Mat, Självhjälp

Farligt stark och på topp!

Hej vänner!

Var på bokmässan hela dagen igår och vilken show det var! Det var min första och jag förstod inte hur stort det skulle vara. Det tog ju hela dagen!

Verkligen ett guldtips, tack Lorena.

Allra bäst var Olof Röhlander  (tips läs Olofs Mentala Blogg här, tack för tipset Kämpartjejen).

Inget löst snack från hans sida utan är mycket rak och direkt samtidigt som han har glimten i ögat och inte är rädd att bjuda på sig själv. Får ni en chans att gå på hans föreläsningar så gör det.

Fler som var roliga att lyssna på var Paolo Roberto i Expressens monter. Andres Lokko hade jag visserligen sett fram emot men tyckte det var sådär faktiskt. Han gjorde sig bättre som p1:s sommarpratare (bor i London).

Filip och Fredrik hade jag inte en chans att hinna in på, kön var så låååååång.

Det har varit en bra helg på många vis. Jag mår fortfarande kanonbra av min ”testvecka” (egentligen är det ju ingen testvecka längre, snarare ett bra tillfälle för nytändning).

Nu har jag hållt lågan uppe konstant under åtta dagar och mår rent ut sagt oförskämt bra.

Ätandet går av bara farten, just nu känns det nästan lite för enkelt ärligt talat.

Kämpartjejen undrar följande till inlägget om att lyckas ladda upp och klara av att införa nya friska/icke ätstörda vanor:

”Vad kom du fram till för svar på dina frågor för att klara detta så bra som möjligt?”

Som jag skrev i själva inlägget, inget hokus pokus utan det är bara att köra. Ja, det låter enkelt när jag skriver det men det ÄR enkelt när man väl vågar. Det är svårast innan man har bestämt sig, sluta oroa dig för problem som kan uppstå. Testa att göra istället!

De här sakerna har varit bra att tänka på – iaf för mig:

Framförallt att välja mat som jag inte har någon tidigare relation till och som ätstörningen har svårt att uppskatta mängd respektive kalorier för.

För mig kan är detta mat som tex: hemmagjord klyftpotatis, blodpudding, lammkorv med högre kötthalt, gräddfil, creme fraiche, pastakuddar, ”riktig” fetaost, brieost, riven ost, vispad grädde i varm choklad, avokado, nötter, stekt lax, leverpastej och olika slags grytor som jag tjoffar i några sprut med lättgrädde i (direkt från paketet utan att mäta först, viktigt använda egna ögat!)

Fler mattips hittar du här

Dessutom undviker jag lättprodukter (klarar jag t ex inte av att köpa hem en ”vanlig” fetaost utan absolut måste ha den med 3% har jag som grundregel att då får jag inte köpa någon fetaost alls, dvs sluta upp med krånglandet, tanken är att de här rutinerna måste funka för mig ute i det vanliga livet och hemma hos folk, då kan jag inte kräva korv från t ex viktväktarna!)

Ett annat tips är att låta bli träningen helt under den här perioden (annars är det lätt att bli förvirrad, varför går jag egentligen och tränar?)

Sist men inte minst, jo jag känner mig absolut som en ”soptunna” när jag äter så här. I alla fall periodvis. Men efter åtta dagar känner jag mig konstigt nog mindre som en soptunna jmf med dag två och tre (som är extra tuffa dagar, de måste man vara förberedd på, det sämsta man kan göra är att äta nyttigt och/eller gå att träna, gör inte det för allt smör i småland, då tar du bort syftet att lära dig vara med dig själv när magen är full på annat än bara grönsaker!!!)

Viktigt att komma ihåg är att man inte dör av att känna sig smutsig. Jag påminner mig om jag inte kommer att gå upp tjugo kilo, att det bara är Ana som har fått tokspel och blivit rejält uppretad.

Ångesten bemöter jag istället med MAT, dvs inga lättprodukter eller svält eller träning efteråt. Absolut inte, annars faller hela idén med att äta så här.

