Ätstörningscoach

Dina tre bästa ”klokord”?

Johanna utmanar mig på mina tre bästa klokord :

1. ”Inbillade problem ÄR enklare än verkliga. Varje dag får du en ny chans att välja att tänka annorlunda och varje gång innebär en ny chans att förändra dig själv.”

2. ”Din framtid kommer se exakt likadan ut om fem år som den gör idag så länge du fortsätter att tänka och agera på samma sätt som du gör just nu. Har du idag en tillräckligt hög livskvalitét för att du ska vara nöjd?”

3. ”Lev NU och inte så många år i förväg.”

_______________________________________________________

Jag utmanar:

(och hoppas samtidigt inte jag tar mig vatten över huvudet nu, men det skulle vara intressant att få de här personernas tre bästa klokord)

Olof Röhlander – Mentalbloggen

(Ni som ständigt letar nya motivationsbloggar och coacher. Bästa helgtipset!)

Christina – Stina i London

(Ni som är nyfikna på att göra något annorlunda, kika in hos Stina och låt er inspireras!)

Isabella Löwengrip – Blondinbella

(Behöver ingen närmare presentation. Men visst vore det intressant att få höra hennes tre bästa tips när hon får välja fritt från alla de triljoner områden som hon har kopplingar till)


Ätstörningscoach

Tävling – Vinn bärbar dator med mobilt bredband!

*****

Jag är med i en tävling som är ett samarbete mellan ett antal bloggare och Telia. Jag tävlar hos dem alla, det vill säga på Blondinbella, Kenzas och Fokis. Vinsten är en bärbar dator från Compaq och ett mobilt bredband:

Min motivering varför jag skall vinna tävlingen:

”Min blogg har verkligen vuxit rekordmycket sedan i augusti 2009 vilket jag tycker är fantastiskt roligt. Jag hoppas kunna fortsätta den här positiva utvecklingen då det är något som vi alla har glädje av – alla mina underbara läsare och inte minst jag själv!

Dock kräver mitt yrke (som säljare) att jag ofta är på resande fot. Och när man reser så tror jag de flesta kan hålla med om att man vill ha så lite att bära med sig som möjligt. Allt oftare får detta konsekvenser för bloggen då jag helt saknar både mobilt bredband och en smidig minidatorn.

Efter att ha läst på om HP Compaq Mini 311c och mobilt bredband så förstår jag att det här är den allra sista pusselbiten som behövs för att jag ska kunna ta bloggen till en helt ny nivå i form av fler uppdateringar, regelbundna inlägg, snygga bilder och på sikt även videouppdateringar.

Sen skadar det ju inte heller att efter en lång dag ute på fältet kunna krypa upp i hotellsängen med datorn i knäet och lyssna på musik eller bara se på film. Upptäckte att Telia har en rad tjänster som stödjer även detta.”

Mitt svar på tävlingsfrågan – Hur många surfzoner har Telia?

I Sverige finns det 3300 surfzoner och via partners utomlands kan man koppla upp sig till mer än 25 000 platser runt om i världen.

Ångest, Mat, Självhjälp

Småsugen – vad ska jag äta?

Är du verkligen helt säker på att DU och DIN KROPP är sugna på just frukt?

*****

Fick följande fråga:

”Kan du ge något konkret tips på vad man kan knapra på framför datorn?”

Visst kan jag svara på det. Men svaret kanske inte blir riktigt som du har tänkt dig. För jag kan omöjligt veta vad du är sugen på ikväll eller imorgon. För mitt allra bästa tips är;  Ät det du är sugen på!

Dvs är du sugen på choklad ÄT det!

ENDA sättet att få hjärnan att sluta tänka på choklad är att helt enkelt äta choklad. Inga förbud och inga regler – vad ska dem förresten vara bra till? Kan du se någon logik i att förbjuda dig själv att äta det du vill? Varför och för vem gör du det? Vad händer om du avsäger dig alla förbud?

