Ätcoach, Frisk från ätstörningar, Kostrådgivning, Livsträning, Mat

Coachning & kostrådgivning

Kostrådgivning_coachning

Nu står våren för dörren och jag är i fullt gång med förberedelserna inför hösten då jag även kommer vara igång med coachklienter!

Jag har skrivit lite om det här tidigare: Nya Tider för bloggen & mig

Just nu bygger jag en ny plattform och klurar bland annat på hur jag ska göra med den här bloggen och om jag ska starta en ny blogg som är mer kopplad till företagets hemsida.

Hmm, svårt beslut! 😉

Vad tycker ni?

Vill ni ha kvar den här bloggen som den är? Jag ser ju att det är imponerande många besökare här varje månad trots att jag inte är så bra på att uppdatera lika ofta som förr…

Eller är det bättre med en helt ny blogg? Jag kan ju iof låta den här bloggen ligga kvar här och sedan skicka vidare besökare till nya siten? Vad tror ni om det?

Namnet Vägen från 37 kg var ju högst aktuellt när jag var som mest aktiv för cirka 7-8 år sedan och börjar kännas lite gammalt om jag ska vara helt ärlig…

Samtidigt är bloggarkivet välfyllt med många inlägg som jag själv ännu idag tycker är intressanta att läsa igen. Allt som jag skrev då, grundar mig idag och påminner mig om en period som är en väldig viktig del av mitt liv och den jag blivit idag.

Ätcoach.jpeg

När jag läser mina gamla blogginlägg blir jag väldigt ödmjuk och känner stor tacksam inför det liv jag lever – vilket förstås är väldigt annorlunda jämfört med hur allting var förut.

Idag har jag ju bildat familj med man & barn – något jag aldrig hade kunnat drömma om eller ens tänka mig när jag stod mitt i stormen av sjukdomen.

Tänk hur saker och ting kan ändras – men förstås inte av sig självt utan det måste komma från sin egen inre kraft. Därefter måste man såklart vara beredd på att göra det tuffa jobbet som krävs.

För att bli frisk måste man äta!

Tro inte att det finns något annat sätt än att äta för att bli frisk. Personer som säger något annat lurar bara sig själva…

Som sagt kommer jag vara igång med coachning & kostrådgivning i aug/sept.

All info & detaljer kring upplägget kommer jag skicka ut under sommaren till dem som har föranmält sitt intresse.

Är du intresserad och önskar förhandsinformation så klickar du här.

Må så gott så länge och ta hand om er därute!

Mat, Självhjälp

Lek med maten!

När jag började att blogga var det en del som ville att jag skulle ”hjälpa till” med olika matscheman, lägga ut bilder på vad jag åt och skriva mycket mer om mat än vad jag gjorde.

Vid tillfällena ignorerade jag kommentaterna rätt hårt. Ville helt enkelt inte ha det fokuset i bloggen. Tyckte att det redan fanns gott om äs-bloggar på detta tema.

Istället ville jag säga något annat.

Något som var viktigare än vad jag åt till lunch.

Jag ville få berätta min historia.

Så att ni både skulle förstå vad som händer när hjärnan svälter men samtidigt också orka börja titta i kristallkulan för er egen framtid.

Ett annat motiv var också för att jag visste hur jag själv fungerade under ätstörningarna.

När jag svalt använde jag nämligen matbloggarnas bilder som substitut för den riktiga maten.

Girigt slök jag bilderna på kladdkakor och nykokt spaghetti.

Har skrivit om detta förr men efter tag kände jag så mycket äckel och förakt av mig själv. Hade jag verkligen inget vettigare att göra med mitt liv än att fokusera på mat och vad andra åt till lunch?

Mitt sjuka beteende skedde omedvetet naturligtvis.

Det är först efteråt jag har förstått hur en svältande hjärna fungerar. Den var hungrig och jag gav den inte vad den ville ha. Det bästa den kunde få vad att fantisera om mat och kolla på bilder.

sjukt.

Hur som helst…

Jag får ofta frågor om vad man kan äta för att gå upp i vikt. Även detta brukar jag inte skriva så mycket om för ärligt talat, ofta sitter ni faktiskt redan på svaren själva!