När jag har ätit dagens första ”vanliga” måltid känns det dock genast bättre igen och ångesten avtar. Min akilleshäl är således varje morgon jag vaknar, då måste jag ha klara rutiner och laddat med ordentlig mat (inga lätt-produkter) för att kunna fortsätta äta oavsett hur jobbigt det känns.

Efteråt mår jag som sagt betydligt bättre och blir gladare, detta slår aldrig fel.

Mat, Självhjälp

En kopp varm choklad…

Förändringarna fortsätter, några här och några där…

I morse var det så kyligt när jag vaknade så då tyckte jag det skulle passa bättre med en kopp varm choklad istället för med det vanliga kaffet.

Det fanns även lite sparad vispgrädde från gårdagens äppelpaj så passade på att skrapa ut det sista i koppen.

Ingen aning om hur mycket det + två mackor med brieost och avokado motsvarar kalorimässigt (dvs toppenbra exempel på mat som är svår att uppskatta mängder och kaloriinnehåll för).

Så eftersom jag på det här viset redan när jag startar dagen gör det rörigt för ätstörningen så ger Ana upp att ens försöka räkna ut kalorier resten av dagen när hon verkligen inte har en aning ens från början. På det viset blir det sedan enkelt att fortsätta äta ordentligt hela dagen, utan vare sig kaloritänk eller ångest.

Våga!

Ångest, Mat, Självhjälp

Forts. Ätstörd och vegetarian?

Intressant att läsa era kommentarer från igår till inlägget om att vara vegetarian när man ska bli frisk från en ätstörning.

Som väntat tycker många olika men just därför är det så bra med en blogg där alla har chans att uttrycka sina tankar och åsikter.

Dessutom kan man ju vara anonym om man vill.

Bloggvärlden är toppen!

***

Själv hade jag en massa olika argument för varför jag inte kunde/ville äta kött. Många tankar var både logiska och genomtänkta men i och med att mina veg. idéer låg rätt nära i tid till att ÄS var ett faktum . Jag hade bara varit ”vegetarian” i ca ett år innan min ÄS bröt ut på allvar och då är det ju svårt att säga i efterhand om jag redan vid den tidpunkten som jag blev veg kanske faktiskt redan var ”lite ätstörd” bara det att jag inte hade blivit ”påkommen” än och fått diagonosen Anorexia.

För egen del kände jag mig ”äcklig” och ”smutsig” av att äta kött men konstigt nog ren och nyttig när jag åt t ex grönsaksbiffar (som det säkert var i betydligt fler onaturliga ingredienser i än jag anade) eller andra vegetariska produkter.

Kött är kanonbra och som flera av er skrev är det också väldigt nyttigt och fullproppade med viktiga näringsämnen som är svårt för en svältande person att annars få i sig.

Usch nu låter det som jag är köpt av Scan och propagerar för den ofta vedervärdiga köttindustrin (ja, den är inte vacker alls det håller jag med om…) men det jag menar är att det är särskilt viktigt för en person med ÄS att faktiskt tänka på att säkra sin egen överlevnad före man ger sig på att rädda världen (eller djuren för den delen…).

Den dagen man är frisk har man chans att göra ett ställningstagande, jag tror faktiskt att det är det allra vettigaste. Liksom att avstå helt med träningenså länge du känner att det lätt går överstyr, skit i träningen tills vidare, det går om du ger dig den på det!

Det blir automatiskt svårare att skaffa sig ett normalt ätbeteende så länge man får ångest av att äta kött. Tröskeln blir genast lite högre och det är rätt onödigt att göra friskutvecklingen extra lång och krånlig för sig.

Undantag är förstås om man sedan flera år aldrig har ätit kött alt. kommer från en familj eller kultur där kött inte är brukligt. Då vet man sina värderingar sedan länge men i nära tid till ÄS är det svårt att veta vem man egentligen är och vad man står för. Är det verkligen jag själv som inte vill äta kött eller ligger det något mer bakom mitt ställningstagande? Finns Ana med i bilden?

