Ätstörningscoach

Bra med anorexi?

Hej alla fina därute som läser!

Började den här dagen med massor av härlig tennis och har varit hög på endorfiner ända sedan dess.

Det är så sjukt att något så trivialt som en enkel tennislektion kan göra en person så glad och lycklig.

Så varm i magen…

Om du skulle fråga mig vad som är absolut bäst i mitt liv just nu är det utan tvekan att jag har funnit lyckan i tennisen.

Efter år av svält och isolation (hm, låter lite som att jag har befunnit mig i en grotta… men skit samma) har jag äntligen hittat ett intresse.

En riktig Anna-grej!

Något som verkligen skriker JAAAAAAG!!!!

Om det bara var möjligt skulle jag helst vilja andas tennis dygnet runt! Det är så synd att det bara är en gång i veckan!

Jag har snuddat vid detta ämne tidigare, dvs att man måste nog ha varit rätt långt ifrån att leva ett vanligt liv (t ex pga sjukdom, fängelsestraff eller liknande) för att ens förstå en milligram av vad jag försöker säga i det här.

Små saker eller sådant som är en självklarhet för andra, glädjer jag mig verkligen åt nu för tiden.

Tar ingenting för givet. Men däremot njuter jag som fan av allt jag tar mig för (på ren svenska).

Jag har blivit förbluffande bra på att leva här och nu.

Inte sedan!

Inte längre fram!

Inte om tre år!

För vem vet var jag befinner mig då i livet?

Detta tankesätt och beteendeförändring har jag anorexin att tacka för.

Anorexin har förändrat hela min livssyn och jag är tacksam att jag fick göra den här spännande (och jobbiga) resan i mig själv vid en sådan låg ålder som 24 år.

Jag är så glad att jag inte kommer att vakna upp först vid 45 år och först då börjar att fundera på vad meningen med livet egentligen är och vad jag värderar högst och tycker är viktigt?

Tack vare sjukdomen har jag lyckats att städa banan fri för framtiden och på så vis ökat mina förutsättningar för att verkligen kunna möta människor på riktigt och samtidigt kunna uppskatta alla de saker som kommer att komma i min väg.

Öppen för fler möjligheter än om man konstant går med skygglappar på som många ”normala” och ”vanliga” människor gör…

Det är inte förrän du blir rejält sjuk (t ex en förkylning) som du uppskattar tiden då du är helt frisk.

Visst är det väl så?

Tennis är en liten bit av alla de ”vardagliga” men härliga saker som kommit i mitt liv på sistone. Och mer ska det bli! Det här är bara början!

Snurrigt och mycket spontant inlägg det här. Men det är skrivet med det allra största hjärtat, det kan ni hoppa upp och sätta er på!

Vill även passa på att efterlysa fler tennisgalningar i Stockholmsområdet.

Vill du spela tennis en kväll?

Maila gärna på: vagenfran37kg@spray.se

/ Anna, tillbaka på banan igen.

Självhjälp

– Sa du BRÖST?!

För varje vecka som går blir jag mer och mer påmind om att jag är född i en kvinnokropp.

Kvinna är alltså vad jag är.

Kvinna – på riktigt!

Jag måste berätta om en rolig grej som hände idag.

Det är rätt färskt i minnet så jag är fortfarande lite fnissig när jag skriver det här.

Jag hade precis avslutat ett pass Body Balance.

Därefter tog jag mig sedan bort till hörnan med alla kuddar och mattor för att sträcka ut kroppen lite extra.

Det är då det händer.

Mitt på plastmattan ligger jag. Med E-Types våldsamma eurodisco pumpandes i öronen så befinner jag mig mitt inne i min egen lilla värld.

Min panna vilar fokuserat mot gymgolvet och mina ben ligger i en enda röra under mig.

Efter ett par minuter möter jag min egen blick i spegeln. Men det som fångar min uppmärksamhet är ändå det som uppenbarar sig några centimeter längre ner.

