Mat, Självhjälp

Tjock av lussebullar?

Tillhör du dem som hoppar över lussebullen idag för att en röst i ditt huvud säger att det är onyttigt med bullar?

Att man blir tjock av dem?

– Kom igen, tänk om!

Än en gång, detta är ätstörningens ologiska tankefälla!

Så vad passar egentligen bättre en dag som denna –Luciadagen – att citera Mattillåtet (s 197 – Matcirkeln – toppen för kroppen!):

”Kaffebröd och bullar tillhör det som du brukar uppfatta som väldigt onyttigt, eller hur?

Men om vi skulle ta och dissekera innehållet i vanliga bullar, vad får vi då?

Jo, fyra grupper ur matcirkeln finns representerade i enda bulle, nämligen mjöl och socker, mjölk, fett och ägg.

Man får inte i sig farligare kalorier av en bulle än en smörgås med ägg – ingredienserna är desamma, så därför kan man lika gärna säga att en bulle är en inbakad äggsmörgås.

Men det är ju så mycket fett i bullar! säger du.

Men om du tittar efter i en kokbok ser du att det inte är mer fett i en bulle än den mängd du brer på en smörgås.

Det är viktigt att äta det man verkligen vill äta, och därför kan man gott välja sitt bröd efter smak och inte utifrån färg eller nyttighetsaspekt.”

Med andra ord, allt som finns i lussebullen behöver både din hjärna och kropp för att praktiskt fungera i vardagen men också för att du ska kunna fungera socialt (ge av dig själv, skratta, vara en bra kompis/kollega, vara nyfiken på en bekant, ifrågasätta din chef/lärare, kramas eller bara slappna av ihop med mamma eller pappa).

Det är inte fult att tillfredställa behovet när vi är sugna på bullar – detta är inte att synda utan vi gör bara vad kroppen och hjärnan snällt ber oss att göra. Hjärnan gör skillnad på kolhydrater och kolhydrater, olika råvaror  används för olika ändamål i kroppen.

Du måste ge din kropp en chans att kunna producera serotonin (en signalsubstans som kroppen måste producera för att undvika att du ska bli deprimerad) och det kan kroppen inte göra när du istället äter t ex frukt (även fast att du kanske tänker att frukt ju faktiskt innehåller fruktsocker men detta är inte samma slags kolhydrater!).

Se din bulle som din medicin, inte enbart i syfte att få dig att må både psykiskt och fysisk bättre men också för att du blir automatiskt gladare och undviker att bli deprimerad. Dessutom minskar du samtidigt risken för hets-/ överätning när du äter det du är sugen på.

Undvik alltid alla slags förbud – det är bästa tipset för att kunna skapa en mjuk och avspänd relation till maten igen.

Trevlig Lucia!

Ångest, Mat, Självhjälp

Slösa bort kalorier på att äta ”halvgod” mat?

Jag fick en fråga som handlar om oron kring att fördela sina kalorier rätt under dagen.

Det vill säga man vill helst inte ”slösa bort” värdefulla kalorier på att äta mat som man bara tycker smakar sådär.

Jag håller ju på att bli frisk från mina ätstörningar men mitt problem (ett av dem) är att det nästan alltid slutar med att jag bara ätit godis, choklad, kakor o.s.v.

Godis har varit totalt förbjudet i över 2 år så att få äta det igen känns som riktig lyx. Men som sagt så blir det bara en massa ”skräp”. det kan även bli billys pizzor, tortilla bröd med smält ost och liknande.

Så fort jag skall äta så tänker jag ju att jag helst skulle vilja ha t.ex godis, och att istället välja mat som inte alls är lika lockande känns fel. ”Om jag skall äta så skall jag få äta vad jag vill”

Om jag tänker att jag skall äta bättre och mer saker som min kropp behöver så slutar det alltid med att jag tänker ”Om jag nu inte får äta vad jag vill så kan jag lika gärna börja svälta igen, då blir jag ju smal också”

Men att nästan bara äta socker och sånt ger ju mig en del ångest. Och ibland blir det en del hetsattacker och sedan spyr jag.