Dessutom är jag ingen dietist som ni ju vet.

Men visst, ibland kan det vara svårt att äta och våga utmana sig själv.

T ex en del säger sig bli mätta fort. Dock har jag själv aldrig upplevt det. När jag väl började äta upptäckte jag snarare hur hungrig jag faktiskt var, hade inga problem med att äta stora portioner från första början.

Ett tips är att våga leka mycket mer med maten. Använd ingredienser du inte brukar. Pimp your dinner!

Jag har tidigare berättat att ett sätt för mig att våga börja äta riktig mat igen var att hemma skriva ner en lista på mat jag verkligen saknade eller hemskt gärna skulle vilja kunna äta igen. Därefter gick jag till affären med listan i högsta hugg och handlade precis det jag hade skrivit ner.

På det viset blev det aldrig någon diskussion med mig själv (Läs: ätstörningen) i butiken. Jag hade redan tagit kampen hemma vid köksbordet.

Och när jag inte kunde förmå mig att köpa 3 % filmjölk i affären utan bara vågade den med 0,5 % så fick jag inte köpa någon alls. Det fick helt enkelt vara slut på att stoppa i mig mat som jag inte njöt av.

Jag var väl ingen soptunna heller?

Nej, då fick jag vackert vänta tills den dagen då jag var tillräckligt stark för att våga äta filen med 3 % (som jag på riktigt tyckte om, den andra åt jag som sagt bara som bukfylla).

Ingredienser som jag själv började att ”leka med” och fortfarande använder dagligen (för att det är så himmelskt goda!) och som inte gör att man blir proppmätt utan snarare nöjd ända in i själen är b la:

Fetaost (mosa i kall sås eller anv som tillbehör couscous/ris/bulgur/)

Rostade pumpakärnor, valnötter eller andra nötter (som mellanmål eller direkt i maten, majoriteten av all mat jag gör passar alltid att toppa med nötter eller hälls i såsen. Även gott på frukostmackan!)

Ost (kan man ha på det mesta och är supergott!)

Mjölk i kaffe eller te

Använder standardprodukter (ofta både billigare och du spar tid på att alltid diskutera med dig själv)

Har alltid sås (kalla eller varma. Gräddfil, creme fraiche, tzatsiki eller en hederlig brunsås – du bestämmer!)

Blandar kikärtor, bönor eller linser med kokta gryn eller direkt i grytor (Effektivt sätt att höja näringsvärdet och ger en annorlunda konsistens i måltiden, du får tugga lite)

Ringlar lite olja över grönsakerna

Stek i lite smör / olja (förutom att du gör det praktiskt enklare för dig själv i köket som slipper t ex brända pannkakor i pannan så kommer du även märka att kryddorna kommer till sin rätt, t ex curry smakar inte curry om du inte först steker den i fett)

Detta var några tips inför veckan. Hoppas du fick lite inspiration och ny energi till att VÅGA!

Kom ihåg att det inte måste vara svårt att leva!

media, Träning

Litar du på hälsoexperter?

Dags att vi slutar upp med våra förbud kring maten och istället börjar granska och ifrågasätta hälsoexperternas ”expertis” inom mat och träning.

För att citera en läsare:

”Tänk vad bra det vore om alla – såväl ätstörda som friska människor – läste Mattillåtet!”

Tillbaka igen i ett snötäckt Stockholm!

Det råder lite stress i mitt liv utanför bloggen så därav ett par dagar utan dagliga uppdateringar.

Det är fullt ös på jobbet och det är just nu – inför julen – min prio nr 1 då jag efter många års kämpande äntligen har lärt mig att jag inte kan göra allt 100% felfritt utan allra bäst blir det när jag verkligen sållar och är noga med vart jag väljer att lägga min energi.

Och just nu är det alltså jobbet som jag har valt att tokfoka på – det är där min hjärnkapacitet och kreativitet behövs som allra mest för tillfället. Det är till den verkligheten som jag lever i och vaknar upp till varje dag.

 Ska verkligen inte klaga men ibland vore det smidigt att hinna med allt!

