Ätstörningscoach

Det är min början.

Kära Ni,

Det har blivit dags för mig att kila vidare.

Egentligen hade jag tänkt låta det förra inlägget bli de absolut sista raderna som skrevs här. Men för att det inte ska kvarstå några frågetecken så skriver jag nu ut det i klartext:

Tack hjärtligaste alla som valt att följa Vägen från 37 kg!

Mitt liv och min resa fortsätter på annan plats.

Inte här.

Men vi kommer att mötas igen.

Dock utan din vetskap att det faktiskt var jag som en gång var ”hon den där Anna”.

Bra Bäst så.

För er som vill ha mer av Vägen från 37 kg så garanterar jag att även fast att det inte längre skrivs något mer på just den här webbplatsen så kommer både min penna och hjärnceller även i fortsättningen att gå glödheta.

Tack än en gång alla som följt med på den här resan!

Tack alla fantastiska läsare, andra skarpa bloggare & journalister (ni vet själva vilka ni är), kritiker, sponsorer och samarbetspartners.

Utan er skulle min jakt efter det friska livet inte ha varit hälften så spännande att genomföra. Ni har kryddat mina mentala och fysiska förändringar bara genom att finnas där. Satt guldkant på en annars svår och lång kamp.

Men hörrni, det gick till slut…!!!

För framtida förfrågningar, krönikor, artiklar, intervjuer, etc når ni mig även fortsättningsvis på: vagenfran37kg@spray.se

Jag ser fram emot vårt möte.

Varma & innerliga tankar från mig!

/ Anna

www.vagenfran37kg.wordpress.com

Självhjälp

Det är ingen slump


Det är ingen slump att just jag fick ätstörningar.

Det är ingen slump att just jag började gå och tala tidigt.

Det är ingen slump att just jag var bäst i klassen.

Det är ingen slump att just jag skulle vara med i elevrådet.

Det är ingen slump att just jag sprang snabbast och hoppade längst i skoltävlingarna.

Det är ingen slump att just jag varvade alla TV-spel som fanns.

Det är ingen slump att just jag var kvarterets roligaste barn att leka med.

Det  är ingen slump att just jag har ett rum i föräldrarhemmet med över 100 pokaler från den tidigare idrottskarriären.

Det  är ingen slump att just jag har ett antal stipendium bakom mig.

Det är ingen slump att just jag alltid lyckas hitta de bästa priserna på resor, oavsett vad destinationen är.

Det är ingen slump att just jag var nära döden.

Det är ingen slump att just jag startade den här bloggen.

Det är ingen slump att just jag har hittat fotfästet igen.

Det är ingen slump att just jag har orkat göra hela resan med att riva upp en gammal plattform och skapa en ny frisk och stabil för framtiden.

Det är ingen slump att just jag har hittat ett nytt intresse – tennisen – som gör mig lycklig.

Det är ingen slump att just jag får köpa 10 avokados för en tjugolapp på Hötorget.

Det är ingen slump att just jag kommer att kunna nå dit jag vill.

Det är ingen slump att just jag älskar att få vara med igen.

Det är jag.

Ätstörningscoach

Grow your potential!

Tävla om biljett till inspirationskvällen i Stockholm den 9:e mars.

Huvudarrangör är nätverket 4good.

Ny vecka står för dörren och för att göra den lite festligare så tycker jag att vi rivstartar den med en härlig tävling!

4good bjuder in till inspirationskvällen Grow your potential.

Ni som är bekanta med 4good sedan tidigare vet att ingen kväll som dem arrangerar lämnar någon besviken eller oberörd.

Jag har själv besökt två av deras events och mer om hur det var samt bilder från kvällarna kan ni läsa om här:

Go nuts och lev livet! (På temat Free your mind)

Äg dina egna tankar (Get Bodywise and Soulful)

Nu är det alltså dags för en ny temakväll på temat Grow your potential.