Jag vet inte vad jag skall göra, har du några tips för hur jag äter bättre utan att det känns som att jag förbjuder och att jag ”lika gärna kan svälta”?

Även om det onyttiga alternativet som jag väljer innehåller kanske dubbelt så mycket kalorier som middagen min mamma lagat så känns det fel av mig att äta något som jag inte verkligen vill ha, onödiga kalorier.

Hur skall jag göra?

Underbar blogg som alltid.

Kram på dig”

Svaret är förmodligen inte det som du vill höra men jag tror att lösningen för dig heter: Ät vanlig mat + den maten du nämner t ex billys pan pizza och godis när du är sugen, dvs bort med alla förbud.

Det behöver inte vara det ena eller det andra, mat är inte svart eller vitt. Men jag förstår hur det känns. Äter man något onyttigt känns det som  att nu är det ändå kört och då kan man lika gärna passa på att äta annan lika ”onyttig/farlig mat”.

Ofta resulterar detta i ångest och därför svält/nyttighetstänk dagen efter som snart går över till en ny ”passa på-attack”, överätning eller hetsätning = Voilà så är man inne i ätstörningens onda cirkel!

Det värsta du kan göra är att förbjuda dig att äta saker, det ger syre åt ätstörningen och det blir bara svårare att bryta sig loss.

Om du säger till dig själv att du inte får äta pan pizza kommer du garanterat aldrig kunna sluta tänka på den.

Som när jag satt på flyget häromdagen blev jag bara så otroligt sugen på chokladbiten som serverades till kaffet, jag tvekade för gamla Ana tyckte det var en ”onödig utgift”. Men så påminde jag mig om det där är mitt gamla dåliga äs-resonemang och det enda sättet för mig att sluta tänka på chokladbiten var helt enkelt att äta upp den. Ingen hets, ingen överätning, ingen ångest – kroppen blev toklugn! Därefter kunde jag i lugn och ro fortsätta läsa tidningen utan att mina tankar spretade till höger och vänster.

Förstår du vart jag vill komma?

När man äter det man är rädd och orolig för blir den maten snart mindre intressant, men man måste öva sig på att äta och tänka så här. Ju oftare desto större effekt och snabbare resultat. Låt det inte gå flera dagar mellan tillfällena du utmanar dig själv, helst flera gånger per dag för att det ska bli rutin!

Själv var jag t ex livrädd för att börja äta chips igen (som jag alltid ätit före det att jag blev sjuk som 16-åring).

Men när jag väl började öva på att äta chips i mindre portioner i sammanhang som jag kände mig trygg i (med kompisar, familj eller på biobesök), dvs där jag inte riskerade att överäta så upptäckte jag plötsligt en sak – åtta år senare jag tyckte inte om chips längre!

Detta kändes jättemärkligt men det har varit samma sak med annan mat som ätstörningen förr tyckte var farlig och spännande. När jag väl har fått smaka på maten har jag nästan blivit besviken, ”Blev det inte godare än så här…?”

Förr kunde jag dessutom bli vansinnig och upprörd om jag slösade bort onödiga kalorier på att äta saker som inte smakade toppengott. I dag spelar det mindre roll, istället vet jag att då behöver jag inte tänka på eller köpa den där produkten igen. Toppen, mindre information för hjärnan att hålla reda på!

Så bort med förbuden, du kommer inte vilja leva på Billys pizza varje dag resten av livet. Jag lovar! Det är inget du behöver oroa dig för just nu, det är inget verkligt problem som du ska lägga värdefull hjärnkapacitet på idag. Fokusera istället på dina verkliga problem, de som du har just nu och påverkar dig dagligen.