Om svaret är att du tror att du aldrig kommer kunna sluta äta när du väl börjar så tror du helt fel.

För egen del var nötter och choklad länge alltid väldigt ”svårt” för mig pga ett alltför högt kaloriinnehåll (enligt anorexin). Så när jag ”avsa” mig alla förbud för första gången så kändes det jättekonstigt (men samtidigt väldigt skönt!) att för en gång skull få äta tills suget var stillat istället för att sluta efter x antal nötter och fylla ut magen med alldeles för mycket frukt i syfte att bli av med suget (vilket jag inte blev genom att äta äpple och apelsiner, de innehåller ju inte alls samma näringsämnen som nötter och således inte vad kroppen signalerade att den behövde!).

Resultatet av detta blev att jag gick och la mig med en proppmätt buk men med en hjärna som fortfarande skrek nötter! och choklad!…

Min kropp behövde spik (choklad) och hammare (nötter) för att den inte skulle rasa ihop men jag vad gav jag den? Jo, en såg (äpple) och några skruvmejlsar (apelsiner). Av detta kunde kroppen inte fortsätta bygga – det var helt fel verktyg och byggstenar, inte vad den ropade efter. Därför framkallade den det som vi kallar för ”sug”.

Sug har inget att göra med att man är hungrig utan det uppkommer för att kroppen behöver vissa byggstenar och som du måste lyssna på för att din kropp ska kunna fungera friskt och normalt.

Därmed kan jag inte hålla med Blondinbella när hon idag skriver om ”fredags-ångest”.

Citat från hennes blogg:

”Du får ha kvällar i veckan som du får äta precis vad du vill. Och oavsett om du äter frukost, lunch och middag och även äter choklad och en Ben&Jerrys på kvällen så går du inte upp i vikt för det är en kväll. Skulle du göra det varje kväll och aldrig röra på dig så är det klart att man går upp men hur kul är det att äta Ben&Jerrys och en chipspåse varje kväll? Dyrt och inte så roligt.

Eftersom det bara är en eller två dagar man har tid att njuta av mat och godsaker, varför inte bara göra det? För att man ska orka leva hälsosamt i veckorna med bra mat som får dig att orka din vardag så behöver man få äta precis det man vill under helgen, så funkar jag i alla fall. Jag ser till att äta mycket fisk, potatis, sallad och “riktiga råvaror” på vardagarna men på helgerna så är det fritt fram för allt.”

Jag förstår hur Isabella menar att man inte ska göra så stor grej av att kunna äta även godsaker utan att man går upp i vikt.

Hon själv kanske mår bra av att äta så här men för mig funkar det absolut inte. ”På helgerna är det fritt fram för allt” är något jag helst undviker.

Så höll jag nämligen på förr och det slutade alltid med samma sak; när helgen väl kom åt jag alldeles för mycket choklad och annat onyttigt eftersom jag visste att det skulle dröja tills jag fick äta det igen. Dagen efter hade jag tokångest och åt sen bara ren mat för att inte känna mig så smutsig och äcklig.

Istället äter jag något ”onyttigt” livsmedel med högt kaloriinnehåll som glass, godis och choklad så gott som varje dag.

När du vet att du kommer få lov att äta choklad imon igen och dagen därpå igen så blir det du är sugen på inte så ”dramatiskt” o du slipper de där jobbiga ”passa-på-känsorna” som säger att nu e det kört – nu kan jag lika gärna fortsätta äta o äta!”

Genom att ta bort alla matregler så lovar jag att du inte kommer att vilja äta t ex choklad eller chips varje dag, vissa dagar är man mindre sugen än andra och det reglerar kroppen  själv. Men när man e sugen på fet mat så ska man äta fet mat. OAVSETT om det är tisdag eller lördag!