Det är svårt att veta om man inte är 100% frisk.

Jag tycker Agnes kommentar till gårdagens inlägg är mycket tänkvärd:

”Jag var vegetarian 6,5 år innan jag blev inlagd. det var av etiska skäl och inte direkt med maten att göra för att gå ner i vikt. kändes ju lite kul att kanske få gå ner i vikt, men minns jag rätt gick jag istället upp.

Åt iaf vegetariskt och kunde INTE tänka mig att någonsin äta kött igen, möjligtvis kyckling då och då.

När jag blev inlagd fick jag fortsätta äta vego, men det var extra bröd+smör till och större portioner (som det ska vara om det är vego). Men de försökte puscha mig att äta kött, och till slut tvingade dem mig att börja göra det.

När man är extremt underviktig är det faktiskt jätteviktigt att äta kött. Det finns något ämne som ENDAST finns i rött kött, något protein har jag för mig. annars äter kroppen av sig själv, den äter på sina muskler. Man bygger upp kroppen mycket bättre om man börjar äta kött och den STORA FÖRDELEN är att man kan utmana sig med ALL mat.

Man kan gå till vilken restaurang som helst, inte bara vegetariska. Man kan lättare äta hos andra för de äter kanske kött.

Och nu när jag börjat äta kött och det börjar kännas bra (tänker på att det är för MITT BÄSTA som jag faktiskt måste tänka på ett tag, även om det gör ont att jag går emot mina värderingar) men nu skriker min kropp efter mer kött. den vill ta igen och jag är ofta sugen på kött, så jag gör nästan mer kötträtter än vegetariska.

Alltså: det går att bli frisk som vegetarian, men det är mycket bättre att äta kött för då är all mat inkluderat i friskprocessen. Det kan faktiskt vara svårare som vegetarian, för ska man få i sig allt behöver man äta mer nötter, avokado (nyttiga fetter), mycket sojabönor och sojaprotein, allt bröd till maten. mycket ost, t.ex. fetaost. mycket smör och ost som pålägg. etc.

Det kan liksom bli knepigare att få med allt och få det näringsmässigt komplett.

Jag ville bli frisk på lättast möjligaste sättet och det var genom att börja äta kött.”

Mat

OK att vara vegetarian, eller?

Hej vänner!

Just nu är det rätt bråda dagar innan jag flyttar.

Mycket som ska hinnas med, som t ex att komma i kapp på jobbet, förbereda inför stora flyttlasset och samtidigt leta lägenhet. Har fortfarande inte hittat bostad så känner du nån som hyr ut i t ex andrahand maila på vagenfran37kg@spray.se så hör jag av mig.

Vet att många av er har ställt frågor som jag ännu inte har svarat på.

Ska därför i dagarna sätta mig och gå tillbaka i bloggen och skriva ihop svar. Vet själv hur trist det är när man ställer frågor och sen är det ingen som svarar. Dock är det som bekant inte nonchalans från min sida utan tyvärr har mitt dygn har ett max antal timmar som jag kan lägga på bloggen.

Om jag hade fått betalt för att blogga (tänk vilken lyx ”proffsbloggarna” har!) skulle den här bloggen bli såååå himla mycket bättre.

Har tusen idéer som jag vill – och ska – förverkliga men då jag jobbar heltid vid sidan av alla mina ÄS-projekt blir det till att ta små, små myrsteg. Något som förstås är mycket frustrerande när man vill så mycket och dessutom vet att projekten är skitbra!

Men men, den som väntar på något gott…

En snabb fråga från Elin:

”Vad anser du om att vara vegetarian när man försöker bli frisk från en ätstörning?”

Jag håller med min vårdare som sa till mig (ca 8 år sen) att om jag hade varit vegetarian en bra tid före det att jag blev sjuk så var det helt ok. Men om mitt plötsliga intresse för vegetariska produkter hade uppkommit i samband med sjukdomen accepterades det inte.