I början när du börjar att öva dig på att äta varierat och uppskatta vanlig mat kommer det kanske kännas som att du vill passa på att äta pizza och annan snabbmat hela tiden. Men efter ett tag när man inte längre svälter sig själv så nöjer sig kroppen med mindre mängder sötsaker och mat som du nämner blir mindre spännande.

Nyckeln är att avdramatisera maten och det gör man enklast genom att äta regelbundet och varierat.

Själv har det fungerat bra när jag dagligen smugit in små mängder icke anorexia-vänliga produkter som t ex choklad, creme fraiche, filmjölk med högre fetthalt, bröd med högre kaloriinnehåll, nötter, lax, ost, pasta, pannkakor och liknande. För mig, som ortorektiker, har nyckeln varit att varje dag ”smutsa ner” min kropp med små mängder av sådan mat som normalt inte har fått ingå i min tidigare extremdiet.

På det här viset slutar hjärnan längta efter saker. Det funkar, men det krävs att man vågar och övar sig! Jag lyckas själv inte alltid men inget kan bli fel. Tänk att du ättränar och för att på sikt lyckas måste man äta fel ibland. Det gör inget om det blir en del överätningar, hetsattacker och bakslag – acceptera helt enkelt att det är så vägen  till friskheten ser ut.

Ingen blir frisk utan bakslag. Det är dem som kommer ta dig framåt och erfarenheten lär dig att göra nya och förnuftigare val nästa gång.

Mat, Självhjälp

Hur slutar man överäta?

Dagens läsarfråga handlar om att det inte alltid måste vara just kalorierna som man får ångest för, skäms och mår dåligt över.

Lika vanligt är att det är just det ätstörda sättet och ätbeteendet som får en att slå på sig själv.

En chokladkaka kan ge ångest men det kan även ett halvt kilo frukt göra.

Istället för att nöja sig med bara t ex 1 äpple måste man äta minst 5 fem + en banan och det känns inte alltid helt bra.

Så hur slutar man egentligen att överäta?

Går det att skaffa sig ett nytt ”friskt” ätbeteende efter flera år med ätstörningar?

”Super du e, fortsätt va positiv, acceptera dig själv och va precis den du e. Grym=)

Jag tror oxå att man kan bli frisk, de gäller bara att anpassa till sig själv o använda en gnutta sutförnuft o ”riktig”/verklig” kunskap…=)

En sak som jag undrar eller som du kanske kan ge mig tips eller dela med dig av hur du tänker e, du skrev precis några (många av dem men iaf) där jag ordagrant försökt få någon att förstå o hjälpa mig med.

Nämligen att överäta…

oavsett om de e frukt eller vad de e att känna som skam eller ”ånger” eller inte lika nöjd över själva beteendet. Kanske inte störta vikt på vad utan mer hur.

ja har tränat sedan ja var liten och får ofta höra om ja säger något om att oj jag åt för mkt eller liknande kommentaren att de spelar ju ingen roll för du tränar så mkt.

Visst ligger en sanning i det men poängen är inte vikt mässigt utan min känsla och beetendet o sättet ja äter på som inte gör mig så nöjd. Hur har du gjort där? har du något tips?

Tack för din hjälp och ja är innerligt glad för att se din styrka!

Hanna”

Jag tror jag förstår hur du tänker och jag har tidigare svarat på frågor kring just överätning.

Du hittar ett inlägg om att  sluta överäta här och sedan tycker jag du även ska läsa inlägget om betydelsen av att äta Njutningsmellanmål.

Ett tredje inlägg som beskriver mina äckelkänslor efter att ha överätit nyttigt (för mkt frukt, etc) hittar du här, Ångest över frukt

Hoppas inläggen är till hjälp och kan väcka lite nya tankar hos dig!

Ångest, Mat, Självhjälp

Äter en fralla istället för äpple – är det ok?

Fler läsarfrågor är på ingång!

Här kommer en som handlar om hur viktigt det är att kunna vara flexibel när det gäller mat. Detta för att vardagen ska fungera så smidigt som möjligt, världen får inte rasa ihop bara för att man tvingas välja något annat än det man från början hade tänkt sig.

