Ångest, Mat, Träning

Resfeber

För ett år sedan var mat och träning största hindret för varför jag inte vågade resa eller bo någon annanstans.

Idag, 10 månader senare så har jag ätit, umgåtts och sovit ihop med en nära vän  i nästan 3 veckor.

Rekord.

Allt är möjligt. Du kan verkligen bli precis så frisk som du vill.

Det är inga vackra ord utan sanning.

*****

Jag vet. Jag har knappt skrivit någonting om hur jag har haft det där borta.

Men efter nära 3 veckor i USA har jag åter kommit in i de gamla vanliga rutinerna: Äta, jobba, sova, äta, jobba, sova och så rullar det på. Låter kanske rätt trist men jag trivs rätt bra med det.

Visst törstar jag fortfarande efter gemenskap och nära relationer men bortom denna frustration så tycker jag faktiskt att mitt liv är mer än okej.

Jag är lycklig.

Många  som skulle få höra om min bakgrund eller plötsligt en dag upptäcka att jag bedriver en blogg och därigenom få reda på min sjukdomshistorik skulle nog bli ganska förfärade och ställa sig rätt skeptiska mot att jag verkligen kan klassa mig själv som en person som är glad och lycklig över allt som livet gett mig.

De flesta skulle nog snarare se på mig med sorg i blicken och tycka synd om mig och min så länge isolerade och kalla bubbla.

Men jag är faktiskt genuint glad. Och det säger jag inte för att jag är frisk för det är jag inte. Men jag är tacksam för allt jag har ändå.

För om det är något som jag verkligen har lärt mig av att leva ett fattigt ätstört liv så är det att fokusera på vad jag har och vad jag kan snarare än att hänga upp mig på allt som jag skulle kunna saknar eller fortfarande inte kan tillåta mig själv eller utföra.

För ett år sedan hade jag inga resplaner alls. Det skulle löjligt att en tänka tanken. För hur skulle det ha sett ut?

Jag skulle aldrig ha lämnat Sverige om jag inte på förhand visste att hotellet hade ett gym och jag fick lov att bestämma vad kocken skulle servera mig till frukost. Jag skulle ha sett till semestra ensam så att jag hade kunnat träna och äta mat på mina egna villkor. Jag skulle inte ha ätit en glass. Än mindre mat som innehöll kalorier (typ allt alltså).

Men kanske skulle jag ha ätit frukost efter att jag vaknat på morgonen. Druckit massor med kaffe (för att döva hungerkänslorna) och ätit två kokta ägg (men givetvis kastat bort äggulorna). Kanske skulle jag ha ätit lite gurka också, i alla fall om det vore helg.

Efter frukost skulle jag ha kört cardio (kondition) i två timmar som brukligt. Sedan skulle jag tillåta mig själv en stund i solstolen och bara slappa.

Jag skulle låtsas att jag njöt av att bara få vara, ligga och läsa med musik i öronen. Om hotellets servitör eller någon annan (?) skulle erbjuda mig en gratis drink skulle jag tacka nej utan att blinka, utan att ens ha vetat vad jag tackade nej till (Ana lärde mig tidigt att allt folk erbjuder innefattar alltid kalorier och det är alltid dåligt).

Folk skulle äta glass. Jag greppade tag i solglasögonen och blundade.

Folk sprang på stan eller hade vattenlekar kring poolen. Jag fortsatte att blunda.

Unga människor  samlades lite senare i små grupper, började snacka och intressera sig för varandra. Jag såg ingenting (eller gjorde jag det?).

I resans pris ingick halvpension och kring sex-tiden var hotellets restaurang full med hungriga och förväntansfulla gäster. Jag var inte där (stod i den stunden i en trång närbutik och vände och vred på yoghurtförpackningarna för att verkligen försäkra mig om att de var lika fett-och sockerfria som texten på framsidan utlovade)

Efter middagen gick folk ut och festade, promenerade på stranden eller satt inne hos varandra på rummen. Myste och pratade.

Kanske åt dem en bit choklad eller drack några glas vin…

Jag låg ensam i min säng och försökte räkna ut hur många kalorier jag hade fått i mig under dagen. Hade det verkligen stått rätt på yoghurten? Tänk om den engelska översättningen hade blivit fel? Visste man ens vad hälsa och kalorier var här i Grekland?

Tänk om det faktiskt hade stått 110 kcal/100 gr istället för 35kcal/100 gr?!