På den tiden blev jag såklart skitsur och hävdade att det var min förbannade rätt att vara vegetarian om jag så ville. Minns att jag bråkade och tjurade en hel del i början men gud tack och lov stod personalen på sig annars är jag säker på att jag hade fått svårt att som ”frisk” någonsin vilja äta kött igen.

Jag tycker det är bra när personalen resonerar som min vårdare gjorde. Hon var stentuff och det är precis vad Ana behöver (eftersom familjen är en så enkel match för ätstörningen och lätt för Ana att ”manipulera”).

Hur tänker ni kring det här?

Äter många av er vegetariskt och varför i så fall?

Mat, Självhjälp

Ät mat för din hjärnans skull!

Det är inte fult att tycka om mat!

Hur glad och fokuserad tror ni man är när blodsockret är nere i skosulorna jämnt?

Hur effektiv är du idag?

Är dina underprestationer i arbetslivet och umgänge en konsekvens av din svält/för mycket träning..?

***

Just nu är jag inne i ett sådant jäkla bra flow!

Skulle ha rapporterat i söndags men hann tyvärr inte då.

I helgen träffade jag nämligen familjen med pojk-och flickvänner. Vet inte varför men jag var bara väldigt avslappnad och avspänd i deras  sällskap (mkt ovanligt när det gäller mig…)

Annars brukar jag alltid känna ett slags ”tvång” att jag måste krångla med allt och vara extra besvärlig bara för att det råkar vara just familjen…

Vi åt middag hemma på kvällen och för första gången på fler år åt jag även efterrätt utan att först resonera ”Ana-förnuftigt” huruvida jag var hungrig eller inte. Jag bara gjorde, flöt med och föll in i gemenskapen.

Tillsammans drack vi kaffe, åt industriprocessad daimtårta och äkta vispgrädde (det var först på söndagen som jag tänkte på att det säkert var minst två år sedan jag åt det sist).

Återigen en dag då jag ”glömmer bort” att jag egentligen har ett handikapp (Läs: ätstörning). Att jag egentligen är sjuk…

De här ögonblicken blir allt mer regelbundna och den som en gång har smakat på den här ”friskkänslan” vet vad det är för känsla som jag försöker beskriva. Jag älskar att känna mig frisk och normal, nu vet jag återigen vad jag kämpar för. Jag ska bli 100% frisk, det är så värt att få äta en vanlig middag med familjen utan en massa pyssel och krångel.

Lördagens hype och lycka har dessutom spillt över på efterföljande dagar. Jag har hållt mig till punkt och pricka enligt mina grundregler, dvs bemöt aldrig ev. ångest med svält eller tvångsträning.

Istället för att strypa kaloriintaget har jag fortsatt att utmana. Jag har t ex börjat ha farlig ost på mackan igen och mellanmålsmackorna äter jag helst med både lax och avokado (så gott och riktigt vardagslyxigt!).

I går kväll slirade jag dock rejält och åt alldeles för mycket naturgodis (ja, ni vet sådana där mängder som är jobbiga att se nerskrivna på papper + alldeles för många hekto nötter). Kändes jobbigt men inte som förr, idag vet jag ju varför det blir så. jag har en förklaring och då är det lättare att acceptera. Det var nämligen alltför lång tid sedan sist jag åt naturdgodis och som sagt för att jag ska kunna hålla mig till rimliga/lagom mängder är det bäst att jag äter lite kex, kakor, glass och bullar varje dag för då mår jag som allra bäst.

Därför fortsätter jag på samma spår idag, inte mäta, inte väga och inte räkna kalorier. Istället blir det kostcirkelns alla delar, fett & kollisar, protein och vitaminer. Rejält med pålägg, vuxenportioner som mättar och god mat, inga hälsotallrikar för då hamnar jag lätt i ätstörningens onda cirkel: äta-svälta-kompensera-äta-svälta…

Herregud, jag fattar knappt att det är jag som gör det här. Fan, mat gör en så jävla smart, det stämmer verkligen att svält framkallar tvångsmässighet och tunnelseende.