Kvällen är för dig som är sugen på att expandera, bli modigare och att prioritera smartare. Vem vill inte ha mer tid i kalendern och mer pengar på kontot?!

Det här eventet är själva premiären för nätverkets vidare internationella satsningar som nu sparkas igång under namnet 4good World.

Föreläsning ges på engelska av supercoacherna the dreamteam bakom Millioneusemetoden – Kirsten Stendevad och Christine Eilvig.

Under kvällen kommer föreläsarna att peppa och coacha oss till ett liv med mindre återhållsamhet, mer livsaptit och större bankkonton.

Hur går man från status quo till tillväxt?

Kirsten och Christine vet.

Förutom eventets härliga föreläsare bjuds det på mingel, vin och snittar. När det väl är dags att gå hem kommer det att vara med ett huvud sprängfyllt med en massa pepp, nya insikter och en hel del jävlaranamma.

För att vara med i tävlingen om att följa med mig den 9:e mars ber jag dig svara på tävlingsfrågan:

Vad drömmer du om?

Alla som skickar in har chans att vinna.

Du mailar tävlingssvar + ditt namn, åldermob nr och emailadress till: vagenfran37kg@spray.se

Skriv ”Drömmar” i ämnesfältet.

Tävlingen stänger kl 18.00fredag 18/2. Vinnaren kontaktas därefter via mail.

Lycka till!


 

Mat, Självhjälp

Viktigt – BLI den du vill!

Ett av mina nya favoritprogram är Jakten på lyckan med Hanna Hellquist.

I det senaste avsnittet intervjuar hon Mark Levengood och då säger han exakt det som har varit ledorden genom hela min friskprocess.

Mark pratar om sin amerikanska vän som hade bott i Sverige på 80-talet. De bestående minnena som amerikanen har från Sverige var att alla svenskar hade varit så otroligt upptagna med att försöka hitta sig själva.

Vem är jag egentligen?

Och exakt de här tankarna surrade konstant även i mitt eget huvud under alla de år som jag förgäves och utan framgång försökte bli frisk. Minst 1 gång varje dag grubblade jag på varför allt hade blivit som det hade blivit.

Varför hade just jag blivit ätstörd? Och vem var jag egentligen?

Varför, varför och återigen varför…?!

Mark frågar sin vän hur man gör i Amerika.

Vännen replikerar att amerikaner inte lägger ner energi på att försöka ta reda på vem man är. Istället ligger allt fokus på:

Vem man SKULLE VILJA VARA?

Så har även jag tänkt genom hela min viktuppgång och friskutveckling.

Hur vill jag att mitt liv ska se ut om några år?

Vad ser en givande vardag ut för mig?

Vilka är mina guldkorn? Vad uppskattar jag?

Vad vill jag ska ingå i en frisk livsstil som jag ska leva med livet ut?

Vad får mig att le? Skratta? Njuta?

Vad får mig att se fram emot en ny dag när jag vaknar?

En del saker finns nedskrivet och andra har jag färskt i minnet.

Exempelvis hade jag under mina sjukdomsår en enorm längtan efter att en dag kunna äta och fika ute på stan utan ångest och oro.

Jag läste ofta och hörde om folk som träffades och gjorde affärer ute på stans mest creddiga restauranger och caféer.

I morse slog det mig att det faktiskt går.

Det går att lyckas. Jag har lyckats.

Idag befinner jag mig exakt där jag för 1,5 år sedan i tanken hade föreställt mig att jag skulle vilja vara.

Sakta håller jag på att utvecklas och förvandlas till den personen som jag vill vara. Skit samma vem jag var under alla mina svältår, det är ointressant.

Det viktigaste är vad som kommer efteråt, eller hur?

Tidigt i morse slank jag förbi Saturnus för att köpa med mig några av caféets populära kanelbullar upp till kontoret.

När jag stod i kön och väntade på min tur så passade jag på att se mig omkring i lokalen.

Tända ljus. Glada munnar. Värme. Småprat. Croissanter. Laptops. Koncentrerade miner. Du och jag.

