Ätstörningar, Ätstörningscoach, Frisk från ätstörningar

Intuitivt ätande – så här gör du del 4

Intuitivt ätande del 4I förra inlägget skrev jag om intuitivt ätande och gav dig några verktyg för att du ska bli bättre på att äta mer regelbundet, bli mätt och runt hela kostcirkeln. Jag berättade även vad du själv kan göra för att avdramatisera enskilda livsmedel.

Idag kommer del 4 som är den sista delen i min serie om intuitivt ätande. I detta inlägget avslutar jag med att ge dig några goda råd på vägen och avslöjar även varför det kan vara en god idé att äta lite sött varje dag istället för bara en eller två dagar i veckan.

Min förhoppning med den här serien om att äta, är att du efter att ha läst sista delen ska våga förhålla dig till mat och ätande på ett snällare sätt mot kroppen än vad du tidigare har gjort.

Trevlig läsning!

Lyssna på kroppenLärde mig lyssna på kroppens signaler 
Min vikt hade inte alls rusat iväg trots att jag åt sex mål om dagen (frukost, lunch, middag och tre mellanmål) och blivit noga med att äta runt hela kostcirkeln. Det häftiga var att jag märkte att när jag ätit en ganska salt måltid så ville jag gärna äta något sött vid nästa måltid. Eller om jag hade ätit potatis tidigare under dagen så blev jag mer sugen på bröd eller pasta vid ett senare tillfälle. När jag åt en efterrätt eller fika mitt på dagen så minskade mitt sug efter något sött på kvällen – det fick mig att sluta fantisera om att få äta upp en hel chokladask så fort jag blev ensam.

Den här upptäckten ökade min tillit till kroppen. Jag litade på att kroppen visste vad den gjorde. Jag förstod att kroppen var expert på att känna av vilka näringsämnen som det var brist på och inte jag. Den insikten bidrog till att jag kunde slappna av mer och bli mer tillåtande mot mig själv. Stegvis vågade jag börja äta allt mer när jag blev sugen på något och inte alltid efter klockan. Jag blev tryggare i att våga äta när jag var hungrig och sluta skjuta måltiden framför mig för att dra ut på det.

Träna bort ätbeteenden som att du måste ”passa på”
I samband med detta så slutade jag också att bry mig mindre om vad det var för veckodag som jag åt sötsaker på. Om jag var sugen på en kanelbulle mitt i veckan så gick jag och köpte bullen till eftermiddagsfikat istället för att längta efter att det skulle bli helg och då vräka i mig flera stycken bara för att få ”passa på”. På samma sätt innebar en lördag inte per automatik att jag ville äta pizza utan om jag blev sugen på det en tisdagkväll gick den veckodagen lika bra att få äta pizza på.

På så vis kom jag bort från ”passa på”- beteenden och jag blev världsmästare på att lyssna på min kropps signaler istället för att låta veckodagen få avgöra vilken mat som skulle serveras. Personligen har detta passat mig väldigt bra och bidragit till att jag idag har en  väldigt avslappnad relation till mat. Jag behöver aldrig fundera över när jag får äta något nästa gång eftersom jag inte har några speciella regler, tider eller dagar kring detta. Det gör att jag har gott om tid över till annat än att bara gå runt och längta efter mat hela dagarna.

godis varje dag
Lördagsgodis eller varje dag?
Jag minns att som barn bara fick jag bara äta godis på lördagar och konsekvenserna blev förstås att jag räknande minuterna tills dess att jag äntligen fick åka till godisbutiken och köpa en jättestor godispåse som jag smällde i mig samma dag. Att köpa godis blev som en mindre ceremoni och väldigt uppsjåsat.

Liknande knepiga beteenden har många kring alkohol omkring oss – särskilt i Sverige. I veckan får det inte drickas en enda droppe men när det väl blir helg så dricker sig en del så berusade eftersom det är lika bra att ”passa på” (… det är så många dagar kvar tills nästa helg…)

En del personer tror jag att det skulle passa mycket bättre att äta lite godis/sötsaker varje dag utspritt under hela veckan istället för att ösa i sig jättemängder under en förbestämt tid i veckan. Det är inte nyttigt för någon. Samma sak med alkohol – säkert skulle många omkring oss må mycket bättre att av inte hälla i sig så stora mängder bara för att det råkar vara helg.