För tänk om du inte ens är sugen på kladdkaka till helgen även fast att du nog trodde eller hoppades på det i onsdags. Men pga att det var mitt i veckan så tillät du dig inte att fika, även fast att kroppen behövde det som bäst då, det var nämligen därför som du blev sugen på just kladdkaka.

I mitt fall blir jag ofta sugen på choklad + nötter på kvällen när jag sitter framför datorn och det är kroppens sätt att berätta för mig att den har brist på ämnen som återfinns både i chokladen nötterna. Och därför äter jag dem, jag ser de som byggstenar som fattas innuti mig.

En behaglig tanke och därför får jag heller ingen ångest avatt äta tills suget är stillat. Ibland kan jag få sug efter grädde och pannkakor och då äter jag det (kroppen behöver fylla på med fett och snabba kolhydrater emellanåt o genom suget signalerar hjärnan att kroppen behöver det som finns i just pannkakorna, sylten o grädden  – och då MÅSTE jag lyssna!)

Kroppen skulle aldrig ljuga för mig.

Jag har lärt mig att lita på den nu och den skulle aldrig säga ”jag e kissnödig, gå på toa” om jag inte verkligen var det. Den skulle heller inte säga ”Gäsp, jag e trött, vi måste sova nu” om hjärnan inte behövde det.

Samma sak är det när man vaknar tidigt på morgonen eller inte kan somna på kvällen/natten.  Det beror ofta på att kroppen tycker du är elak som tvingar den att genomlida en hel lång natt med för lite energi och näringsämnen för att den ska kunna arbeta. För även om du o hjärnan vilar så fortsätter byggarbetet i din kropp under hela natten – kroppen arbetar dygnet runt och därför påkallar den bara din uppmärksamhet att du gett den för lite energi för att den ska orka jobba en hel natt, därför vägrar den låta dig somna förrän du gett den va den behöver.

Det är alltså ingen slump att du sover bättre när du äter ordentligt och äter det som du på riktigt är sugen på.

Så ät vad du e sugen på, det varierar från dag till dag! Du kan omöjligt veta idag fredag vad och hur mycket som kroppen behöver på måndag. Lita på ditt sug – det är kroppens sätt att kommunicera med dig då den inte talar svenska eller något annat språk.

Hey, life is a game and you only play it once!

Självhjälp

Blondinbella om mat och ätstörningar

*****

Relaterat till mitt förra inlägg ska jag ge ett exempel på vad jag menar med att man kan finna livsglädje och inspiration av andra bloggare. Här kommer ett av mina absoluta favoritcitat. Det var ganska längesen men eftersom det var så bra sagt så har jag lagt det på minnet och tänker ofta på det. Ni som inte klarar av Blondinbella får dra ett djupt andetag nu för mer kristallklart än så här blir det inte.

Citatet är hämtat från Blondinbellas blogg:

”Jag blir så otroligt ledsen när jag får mail från tjejer som mixtrar med maten, som tycker att ni väger för mycket. Varför i helvete lägger ni ner den tiden på något så onödigt?

Det börjar med ångest över en måltid, sedan hoppar ni över den och märker hur enkelt det är att sluta äta och plötsligt är ni fast i träsket bland ångest och spya. Låt det inte ske!

Hade jag lagt ner tid på att tänka på mat och vikt varje dag hade jag aldrig kunnat bli så framgångsrik som jag är idag.

För jag har valt att lägga all min energi på att må bra, ta hand om mig själv, känna mig psykisk och fysisk stark och älska livet. Men då måsta man först börja älska sig själv, ta hand om sin kropp och aldrig göra den illa på det sättet. ”

Tänk på varje minut som du lägger på din ätstörning, hur många dagar (eller år?) har det idag blivit totalt? Själv är det knappt så att jag vågar räkna efter längre… jag är som ni vet snart uppe i 8 år. Det innebär – flämt! – drygt 3 000 dagar…!!!

