Mat, Träning

GRATTIS PÅ 1 ÅRSDAGEN!

Grattis bloggen.

Grattis till mig själv.

Ett år som träningsfri.

DET GICK!

***

Idag är det EXAKT ett år sedan den här bloggen startades.

När jag läser mitt allra första inlägg så ryser jag. Jag minns desperationen.

Natten innan hade varit ytterligare en av dessa helvetesnätter. Jag hade legat uppe och vänt på mig till fyra på morgonen och väntat på att hjärtat i vilken sekund som helst skulle sluta slå. Jag hade en fruktansvärd dödsångest och lakanen var som vanligt sura av svett.

Men så bestämde jag mig. Det fick vara nog nu. Jag skulle bli frisk, det fick vara slut på det här nu. Efter sju år fanns det ingen annan lösning. Jag hade provat allt. Jag måste!

Det fick vara slut med matkrångel och träningsnarkomani.

Fan jag hatade ju mat. Jag hatade att träna. Jag hade börjat att hata mitt liv!

Tydligen så räckte det inte för mig kroppen hade börjat äta upp sig själv.

Det räckte inte med vetskapen att för varje dag som gick så tog jag ett kliv närmare min egen begravning.

Jag skulle  komma att dö ung. Jag kände det på mig. Jag skulle komma att bli till ett obetydligt litet nummer i statistiken över antalet döda år 2009.

Jag rös.

Jag ville inte det.

Jag vägrade!!!

Jag insåg att om jag skulle ha en chans att vända det här så krävdes det att jag gjorde något mer drastiskt. Och det nu. Inte i morgon. Nu genast. I natt skulle det ske (mina första motivationslistor såg dagens ljus, del 1 och del 2)

Min kommande friskutveckling skulle bland annat innebära att jag tvingades sluta springa en mil på kortast tid, att jag vågade ha fett på mackorna, börja äta mellanmål och äta mer fett och kolhydrater men mindre grönt.

Vid sidan av bloggen, Vägen från 37 kg döpte jag med glimten i ögat projektet till ”Super Size Me!”. I projektet skulle jag undersöka om man verkligen blev smällfet av att sluta träna och börja äta regelbundet och varierat. Med andra ord, var anorektikerns största rädsla befogad?

Oroade vi oss kanske för fetma och brist på kontroll i onödan?

Efter ett år som träningsfri och mestadels friska matrutiner vet jag idag svaret.

MAN BLIR INTE TJOCK AV ATT ÄTA GOTT OCH REGELBUNDET OCH SAMTIDIGT TRÄNA NOLL.

Ok, om du väljer att kränga en chokladask livet ut och äta pizza varje dag kanske du går upp snabbare men tack vare experimentet vet jag idag att man inte behöver TRÄNA FÖR ATT FÅ ÄTA.

Man ska ÄTA för att ORKA träning. Tvärtom är helt fel. Kaloriträning är en av de värsta psykoligska tortyrerna som en människa kan utsättas för.

Mer om mitt träningsmissbruk skriver jag i morgon. Det kräver i sig ett eget inlägg. Vet att många är nyfikna på hur jag lever idag angående just träningsbiten.

Är man t ex dömd att förbli träningsnarkoman livet ut? Kan man lära sig hantera träningen på en rimlig nivå? Hur då isf?

Tack för att ni följer med på den här resan (som inte är helt klar ännu).

Det är dessutom riktigt häftigt att se alla friskhetsbloggar som har startats. En härlig motvikt till alla ledsna och destruktiva pro-ana bloggar som tidigare var populära. Skönt att se att trenden har tagit en annan utveckling med fokus på det positiva och friska istället!