Hur som helst, det har stormat en del på bloggen efter inlägget med ”Din PT- en hälsofara”.

Jag är glad att se att så många av er tycker till om träningsbranschens ansvar när det gäller hälsa, välmående, ätstörningar, m.m. Det spelar absolut ingen roll var ni står i frågan då jag är mycket intresserad att höra från båda sidorna!

Det skrivs / pratas alldeles för lite (läs: aldrig!) om det här och det gör mig jävligt irriterad för att uttrycka det milt.

Vet inte vad den här tystheten kan bero på, att det är ett alldeles för känsligt område att ta upp, eller vaddå?

Jag avskyr när man blundar för saker.

Jag tycker inte om när man väljer den enklaste lösningen för att sanningen är alltför obehaglig; när man sticker huvudet i sanden.

Jag är inte ett dugg rädd att lägga träningsbranschen och ”hälsomagasinen” under lupp. Ingen annan gör ju det. Så nu när jag trots allt har börjat få en rätt rejäl mängd läsare som regelbundet ramlar in och läser här tycker jag bara det är bra om allt fler vågar börja ifrågasätta en del av Sveriges – självutnämnda som certifierade – hälsoexperter.

 Ätstörningar, träningsberoende, skuld, ångest, smalhets och utseendefixering blir inte mindre känsliga bara för att man låtsas som att man ”inte ser” problemen. För hälsohetsen är ett problem  för många och nu syftar jag inte bara på att man måste ha varit anorektisk för att uppleva att det är så här.

En stor del av er som läser här vittnar om, i både mail och kommentarer, att ni mår bra av att träna men samtidigt känner både ångest och som ”dåliga” lata människor när ni inte får träna efter förutbestämda scheman. Många som menar att de kan äta vad de vill men om de skulle missa ett träningspass så drar man genast ner på maten…

Kompenserar, tänker, analyserar, räknar, är i huvudet alltid tio timmar före alla andra, stressar, sockerransonerar och står i.

Det är inte balans!

Precis som med allting annat, ju mindre man undviker att prata om något eller låtsas som att det inte finns desto mer tabu och svårare blir det att lyfta fram till slut.

Själv är jag som bekant rätt ny i löparspåret igen efter mitt eget långa träningsuppehåll. Idag springer jag cirka 1-2 gånger i veckan. Men nu när det börjar bli kallt och det inte är lika roligt att löpa ute som det var i höstas har jag funderat över alternativa träninsgformer som jag tycker är roliga.

Gymmen finns ju överallt men ärligt talat så vet jag inte hur bra det egentligen är?

Tänk vad tryggt det vore nu om jag visste att det faktiskt fanns proffsiga och ansvarfulla gymkedjor. Med andra ord träningsanläggningar som erbjuder välutbildade PTs med genuin kunskap och erfarenhet att fungera som ett pålitligt stöd i träningen för personer som tidigare varit träningsberoende eller på annat sätt tränat för att kompensera för ångesten.

En PT som hjälper till att få träningen rolig igen och syftet är att klienten ska må bra av att röra på sig. Dvs inte må bättre på så vis att personen får bort sin ångest för att hon / han måste bränna sina dagliga kalorier…

Tänk om jag visste att min PT garanterat delade min livsfilosofi att aldrig ha några matförbud.

Aldrig ha några matförbud.

Till exempel att socker inte är extra ”onödiga” kalorier.

Att alla måste äta för själen…

Att kolhydrater och fett ihop i samma måltid inte bara är gott utan fyller en både psykisk och fysisk funktion för hjärnan, celler, humöret, livsviktiga organ, stora muskler som hjärtat, sömnen, kreativiteten, din sociala kompetens, etc.

Att jag inte är ohälsosam när jag väljer att ifrågasätta flertalet hälsoexperters kostråd i tidningar, bloggar, media, m.fl.

Och att jag inte får tjocka lår av att äta bullar.

Självhjälp

UnderbaraClara-stipendiet, varför?

Så ”egoboostad” jag har blivit det senaste dygnet!

Finner inga ord, har aldrig fått ett så fint stipendium någonsin i mitt liv och då menar jag det.