Det är HELT SINNESSJUKT! 3 000 dagar som min hjärna – om jag aldrig hade insjuknat i anorexin –  hade haft till godo att lägga allt sitt krut och energi på. Jag hade kunnat tänka ut fler skarpa affärsidéer, varit en mer stöttande och tröstande vän/familjemedlem, utvecklat starkare sociala relationer, hängett mig åt en hobby, etcetera.

Det är inte klokt vilket slöseri på tid den här ÄS har medfört. Allting som jag har gjort sedan jag var 16 år så har min hjärna alltid tvingats tänka på mat och hälsa samtidigt som jag har gjort något helt annat. Om jag så har åkt berg-och-dahl-bana, gått på bio, spelat biljard, räknat matte, badat bubbelpool, spelat teater eller passat småbarn så har min hjärna alltid fått jobba dubbla skift och haft ÄS i bakgrunden. Det är en konst att klara av det det här och en frisk person kan aldrig förstå det här hur mycket han/hon än vill. Men det är en helt annan diskussion…

Min poäng är, förstår ni hur intelligenta och produktiva vi med ÄS blir så fort vi blir friska igen?! Tänk att få lägga all sin hjärnkapacitet på det vi själva vill utan att behöva slösa delar av vår värdefulla intelligens på något så betydelselöst som ÄS?! Om ni bara visste hur mycket det glädjer mig att den här dagen närmar sig. Jag älskar tanken på att det är jag – ja, bara jag! – som kan göra mig själv helt frisk. Det är en underbar känsla. Förr skrämde den tanken livet ur mig! Att jag – själv -var ytterst ansvarig för min egen hälsa och hur min framtid skulle komma att bli. Det är bara jag som kan se till att jag blir frisk och får leva det lvi som jag vill. Idag stärker den tanken mig och bidrar till min snabba utveckling. Jag älskar livet!

Istället för att hänga upp mig på att jag har slösat bort 8 år av mitt liv tänker jag att jag har måååååånga härliga år framför mig som är fria från anorexi, kaloriträning, fanatiskt nyttighetstänkande, träningsberoende och kaloriräknande. Iställer väntar ett friskt liv med många varma relationer, mitt eget företag, en karriär, god mat, spontanitet, resor, en kvinnokropp, valfrihet i klädbutiken och en fungerande menstruation som ökar mina chanser att bilda familj om jag kommer på att jag faktiskt vill ha det när jag är över 30 år och gjort allt jag velat.

Tack Isabella för att du är generöst och delar med dig av ditt liv.
Alla har inte talangen att inspirera, just därför behövs dem som kan.

TACK!!

Ätstörningscoach

Svar på frågor del 1

Hur gammal är du?

Snart 24

Vilket stjärntecken är du?

Tvilling

Har du ngn pojk(flick?)vän?

Nej

Har du haft ngn – II – ?

Haft vaddå…!?

Vet du varför du blev sjuk?

Nej, egentligen inte. När man pratar om varför man blev sjuk finns det ofta alltid väldigt mycket spekulationer om ens bakgrund och vad som kan ha gått ”fel” som liten. Men jag känner inte igen mig i det där överhuvudtaget. Jag har alltid haft en väldigt bra uppväxt, bra/stabil familj, stöttande o omtänksamma föräldrar, bra vänner, osv. Jag har aldrig känt att jag måste vara ”bäst” eller upplevt det som jobbigt att prestera utan alla framgångarna som jag har haft i idrottslivet, i skolan, på jobbet, etcetera har kommit väldigt naturligt och är inget som jag går runt och reflekterar över.