 

Äta intuitivt del 3
Du kan också äta intuitivt

Jag förstår att det kan kännas läskigt att släppa den (inbillade) kontrollen som du har idag över maten (oavsett om det är en strikt kosthållning, ätardagar eller en tydlig uppdelning i vad som är ”nyttigt” och ”onyttigt”). Många (liksom jag själv trodde en gång) inbillar sig att de ska gå upp vikt och bli överviktiga eller tro att man aldrig kommer kunna sluta äta till exempel vetebröd när man väl tillåter sig att göra det.

Minska suget
Men jag lovar dig att om du verkligen tillåter dig att få äta hur mycket av något så är det värsta som kan hända faktiskt att du tröttnar på det till slut och blir sugen på något annat istället eftersom det är så kroppen fungerar. Liksom i mitt fall så kommer ditt sug att minska eftersom maten som tidigare varit förbjuden blir mindre laddad ju oftare du tillåter dig att äta det. När kroppen inte lider brist på något så kommer den sluta signalera till dig att du ska fortsätta äta det – försök att träna på att ha tillit till kroppen!

Ät när du är hungrig och var noga med mellanmål
Kom ihåg att äta när du blir hungrig och låt det inte gå för länge mellan måltiderna (max tre timmar). Var noga med mellanmålen och se dem som dina skyddsmåltider mellan huvudmålen för att ditt blodsocker inte ska sjunka under skosulorna på dig för då blir du hungrig som en varg och får svårt att fatta rationella beslut. Lagom hunger är därför bäst och där fyller mellanmålen en bra funktion.

Om du litar på kroppen så kommer den  att lita på dig
När kroppen upptäcker att du faktiskt lyssnar på dess signaler så kommer den att lita på att du ger den vad den behöver och därför inte behöver framkalla så starka signaler som
t ex hetsätning är ett uttryck för. Kroppen vet istället att du tar den på allvar och behöver inte oroa sig för att få den näring och energi som den behöver.

äta intuitivt del 4Att våga är att förlora fotfästet för en liten stund…
Jag ska inte sticka under stol med att det periodvis var riktigt tufft att kunna hitta tillbaka till friska beteenden och tankar kring mat. Det gick inte över en natt utan var en process som gick långsamt och kantades av en mängd bakslag.

Dock har jag aldrig ångrat en sekund att jag vågade kasta mig ut och släppa taget. De var otroligt jobbigt periodvis att övervinna alla hinder på vägen som fullkomligen skrämde livet ur mig periodvis. Jag tvekade ibland på om jag verkligen skulle klara av det men tack vare att jag aldrig lät tvekan få bli orsaken till att inte fullfölja min tillfrisknad så fortsatte jag envist med att träna på att äta lite av allt.

Priset som det innebar i slutändan att bli frisk är förstås helt oslagbart och jag skulle aldrig välja svälten igen. Jag är väldigt tacksam och lycklig idag – något som jag definitivt inte var under ätstörningen. Att vara sjuk och allt det lidandet som det innebar var ett alltför högt pris att betala. Jag önskar verkligen att fler får hjälp och att samhället (vi!) blir bättre på att agera förebyggande för att undvika att fler blir sjuka.

Behöver du hjälp med att äta?

I slutet av 2016 öppnar jag upp för nya klienter för hjälp med coachningätstöd och kostrådgivning.

Om du är nyfiken på att vara med eller få mer information så är du varmt välkommen att kontakta mig så återkommer jag inom kort.

Varmt välkommen att höra av dig!

Mat, Självhjälp

Ät smart och bli den du vill!

Som vanligt är det alltid lika lärorikt att gå igenom kommentatorsfältet.

Till gårdagens inlägg Olika ätrutiner – ätstört eller normalt? ser jag många att har frågor som liknar Saras:

”… någon som har tips på hur man gör sig mindre beroende av exakta mattider?”

Själv äter jag sällan på exakt samma klockslag utan som jag skrev igår brukar det falla sig naturligt att det går mellan 3-4 h timmar mellan måltiderna, ibland mer ifall omständigheterna kräver det.

Innan jag började jobba var jag riktigt hemsk med ätandet. I perioder åt jag ibland bara frukost och kvällsmiddag under hela dagen och ofta vägrade jag äta något alls innan kl hade slagit 12 (räknade både sekunder och minuter tills det äntligen var dags).

Vad som blev min räddning kan man säga var när jag fick hoppa av ett jobb bara för att jag inte fixade att äta frukost innan jag gick iväg på morgonen.