Panik.

Skjut mig!

Hur många dagar var det egentligen kvar nu igen tills dess att jag äntligen skulle få åka hem?!?!

Ångest, Mat, media, Träning

Mitt träningsberoende i Cosmopolitan

Jag vet att flera har efterfrågat artikeln om Vägen från 37 kg som var med i Cosmopolitan i vintras.

Här är en bild på hur februarinumret såg ut respektive mina egna tankar kring reportaget.

Nu har jag även skaffat mig en ordentligt kamera så även om det är lite sent så går det att läsa hela reportaget nedan om ni missade det tidigare.

Kvalitén är inte den bästa, jag vet. Men om ni klickar på bilden så tror jag det ska gå lite lättare att läsa i alla fall.

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Min comeback på gymmet

Vägen tillbaka till ett normalt och friskt liv blir exakt så lång eller kort som du föreställer dig den. Allt sitter i ditt huvud. Om du bara vill det tillräckligt mycket kan du vara frisk i morgon. Åtminstone se till att vara en god bit på väg!

Okej, vi fortsätter på läsarfrågan och mitt svar på den igår. Jag avslutade med att berätta att jag faktiskt har gjort comeback på gymmet igen.

Anledningen till detta var att SATS körde en sån där prova-på-kampanj t.o.m februari. Jag fick testa fem gånger och passade på att välja de vita klasserna eftersom jag aldrig tidigare hade provat dem under min tid som träningsberoende. På SATS hemsida beskrivs de så här:

”Träning för dig som vill förbättra din rörlighet, balans och muskeluthållighet. Här finns klasserna med målsättning att nå harmoni i kropp och själ.”

Efter långa dagar med alltför mycket jobb i skallen har jag på riktigt upptäckt tjusningen med både Body Balance och SATS FLOW. Efter några gånger är jag frälst. Jag tycker det är KUL.

Jag vet inte om detta beror på att jag just nu är extra mottaglig för allt som sägs göra gott för en ”självläkande” människa. Eller om det beror på att klassens koordination och rörelser passar mig bra…? Eller om det är för att vår fantastiska instruktör är så himla duktig (ljuvlig stämma och otrolig inlevelse!). Eller om det är för att jag testar något nytt och gör något jag inte brukar..?

Förmodligen är det kombinationen…

Men det spelar ingen roll vad anledning är till att jag har fastnat så mycket för det här. För första gången har jag kunnat gå till ett gym utan att tänka på att jag är där för att bränna kalorier… Förstår ni?

För en gångs skull har jag lyckokänslor i magen redan innan jag sätter mig i bilen på väg till gymmet. Förr mådde jag skitdåligt innan mitt träningspass var över, det var först efteråt jag kunde njuta av känslan att jag var nyttig och hälsosam.

Med de vita klasserna är det annorlunda. Då kan jag njuta både innan, under och efter träningen. Bara jag tänker på detta blir jag helt pirrig för det är en sådan stor skillnad jämfört med hur jag resonerade förr!

Eftersom jag bara har haft 5 gånger att testa har jag inte riskerat att hamna i den där fällan som gör att man blir beroende. Om jag vill fortsätta måste jag skaffa gymkort och då är det ett nytt beslut som måste fattas.

Och det är där jag står nu… det är mars månad och jag skulle verkligen vilja fortsätta med Yogan, Flowet och Body Balance… Men helt ärligt tycker jag det är mycket pengar för att bara utnyttjas ett par gånger i veckan.

Förr var det ju annorlunda. Då tränade jag varje dag och tyckte det helt klart var värt det. Idag är jag långt ifrån lika säker. När jag jämför mina träningsdagar på gymmet då med idag känns det såklart väldigt dyrt… (vilket för övrigt är en helt annan diskussion som jag skulle vilja lyfta fram vid ett senare tillfälle; Gymmens skyhöga priser!)

En intressant iakttagelse från min sida var att under min fanatiska träningsperiod så fanns det stunder som jag verkligen avundades alla människor som hävdade att de älskade yoga och liknande lugna klasser.

”Skitsnack”, tänkte jag fördomsfullt och menade att dessa människor bara ville göra sig märkvärdiga. ”Man står ju bara där och sträcker och drar i sina leder. Så oerhört frigörande… Verkligen.”