Jag har aldrig haft ångest eller mått dåligt över att jag inte kommer kunna uppnå de mål som jag har och har haft. Tvärtom har jag alltid haft en väldigt stark tro på mig själv. Jag vet att jag kan och jag vet att jag levererar för så blir det automatiskt oavsett vad jag tar mig för. I mitt fall kanske det var en kombination av ren nyfikenhet på nya livsmedel (hälsoboom runt 2002, mkt light, etc) och att jag tyckte det var intressant (nytt intresse). En teori är att jag levde ett alltför ospännande liv just då? Kicken som jag fick av att äta så nyttigt som möjligt hade kanske lika gärna kunnat hitta i spel, sex, droger eller alkohol om jag testat det då. Jag vet inte varför det blev som det blev och jag känenr mig rätt färdig med att ha rannsakat min bakgrund. Det gör ändå ingen skillnad, bättre att fokusera på framtiden för jag ska ändå inte bli den person jag var som när ja var 16. Idag är jag kvinna och fyller snart 24.

Minns du när du själv insåg att du var sjuk?

Ja, det var när mamma tvingade mig att väga mig en dag. Jag blev helt överraskad. Hade inte själv haft koll på min vikt (min strävan var aldrig viktnedgång utan det jag åt, åt jag för att känna mig ren och hälsosam inte för att gå ner i vikt) och jag blev nog lika chockad som alla andra. Därefter kontaktade mina föräldrar ÄS-enheten väldigt fort och tack vare regelbundna samtal och besök på kliniken så insåg jag väldigt snabbt att jag var sjuk.

Har du syskon? Hur många isf.?

2 stycken

Har du husdjur?

Nej! Ibland funderar jag på en hund men inser att den kommer begränsa mitt liv för mycket. Måste kunna resa iväg med kort varsel.

Har du stor släkt?

Nej, vi är inte så många.

Har du bra relation till din familj?

Ja och den blir bara starkare och starkare. Mycket tack vare min ÄS. Kontakten med mina syskon var sämre för några år sen men i takt med att jag kämpar på stärks den och det är härligt att känna.

Tränade du mkt INNAN du blev sjuk?

Jag har alltid tränat mycket racketsporter och varit väldigt framgångsrik både där och inom skolidrotten. Hade dock aldrig några tankar på mat, kalorier, träning eller hälsa under tiden som aktiv. Men när jag blev sjuk fick jag sluta med all aktivitet direkt pga det var för stora påfrestningar för mitt hjärta. Då var jag jättearg och väldigt ledsen, det var allt jag hade tyckte jag då och det skulle man ta ifrån mig. Plötsligt hade jag bara anorexin kvar och det kändes oerhört tungt. Återupptog aldrig kontakten med det gamla idrottslivet. Känns fortfarande lite som ett öppet sår. För ett par år sen när jag började träna så inriktade jag mig helt på gym, löpning, etcetera. Inget föreningsliv något som jag kan sakna idag.

Gillar du att resa?

ÄLSKAR att resa 🙂 Gärna varma länder, USA och Storbritannien.

Vilka bloggar läser du?

Många och i olika kategorier. Läser gärna bloggar som Blondinbella, Marie Serneholt, några tjejer på Nojesguiden.se och Stureplan.se, m.fl i syfte att inte glömma bort det liv som jag också kan leva. Låter kanske konstigt men tjejerna påminner mig om hur det är att vara frisk och inte tänka på mat. Vad gör man om man inte tänker på träning och mat? Härliga inspirationskällor vad det gäller livet, tycker jag.

Gillar även Katrin (intelligent och skärpt!), Pernilla Wahlgren, Ensam-Mamma-Johanna, Stellan på Salt.se Sen har jag några utlandssvenskar som jag också läser om i olika länder + några riktiga affärskvinnor som jag har lyckats bli sina egna o har sina egna business idag. Blir en del 🙂

Varför började du blogga?