Jag kan lova er att det är ingen hit att komma till ett morgonmöte och bara leva på kaffe fram till lunch, några gånger kanske man orkar men i längden är det inte konstigt att man till slut börjar att ogilla sina egna personlighetsdrag och saker som man säger – dvs den oengagerade, humorbefriade, allvarliga, tillbakadragna, avvaktande, osäkra, lättretliga, irriterade och hungriga personen med lågt blodsocker som man blir när man inte äter sina mål.

Inget konstigt egentligen, säg den människa som inte blir sur om hon inte får mat?

Till slut bad jag att få sluta av egen fri vilja.

Jag hade väl egentligen vad som krävdes för jobbet men pga att jag hade ätproblem kunde jag in få ut den kapaciteten som jag visste fanns inom mig, det gick bara inte. Jag kunde varken utstråla eller leva upp till allt jag ville, men med en titt i backspegeln vet jag att jag hade kunnat det om jag bara hade gjort en sådan enkel sak som att börja dagen med en helt vanlig frukost, sedan äta lunch + mellanmål för att orka fortsätta vara på topp resten av eftermiddagen.

Så, en uppsägning senare.

Säkert uppfattades detta som ett mindre misslyckande och många frågetecken från familj och bekanta. Men själv blev jag en mycket nyttig och värdefull erfarenhet rikare.

Jag förstod att detta var livet.

Mat var en del av livet. En väldigt stor del, t.o.m!

Jag måste börja äta normalt.

Skaffa mig ätrutiner som skulle fungera hela livet ut.

För man måste försörja sig. Man måste jobba.

Alltså måste man också äta.

Inte bara ett par gånger…

Utan FLERA GÅNGER – varje dag!

Jag sökte några nya jobb och efter en jobbig väntan kom telefonsamtalet till slut –  jag hade fått exakt det jobbet som jag hade hoppats på!

Jobbet visade sig bli min räddning. Jag vägrade att låta ännu ett bra jobb gå mig ur händerna!

Från dag ett var dealen med mig själv att äta som folk gör.

Iaktta, härma och apa efter.

Friska referensramar (dvs friska och matglada människor) är för övrigt en återkommande framgångsfaktor i min friskprocess.

Jag minns fortfarande dagen jag hade laddat för frukost för första gången på mååånga år. Det kändes märkligt att fylla magen med te och smörgås så tidigt på morgonen, kl var ju inte ens sju!

Men när jag sedan stressade ut och 10 min senare stod på tunnelbaneperrongen tänkte jag bara på hur skönt det kändes i mitt huvud. Jag var så lugn och klar i tankarna.

Dessutom var jag pigg och vaken.

Hade till och med glatt hälsat ”God morgon!” till en glad man med barnvagn.

Jag upptäckte att jag inte alls var så morgontrött som jag tidigare hade trott att jag var under tiden som jag hade rusat iväg till arbetet utan att äta frukost först. Min tidigare morgontrötthet hade alltså helt berott på att jag struntat i att äta frukost…

Inte bra!

På min nya arbetsplats blev det därför viktigt för mig att maten verkligen fungerade.

Jag hade färskt i minnet min gamla arbetsplats och vägrade upprepa samma misstag.

Jag måste lära mig leva.

Jag insåg att jag hade i alla fall 40 år i arbetslivet kvar och ekonomiskt skulle det bli rätt tufft om jag fortsatte att välja svälten framför jobbet.

Så på den vägen är det.

Tack vare fantastiska kollegor som har matvanor som i princip vem som helst så har jag haft förmånen att följa och härma efter dessa.

Detta har för mig varit nyckeln till att kunna bli flexibel med mina matrutiner, dels mitt tidigare nederlag men sedan att kunna ta med mig den erfarenheten till nästa jobb. En frisk miljö har varit framgångsfaktorn.Där har jag lärt mig anamma att t ex äta en tidig lunch även fast att jag inte är hungrig – helt enkelt för att slippa att fundera på mat när jag senare går in i mötet.

Det har inte hänt en enda gång att jag ”ångrat” något efteråt, dvs att jag valde att äta tidigt (även fast att jag inte var särskilt hungrig). Tvärtom, minns jag istället alla de tillfällen som jag istället har suttit fullständigt nollställd igenom möten för att jag har tänkt att ”… jag äter senare…”.  De gångerna har jag verkligen ångrat mig och svurit över att jag inte ätit, främst av praktiska själ då jag faktiskt har ett ansvar gentemot min arbetsgivare att prestera allt det som jag vet att jag kan – men då krävs det som sagt också att jag äter ordentligt!

