Jag funderade ut ett sammanhang där jag kände mig trygg. Bilden av julhelgen dök upp. Man äter tillsammans och maten är ett mycket naturligt sätt att samlas kring hos oss.

Ett par som står mig väldigt nära hade köpt en cheddarost till julbordet som såg väldigt god ut. Jag bestämde mig genast att i julhelgen ska jag våga äta av den tillsammans med alla andra. Det skulle kännas väldigt friskt att göra det och eftersom jag inte själv hade köpt osten hade jag heller ingen aning om kaloriinnehållet (kollade såklart efter det men det fanns inte angivet, dock var fetthalten väldigt hög ca 40%).

Jag åt mina mackor med både smör och ost som alla andra. Jag kommer fortfarande ihåg den där ”friska” känslan att få vara som alla andra för en sekund. Jag kompenserade inte för det på något sätt varken före eller efter och fortsatte att äta av både ost och vanlig maten under hela julveckan.

Varför det gick så bra var för att jag verkligen hade förberett mig mentalt innan. Dessutom befann jag mig i ett sällskap som jag kände mig trygg i och som jag trivs att äta ihop med och som jag litar på.

När osten var slut var också julen slut och de flesta nära och kära reste hem till sig. I samma stund slutade jag återigen upp med att äta ost. Den  ost som mina föräldrar hade hemma ”dög inte” (ändå slår jag vad om att energiinnehållet i den var betydligt lägre än julcheddarns). Så brukar det tyvärr bli när ÄS är inblandade. Mina ostmackor byttes ut mot ”fettsnålare” alternativ.

Men efter ett par veckors uppehåll påminde jag mig återigen om vad jag höll på med och varför? Jag gillade ju ost, skulle jag aldrig mer i livet få äta ost? Det vore ju förfärligt i så fall.

Och jag kommer inte bara vakna upp en dag och börja äta ost igen utan jag måste aktivt påminna hjärnan om att ”nu går vi faktiskt och tar en ostmacka”, det kommer inte av sig själv hur gärna man skulle önska att man bara kunde vifta med ett trollspö och utbrista någon magisk trollformel.

Det händer bara inte! Inte i det verkliga livet.

Så sedan i slutet av januari började jag sen återigen att äta ost till och från. Jag räknade aldrig hur ofta varje vecka och i och med det så började gränsen långsamt att suddas ut. Idag känns det riktigt häftigt när jag ser tillbaka på det. Det är verklien en utmaning som jag är stolt över. Det tog sin lilla tid men att få äta ost utan ångest är verkligen guld värt.

Dock har jag fortfarande ett onaturligt förhållande till grädde och riktigt smör (lättvarianterna vågar jag mig dock på emellanåt). På pannkakor och glass äter jag gärna grädde men just i maten som t ex gräddsåser så blir det fortfarande kämpigt.

Så jag har visst saker att jobba vidare på men det är härligt att se att det faktiskt går att avdramatisera ALL mat om man bara ger sig katten på det.

Må gott!