Det är ingen klyscha att mat föder framgång och gör det lättare att fatta förnuftiga beslut.

Ät, orka och vinn!!!

Ångest, Mat, Självhjälp

Äter en fralla istället för äpple – är det ok?

Fler läsarfrågor är på ingång!

Här kommer en som handlar om hur viktigt det är att kunna vara flexibel när det gäller mat. Detta för att vardagen ska fungera så smidigt som möjligt, världen får inte rasa ihop bara för att man tvingas välja något annat än det man från början hade tänkt sig.

Det finns inga heliga livsmedel. Inget är bättre än något annat.

Vi behöver äta allt och det är inget fel i att det också får lov att smaka gott!

Dagens läsarfråga:

”Jag äter normalt och kan äta vad jag är sugen på utan att få ångest. Men det är en sak som jag fortvarande får lite ångest av.

T.ex. om jag är sugen på ett äpple som ”fika”, men så finns det inte hemma så om jag vill ha nåt är jag tvungen att ta t.ex. en ljus fralla. Då gör jag det men då känner jag mig ”onödig” eftersom jag faktiskt ville ha äpple egentligen och det är ju nyttigare.

Hur skulle du ”tänka” för att inte få ångest?”

Det här är en TYPISK tankefälla. Det är Ana som pratar med dig, ingen annan.

Men detta händer mig också emellanåt. Skillnaden idag jmf mot förr är att min hjärna orkar att resonera med Ana och vinner mycket oftare mot den fåniga rösten.

Jag skulle fråga mig själv:

Vad är anledningen till att jag ska äta nu?

Vad är syftet?

Jo, för att fylla på med energi såklart. Få upp blodsockret så att jag inte blir seg och disträ.

Utan tvekan skulle jag ta frallan (det finns inget som säger att kolhydraterna och energin är bättre bara för att de kommer ifrån frukt). En fralla, ja allt bröd, är jättebra och får din hjärna pigg och alert. Och det är ju oftast ett av huvudsyftena till varför vi ska äta regelbundet…

Om jag t ex bara skulle äta en tallrik fil utan något mer till (mkt vanligt att jag gjorde under mina sjukdomsår) får filtallriken inte samma effekt som brödet.

När jag ska läsa eller själv skriva en längre rapport, sitta i möten eller ringa en kund så måste jag vara fokuserad till 100%. Då funkar bröd väldigt bra för mig.

Den näring som finns i brödet får mig att slappna av, att skämta/busa lite mer med kunder och kollegor och jag tar mig för de saker jag ska göra med större entusiasm och passion. Det låter kanske fånigt men jag får plötsligt ÅSIKTER och UPPFATTNINGAR när jag äter bröd istället för bara frukt och grönsaker (eller en tallrik fil).

Självklart ska man äta grukt och grönt också men det ska inte vara det enda, äpplet ska inte utesluta brödet (de är trots allt placerade på olika delar i kostcirkeln och det finns en anledning till det – dvs ett äpple kan aldrig utesluta brödbiten i kostcirkeln)

Om du inte har läst Mattillåtet rekommenderar jag dig att göra det. Jag har tidigare skrivit om boken här. Tror den kan ge dig många tänkvärda tips!

Hoppas det här väcker lite nya tankar och idéer hos dig.

Må gott!

Mat, Självhjälp, Träning

Träna utan att tänka nyttigt?!

Till inlägget om min träningshistorik  – Min kropp är ingen maskin – och hur jag idag hanterar träningsmissbruket kom det in en del frågor.

Bland annat undrar Elin:

”När du nu väl tränar igen, hur fungerar mat och tankar då?

Jag slutade helt träna för ett år sedan men kände ett enormt sug efter det i våras och började jogga en gång i veckan. genast kom alla dumma ”renhets” tankar upp och maten blev lidande.

har du något tips om hur man hantera detta?

jag älskar nämligen att träna och mår så dåligt när jag inte får göra det att maten tyvärr blir lidande även då eftersom jag är så nere. ond cirkel.”