Ända sen jag blev sjuk (år 2002) hade jag fört dagbok eller anteckningar på annat vis. Jag var redan då sugen på att blogga men var orolig att någon som jag kände skulle hitta bloggen och få reda på mina ÄS. Därför lät jag bli. Men i augusti i år fick jag verkligen nog. Jag svimmade allt oftare och vågade till slut inte gå ut eftersom jag lätt fick panikattacker och på så vis framkallade svimningarna. Jag hade en fruktansvärd dödsångest något som jag aldrig någonsin hade haft innan och visste inte ens vad det var då. Samtidigt fick jag svårare att somna och när dessutom Michael Jackson dog ifrån oss så var min första tanke att det säkert var pga hans hårda fysiska träning inför de 50 konserterna som han skulle genomföra i London. Han var ju så smal och kanske led även han av anorexia eller andra ätstöringar – vem vet? ÄS är så lömskt för kroppen töms och får brister som man inte med ögat kan se utanpå men efter några år är kan det vara kört och kanske lägger något organ i kroppen plötsligt av – skitläskigt tänk om det är min lever eller mitt hjärta?! Man har ju bara ett av dem och det skulle innebära döden för mig. Det ville/vill jag inte!!!

Jag såg bloggen som ett verktyg att konkret kunna se vad jag behöver göra för att nå dit jag vill. Jag har alltid haft lättare att ta till mig instruktioner i skrift snarare än muntliga. Med min kontakt med vården hade jag ju fått alla verktygen som jag behövde men jag måste börja använda dem. Vården kunde inte hjälpa mig mer, det var helt upp till mig och i bloggen fick jag ur mig all min ångest som jag ploppar upp ibland och jag har chans att utbyta tankar med er läsare som jag vet på riktigt förstår direkt hur jag menar när jag beskriver en känsla. Bloggen är ett verktyg som påminner mig om att jag inte är frisk. Tack vare bloggen blir inte min ÄS sovande utan istället så finns det hela tiden något som knuffar och irriterar ÄS för att den ska fatta att den ska bort och att den bara tillfälligt har hamnat hos mig men att det väldigt snart är dags att söka sig vidare eller dö.

Vilken metod tro du är bäst för att behandla ÄS?

Det går inte att svara på rakt av sådär. Det finns säkert minst lika många olika metoder att bota en ÄS på som det finns insjukna individer. Sjukdomen är oerhört individuell och därför tror jag på mer individanpassade behandlingsmetoder. Det är såklart ett dyrare alternativ men eftersom sjukdomen är så extremt envis och djupt rotad hos många så tror jag det kan finnas brister med att tro att en behandlingsmetod ska ge samma resultat för 10 ätstörda personer som sitter runt samma bord. Jag säger inte att vården inte är bra, för många är den verkligen toppen! Det var flera år sen jag hade mitt sista samtal och lektioner om kroppskännedom, mycket har säkert hänt sen dess samt att det varierar var i landet du bor. Men det jag säger är att jag tror det skulle behövas ett komplement till den ÄS-vård som erbjuds idag. Detta är något som jag gärna personligen skulle vilja vara med och utveckla och redan har en hel del planer på. Det är ett väldigt spännande område och en stor hjärtefråga för mig.

Är du allergisk mot ngt?

Nej

Behandlar de i din närhet dej annorlunda nu mot när du va sämre? Tycker de att du fortf är sjuk?

Det varierar. De som står mig närmast tror jag ha gett upp hoppet lite. ”Hon blir aldrig bättre” tror jag dem tänker och liksom försöker förlika sig med den tanken och göra det bästa av situationen. Dem som känner mig lite grann/på avstånd ser ju att jag viktmässigt inte är frisk och då vi inte pratar så ofta så gissar jag att det kanske skrämmer dem? De vet inte hur eller vad de ska säga men om de skulle fråga skulle jag vara väldigt öppen mot dem och förklara hur det är. Jag kämpar fortfarande och säga att ”Ja, det går jättebra att bjuda hem mig på middag/fika!” Jag skulle bara bli jätteglad och vilja berätta mer om sjukdomen eftersom den för många är förknippad med mycket skam och lite fult att prata om.

Tycker DU att du fortf. är sjuk?