När jag lämnade fiket med min prasslande påse i famnen hade jag en varm känsla i maggropen.

Jag gör det.

Jag lever min dröm. Och är på väg precis åt rätt håll.

Jag kommer att nå dit där jag vill och befinna mig där livet ut.

Jag har slutat läsa om hur det sköna livet kan se ut för andra. Istället så deltar jag själv i det. Praktiserar dagligen!

Och då och då äter jag även bullar från Saturnus…

Livet är lyxigt!

Jag är så fruktansvärt glad och tacksam att jag inte hann bli gammal innan jag fattade det här. Vad livet går ut på.

Ta vara på åren som har du fått här på jorden.

De kan alltför snabbt ryckas ifrån dig!

Självhjälp

Live your dream

Någon kanske undrar var jag håller hus någonstans?

Just nu jobbar jag dygnet runt med en sak som jag snart hoppas kunna sjösätta.

Vet att jag har skrivit en del tidigare om diverse ”projekt” och man kan väl säga att vi närmar oss själva slutknorren på det hela.

Får gåshud av blotta tanken och härligt varma fjärilar i magen snurrar runt, runt!

En av de sista pusselbitarna till det hela fick jag på Beautiful Business Award tidigare  i veckan.

Även stipendiet från UnderbaraClara har varit en viktig nyckel till att verkligen våga ta steget till att göra det som jag brinner för.

Snart så!

Annars har min vecka bestått av lite allt möjligt.

Allt från jobb och latte på Mocco (första gången jag var där och mitt löfte till mig själv sedan jag flyttade till Sthlm är ju att testa så många olika caféer som möjligt) till en del nätverkande och förstås tennis!

Förresten, hör ni hur jag själv låter?

Det är mitt liv som jag beskriver ovanför.

Mitt liv.

Jag som inte hade något liv så sent som i somras.

Jag har fortfarande stora problem att på riktigt fatta det här.

Jag lever idag mitt liv som jag själv har byggt upp, helt från grunden.

Sakta men säkert har jag orkat pussla ihop grundläggande viktiga bitar för att kunna forma det liv som jag vill leva.

Det liv som passar just mig.

Jag har slutat att fly så fort sociala sammanhang eventuellt kan komma att innebära någon slags mat (man kan ju aldrig vara helt säker…).

Och kanske viktigast av allt: Sakta går jag från mitt sociala utanförskap till hitta nya vänner.

Jag har i flera år med egna ögon bevittnat, dokumenterat och själv varit en stor del av en livsfarlig psykisk sjukdom.

Och jag har bevisat att det går att ta sig ur den.

Samma starka mentalitet som höll på att kosta mig livet använde jag istället till att ta mig tillbaka.

Jag har på egen hand identifierat och praktiserat verktygen som behövs.

Det tog visserligen hela åtta år av mitt liv men det spelar mindre roll. Huvudsaken är att jag nu förhoppningsvis har MINST 50 st härliga och friska år framför mig att se fram emot.

Jag är nyförlöst, sprallig och full i fan.

… och jag ler igen, med ögonen!

Mat, Självhjälp

Inspiration och drömmar – ett måste mot ätstörningar!

Inspirera mera.

Det kan aldrig bli för mycket positiv inspiration och nya infallsvinklar!

Varje dag våldgästas våra hjänor med diverse dåliga och fullständigt onödiga budskap.

Det är dags att säga stopp och verkligen börja sålla i vad vi vill läsa om och sjävla ta in!

Själv har jag t ex helt slutat att läsa vissa bloggar och enbart av den enkla anledningen att jag inte tycker att dem ger mig något längre. Det är bara massa bla-bla-bla, en gång i tiden var dessa inspirationskällor men idag har de förvandlats till fullständigt överflödiga!

***

Ibland har det stormat rätt rejält här inne och i vissa fall har jag blivit ganska hårt ifrågasatt när jag har valt att skriva om vissa saker.