Det putar.

Herregud, det är ju en…

… eeeh en sådan där…

… KLYFTA?!

Pionröd om kinderna far jag upp som en skjuten raket. Sätter mig käpprakt tillrätta på sätesmusklerna och börjar töja ut armmusklerna istället.

Men jag kan inte låta bli att slita blicken från mig själv i spegeln. Såg jag verkligen rätt?

Jag sneglar åt båda sidorna för att försäkra mig om att ingen har sett någonting.

Men det verkar lugnt. Ingen verkar ha lagt märke till min plötsliga helomvändning mitt på mattan.

Jag är tvungen att inleda ett litet experiment.

Vad händer t ex när jag lutar kroppen framåt? Syns det nåt då?

När jag försäkrat mig om att ingen tittar så lutar jag överkroppen diskret framåt. Fäster samtidigt blicken koncentrerat i spegeln.

Och jodå, visst syns det.

Tusen olika känslor sköljer plötsligt över mig. Det stormar inombords.

Ni må tycka jag verkar urfånig, vilket å andra sidan inte gör något. Jag vet att jag är det… 😉

Jag känner mig precis som att jag är 14 år igen och har upptäckt min kropp.

Tjejer har mens och deras bröst växer.

Man har mensvärk och ömma bröst.

Finnar som plötsligt ploppar upp…

Ena stunden vill man svära högt för att i nästa gråta floder över en skitdålig drama.

Och killar gillar tjejer…

Vilket förstås kan tyckas vara en självklarhet.

Men den personen som någon gång haft anorexi förstår mig när jag säger att man helt glömmer bort att människan är sexuellt lagd så länge man svälter.

Sex är alltså inte äckligt.

Du kanske inte alls är asexuell.

Våga börja äta och du ska se att en riktigt cool och häftig resa väntar på dig. Det är min garanti!

Om ni bara visste hur stolt jag är över allt detta som ”drabbar” mig just nu.

Nej, jag ska villigt erkänna att jag absolut inte tycker jag det är kul att springa på ICA och köpa mensskydd eller investera pengar i sportbh:ar (jag som alltid tränat i bara t-shirt!).

Men det som jag gillar är att jag är med i matchen igen.

Jag kan inte låta bli att tycka att allt kroppsligt och mentalt som jag går igenom nu är både fascinerande och skrämmande på samma gång.

Jag tror att det som jag försöker säga är att mycket av det här har automatiskt börjat att leda mig in på leken som finns mellan de båda könen.

En lek som så länge har varit helt ointressant. Men detta har förändrats, vilket jag tycker är mycket intressant. Och läskigt.

Jag som 16-åringen visste ingenting om hur det är att ingå i en riktig relation. Hur tacklar man det idag?

Bara en sådan trivial sak som att oavsett vilken man  jag möter så har han garanterat mer erfarenhet av bröst än vad jag själv har. Vilket jag blir lätt fnissig av blotta tanken på…

Det viktigaste är dock att jag inte känner mig ett dugg avskräck inför allt kroppsligt, pinsamt och ”vuxet” som väntar.

Det är faktiskt precis tvärtom. För en gångs skull!

Jag längtar efter allt det som jag inte kan förutspå eller kontrollera.

Det som är livet.

Jag har på allvar klivit in och börjat att ta för mig.

Jag tycker om att märkas!

Att synas!

Och att höras!

Det är härligt att inte längre stå bredvid och bara se på.

Jag älskar att vara med igen.

Mat, Självhjälp

När är man frisk?

Jag såg att några av er hade lite tankar och funderingar kring det här när mensen kommer tillbaka: Den kom

En av kommentarerna:

Vilka är de viktigaste friskhetskriterierna att gå på enligt dig?

Fysiska och psykiska?

Viktigt att betona är att jag inte är medicinskt kunnig och ingen talesperson som kan bedöma när man når den ”friska gränsen”.