Detta är en del av min historia.

Jag är dock säker på att vägen till flexibla ätrutiner ser väldigt olika ut för olika människor.

Berätta gärna, hur gjorde du?

Mat, Självhjälp

Olika ätrutiner – ätstört eller normalt?

Hej vänner!

Tack finaste för alla historier och beskrivningar till gårdagens inläggg om att leva i en relation när man har en ätstörning:

Inget sex men smal

Väldigt intressant läsning för både mig själv och alla andra som själva inte har haft någon partner under sjukdomsåren. Vi har ingen aning om hur det är! Det är så värdefullt att få höra om hur andra har det. Jag uppskattar att ni är så generösa med att dela med er trots att det är ett så skört ämne. Tack raraste!

En annan sak som jag tänkte att jag måste få skriva av mig om är lyckan när man en dag upptäcker att man har slutat med – som annars är mycket vanligt – att gå runt och se på sig själv som ätstörd.

Jag tänkte på detta senast igår.

När ändrades egentligen den här synen på mig själv?

Jag har under hela min sjukdomsperiod konstant sett mig själv som ”anorektikern” oavsett sammanhang. Men idag har jag nästan svårt att se på mig själv som ens ”ätstörd”(knappt att jag vågar skriva det men det är så det känns iaf…)

Men visst, det finns fortfarande en del saker som jag har svårt för.

En av dessa saker  är t ex att äta lunch för tätt in på frukosten (eller snarare generellt har jag svårt för att måltider kommer alltför tätt in på varandra, 3-4 h har jag upptäckt är en bra och trygg rutin som känns väldigt bra).

Även en sådan sak som att äta en måltid alltför snabbt känns inte alls bra (vill ha minst 20 min, helst 30 min).

Så när jag tänker på min ”ätstörning” (?) idag så är det inte längre själva maten som tänker på utan funderar mer över olika situationer som exempelvis dem ovan. Jag har med  andra ord svårt att i olika sammanhang veta vad som egentligen är friskt och vad som tillhör sjukdomen?

Samtidigt funderar jag också på, måste jag egentligen veta detta?

Jag har både vänner och kollegor som utan problem äter sin lunch på 10-15 min och när jag själv knappt har kommit halvvägs genom måltiden på den tiden blir jag stressad av tanken på att det är min sjukdomshistorik som är ”felet” till varför inte jag kan göra som mitt sällskap (samtidigt vill jag innerst inne inte äta på det viset, jag har lärt mig njuta av maten och tycker det känns lyxigt att få några minuter att verkligen kunna känna in både dofter och smaker, riktig mat är ju så himla gott!)

Det är samma sak när jag har sovit över hos någon. Vi har då tagit en lång sovmorgon och käkar därför en rätt sen frukost. Men sen dröjer det bara ett par timmar och personen vill ”redan” (tycker jag…) äta lunch. Vet inte om detta beror på att personen inte åt tillräckligt mycket vid frukosten så att han /hon redan har hunnit att bli hungrig eller om det beror på att personen ifråga alltid äter lunch vid ett visst klockslag oavsett vad tiden var när frukosten intogs (dvs personen äter lunch den tiden av ren rutin snarare än om han / hon är hungrig eller inte).

Det är sådana här situationer som idag påminner mig om min bakgrund och vad jag har med mig i bagaget.

Jag ska även erkänna att jag i många fall kan känna mig ”friskare” än mitt umgänge som aldrig sjävla har haft några ätstörningar. I alla fall när det kommer till sådant som att jag har fått så genuin kunskap om och själv länge praktiserat, dvs att äta kroppsvänligt (fjäskat för blodsockret = ätit regelbundet, noga med järn, saltat, tugga och framförallt  noga med att äta av hela kostcirkeln och inte ensidigt av t ex enbart kolhydrater , protein eller fett).

Kanske är det därför som t ex min frukost mättar helt lagom i 4 h innan min hjärna signalerar ”Nu lunchdags!”. Inte som min vän som på förmiddagen helst äter en kanelbulle mellan frukost och lunch.

Det är alltså i sådana här situationer som jag blir osäker, vad är egentligen rätt och vad är fel?