Har tidigare fått ett par stycken stipendier men alla ligger lååååångt borta från det viktiga område som UnderbaraClaras åsyftar…!!!

***

Emma skrev ett väldigt långt men ack så trevligt mail i morse. Hon undrade även:

Vad innebär stipendiet?

Varför finns det och hur kunde du vinna?

Jag har kopierat nedanstående info om stipendiet från UnderbaraClaras blogg (den gamla bloggen, när hon fortfarande bloggade för Västerbottens Folkblad).

Varför ett stipendie till tjejer som bloggar?

Clara: Det har grymtats en del om att tjejer mest bloggar om yta och lättviktiga ämnen. Men alla som läser bloggar vet vilket storartat arbete många tjejer utför. De är fina kompisar och förebilder för sina läsare. De inspirerar och stöttar. Vissa är driftiga och gör stor business av sin blogg – andra bloggar modigt om tabubelagda och svåra ämnen. Någon inspirerar med sitt tuffa sätt att skriva – eller sitt varma sätt att bry sig om sina läsare. Det finns alltså många anledningar till att hylla och lyfta fram bloggtjejerna som en tillgång i samhället.  Vare sig deras huvudfokus är mode eller politik.

Vem kan bli nominerad?

Clara: Jag har instiftat stipendiet så att alla bloggande tjejer kan söka. Man kan också nominera en annan bloggare. Den nominerade bloggen kan vara hur liten eller stor som helst. Det vi bedömer är innehållet. Jag vill hylla tjejer som på ett eller annat sätt använder sin blogg för att göra en insats för andra tjejer och kvinnor.

Hur gör man för att bli nominerad?

Clara: Vill man nominera en blogg ska man skicka ett mail till Underbaraclarastipendiet@gmail.com med en motivering på högst hundra ord, samt länkar till två blogginlägg som visar på varför just den här bloggaren borde vinna. Nominera kan man göra till den 31 Augusti.

Hur utses vinnaren?

Clara: Jag läser personligen igenom alla nomineringar och väljer sedan ut fem finalister.

Deras bloggar presenteras därefter på min bloggen. För att utse den slutgiltiga vinnaren tar jag hjälp av tre driftiga unga kvinnor. Bloggaren och copywritern Sandra Beijer med bloggen Niotillfem, Aftonbladetkrönikören och journalisten Annika Marklund med bloggen Beautifulones samt programledaren och radiopersonligheten Cissi Wallin.

Anna: Det står inte någonstans men jag tror även att en av jurymedlemmarna var Alexandra Malmqvist på bloggen ”Försök att inte se så snygg ut”.

De övriga finalisterna hittar ni inne på UnderbaraClarasblogg.

Tips gå in och läs dem! Finns många guldtips där. You will stay busy!

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Lite frågor om mig

*****

Fick en läsarkommentar med en del frågor som jag tror att kanske fler skulle vilja få svar på.

1. Hur kunde du förbranna runt 5000(!) kcal om dagen? Inte för att jag ska ta efter det, jag bara undrar om det ens är möjligt när man väger så lite som du?

Var står det att jag förbrände 5000 kcal/dag? Det ska i alla fall vara mellan 500-700 kcal. Promenader och cykelturer är inte inkluderade.

2. Vad har du för utbildning och jobb? Har dessa blivit påverkade av din anorexi?

Jag är utbildad försäljare och marknadsförare. Hade en projektanställning i några månader efter sommaren men sedan jul/nyår är jag på jakt efter ett nytt jobb.

Precis som när jag pluggade har tiden när jag jobbat fått förbli ”helig”, då har inte anorexin haft mycket att säga till om utan jag har varit oerhört mån om att äta ordentligt, sova mycket och förbli träningsfri. Har alltid varit väldigt karriärsfokuserad och därför sett arbetstiden som min ”semester” från ÄS eftersom det har varit den enda ”giltliga” anledningen för min hjärna att få en paus från sjukdomen.

Dagar (typ helger) som jag inte har jobbat har det varit mycket svårare att inte tänka på mat och räkna kalorier.