Och jag hade ju dessutom själv ”halvtestat” dessa mystiska och konstiga klasser men tvingats avbryta halvvägs in i klassen eftersom jag inte ansåg att det var tillräckligt krävande för mig. Jag förbrände ju betydligt mer kalorier på löpbandet än att gå upp i ”Hunden” stup i kvarten. Dessutom avslutades alltid ”vilopasset” med ÄNNU MER vila genom att salen släcktes ner och vi uppmanades att sträcka ut oss på golvet.

Jag fick panik av att ligga stilla så länge och var det någon som lämnade salen precis innan vilan så kan ni ge er tusan på att den personen var jag, Fröken Kaloriträning.

Så min comeback på gymmet är egentligen inte särskilt dramatisk. Den är tillfällig och nu har det gått några veckor sedan sist vilket jag tycker är jättetråkigt men inget som ger någon ångest.

Som svar på frågan om jag är rädd för att inte kunna sluta träna om jag skulle börja med det i framtiden igen är mitt svar att jag tror att jag skulle klara det bra. Det är som du nämner Jenny samma sak med maten. ”Mat måste man ju alltid äta” och det har jag ju verkligen lyckats lära mig och tycker jag börjar bli rätt bra på att äta vad och när jag vill utan ångestkänslor.

Det handlar om att göra om och göra rätt. Jag har börjat bli kompis med maten och det är samma sak med träningen. Det är lite klyschigt när jag säger att jag måste vara vaksam på mig själv för att riskera att inte trilla dit igen. Men jag tror faktiskt att det kommer gå bra. Så länge jag lovar mig själv att jag går och tränar för att må bra tror jag det ska gå vägen.

För självklart är det bra att röra på sig även fast att jag var av en helt annan åsikt i början av min träningsfria period. Nu märker jag att efter en lång dag framför datorn, massor med telefonsamtal och annat jobbsnack så är det jätteskönt att låta kroppen få röra på sig. Jag sover bra (gör jag iofs ändå) och både kropp och själ känns lugn.

Så länge jag inte går till gymmet för att bränna kalorier så tror jag att det här ska gå lika bra som att jag har lärt mig hantera maten igen. Har även fått tips att ifall jag vill börja träna på riktigt senare så kan det vara bra att jag redan från första början berättar för gympersonalen om min tidigare träningsbakgrund. På så vis kan jag få stöd av personalen och hjälp med att veta vad som är sunt och en lagom träningsdos.

Förresten så provade jag även ett av deras danspass (dansade mycket förr) men den här gången kändes det inte lika kul längre, kanske för att koordinationen var för svår och jag tappat alltför mycket muskelmassa för att orka hänga på? Jag vet inte vad det berodde på men det spelar mindre roll.

Jag fick ju istället fyra gånger över till att upptäcka de vita klasserna.

Min fråga till er som har varit träningsberoende: Kan ni ärligt säga att ni har hittat tillbaka till gymmet utan att ni tänker på kaloriförbränning? Hur fungerar det för er? Dela gärna med er om era tankar kring det här!

Alla andras åsikter och kommentarer vill jag såklart också hemskt gärna läsa.

Må gott!

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

En gång träningsberoende – ALLTID träningsberoende?

Går det någonsin att börja träna utan att riskera ett träningsmissbruk igen?

*****

Frågorna strömmar in så vi kör väl på med några till, tycker jag.

Jenny undrar:

”Kommer du någonsin börja träna igen? En sak jag har tänkt på…

Vid de flesta missbruk slutar man ju HELT med någonting. Tex alkohol, droger. För att bli helt ren. Men vid tex matmissbruk, eller i ditt fall träningsmissbruk, så går det ju inte att helt sluta på samma sätt.

Mat måste man ju alltid äta, rätt mat i rätt mängd för att må bra. Och samma med träning, alla människor behöver ju någon slags motion/träning för att man ska må så bra som möjligt. Så hur har du tänkt angående detta?

Kommer du börja med någon lätt motionsform för att vara frisk? Är du rädd för att inte kunna sluta träna om du börjar med det i framtiden?”

Anna svarar:

När jag tog beslutet i augusti 2009 att bli helt träningsfri var jag fullständigt övertygad om att jag aldrig mer skulle vilja träna i hela mitt liv. Jag var så fruktansvärt less på det.

Jag tränade inte längre för att jag tyckte det var kul utan enbart för att bränna kalorier. Om jag inte förbrände minst 500-700 kcal/dag kunde jag inte äta som jag ville utan att få ångest.