Ja, jag får fortfarande ångest när jag äter på ett ”sjukt sätt”, inte nödvändigtvis att det är för mycket kalorier men om jag planerar och trixar för mycket blir jag besviken på mig själv och får ångest av att jag fortfarande har ett ÄS-tankesätt (mildare än förr men det är inte klockrent och jag ska bli

Del två kommer  imorgon, nu blir det duschen här!

media

Smalhets

Superbella! Ni har väl inte missat Gröna Annas skarpa inlägg ”Size zero just keeps getting smaller”. Blondinbella uppmärksammar det också på sin blogg. Som de flesta andra redan har kommenterat så är det skrämmande hur snabbt våra referensramar ändras jmf med bara fem år tillbaka. Det som var smalt på den tiden är att betraktas som nästan överviktigt idag. Herre gud, hur har det kunna bli så här?! Bild på fina Isabella från Nattstad. Klart man måste äta för att hjärnan ska få tillräckligt med näring! Ingen entreprenör som svälter sig själv kommer bli framgångsrik. Utan mat fungerar vi inte! Egentligen vill jag inte fokusera så mycket på ”varför” utan mer på hur vi kan stoppa det här. Om size zero är så accepterat idag, hur kommer det då se ut fem år framåt i tiden? Kommer det då också vara allmänt accpeterat att vara hålögd, ha blåa beniga fingrar, kraftigt ökad kroppsbehåring och ingen mens? Kommer det isf vara standardmenyer på restauranger med räckmackor utan bröd, spaghetti bolognese utan pasta, sallader utan dressing, kaffe utan mjölk och tårta utan vare sig bröd eller grädde? Gud vilket otroligt tråkigt samhälle isåfall..! Jag som själv går tillhör ”size sero” kategorin är i många fall rätt tacksam för att det är ”accepterat” att vara så smal som jag är. Om det hade varit, ja låt oss säga några år tillbaka så hade det nog varit vanligare att folk hade hajat till och frågat om jag verkligen åt ordentligt. Det slipper jag idag. Och det är lite dubbla känslor över det hela.  En sida av mig älskar att samhället accepterar min kropp och uppfattar den som ”fin, graciös, smal, smidig, etc”. Men samtidigt kan jag också må lite illa när jag tänker på det. Positiva kommentarer späder på ätstörningen och ger den ett starkare fäste. Jag glömmer liksom bort att jag egentligen är sjuk när folk ger mig beröm och komplimanger. Innerst inne så vet jag ju vad jag verkligen skulle behöva. Och det är att allt fler verkligen ryckte tag i mig och frågade hur jag mådde. Och sen försökte erbjuda mig deras förtroende, hjälp och stöd för att kunna gå upp i vikt. Det är vad jag verkligen skulle behöva! Inte kommentarerna om att jag ser bra ut… Det är så himla fel! Som jag kommenterade till ett annat inlägg av Anna så är det skrämmande hur dålig jag är på att ta till mig budskapet att undervikten sliter på kroppen. Hur känner ni andra med lågt BMI, är detta något som ni oroar er över? Tänker ni någonsin på  hur ni kommer se ut om 10-20 år? Man kan ju fråga sig hur länge som hjärtat orkar att slå med så lite energi som det får. Det känns som att oddsen att mitt hjärta ska orka slå tills dess att jag fyller 70 är rätt låga. Och det ger grym ångest att tänka på, fy fan! Jag vill inte bara leva för idag och i morgon, jag vill bli minst lika gammal som alla ni andra friska människor! Jag vill inte bara bli till ett okänt nummer i statistiken över ”Antal dödsfall i Anorexia Nervosa”. Jag vill leva. Jag vill, jag  vill, jag vill! Och just därför väljer jag att fortsätta äta…

Ätstörningscoach

Anorektiker om Gynning, Katrin, Blondinbella, m.fl

Barbie

Nä, nu kan jag bara inte hålla tyst längre. Länge har jag tillhört den där lilla gråa massan som troget läser, inlägg för inlägg, men som sedan snabbt kilar vidare till nästa blogg. Inte ett avtryck lämnar hon efter sig. Inte ett spår.