3. Är ditt BMI fortfarande 15, eller har du lyckats gå upp?

När jag drog igång hela viktexperimentet med mig själv låg mitt BMI på strax under 15. Jag slutade med soppor och sallader och började äta mat som jag, Anna, tycker om och samtidigt lovade jag mig själv att förbli träningsfri under hela min viktuppgång till ett friskt BMI så att jag får chans att faktiskt få se och känna min kropp utan mag- och armmuskler och lite underhudsfett. Idag är mitt BMI omkring 16 och jag tycker det är riktigt häftigt och välkomnar en förändring. Förändring = en ny framtid = mitt friska liv!

4. Har eller har du haft någon pojkvän? Många anorektiker isolerar ju sig från sin omgivning…

Nej, någon pojkvän har inte funnits i mitt liv sedan jag fyllde 16.

5. När jag läser ”anorexibloggar” får jag alltid oro. Jag känner mig misslyckad eftersom ni är smalare än mig. Tror att ni har det säkra och lyckliga livet. Detta är väl anorexins tankar? Vad ska jag göra för att bryta dem?

Hm, har du läst igenom bloggen? Om inte så rekommenderar jag dig att göra så. Då kommer du snart att märka och förhoppningsvis även peppas till att själv vilja vara med och bli frisk och du kommer se att det inte är någon här som uppmuntrar dig till att hålla en låg vikt.  Tvärtom ger vi järnet för att få leva det friska liv som vi alla eftersträvar.  Jag rekommenderar dig att kontakta en verksamhet som är specialiserade på behandling av ätstörningar eller Riksföreningen Anorexi/Bulimi-Kontakt.

Jag brukar betona att jag själv saknar akademisk utbildning i ätstörningar och enbart talar om mina egna upplevelser och erfarenheter. Jag rekommenderar alltid att man ska kontakta vården i första hand och verkligen ge den en rejäl chans. Jag gick själv i behandling i tre år. Tyvärr räckte den inte till ”hela vägen” för mig men jag fick verkligen den skjuts och spark i baken som jag då behövde för att faktiskt kunna förstå och erkänna för mig själv att jag var sjuk (vilket jag fortfarande är).

Se min blogg främst som ett extra komplement till din behandling och en motvikt till alla destruktiva bloggar som finns där ute. Vi som är sjuka behöver inte injicera ångest, depression, tomhet, mörker, hopplöshet och svarta färger direkt in i våra hjärnor genom att läsa om de här sakerna. Vi vet vad det innebär att må dåligt. Men de flesta av oss har helt glömt känslan för vad det innebär att tänka friska tankar och vara lycklig. Vi behöver påminna hjärnan om att det faktiskt finns ett liv bortom svält, ångest, träning, kalorier och förbjudna livsmedel.

Är det något vi verkligen kan och är experter på så är det just dysterhet, varför i hela världen då välja att läsa om det?! Leta istället reda på bloggar som det lyser om, som andas energi, liv och glädje! Det är det du behöver och som får dig att må bra! Hjälp till att boosta din hjärna med så mycket positiv energi som möjligt. Det kommer du lååååångt på och kommer underlätta friskhetsprocessen enormt!

6. Vad är ditt mål? Att få ett normalt BMI (19-20?), att få mens eller att sluta räkna kcal…?

Jag vill få ett friskt BMI och känna hur det känns utan att träna och räkna kalorier. Jag vet att min kropp är frisk först när jag får mensen tillbaka så det är själva huvudmålet och kvittot på att min kropp faktiskt fungerar som den ska.

Blir jätteglad om du svarar:) Du verkar vara en underbar tjej. Kämpa på!

Ätstörningscoach

Svar på frågor del 1

Hur gammal är du?

Snart 24

Vilket stjärntecken är du?

Tvilling

Har du ngn pojk(flick?)vän?

Nej

Har du haft ngn – II – ?

Haft vaddå…!?

Vet du varför du blev sjuk?