Jag hade tänkt igenom min första joggtur väldigt, väldigt, väldigt noga!

Framförallt frågade jag mig själv VARFÖR ville jag jogga? Svaret var genuint ärligt att jag faktiskt längtade efter det. Idag ville jag själv ut och springa. Idag var det dags! Jag var noga med att inte springa en runda som jag sprungit tidigare utan tog bilen och körde ut till ett ställe där det är väldigt vacker miljö och jag aldrig tagit mig tiden att utforska tidigare.

Anledningen var att jag inte skulle kunna räkna på kalorier, sträcka, hastigheter, etcetera (alla tidigare löprundor hade jag noga kalkylker på).

Så det är ett tips, välj en miljö du inte har något krav på dig själv eller vet hur mycket du förbränner. Lämna klockan hemma/i bilen!

Sen springer jag ALDRIG när det känns ”lite” trögt, då vet jag att då vill jag ju inte springa till 100% utan då är det av någon annan anledning (läs Ana). Samma sak de dagar jag har ångest, då springer jag heller aldrig. Vilket jag lltid gjorde förr så det har varit en viktig deal/grundregel för mig själv. Finns inget värre än att kuta när ångesten ringer i huvudet. Då VET man att man inte ska springa.

Med andra ord, spring aldrig när det känns minsta trögt och lova dig själv att du absolut inte får springa när du har överätit eller bara för att du ska äta något läskigt senare under kvällen. Så länge du gör det behåller du kontrollen och som du själv vet är matkontroll livsfarligt för oss med ÄS. Vi behöver mer lust och spontanitet och därför är det viktigt att vi övar oss på att släppa på kontrollen.

Det hjälper inte att öva någon gång ibland utan regelbundenhet krävs. Varje dag är viktigt och det är därför en testvecka är så bra. Då får du kontinuerligtet och kroppen en chans att öva sig på nya tankar och vanor.

Ett annat tips kan också vara att på förhand säga till dina föräldrar (om du bor hemma dvs?) eller en nära vän att ”Jag ska ut och springa och vill gärna att ni/du bestämmer och hjälper mig med maten hela dagen.”

På så vis avlastar du din egen hjärna från för mycket mattankar och renlevnadstänkande. Du har redan ordnat att någon annan väljer och lagar mat till dig så då finns det inte mycket utrymme kvar för Anas fantasi eller dina tankar att skena iväg. Inte mycket att fundera över med andra ord.

Kan låta som hårda tips, men de hjälper i alla fall. Det kan jag lova. Men det är jätteviktigt att öva på att äta ”friskt” en längre period utan någon träning alls. Jag tror många med ÄS skulle må bra av att ta åtminstone några månader time out från träning och tvångspromenader. En vecka är egentligen inte tillräckligt, det krävs att man under en längre tid övar på att äta utan att kompensera med träning (utan svält och kräkningar med såklart).

Dock är testveckan bra för en person som fortfarande inte tagit steget alls, mest för att få en smakbit och en påminnelse om det friska livet. Det ger en kick att vilja fortsätta när man väl börjat.

Hoppas det här inlägget kan väcka några nya tankar hos dig?

/Anna

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Grundregler för att bli av med ätstörningar

Vad är ditt eget största hinder idag?

Identifiera det.

Gör sedan om och gör rätt!

***

Del 3 som också är sista delen i min berättelse om ”Att bli fri från en ätstörning” ligger nu uppe hos Tjejzonen.

Idag skriver jag om de framgångsfaktorer som jag har identifierat som nödvändiga för att man på allvar ska kunna rensa ut i sig själv och börja om på nytt.

Syftet är att bli helt frisk och då krävs det (enligt vad jag tror) t ex att man helt slutar att träna en längre period, etcetera.