Det enda jag kan säga är att jag vet att det finns många kvinnor som menstruerar men ändå tänker osunt mycket på mat, träning och kalorier.

Bara för att man har mens betyder det inte att man är frisk.

Det är detta som är ganska så lurigt eftersom många av de tjejerna som ofta intervjuas i tidningar eller i TV när man gör ett reportage om ätstörningar, ofta är eller har varit väldigt underviktiga.

Lika lite som ätstörningar har att göra med vikten, lika lite säger mensen om hur personens tankar faktiskt ser ut i huvudet.

Tycker det är viktigt att betona detta särskilt eftersom det är vanligt att många undviker att söka hjälp för att de inte riktigt ”vet” vad de ska söka för, då de båda menstruerar och väger normalt.

Dock är ätstörningar så vanligt idag att ingen som behandlar ätstörningar kommer att tycka att du är konstig om du bara vågar ta kontakt och berätta hur du känner kring mat och / eller träning.

Det finns många eldsjälar där ute som är beredda att fånga upp och verkligen vill hjälpa dig!

Det som jag framförallt ser som kvitto på att min egen friskutveckling är – förutom att kroppen har visat att kunna återhämta sig – just det faktum att jag i princip aldrig längre tänker tankar som:

Är jag frisk nu?” eller  ”Är detta att vara frisk?”.

Jag pratade med en vän om detta häromdagen.

I början och väldigt länge under min friskprocess tänkte jag nämligen så gott som dagligen på det här med friskheten.

Så fort jag vågade utmana mig själv med nya livsmedel och matvanor tänkte jag direkt:

Undra om den här spaghettin betyder att jag är frisk nu?” eller

Oj, nu har jag vågat äta sötsaker ganska många gånger den här veckan – är jag mycket friskare nu då än innan?

Summan av kardemumman:

Frisk för mig handlar inte längre att tänka eller analysera så mycket huruvida jag är frisk eller inte.

Detta är i sig rätt logiskt för ju längre jag har kommit desto mindre skäl har jag ju faktiskt att fundera över det. För till vilken nytta då?

Äter man, så äter man ju, om ni förstår..?

Jag skulle kunna skriva minst 10 st olika inlägg om det här med att bli frisk, själva friskutvecklingen, etc. men det får bli en annan gång. Tycker det räcker så här men det finns många andra vinklar att ta upp i det här.

Tack än en gång för att ni är ni och har velat följa min resa under de här 1,5 åren.

Vi  börjar närma oss slutdestinationen, mina vänner…

Mat, Självhjälp

Det kan hända dig

Vill tacka för alla fantastiskt härliga kommentarer till gårdagens inlägg: Den kom

Ni som undrade hur jag känner just nu kan jag bara säga en enda sak – SANN GLÄDJE!

Jag har blivit ”friskförklarad” så många gånger förr men lustigt nog har jag ändå aldrig kommit så långt som idag. Dels såklart tack vare det som hände igår men framförallt i den viktiga kombination med att allting bara känns så himla rätt.

Det här är jag.

Under svälten levde jag konstant med dubbla känslor. Det fanns många sidor av sjukdomen som jag mer eller mindre tyckte om men samtidigt gick jag alltid runt med en längtan efter att få vara ”normal” eller frisk som alla andra människor.

Svårt att beskriva den tillfredställelse som nu har infunnit sig här hos mig. Jag har ju fanken gjort det här helt själv.

På egen hand.

My brain.

My inner strength.

My mind.

Mitt fantastiska psyke som är så starkt att det nästan blev min egen död. Idag har jag lärt mig att hantera det och kan kanalisera all den härliga energi som det pumpar ut i kroppen på mig.

Ingen annan har ändrat min inställning till att vilja bli frisk.

Jag gick länge runt och trodde att frisk är något alla blir med tiden. Men efter nästan åtta år upptäckte jag att så inte var fallet.