Nej, egentligen inte. När man pratar om varför man blev sjuk finns det ofta alltid väldigt mycket spekulationer om ens bakgrund och vad som kan ha gått ”fel” som liten. Men jag känner inte igen mig i det där överhuvudtaget. Jag har alltid haft en väldigt bra uppväxt, bra/stabil familj, stöttande o omtänksamma föräldrar, bra vänner, osv. Jag har aldrig känt att jag måste vara ”bäst” eller upplevt det som jobbigt att prestera utan alla framgångarna som jag har haft i idrottslivet, i skolan, på jobbet, etcetera har kommit väldigt naturligt och är inget som jag går runt och reflekterar över.

Jag har aldrig haft ångest eller mått dåligt över att jag inte kommer kunna uppnå de mål som jag har och har haft. Tvärtom har jag alltid haft en väldigt stark tro på mig själv. Jag vet att jag kan och jag vet att jag levererar för så blir det automatiskt oavsett vad jag tar mig för. I mitt fall kanske det var en kombination av ren nyfikenhet på nya livsmedel (hälsoboom runt 2002, mkt light, etc) och att jag tyckte det var intressant (nytt intresse). En teori är att jag levde ett alltför ospännande liv just då? Kicken som jag fick av att äta så nyttigt som möjligt hade kanske lika gärna kunnat hitta i spel, sex, droger eller alkohol om jag testat det då. Jag vet inte varför det blev som det blev och jag känenr mig rätt färdig med att ha rannsakat min bakgrund. Det gör ändå ingen skillnad, bättre att fokusera på framtiden för jag ska ändå inte bli den person jag var som när ja var 16. Idag är jag kvinna och fyller snart 24.

Minns du när du själv insåg att du var sjuk?

Ja, det var när mamma tvingade mig att väga mig en dag. Jag blev helt överraskad. Hade inte själv haft koll på min vikt (min strävan var aldrig viktnedgång utan det jag åt, åt jag för att känna mig ren och hälsosam inte för att gå ner i vikt) och jag blev nog lika chockad som alla andra. Därefter kontaktade mina föräldrar ÄS-enheten väldigt fort och tack vare regelbundna samtal och besök på kliniken så insåg jag väldigt snabbt att jag var sjuk.

Har du syskon? Hur många isf.?

2 stycken

Har du husdjur?

Nej! Ibland funderar jag på en hund men inser att den kommer begränsa mitt liv för mycket. Måste kunna resa iväg med kort varsel.

Har du stor släkt?

Nej, vi är inte så många.

Har du bra relation till din familj?

Ja och den blir bara starkare och starkare. Mycket tack vare min ÄS. Kontakten med mina syskon var sämre för några år sen men i takt med att jag kämpar på stärks den och det är härligt att känna.

Tränade du mkt INNAN du blev sjuk?

Jag har alltid tränat mycket racketsporter och varit väldigt framgångsrik både där och inom skolidrotten. Hade dock aldrig några tankar på mat, kalorier, träning eller hälsa under tiden som aktiv. Men när jag blev sjuk fick jag sluta med all aktivitet direkt pga det var för stora påfrestningar för mitt hjärta. Då var jag jättearg och väldigt ledsen, det var allt jag hade tyckte jag då och det skulle man ta ifrån mig. Plötsligt hade jag bara anorexin kvar och det kändes oerhört tungt. Återupptog aldrig kontakten med det gamla idrottslivet. Känns fortfarande lite som ett öppet sår. För ett par år sen när jag började träna så inriktade jag mig helt på gym, löpning, etcetera. Inget föreningsliv något som jag kan sakna idag.

Gillar du att resa?

ÄLSKAR att resa 🙂 Gärna varma länder, USA och Storbritannien.

Vilka bloggar läser du?

Många och i olika kategorier. Läser gärna bloggar som Blondinbella, Marie Serneholt, några tjejer på Nojesguiden.se och Stureplan.se, m.fl i syfte att inte glömma bort det liv som jag också kan leva. Låter kanske konstigt men tjejerna påminner mig om hur det är att vara frisk och inte tänka på mat. Vad gör man om man inte tänker på träning och mat? Härliga inspirationskällor vad det gäller livet, tycker jag.