För att det inte ska uppstå några förvirringar, jag är fortfarande inte helt frisk men mår mycket bättre idag än för ett år sedan, det går inte att jämföra mitt dåvarande liv mot hur mycket ”godare”  jag idag är mot mig själv.

Jag är på god väg att bli helt frisk och detta är tack vare att jag har varit  mycket konsekvent med att hålla mig till mina identifierade ”Gyllene Grundregler” i kampen mot Ana.

Läs själva här.

Självhjälp

Att bli fri från en ätstörning – fortsättningen

Jag fortsätter liksom igår att gästblogga hela den här helgen hos Tjejzonen.

***

Del 2 (Att bli fri från en ätstörning, om mina egna förändringar) läser ni idag på Tjejzonen – klicka er vidare här.

Del 1 (min bakgrund) som publicerades igår på samma sajt finns att läsa här.

Del 3, sista delen som innehåller mina egna s.k ”Gyllene Regler” kommer i morgon (söndag).

Lämna gärna en kommentar, alltid lika intressant att få höra era egna tankar.

Självhjälp

Ätstörningsvården

När jag är ensam har jag svårt att vara snäll mot mig själv, därför känns Njutningsmellanmålen svåra.

Jag känner mig ofta fånig som sitter och ”njuter” ensam utan några vänner.

Om någon däremot frågar mig om vi ska ha myskväll, ta en fika på stan eller äta ute känns det mycket bättre. Vid de tillfällena tror jag nästan att jag är frisk.

Tänk om det fanns någon som man kunde hyra in då och då, som ser till att man regelbundet kommer ut och har roligt?

Jag tror alldeles för många blir låsta och bara kommer till stadiet ”nästan friska” pga det är så svårt att våga sig ut i livet igen när man varit ätstörd och borta från ”det vanliga livet” så länge…

***

Katt frågar:

”Kämpar du helt själv med din ÄS eller har du någon samtalskontakt el liknande?

Du inspirerar!”

Hej Katt, vet att jag svarade på din blogg men kom på att det kanske är fler som undrar samma sak.

Och svaret är nej, jag har idag ingen utomstående ÄS-kontakt.

När jag var 16-19 år gick jag regelbundet till en anorexiklinik. Jag är idag 24 så det var nästan fem år sedan sist jag hade ”professionell hjälp”.

När jag lämnade ÄS-kliniken hade jag en ”frisk vikt” och personalen trodde nog jag var frisk nog att klara mig själv…

Men sjukdomen sitter som bekant inte i antalet kilon utan i huvudet (och dit in kan ju ingen annan se, bara jag själv).

Så nu kämpar jag på egen hand med självhjälp som enda stöd. Ensamheten är på gott och ont ska ärligt sägas.

Ofta tänker jag att jag skulle vilja ”hyra in” någon person utifrån. Någon med erfarenhet men ändå någon som är mer personlig än en psykolog. Någon jag litar på och har god insikt i att alla med ÄS behöver olika hjälp eftersom friksprocessen är lång och alla har vi våra egna sjuka små ”egenheter” för oss, det är viktigt att personen kan skilja på de här nyanserna.

De ska vara någon som inte känner mig men med uppgift att ta med mig ut på saker och ting, som påminner mig om vad livet går ut på och vad jag missar så länge ÄS är en del av mitt liv. Någon som agerar som min egen livvakt och knuffar bort Ana när vi ska äta och göra roliga saker.

Jag är på den där gränsen där jag tror att jag lätt skulle kunna bli helt frisk idag om jag bara fick hjälp med de där sista ”knuffarna” till att fatta rätt beslut och inte kohandla och deala så mycket med Ana. Någon som ser när beslutsångesten blir för tuff och därför kliver in och pekar med hela handen när jag inte själv orkar göra det.

En sådan person saknar jag idag. Jag tror detta skulle vara ett mycket bra verktyg och komplement för ÄS-vården.

En personlig assistent som är specialist på ÄS.

Ja, en sådan vill jag ha!

Vad tänker ni om detta?