En mycket klok person upplyste mig häromdagen att det absolut svåraste en människa kan göra är att  förändra sitt eget beteende.

Förmodligen är det just därför som tillfredsställelsen blir så stark när man väl klarar sig ur sjukdomen…?

Förr blev jag hög på känslan av att vara nyttig, äta ”ren” och fettsnål mat samt träna mycket.

Idag blir jag lika hög på att ta hand om mig själv. Vilket jag aldrig trodde!

Men det ger faktiskt en kick att jag själv väljer att vara noga med att se till min kropps behov.

Äta ordentligt. Prata med människor. Regelbundet fylla på mitt Måbra-konto (Vem eller vilka saker ger positiv energi?). Röra på mig. Uppleva saker. Värma ansiktet i solen. Iaktta människors sociala samspel. Vara med i debatten. Ta del av allt som hängder runtom kring mig.

Min filosofi när det gäller att bli frisk från ätstörningar grundar sig på att jag tror att många gör friskprocessen svårare än vad den kanske egentligen är.

För mig började det med en testvecka.

Jag fixade inte en ny lång transportsträcka med en osäker förare mot en okänd destination.

Den här gången valde jag att själv sitta vid ratten och ratta bussen själv. Även fast att allt inte blev 100 % rätt från början så är det trots allt slutet som räknas.

Kanske är din friskprocess faktiskt närmare dig än vad du tror?

Det tror i alla fall jag.

Testa en vecka och se vad som händer.

Låtsas att du lever i en drömvärld en vecka. I en värld som du länge har längtat efter. Där du äter vad du vill och regelbundet. Det vill säga på ett sätt som du tänker att du bygger en fungerande vardag på och en livsstil som ska räcka i minst 60 år till. Undvik matförbud och regler. Träna inget.

Prova! Du har inget att förlora.

Kom ihåg att du kan alltid välja ätstörningen igen om du skulle tycka att det friska livet inte passar dig.

Men ge det friska en chans innan du säger nej!

Mat, Självhjälp

Tjejer som dricker Coca Cola

Tro det eller ej men jag tillhör inte dem som oftast har järnkoll på vad andra människor äter eller dricker.

Därför blir jag förvånad över att jag ens tänker på det här efter att ha sett ett program med duon Rebecca och Fiona.

Det är dags att äta och någon av dem  (eller båda två, kommer inte riktigt ihåg) beställer in Coca-Cola till maten.

Eller tja, det är nästan Coca-Cola.

Lightversionen.

Något i mig hade inte förväntat det.

Missförstå mig inte.

Jag gillar verkligen båda tjejerna och deras härligt avslappnade attityder. På riktigt.

Därför tror jag det var något i mig som blev besviket när tjejerna svepte det sockerfria alternativet framför en riktig Cola.

Dock inser jag ju att skälet till lightalternativet kan vara många. Det behöver inte alls vara så att även dessa två så härliga tjejer har nåtts av sockerjakt eller hälsohets.

Jag inser dock på samma gång att den verkliga anledningen till att jag reflekterar över det här (så mycket att jag till och med skriver om det!) beror på att Coca-Cola smärtsamt påminner mig och min väns resa till USA förra våren.

Vi var på väg över Atlanten och som alltid ingår det fria drycker på planet.

Min vän, som jag har skrivit om rätt mycket tidigare (och är så långt från ätstörningar som man kan komma) beställde med glädje två vanliga colaburkar på en gång.

Hon är lika beroende av Coca-Cola som av sin dagliga mjölkchoklad och att få dricka hur mycket cola hon ville under våra ca 15 h till Los Angeles var rena julafton.

För mig också. Trodde jag i alla fall innan första beställningen…

Jag hakade på min kompis och beställde också cola.

Skillnaden var bara att jag la till ett litet ”Diet” framför ”Coke” och med ens blev den nyss så trevliga stewarden i gravallvarlig.