Gillar även Katrin (intelligent och skärpt!), Pernilla Wahlgren, Ensam-Mamma-Johanna, Stellan på Salt.se Sen har jag några utlandssvenskar som jag också läser om i olika länder + några riktiga affärskvinnor som jag har lyckats bli sina egna o har sina egna business idag. Blir en del 🙂

Varför började du blogga?

Ända sen jag blev sjuk (år 2002) hade jag fört dagbok eller anteckningar på annat vis. Jag var redan då sugen på att blogga men var orolig att någon som jag kände skulle hitta bloggen och få reda på mina ÄS. Därför lät jag bli. Men i augusti i år fick jag verkligen nog. Jag svimmade allt oftare och vågade till slut inte gå ut eftersom jag lätt fick panikattacker och på så vis framkallade svimningarna. Jag hade en fruktansvärd dödsångest något som jag aldrig någonsin hade haft innan och visste inte ens vad det var då. Samtidigt fick jag svårare att somna och när dessutom Michael Jackson dog ifrån oss så var min första tanke att det säkert var pga hans hårda fysiska träning inför de 50 konserterna som han skulle genomföra i London. Han var ju så smal och kanske led även han av anorexia eller andra ätstöringar – vem vet? ÄS är så lömskt för kroppen töms och får brister som man inte med ögat kan se utanpå men efter några år är kan det vara kört och kanske lägger något organ i kroppen plötsligt av – skitläskigt tänk om det är min lever eller mitt hjärta?! Man har ju bara ett av dem och det skulle innebära döden för mig. Det ville/vill jag inte!!!

Jag såg bloggen som ett verktyg att konkret kunna se vad jag behöver göra för att nå dit jag vill. Jag har alltid haft lättare att ta till mig instruktioner i skrift snarare än muntliga. Med min kontakt med vården hade jag ju fått alla verktygen som jag behövde men jag måste börja använda dem. Vården kunde inte hjälpa mig mer, det var helt upp till mig och i bloggen fick jag ur mig all min ångest som jag ploppar upp ibland och jag har chans att utbyta tankar med er läsare som jag vet på riktigt förstår direkt hur jag menar när jag beskriver en känsla. Bloggen är ett verktyg som påminner mig om att jag inte är frisk. Tack vare bloggen blir inte min ÄS sovande utan istället så finns det hela tiden något som knuffar och irriterar ÄS för att den ska fatta att den ska bort och att den bara tillfälligt har hamnat hos mig men att det väldigt snart är dags att söka sig vidare eller dö.

Vilken metod tro du är bäst för att behandla ÄS?

Det går inte att svara på rakt av sådär. Det finns säkert minst lika många olika metoder att bota en ÄS på som det finns insjukna individer. Sjukdomen är oerhört individuell och därför tror jag på mer individanpassade behandlingsmetoder. Det är såklart ett dyrare alternativ men eftersom sjukdomen är så extremt envis och djupt rotad hos många så tror jag det kan finnas brister med att tro att en behandlingsmetod ska ge samma resultat för 10 ätstörda personer som sitter runt samma bord. Jag säger inte att vården inte är bra, för många är den verkligen toppen! Det var flera år sen jag hade mitt sista samtal och lektioner om kroppskännedom, mycket har säkert hänt sen dess samt att det varierar var i landet du bor. Men det jag säger är att jag tror det skulle behövas ett komplement till den ÄS-vård som erbjuds idag. Detta är något som jag gärna personligen skulle vilja vara med och utveckla och redan har en hel del planer på. Det är ett väldigt spännande område och en stor hjärtefråga för mig.

Är du allergisk mot ngt?

Nej

Behandlar de i din närhet dej annorlunda nu mot när du va sämre? Tycker de att du fortf är sjuk?

Det varierar. De som står mig närmast tror jag ha gett upp hoppet lite. ”Hon blir aldrig bättre” tror jag dem tänker och liksom försöker förlika sig med den tanken och göra det bästa av situationen. Dem som känner mig lite grann/på avstånd ser ju att jag viktmässigt inte är frisk och då vi inte pratar så ofta så gissar jag att det kanske skrämmer dem? De vet inte hur eller vad de ska säga men om de skulle fråga skulle jag vara väldigt öppen mot dem och förklara hur det är. Jag kämpar fortfarande och säga att ”Ja, det går jättebra att bjuda hem mig på middag/fika!” Jag skulle bara bli jätteglad och vilja berätta mer om sjukdomen eftersom den för många är förknippad med mycket skam och lite fult att prata om.