Det finns inga heliga livsmedel. Inget är bättre än något annat.

Vi behöver äta allt och det är inget fel i att det också får lov att smaka gott!

Dagens läsarfråga:

”Jag äter normalt och kan äta vad jag är sugen på utan att få ångest. Men det är en sak som jag fortvarande får lite ångest av.

T.ex. om jag är sugen på ett äpple som ”fika”, men så finns det inte hemma så om jag vill ha nåt är jag tvungen att ta t.ex. en ljus fralla. Då gör jag det men då känner jag mig ”onödig” eftersom jag faktiskt ville ha äpple egentligen och det är ju nyttigare.

Hur skulle du ”tänka” för att inte få ångest?”

Det här är en TYPISK tankefälla. Det är Ana som pratar med dig, ingen annan.

Men detta händer mig också emellanåt. Skillnaden idag jmf mot förr är att min hjärna orkar att resonera med Ana och vinner mycket oftare mot den fåniga rösten.

Jag skulle fråga mig själv:

Vad är anledningen till att jag ska äta nu?

Vad är syftet?

Jo, för att fylla på med energi såklart. Få upp blodsockret så att jag inte blir seg och disträ.

Utan tvekan skulle jag ta frallan (det finns inget som säger att kolhydraterna och energin är bättre bara för att de kommer ifrån frukt). En fralla, ja allt bröd, är jättebra och får din hjärna pigg och alert. Och det är ju oftast ett av huvudsyftena till varför vi ska äta regelbundet…

Om jag t ex bara skulle äta en tallrik fil utan något mer till (mkt vanligt att jag gjorde under mina sjukdomsår) får filtallriken inte samma effekt som brödet.

När jag ska läsa eller själv skriva en längre rapport, sitta i möten eller ringa en kund så måste jag vara fokuserad till 100%. Då funkar bröd väldigt bra för mig.

Den näring som finns i brödet får mig att slappna av, att skämta/busa lite mer med kunder och kollegor och jag tar mig för de saker jag ska göra med större entusiasm och passion. Det låter kanske fånigt men jag får plötsligt ÅSIKTER och UPPFATTNINGAR när jag äter bröd istället för bara frukt och grönsaker (eller en tallrik fil).

Självklart ska man äta grukt och grönt också men det ska inte vara det enda, äpplet ska inte utesluta brödet (de är trots allt placerade på olika delar i kostcirkeln och det finns en anledning till det – dvs ett äpple kan aldrig utesluta brödbiten i kostcirkeln)

Om du inte har läst Mattillåtet rekommenderar jag dig att göra det. Jag har tidigare skrivit om boken här. Tror den kan ge dig många tänkvärda tips!

Hoppas det här väcker lite nya tankar och idéer hos dig.

Må gott!

Ångest, Mat, Självhjälp

Vågar inte äta ost

Vad tycker just DU om för mat? Finns det något du vill kunna äta igen?

*****

Jag får rätt ofta frågor som jag svarar på flera gånger.

En av dem är den här:

”Men ååååååh, du skriver att du slutade äta ost under hela din sjukdomstid och att du nu börjat äta det igen? Men HUR gör man det egentligen? Ost, grädde och smör är verkligen totalförbjudet för mig och jag kommer nog aldrig klara av att äta det igen. men jag vill egentligen såklart.

Tack för bloggvärldens finaste blogg!”

Mitt svar:

Jag trodde helt ärligt aldrig jag skulle klara av att äta ost igen. Rätt ofta tänkte jag att kanske blir jag frisk men då kommer det varar ett liv utan just den maten som du nämner; ost, smör och grädde. Och hur frisk är man egentligen då? På riktigt?!

Feta matprodukter har alla varit placerade på en mycket hög pedistal och varit extremt laddade för mig.