Han stannade upp i sitt arbete och stirrade argt på mig. I flera sekunder stod han så där tills dess att han med riktig släpig amerikansk dialekt utbrast:

”Diet?!

Why Diet?

Are you on a diet?!”

Pionröd i ansiktet tittade jag åt ett annat håll. Låtsasws som att det var någon annan han blivit förbannad på.

YOU are SKINNY!!!””

Kände min väns frågande blickar på mig (vi har aldrig pratat ätstörningar, men tror ändå att hon har förstått för längesedan).

Jag mumlade något ohörbart till Stewarden att jag inte tål socker. Får efter en del dåliga förklaringar och gnäll till slut min Diet Coke.

Han är dock fortfarande måttligt irriterad på mig vilket märks när han går vidare för att serva övriga passagerare. Fortsätter att älta min beställning högt med de andra medpassagerarna.

Resten av resan kändes det som att hela planet kände till mitt onda uppsåt.

rad 42, fönstergång, där satt minsann en tjej som var alldeles för smal för sitt eget bästa och till på köpet försökte hon sig på att beställa en cola light.

Behöver jag ens nämna att jag inte beställde en enda cola till under veckorna som var kvar?

Jag minns att jag var jättegenerad av händelsen men också förbannad.

Jag tänkte vad hade han för rätt att lägga sig i mitt liv?

Om jag ville dricka light fick jag väl göra det? Det var väl i så fall mitt bekymmer.

I efterhand är jag dock glad åt sådana här incidenter.Det är dem som fått mig att vakna och stanna upp. Fundera på vad jag höll på med.

Det är nämligen väldigt få gånger som en anorektiker bryr sig om en utomståendes åsikter.

Det krävs rejält mod av en annan människa att våga bryta sig in i ätstörningens zon. Men när personen väl gör det så är det trots allt det som faktiskt betyder något.

Därför är det så viktigt att ni som är anhöriga inte bara ser på när ni tycker något verkar konstigt med er dotters / sons / kompis / kollegas matvanor.

Våga ifrågasätta.

Våga göra den andra personen upprörd.

Det är ett av de bästa råden som jag kan ge.

Det är inte farligt om den du tycker om blir ledsen. Eller arg.

För det är just det som han / hon kommer att tacka er för i efterhand.

Inte för att ni såg på eller lät er spelas med!

Självhjälp

Det är ingen slump


Det är ingen slump att just jag fick ätstörningar.

Det är ingen slump att just jag började gå och tala tidigt.

Det är ingen slump att just jag var bäst i klassen.

Det är ingen slump att just jag skulle vara med i elevrådet.

Det är ingen slump att just jag sprang snabbast och hoppade längst i skoltävlingarna.

Det är ingen slump att just jag varvade alla TV-spel som fanns.

Det är ingen slump att just jag var kvarterets roligaste barn att leka med.

Det  är ingen slump att just jag har ett rum i föräldrarhemmet med över 100 pokaler från den tidigare idrottskarriären.

Det  är ingen slump att just jag har ett antal stipendium bakom mig.

Det är ingen slump att just jag alltid lyckas hitta de bästa priserna på resor, oavsett vad destinationen är.

Det är ingen slump att just jag var nära döden.

Det är ingen slump att just jag startade den här bloggen.

Det är ingen slump att just jag har hittat fotfästet igen.

Det är ingen slump att just jag har orkat göra hela resan med att riva upp en gammal plattform och skapa en ny frisk och stabil för framtiden.

Det är ingen slump att just jag har hittat ett nytt intresse – tennisen – som gör mig lycklig.

Det är ingen slump att just jag får köpa 10 avokados för en tjugolapp på Hötorget.

Det är ingen slump att just jag kommer att kunna nå dit jag vill.

Det är ingen slump att just jag älskar att få vara med igen.

Det är jag.