Men det som händer varje gång är att jag i dessa fall alltid väger fördelar mot nackdelar med att fortsätta skriva.

Avgörande för det fortsatta bloggandet har alltid varit att jag vet att bloggen och min resa inspirerar väldigt många till att våga ta det där extra steget som man kanske inte hade vågat att göra annars.

Och det är exakt jag vill att man ska läsa den här bloggen!

Det vill säga som inspiration till att våga och samtidigt kunna få en juste förklaring på varför kroppen och ens hjärna reagerar som den gör i form av reaktioner som överätningar, lanugohår, njutningsmellanmål och liknande.

Allt jag säger är inte alltid helt rätt och jag har ingen examen som sjuksköterska eller liknande.

Därför blir jag väldigt glad när ni hör av er och jag märker att mitt budskap har gått fram.

Många tycker det är förbannat svårt att ta till sig av äs-behandlingen alternativt vågar man aldrig ta det där första steget till att söka hjälp. Tack vare bloggen så väljer många att trotsa ÄS och gör det i alla fall – trots att man egentligen är skitskraj för det som väntar på en.

Det är stort!

Nedan följer några rader från några personer som fått mig att stråla särskilt mycket den sista veckan.

Varmt tack för att ni så generöst delar med er!

Veckans kommentar:

”Hejsan!

tänkte bara berätta en rolig sak! jag jobbar i en jour som riktar sig till unga som behöver prata av sig. hade ett samtal ikväll med en person med ätstörningar.

jag kom på mig själv att ge denna person tips om nya tankebanor när det gäller ett friskt beteende (tex om en testvecka och att våga ifrågasätta bilden av att man ska bli ett fläskberg) och jag tror det föll i rätt god jord.

den här personen har förmodligen en lång väg kvar att gå men jag hoppas att personen kommer komma ihåg mina (dina!) ord när tiden är rätt.

är det inte coolt att dina tankar – med risk för att bli flummig – rör sig ut i universum?

dina erfarenheter kan verkligen hjälpa människor – häftigt om du frågar mig!”

Ett mail från en annan mycket varmhjärtad person!

”Hej Anna!

Herregud så längesen det var jag skrev någonting till dig sist nästan så du kan ha glömt bort mig:P…

tror sist jag skrev var i våras någon gång när jag var orolig över försäkringskassan och gud så mycket som hänt sedan dess.

Det blev som jag misstänkt med dom jag fick avslag och hamnade utan någon försörjning över huvudtaget och  jag ska inte ljuga det var väldigt tungt måste jag säga..

men jag lät inte anorexian dra ner mig trots det utan jag fortsatte framåt..

blev inskriven på arbetsförmedlingen i maj och gick där över sommaren. var meningen jag skulle hamna i rehabgruppen men allting var väldigt förvirrat ett tag där och jag fick gå hos jobbcoach som manade mig att söka vanliga jobb och fan och hans moster rent ut sagt..till slut så bringade vi lite reda i saken och jag hamnade i rätt grupp igen.

Under tiden allt med grupper var oklart började jag fundera över vad jag ville med mitt liv egentligen och kom fram till att jag som älskar barn faktiskt inte alls vill jobba som frisör utan vill bli förskollärare..

det enda som var ett hinder för att komma in på universitetet på den utbildningen var att jag saknade matte b kursen. så jag gick helt emot vad min jobbcoach sa på AF och ringde till komvux på vinst och förlust veckan innan terminen och talade med rektorn som till min lycka sa att jag fick börja läsa matte b när terminen började veckan efter.

Så jag började läsa matte b den snabba kursen som är klar på 8 veckor i stället för 16..sen upptäckte jag att lärarlinjen inte hade intag på VT 2011 så jag bestämde mig för att söka en fristående kurs till våren specialpedagogik A, den har jag ändå nytta av sen när jag ska bli förskollärare.