De har varit äckliga. Smutsiga.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag idag äter grädde och smör regelbundet för det gör jag inte. Men jag äter det ibland och jag kryper inte ur skinnet längre när jag äter det.

Vanlig ost (med naturlig fetthalt, ej light) däremot har jag helt lyckas komma över och äter idag regelbundet. Vilket känns helt fantastiskt. Det är nästan så att jag gnuggar mig i ögonen när jag (Anna – liksom!?) frågar efter osthyveln eller ser efter om den kanske står där i diskmaskinen.

Men hur lyckades jag komma hit då?

Ost kändes länge otroligt tråkigt att inte få äta. Man använder ost till så mycket. På mackor, i sås, på pizza och inte minst kan man gratinera saker och ting med den. Med andra ord för mig har ost varit ett viktigt livsmedel, den utgör en stor del av den typ av mat som jag gillar och således ingår ost i den friska och sunda livsstil som jag eftersträvar.

Innan jul bestämde jag mig för att börja våga och testa mig fram. Jag funderade ut ett sammanhang där jag kände mig trygg. Bilden av julhelgen dök upp. Man äter tillsammans och maten är ett mycket naturligt sätt att samlas kring hos oss.

Ett par som står mig väldigt nära hade köpt en cheddarost till julbordet som såg väldigt god ut. Jag bestämde mig genast att i julhelgen ska jag våga äta av den tillsammans med alla andra. Det skulle kännas väldigt friskt att göra det och eftersom jag inte själv hade köpt osten hade jag heller ingen aning om kaloriinnehållet (kollade såklart efter det men det fanns inte angivet, dock var fetthalten väldigt hög ca 40%).

Jag åt mina mackor med både smör och ost som alla andra. Jag kommer fortfarande ihåg den där ”friska” känslan att få vara som alla andra för en sekund. Jag kompenserade inte för det på något sätt varken före eller efter och fortsatte att äta av både ost och vanlig maten under hela julveckan.

Varför det gick så bra var för att jag verkligen hade förberett mig mentalt innan. Dessutom befann jag mig i ett sällskap som jag kände mig trygg i och som jag trivs att äta ihop med och som jag litar på.

När osten var slut var också julen slut och de flesta nära och kära reste hem till sig. I samma stund slutade jag återigen upp med att äta ost. Den  ost som mina föräldrar hade hemma ”dög inte” (ändå slår jag vad om att energiinnehållet i den var betydligt lägre än julcheddarns). Så brukar det tyvärr bli när ÄS är inblandade. Mina ostmackor byttes ut mot ”fettsnålare” alternativ.

Men efter ett par veckors uppehåll påminde jag mig återigen om vad jag höll på med och varför? Jag gillade ju ost, skulle jag aldrig mer i livet få äta ost? Det vore ju förfärligt i så fall.

Och jag kommer inte bara vakna upp en dag och börja äta ost igen utan jag måste aktivt påminna hjärnan om att ”nu går vi faktiskt och tar en ostmacka”, det kommer inte av sig själv hur gärna man skulle önska att man bara kunde vifta med ett trollspö och utbrista någon magisk trollformel.

Det händer bara inte! Inte i det verkliga livet.

Så sedan i slutet av januari började jag sen återigen att äta ost till och från. Jag räknade aldrig hur ofta varje vecka och i och med det så började gränsen långsamt att suddas ut. Idag känns det riktigt häftigt när jag ser tillbaka på det. Det är verklien en utmaning som jag är stolt över. Det tog sin lilla tid men att få äta ost utan ångest är verkligen guld värt.

Dock har jag fortfarande ett onaturligt förhållande till grädde och riktigt smör (lättvarianterna vågar jag mig dock på emellanåt). På pannkakor och glass äter jag gärna grädde men just i maten som t ex gräddsåser så blir det fortfarande kämpigt.

Så jag har visst saker att jobba vidare på men det är härligt att se att det faktiskt går att avdramatisera ALL mat om man bara ger sig katten på det.

Må gott!