Från dag ett som träningsfri kände jag bara en enda sak. En oerhörd lättnad.

Innan dess hade jag väldigt länge gått och funderat på att införa åtminstone en eller två dagar i veckan som skulle vara helt träningsfria men det blev ju aldrig så. Det gick liksom inte. Jag klarade inte av det. Träningsdjävulen i mig var för stark och jag var för svag.

Ana vann alltid.

Jag kunde inte ha träningsfria dagar. Det var helt omöjligt. Istället fick jag panik och bokstavligen talat så sprang jag till gymmet de här s.k ”träningfria” dagarna. Alternativt, om jag kunde stå emot så stannade jag hemma och satt framför datorn. Men då levde jag på te och sallad den dan.

Att helt sluta träna är det bästa beslut som jag någonsin har tagit i hela mitt liv.

Jag vet att jag brukar säga detta men det är helt enkelt för att det är sant.

Och då är jag och har alltid varit en rätt skärpt tjej som har åstadkommit en mängd bra saker i livet men därmed också tvingats att fatta en hel del tuffa beslut för att nå dit jag har velat.

Men genom att sluta träna kunde jag plötsligt minska mitt kontrollbehov vad det gällde mitt fanatiska kontrollbehov över maten. Om jag inte fick träna spelade det liksom inte så stor roll längre vad jag åt och inte åt.

Jag skulle ju ändå gå upp i vikt och då kunde jag ju lika gärna äta mat som jag på riktigt tyckte om. För det är varken speciellt gott, roligt eller passar in i den hållbara livsstil som jag eftersträvar att man går upp i vikt genom att äta kilovis med frukt och grönt.

Hellre då införa regelbundna måltider och försöka äta så likt min omgivning som möjligt. Jag hade ju testat i åtta år hur det är att träna hårt och samtidigt svälta. Klart jag har varit rätt nyfiken på att iaf testa vad friska ätrutiner inenbär och om jag verkligen blir så slapp och ful som jag tidigare har inbillat mig..?

När jag slutade träna kunde jag plötsligt sova så länge jag ville. Jag fick massvis med tid över – tid som jag har behövt ha för att komma i kapp mig själv. Jag hinner idag (och framförallt orkar jag) ringa fler vänner för att sedan träffa dem. Jag orkar visa att bryr mig om dem.

Jag är inte alls nonchalant som några kanske har trott. Förklaringen är att min hjärna har varit kidnappad och därav min frånvaro. Ni får köpa det här argumentet eller också gör ni inte det.  Jag vet att jag har gjort fel som har prioriterat svält och träning framför ett rikt socialt liv. Det är min egen förlust – jag vet det – och jag kan idag bara beklaga och be om ursäkt för detta. Om det är något som jag fortfarande har svårt att prata om när det gäller min tidigare fanatiska livsstil så är det just detta, relationer. Jag skäms fortfarande över valet jag gjorde, att jag valde meningslösa timmar på gymmet framför mina bästa vänner.

Jag ber inte om er förlåtelse. Men om förståelse.

Som vanligt när det gäller mig fick du ett långt svar Jenny på din fråga och egentligen var det här inte riktigt ett svar på din fråga, eller hur?

Men jag känner att frågan kräver en god kännedom om min träningsbakgrund för att kunna förstå varför jag från början har varit så extremt negativt inställd till träning sedan jag slutade i augusti förra året.

Så mycket skit som jag har fått dras med pga av mitt träningsmissbruk önskar jag ingen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen;

Träningen tog nästan livet av mig. Den enda glädjen som jag kände i samband med träningen var efter själva träningspasset för då hade jag ju återigen presterat och förbrännt tillräckligt med kalorier för att få äta.

Aldrig att jag har suttit på träningscykeln eller sprungit på löpbandet och tänkt ”Shit, det här är så roligt att jag inte kan sluta cykla/springa”.

Därför är det en mycket intressant upptäckt som jag har gjort den senaste månaden som handlar om:

Går en del personer verkligen till gymmet enbart för att njuta av sin träning?

Finns det verkligen människor som tränar utan tanke på vare sig kalorier och/eller kroppsform?

Och jo,  hörrni. Jag har faktiskt tagit steget tillbaka till gymmet…

Men hur, varför och på vilket sätt får ni läsa mer om i morgon.

Tror dagens inlägg är tillräckligt mastigt som det är, eller vad säger ni?

/Anna