För om jag fortfarande är mätt och inte det minsta sugen på en förmiddagsfika, är det då fel att avstå?

Detta får avsluta min dag och jag bollar med glädje vidare frågorna till er.

Skulle vara intressant att få höra från lite olika håll. Både från er som är sjuka, är friskförklarade, aldrig haft någon ÄS eller kanske t.o.m. arbetar du professionellt med äs?

Berätta!

Mat

Nyttigt med mindre grönsaker

Del 3 i Mina Bästa Nyårskarameller över året som har gått så måste jag nämna grönsakerna.

Grönsaker har länge varit en stor del av mitt liv och utgjort en alldeles för stor del av min kostcirkel.

Men sedan ca tre månader tillbaka har jag lyckats minska ner på grönsaksbergen och ersatt dem med mer kolhydrater, proteiner och fetter i form av såser, veteprodukter / potatis och skruvat upp min köttkonsumtion (japp, även rött kött).

I förra veckan när jag ringde mina föräldrar inför julen frågade dem mig som de alltid gör – lika omtänksamma som alltid – om det var något speciellt jag önskade skulle finnas hemma.

Jag sa inte ett ljud om att de skulle köpa hem vare sig extra gurka eller tomat.

Ändå upptäckte jag, så fort jag satte min fot innanför dörren, berget med de röda tomaterna som tonade upp sig  i skålen på köksbordet och de fyra gurkorna i kylen.

Jag sa inget utan blev bara – ännu en gång – plågsamt medveten om hur djupa spår min ätstörning har satt. Förr blev jag nämligen fullkomligen galen när mina grönsaker var slut och skällde ut alla som fanns i min närhet ifall någon hade ”stulit” sista gurkbiten utan att fråga först.  

Låter kanske fånigt för en utomstående men för mig personligen är det en liten seger att efter en hel vecka upptäcka att tomaterna i skålen har börjat mjukna och tvingas flytta in dem i kylen för att de inte ska mögla. Här pratar vi alltså om en tjej som tidigare åt ca 3 gurkor och 1,5 kg tomater på 2-3 dagar… Inte bra!

Missförstå mig inte, nog ska man äta grönsaker men liksom Gisela skriver i Mattillåtet så är detta inget man normalt sett behöver uppmuntra anorektiker till eftersom personerna vanligen är duktiga på att få i sig de rekommenderade näringsmängderna ändå genom en överdriven konsumtion av både frukt och grönsaker.

Och visst, jag har fortfarande en mängd kokta grönsaker till maten men även den har minskats ner till förmån för hela kostcirkeln. Jag har sagt det tidigare, jag må vara ett par storlekar större nu för tiden men jag har ett så in i helvete större lugn i kroppen och dagarna är inte längre långa transportsträckor som jag  ska orka ta mig igenom. 

Jag trodde aldrig jag skulle erkänna det här men sedan jag började äta kött i större mängder i kombination med en lite tjockare sås och kolhydrater i form av t ex potatis känner jag mig oerhört pigg och välbalanserad. 

Liksom förr när jag var sjuk, svårt anorektisk, och blev hög på nyttighetskänslan då jag drack te och åt grönsaker hela dagen för en ”detox”  får jag idag faktiskt en liknande känsla när jag nu istället väljer att äta från hela kostcirklen (+ lite socker emellanåt för att lyckas vara helt fri i tankarna).

Jag känner mig nyttig och sund som ser till att ta hand om mig själv. Ja, riktigt duktig som ger kroppen alla de byggstenar som den behöver för att jag kunna vara snabb i huvudet, trevlig, intelligent, social, charmig, glad, etc så mycket som möjligt i min vardag.

Jag känner att jag tar ansvar. Både för mig själv och för min kropp.

En varierad kost skapar en stabil mentalitet och en stark kropp som jag idag inte för mitt liv skulle vilja vara utan.

Det spelar ingen roll att storlek 34 är alldeles för litet och att jag har fått uttöka min garderob till bokstaven ”M”. Det är så min kropp ser ut när fungerar och det betyder inte att den inte är hälosam. Tvärtom utstrålar jag mer hälsa idag än någonsin tidigare.

Ja, detta till och med trots att jag inte sockerransonerar! 😉  

Men den kanske största vinsten och lättnaden som jag upplever efter att ätit så här varierat i några månader är att jag äntligen börjar märka av att kroppen så sällan får olustiga och läskiga akutsug efter specifika livsmedel. 