Tycker DU att du fortf. är sjuk?

Ja, jag får fortfarande ångest när jag äter på ett ”sjukt sätt”, inte nödvändigtvis att det är för mycket kalorier men om jag planerar och trixar för mycket blir jag besviken på mig själv och får ångest av att jag fortfarande har ett ÄS-tankesätt (mildare än förr men det är inte klockrent och jag ska bli

Del två kommer  imorgon, nu blir det duschen här!

media

Smalhets

Superbella! Ni har väl inte missat Gröna Annas skarpa inlägg ”Size zero just keeps getting smaller”. Blondinbella uppmärksammar det också på sin blogg. Som de flesta andra redan har kommenterat så är det skrämmande hur snabbt våra referensramar ändras jmf med bara fem år tillbaka. Det som var smalt på den tiden är att betraktas som nästan överviktigt idag. Herre gud, hur har det kunna bli så här?! Bild på fina Isabella från Nattstad. Klart man måste äta för att hjärnan ska få tillräckligt med näring! Ingen entreprenör som svälter sig själv kommer bli framgångsrik. Utan mat fungerar vi inte! Egentligen vill jag inte fokusera så mycket på ”varför” utan mer på hur vi kan stoppa det här. Om size zero är så accepterat idag, hur kommer det då se ut fem år framåt i tiden? Kommer det då också vara allmänt accpeterat att vara hålögd, ha blåa beniga fingrar, kraftigt ökad kroppsbehåring och ingen mens? Kommer det isf vara standardmenyer på restauranger med räckmackor utan bröd, spaghetti bolognese utan pasta, sallader utan dressing, kaffe utan mjölk och tårta utan vare sig bröd eller grädde? Gud vilket otroligt tråkigt samhälle isåfall..! Jag som själv går tillhör ”size sero” kategorin är i många fall rätt tacksam för att det är ”accepterat” att vara så smal som jag är. Om det hade varit, ja låt oss säga några år tillbaka så hade det nog varit vanligare att folk hade hajat till och frågat om jag verkligen åt ordentligt. Det slipper jag idag. Och det är lite dubbla känslor över det hela.  En sida av mig älskar att samhället accepterar min kropp och uppfattar den som ”fin, graciös, smal, smidig, etc”. Men samtidigt kan jag också må lite illa när jag tänker på det. Positiva kommentarer späder på ätstörningen och ger den ett starkare fäste. Jag glömmer liksom bort att jag egentligen är sjuk när folk ger mig beröm och komplimanger. Innerst inne så vet jag ju vad jag verkligen skulle behöva. Och det är att allt fler verkligen ryckte tag i mig och frågade hur jag mådde. Och sen försökte erbjuda mig deras förtroende, hjälp och stöd för att kunna gå upp i vikt. Det är vad jag verkligen skulle behöva! Inte kommentarerna om att jag ser bra ut… Det är så himla fel! Som jag kommenterade till ett annat inlägg av Anna så är det skrämmande hur dålig jag är på att ta till mig budskapet att undervikten sliter på kroppen. Hur känner ni andra med lågt BMI, är detta något som ni oroar er över? Tänker ni någonsin på  hur ni kommer se ut om 10-20 år? Man kan ju fråga sig hur länge som hjärtat orkar att slå med så lite energi som det får. Det känns som att oddsen att mitt hjärta ska orka slå tills dess att jag fyller 70 är rätt låga. Och det ger grym ångest att tänka på, fy fan! Jag vill inte bara leva för idag och i morgon, jag vill bli minst lika gammal som alla ni andra friska människor! Jag vill inte bara bli till ett okänt nummer i statistiken över ”Antal dödsfall i Anorexia Nervosa”. Jag vill leva. Jag vill, jag  vill, jag vill! Och just därför väljer jag att fortsätta äta…