Så just nu läser jag näst sista veckan på mattekursen och har börjat jobba extra på dagis på 25 % tills matten är klar och när den är klar går jag upp till 100% fram tills nyår,  och i januari så blir det förhoppningsvis universitetet:)

och jag känner mig så otroligt stark allt har jag gjort själv samtidigt som jag kämpat mot anorexian och fått tillbaka mensen igen den har kommit tre gånger på raken vilket medicinskt sett betyder att den är tillbaka!

Dessutom har jag börjat träna kampsport igen något jag älskade att utöva innan jag blev sjuk.

Ville bara tala om allt detta för dig för du en av mina inspirationskällor och det vill jag att du ska veta..!

Dessutom så har jag fått tillbaka ett sunt förhållande till mat igen och jag är lycklig för det vet jag att jag aldrig kunnat vara om anorexian fått fortsätta vara en del av mitt liv!

Så tack för att du genom din blogg ger anorektiker hopp om livet och att bli frisk.

Sköt om dig och massa kramar!”

Mat, media, Självhjälp, Träning

Min och bloggens framtid!

Jag är mer taggad än någonsin inför mitt fortsatta bloggande framöver.

Det finns så mycket kvar att göra.

Stipendiet i fredags var ett viktigt kvitto på att ni uppskattar arbetet som är med den här bloggen.

Att den behövs och att den inspirerar.

Tack för att ni är ni och aldrig snålar med att låta mig få veta det.

Ni är grymma och har världens största hjärtan!

***

Här är ett av alla de mailen som har ramlat in de senaste dagarna:

”Stooooort grattis till UnderbaraClara-stipendiet!

Jag hittade din blogg för ett år sedan och har följt den dagligen sedan dess.

Älskar ditt mycket pedagogiska och konstruktiva sätt att förklara olika ätstörda situationer som testveckor, överätning, njutningsmellanmål, träningsförbud och liknande. Liksom dig tror jag på att belysa det positiva och låta vikten bli ett av alla målen men inte själva huvudmålet som det ofta annars är fokus på.

Skulle vara roligt att få höra hur du tänker om framtiden.

Vad planerar du att göra härnäst?

Jag är långt ifrån bortskämd när det gäller marknadsföring av bloggen.

Tyvärr har jag märkt hittills (eller ok, snarare fått bekräftat för mig) att kvinnors hälsa, särskilt ätstörningar och liknande självskadebeteende, är otäckt enkla att se förbi eller blunda för.

Många säger sig vilja göra så mycket för kvinnors välmående men om jag ska vara helt ärlig tycker jag det är alldeles för mycket snack och för lite verkstad!

Jag kan ta ju bara ta min egen blogg som exempel.

Jag bloggar fortfarande på wordpress och detta ger såklart inte en spänn. Jag har varken annonser eller ingår i något bloggnätverk. Ändå har jag i många fall betydligt fler läsare än många av de mer”välkända” bloggarna och mina texter är i många fall långt mer välskrivna och innehållsrika än genomsnittet.

Jag vill att ni ska veta att jag gör det här av egen vilja för att jag tror på det jag gör.

Jag vet att jag har rätt när jag säger att det skulle behövas en mycket mer individualiserad och patientanpassad ätstörningsvård så att ännu fler kan bli 100% friska.

Observera inte låtsas-friska, utan helt friska!!!

Ätstörningar är inte det mest tacksammaste ämne att skriva om men jag väljer att göra det i alla fall – 365 gånger om året.

För jag har ett mål. Ett mycket, mycket långsiktigt mål!

Ätstörningar är förmodligen alldeles för ”tungt” och ”jobbigt” för att en tidning eller en nätbaserad portal skulle vilja att jag bloggade hos dem (även fast att det kanske egentligen är dessa läsare som skulle behöva det som allra mest!?).

Men då är det betydligt enklare att hellre välja en mer okomplicerad mat- eller träningsblogg på sin sajt. Någon som ger läsarna vad dem vill ha… För det är väl vad folk vill läsa om?! Hur många kilometer bloggaren har sprungit eller en bild på personens frukostmacka…

Sanningen är bara att det räddar man inte världen på (självklart är det bra att det finns bloggar för olika saker, det är inte det jag säger).