Tack vare att jag ser till blodsockret håller sig på en jämn nivå  så slipper jag mindre trevliga överraskningar som i inlägget för ett år sedan:

Ångest över frukt 

Sträck gärna upp en hand om du känner igen dig..?

Mat, Träning

F.d träningsmissbrukaren ”tränar” igen

Gud vad roligt det var med Afrodansen igår!

Hade helt glömt bort hur det känns när hela kroppen studsar runt, rumpan skakar loss och höfterna rullar.

Annars den motionen jag haft under sommar har varit simning 1-2 ggr/veckan så det var roligt med något annorlunda.

Två tankar som slog mig under danspasset:

1. Vad roligt det blir att träna så fort man äter mellanmål FÖRE passet (förr tränade jag alltid på tom mage, fattar verkligen inte hur dum man får bli?!)

2. Träning blir kul när man vet att man inte måste tvångspringa ytterligare 1 mil efter danspasset…

Äter man ordentligt och är noga med att inte trappa upp sin träning utan nöjer sig med en normal träningsnivå (jag måste vara stenhård mot mig själv och verkligen alltid tänka på varför jag går och tränar och bara gå när jag verkligen vill!) tror jag ingen är dömd till att förbli träningsmissbrukare livet ut.

Träningen går att hantera, men det krävs att du är ärlig mot dig själv och aldrig går dit för att bränna kalorier. Det är grundregeln och så länge jag håller mig till den tror jag det kommer gå som en dans att hantera mitt f.d träningsberoende.

Ovanstående två punkter är helt nya vanor för mig och egentligen inga stora ”wow-upplevelser” för någon. De bygger på sunft förnuft och är inget hokus pokus.

För mig som alltid gjort allting så svårt för mig själv är de här två grundreglerna riktiga uppenbarelser. Träning kan vara roligt och inte bara plågsamt som jag har upplevt den innan.

Förra året trodde jag på allvar att jag aldrig skulle vilja sätta min fot i en träningslokal igen. Vilken tur att det går att ändra sig…

Så länge jag checkar av ovanstående punkter vandrar inte tankarna i väg under passet. Istället kan jag vara här och nu. Bli ett med dansen utan något som gnager och stör.

Med en lagom blodsockerkurva och mättad mage slipper jag under passet tänka på vad och när jag ska äta efteråt. Heller inga orande tankar på  hur långt jag kommer att palla springa på löpbandet i gymmet efteråt.

Lugn och ro. Mindfulness, det går att åstakomma.

Även när trummorna dånar som högst i lokalen och dina barfota fötter smattrar mot golvet. Ja, även då är det möjligt att känna lugn.

Så länge du är lugn i dig själv är det mycket enklare att hantera kalabalik omkring dig och en stressig tillvaro.

Mat är inte lösningen på allt, men på väldigt mycket!

Mat

Ät mer mellanmål!

Så då var klockan fem och det har blivit dags att stänga av telefonen, lämna kaffekoppen i köket, ta på sig jackan och brumma hem.

Nu känner jag att jag är tillbaka på riktigt i vardagen igen. Långt borta från semestertider…

Fredagskänslan är lyx att få längta efter och uppleva och något jag saknade under semestern då alla dagar var helg.

Det är något speciellt med att få köra totalt slut på hjärnan och bli så psykiskt utmattad efter en arbetsdag att t.o.m en bok känns ansträngande. Allt man vill göra är att komma hem och träffa människor som är viktiga för en, äta en god bit mat ihop och se på något tv-program som inte kräver allt för mycket engagemang av en.

Det slog mig hur mycket mer jag får ut av mina dagar nu för tiden. Jag har blivit hypereffektiv sedan jag började äta mellanmål. Ja, jag har faktiskt blivit en mycket bättre och roligare arbetstagare tack vare min mellanmål. Vad sysslade jag med förr kan man ju undra?!

Med ett extra mål mellan lunch och middah blir dagen inte så lång. Min hjärna vet att jag strax ”får lov” att fylla på med mer energi snart igen och därmed lämnar tankarna på mat mig i fred. Min hjärna vet att mat kommer snart igen och därför behöver den inte oroa sig utan koncentrerar sig med glädje på det jag verkligen behöver göra för stunden.

Jag minns när jag lät det gå 7-8 timmar mellan måltiderna (idag låter det helt hysteriskt, varför vill man göra det liksom?!).