Men nu jävlar säger jag bara. Läser lite här och var om vikthetsen som ägt rum den senaste tiden. Snack om bantningspiller, dieter och förebilder hit och dit. Stjärnorna fräser ifrån o säger att dem absolut inte har något ansvar och absolut inte vill vara några förebilder. Kritikerna morrar och menar att stjärnorna påverkar unga att utveckla ätstörningar genom att dem bry sig så mycket om sitt utseende, mat och träning.

Min fråga lyder, var finns de ätstördas röst i den här debatten?

En krönikör på Aftonbladet eller någon annan låtsasjournalist på metrobloggen räknas inte. Om de inte själva har lidit av ätstörningar är de knappt att de borde få lov att uttala sig. Jag säger inte att man inte ska skriva om ätstörningar eller ignorera varför dem uppkommer. Men jag avskyr den vinkling som man ofta tar upp i media – att snygga och smala idoler föder anorexi och bulimi. Hur vet man det? Vem vet det?

Jag vet. Jag vet hur det är att kaloriträna minst 1,5 h varje dag. Förbränna minst 5-700 kcal – varje dag! Spelade ingen roll om det var på hotellet i Thailand, på julafton eller på min födelsedag, varje dag svalt och tränade jag. Jag vet vad ett BMI på under 15 innebär.

Därför vill jag gärna att det ska framkomma en sak i den här debatten. Och det är att det inte handlar om att Gynning tar bantningspiller, att Katrin skriver om bantning eller att Blondinbella går upp och ner i vikt som en jojo. Jag har under mina åtta år som anorektiker aldrig påverkats av vad s.k förebilder gör. Att jag gick ner i vikt från början handlade knappast om att mina Spice Girls-idoler alla var smala och snygga. Jag var också smal och snygg – och jag visste om det och hade ett härligt självförtroende. Men även om du har ett bra självförtroende behöver inte det betyda att du mår bra, jag rasade ändå i vikt men det var knappast pga mina tonårsidolers utseende. Det fanns helt andra orsaker till det.

Så snälla ni som tror att allting är svart eller vitt. Så är det verkligen inte. Om jag hade varit Gynning hade jag blivit skitledsen att bli anklagad för att nära ätstörningar. Hon är faktiskt bara en helt vanlig tjej, hon har inte gått i någon specialskola mot ätstörningar bara för att hon är kändis. Jag förstår henne verkligen, hon vill vara snygg och vem vill inte det?

Sen hur man uttrycker sig och hur media genast försöker ta enkla poäng på ämnen som väcker sådana oerhörda reaktioner är en annan femma.

Tvärtom känner jag hur mycket jag längtar tillbaka till ett friskt liv när jag går in och läser om de här s.k förebilderna. Jag älskar att läsa om Gynnings lyxiga vardag. Älskar att läsa om skarpa Katrin och hennes business. Älskar Blondinbellas fantastiska livsglädje och framtidstro. Även Natascha P inspirerar min vardag och påminner mig om hur mycket som jag har missat och får mig att vilja bli en frisk vanlig normal tjej igen. Likväl som Ebba Von Sydow, Sanna Bråding, Robyn, Marit Bergman , Tuva N och Alexandra Dahlström.

Tjejernas ansvar är att vara sanna mot sig själva och mitt ansvar är att vara sann mot mig själv. Därför är det upp till mig att plocka vad jag vill hos tjejerna för att använda i min kamp mot anorexin/ortorexin. Ingen är perfekt, men alla har något! Det gäller att kunna se detta.

Detta är som sagt min åsikt och kan omöjligt representera alla ätstörda. Men jag vill i alla fall få detta sagt så att inte alla tror att utseendefixerade förebilder automatiskt bidrar till vårt ätstörda samhälle. Det kanske är så för vissa, men absolut inte för alla.

Så fyrkantig är inte vår planet.