En bla-bla-bla blogg är säkert bra för personens eget ego men den räddar nog inte vårt sönderstressade samhälle. I sämsta fall gör bloggen kanske till och med mer skada än nytta..?

Om man tar Blondinbella som exempel. Hur har man ens hjärta att göra reklam för tandblekning (skriver flitigt om) och Viktväktarna (har sett annonser på hennes blogg ibland) samtidigt som hon släpper en bok som ska stärka tjejers självkänsla? Jag förstår ingenting.

Kan verkligen alla köpas för pengar idag?

På sikt vill jag kunna ägna mig helhjärtat åt att hjälpa människor att må bra. Att må bra på riktigt!

Jag har själv gjort hela resan och vet vilka verktyg som behövs och vilka bitar som är viktiga att fokusera på för att lycklas nå ända fram.

UnderbaraClara-stipendiet är en tydlig signal från er och ett bra startkapital inför det som komma skall.

Jag har tidigare berättat om mina planer gällande utvecklingen av ÄS-vården. Därtill stöttar jag gärna gymmen framöver med att komma tillrätta med träningsmissbruk och destruktiva träningsbeteende. Hör av er om ni är i behov av en referensgrupp (för det är ni!).

Med andra ord, det finns mycket i pipeline men än så länge bringar detta ingen fast inkomst och fina idéer betalar som bekant ingen hyra.

Därför fortsätter jag att skynda långsamt.

För skyndar, det gör jag. Var så säkra!

Tack alla som röstat och tack juryn som har valt att inte blunda.

Tack UnderbaraClara.

Mat

Första jobbveckan avklarad!

Så här härligt sprallig känner jag mig efter att äntligen ha”lärt” mig att äta mellanmål regelbundet.

Jag fattar inte hur jag förr orkade sköta ett jobb när jag lät det gå 8 timmar mellan måltiderna?! Dock var det iofs sällan som jag log, skämtade eller skrattade högt.

Ironisk/bitter humor (som många med anorexi ofta är ”bra på”) kräver mindre energi, engagemang och entusiasm…

Gisela van der Ster kallar mellanmål för ”skyddsmåltider” i sin bok Mattillåtet.

Att fjäska för blodsockret är det bästa uttryck som finns tycker jag. Allt blir så himla enkelt, okomplicerat och framförallt kul så fort man äter med jämna mellanrum!

***

Kände mig så seg i måndags när jag slog mig ner framför jobbdatorn och knäppte på telefonen. Som väntat; en massa obesvarade mail, meddelande och telefonsamtal och det tog en bra stund innan jag visste vad jag hade gjort timmen innan som jag checkade ut för semester i juli.

Men som vanligt, efter en rejäl jobbvecka, är jag i fin form igen och det är en sådan härlig känsla när helgen väl kommer!

Dock känner jag mig lite tråkig när jag inte kan blogga och skriva på boken som mycket som jag vill. Efter en lång dag working 8-17 är jag rätt tom i huvudet och vill helst gärna ägna mig åt någon mer hjärndöd aktivitet.

Då blir det ofta att läsa bloggar eller se på TV (vilket är urtrist).

Håller i alla fall på att planera mina aktiviteter inför hösten. Jag vägrar stå kvar och stampa på samma fläck och se på när tåget åker ifrån mig.

Jag har så många saker och drömmar som jag vill hinna med att göra innan jag blir ”för gammal”. Det är en behaglig känsla att veta att jag, liksom alla friska människor, har en framtid och ett långt liv framför mig. Ett liv som jag uppskattar mer och mer för varje dag.

Förstår ni hur enkelt livet blir så fort man bara gör en sådan liten fånig sak som att helt sluta tjafsa med sig själv om det är ok att ta två skivor ost på mackan istället för att hålla sig till sin trygga skinkskiva?