Visst, man dör inte av att inte äta regelbundet men det jag inte tänkte på var alla de där mjuka värdena som man inte ser att man går miste om, som inte går att ta på.

T ex orkade jag aldrig bjuda på mig själv, skrattade aldrig högt, lyssnade inte uppmärksamt när någon pratade med mig, läste om en sida flera gånger utan att fatta vad som stod där (ja, det var t.o.m på svenska), tyckte folk var jobbiga om de ringde eller sms:ade mig, tog saker personligt, orkade inte bry mig att fråga om hur andra hade det och kände mig ofta seg (idag fattar jag att det var lågt blodsocker + för lite kalorier som var anledningen).

Fortfarande tycker jag det är lika spännande när jag ska gå och ta mitt mellanmål. Jag känner mig till och med lite barnslig när jag blir lika tacksam som ett barn på dagis när de får glass eller godis. Skillnaden mot barn (oftast är det så här iaf)  är att jag känner lika stor tacksamhet för en rejäl macka. Det måste inte alls vara sockrigt utan jag är fruktansvärt tacksam att jag ens får äta och KAN uppskatta riktig mat igen.

Så summan av kardemumman, gott folk:

ÄT MER MELLANMÅL!

Ångest, Mat, Självhjälp

Äter en fralla istället för äpple – är det ok?

Fler läsarfrågor är på ingång!

Här kommer en som handlar om hur viktigt det är att kunna vara flexibel när det gäller mat. Detta för att vardagen ska fungera så smidigt som möjligt, världen får inte rasa ihop bara för att man tvingas välja något annat än det man från början hade tänkt sig.

Det finns inga heliga livsmedel. Inget är bättre än något annat.

Vi behöver äta allt och det är inget fel i att det också får lov att smaka gott!

Dagens läsarfråga:

”Jag äter normalt och kan äta vad jag är sugen på utan att få ångest. Men det är en sak som jag fortvarande får lite ångest av.

T.ex. om jag är sugen på ett äpple som ”fika”, men så finns det inte hemma så om jag vill ha nåt är jag tvungen att ta t.ex. en ljus fralla. Då gör jag det men då känner jag mig ”onödig” eftersom jag faktiskt ville ha äpple egentligen och det är ju nyttigare.

Hur skulle du ”tänka” för att inte få ångest?”

Det här är en TYPISK tankefälla. Det är Ana som pratar med dig, ingen annan.

Men detta händer mig också emellanåt. Skillnaden idag jmf mot förr är att min hjärna orkar att resonera med Ana och vinner mycket oftare mot den fåniga rösten.

Jag skulle fråga mig själv:

Vad är anledningen till att jag ska äta nu?

Vad är syftet?

Jo, för att fylla på med energi såklart. Få upp blodsockret så att jag inte blir seg och disträ.

Utan tvekan skulle jag ta frallan (det finns inget som säger att kolhydraterna och energin är bättre bara för att de kommer ifrån frukt). En fralla, ja allt bröd, är jättebra och får din hjärna pigg och alert. Och det är ju oftast ett av huvudsyftena till varför vi ska äta regelbundet…

Om jag t ex bara skulle äta en tallrik fil utan något mer till (mkt vanligt att jag gjorde under mina sjukdomsår) får filtallriken inte samma effekt som brödet.

När jag ska läsa eller själv skriva en längre rapport, sitta i möten eller ringa en kund så måste jag vara fokuserad till 100%. Då funkar bröd väldigt bra för mig.

Den näring som finns i brödet får mig att slappna av, att skämta/busa lite mer med kunder och kollegor och jag tar mig för de saker jag ska göra med större entusiasm och passion. Det låter kanske fånigt men jag får plötsligt ÅSIKTER och UPPFATTNINGAR när jag äter bröd istället för bara frukt och grönsaker (eller en tallrik fil).

Självklart ska man äta grukt och grönt också men det ska inte vara det enda, äpplet ska inte utesluta brödet (de är trots allt placerade på olika delar i kostcirkeln och det finns en anledning till det – dvs ett äpple kan aldrig utesluta brödbiten i kostcirkeln)

Om du inte har läst Mattillåtet rekommenderar jag dig att göra det. Jag har tidigare skrivit om boken här. Tror den kan ge dig många tänkvärda tips!

Hoppas det här väcker lite nya tankar och idéer hos dig.

Må gott!