Det ena ger det andra och det blir en slags positiv ”dominoeffekt”. Man kommer in i ett skönt flow och beslutsångesten avtar. Ett par veckor senare har man tagit ytterligare några steg bort från ätstörningens onda cirkel. Det går lättare än vad man kan tro!

Testa själva!

Ätstörningscoach

Bilderna!

Från USA.

Vi närmare oss Los Angeles. Så här ser Arizona ut uppifrån!

***

En av mina favoritbilder, från sunny California.

***

Favoritfrukost på Urth Caffe, bagels med avokado och cream cheese + Iced latte

***

Vid Crand Canyon – ”The Eagle” (titta noga så ser du att bergsklyftan är slipad likt en örn)

***

The Skywalk.

Här promenerar man på rent glas så att det ska kännas som att man går på moln mitt över stupet.

***

Pinkberry – Frozen yoghurt!

***

Underbar 2-timmars tour i Hollywood och Beverly Hills. Open-air bil, solsken och blå himmel.

Rekommenderas!

***

Hm, antar att ni har sett den här skylten förrut, eller hur?

***

Times Square i NYC.

Här ska vi strax ställa i kö för biljetter till Phantom of the Opera.

***

The Staten Island Ferry.

Bra gratis tips om ni vill se frihetsgudinnan och hela NYC utan att betala en enda spänn.

***

Frukost på Le Pain Quotidien. Yoghurt med bär och granola. Ser godare ut än vad den var för yoghurten var väldigt sur.

Själva maten på  Le Pain Quotidien är mycket bättre.

Ätstörningscoach

I’m home!

En dag kommer även jag vara redo att säga hejdå, men det är ännu väldigt långt dit.

*****

Hemma i Sverige från USA.

Det är egentligen natt och jag borde sova för att kunna vara i fin form till att börja jobba igen på måndag.

Tyvärr känner jag av jetlagen och är superpigg, brukar inte känna av den så mycket annars men detta är första gången jag flyger från andra sidan jordklotet. Har varit i NYC och Florida tidigare och då har jag knappt tänkt på att klockan flyttas hit och dit. Men det blev visst lite annorlunda med att inkludera Los Angeles i resan den här gången.

Hur som helst, jag är hemma. Välkomnades av våren/sommaren 2010 när jag klev ur planet och mår hur bra som helst. Jag kommer med solskenet till er… 😉

Resa är verkligen min passion här i livet och mitt sätt att fylla på med energi och hämta inspiration till det fantastiska liv som jag lever. Jag bestämmer själv över hur bra jag vill att mitt liv ska bli och det känns verkligen lyxigt. Nu menar jag inte ekonomiska faktorer utan syftar främst på psykologiska hinder som tidigare har legat mig i fatet.

Det är bara våra egna tankar som kan begränsa oss från att göra det vi vill. Efter den här resan vet jag att jag kan nå hur långt som helst!

Jag kommer bli HELT FRISK från mina ätstörningar. Jag bara VET det!!!!

Jag älskar verkligen livet och hoppas jag får behålla hälsan så mycket att jag som pensionär får lov att fortsätta vara lika levnadsglad som jag är idag och alltid har varit.

Det finns så mycket kvar som jag ännu vill göra. Mitt mål är att kunna säga att om jag dör i morgon så gör det inget för jag är lycklig över att alltid ha sett till att leva precis det liv som jag har velat utan några som helst psykologiska begränsningar.

Idag kan jag tyvärr inte säga detta. Jag skulle få panik om jag skulle få veta att jag kommer att dö i morgon. För jag är inte klar ännu. Inte än. Långt ifrån.

Jag har så mycket på min lista som jag tidigare har sagt nej till och så mycket som jag ser fram emot att få se, göra och uppleva.

God natt vännerna, hoppas ni fortfarande finns kvar där ute och vill fortsätta hänga med på ”min andra resa” som nu fortsätter.

Har saknat er massor.

Anna