Ätstörningar, Mat, Ortorexi, Träning

Ortorexi

Ortorexi
Den sista tiden har ortorexi fått mycket uppmärksamhet i media. Exempelvis har Jonas Colting, VM-medaljör i triathlon och Hälsodebattör, skrivit debattartiklar och gjort en podcast om sjukdomen. Samtidigt har Lisa Jisei kommit ut med boken ”Jag är sjuk” där hon skriver om sitt liv med manisk överhälosamhet – ortorexi. I Metro har de här två haft en hel del replikskiften där ortorexi diskuterats.

FullSizeRender

Ni som har hängt med på den här bloggen ett tag vet sedan tidigare att jag brottades flera år av sjukdomen med risk för att den skulle ta mitt liv. År 2008 (då var jag 23 år) var jag i slutet på min resa efter ett friskt liv och hade haft träningsuppehåll i flera månader. Här är en intervju med mig i Cosmopolitan.

cosmo-februari-2010

Då jag just nu skriver på en bok om livet med och efter sjukdomen skulle jag gärna höra era åsikter om anorexi och ortorexi. Jag vet sedan tidigare att jag har världens smartaste läsare så det vore dumt att inte fråga er först, eller hur? 😉

Vad är/var ortorexi för dig? Ni som är anhöriga, hur skulle ni beskriva sjukdomen? Kommentera gärna nedan eller maila vagenfran37kg(at)spray.se

Liksom Lisa kommer jag bara kunna berätta om ortorexi utifrån mina egna upplevelser och de ligger ganska långt ifrån Jonas Coltings bild av sjukdomen (lyssna gärna på hans podcast om ortorexi, håller ni med eller vad tycker ni?).

Det är möjligt att jag missuppfattar honom men efter att ha lyssnat på podden får jag uppfattningen att de som är i riskzonen för ortorexi är ungdomar mellan 15-25 år med dålig självkänsla som exponeras av bilder på snygga kroppar via sociala medier (t ex Instagram) och liknande. Därtill bör Ortorexi inte blandas ihop med att äta för nyttigt eller träna för mycket då det bara är sunt att tänka på sin hälsa.

Personligen känner jag inte igen mig i den här bilden. Jag var en ganska tuff tjej med mycket skinn på näsan och som var duktig i skolan. Min självkänsla eller självförtroende var det aldrig något fel på. Jag trodde på mig själv och hade stora drömmar om livet. Hur andra såg ut var jag heller inte särskilt intresserad av. Jag trivdes med mig själv och min kropp precis som den var.

Mitt insjuknande i sjukdomen tror jag snarare handlade om att jag blev lite väl duktig på och intresserad av matens näringsinnehåll. När jag intresserar mig för något gör jag det ofta fullt ut och så har det alltid varit. Jag är väldigt svart eller vit i mina handlingar i det mesta. Antingen gör jag ingenting alls eller så gör jag det till 200%. Detta är ingenting som är jobbigt för mig eller som jag tänker på, dvs inget som är kopplat till prestationsångest utan helt enkelt när något entusiasmerar mig gör jag automatiskt alltid mitt bästa och det blir ofta väldigt bra. Tyvärr blev jag alltför engagerad i maten som vi äter, det var detta som blev mitt fall.

Jag blev sjuk i början på 2000-talet  och vid den här tiden var ortorexi inget som det talades högt om då. Det fanns dock lite fakta på internet som jag hittade när jag själv började inse att något var fel, min inställning till mat och träning hade nämligen stegvis börjat förändras. Jag kände inte igen mig själv längre. Plötsligt var det omöjligt att äta mat som någon annan hade lagat och ville bjuda mig på.

Det var inget som skedde över en natt men så smånigom började jag utesluta produkter som innehöll för mycket fett och socker. Jag blev noga med maten och ville gärna att den skulle vara så nyttig som möjligt. För att göra en lång historia kort gick det så långt att jag till slut inte kunde äta något som jag inte visste innehållet i.

Samtidigt hade jag skruvat upp min träningsdos rejält och träningen blev viktigare än att ha ett socialt liv. Jag tackade nej till middagar och videokvällar med kompisar, jag behövde den tiden till att träna eller återhämta mig. Ofta var jag helt slut efter träningspassen och då orkade jag ändå inte umgås med någon. Så här levde jag i nästan åtta år. Jag var besatt av att leva så hälsosamt som möjligt, det var mycket viktigare än att umgås med familj och vänner. Då hade jag kontroll. Jag älskade känslan av att bestämma själv över min hälsa och optimera den som mycket som möjligt.

Så visst, problemet med ortorexi är enligt min mening inte att du tränar eller äter nyttigt – det är hälsosamt! Men det är när du äter och tränar så mycket att det som tidigare var balanserat och hälsosamt blir sjukt.

Detta är för mig ortorexi och du som läser är varmt välkommen att läsa eller kommentera mina tidigare inlägg om detta: Ortorexi

För dig som vill veta mer om ortorexi rekommenderar jag den här videon från UR.se med Yvonne Lin som driver Ylab i Stockholm. Ylab behandlar personer som har ortorexi eller hjälper dig som är i riskzonen för sjukdomen.

Självhjälp, Träning

Bäst i klassen

Kvällens inlägg tillägnar jag alla träningsmissbrukare därute som fortfarande går till gymmet eller kastar sig ut i spåren av helt fel anledning, dvs av ren och skär ångest.

Bara för att det är så skönt efteråt..?

Men egentligen, genom hela det förbannade träningspasset skriker både kropp, hjärna och det sunda förnuftet totalt NEEEEEEJ!

Men vet ni?

Det behöver inte alls vara så här livet ut!

Även fast att du missbrukar träningen idag går det att få tillbaka den sanna träningsglädjen igen.

Fråga mig.

Själv HATADE jag träningen när jag bestämde mig för ett totalt träningsförbud (tvångspromenaderna slutade jag också med under den här perioden, viktigt annars hade hela idén med att hålla mig i stillhet fallit).

Men idag är jag tillbaka igen.

Och nej, jag springer absolut inte snabbast längre och mina tidigare elitresultat är bara fina (eller ska vi säga plågsamma?) minnen. Inget jag strävar efter att uppnå idag.

Siffror och resultat, till vilken nytta? Jag vill inte bli något elitlöperska… Så då spelar ju siffrorna ingen roll heller, eller hur?

Idag när jag kutade på löpbandet längst fram i salen med ett tiotal andra entusiastiska löpare omkring la jag dock märke till en annan sak.

Jag är varken smalast eller den mest vältränade i rummen längre.

Och vet ni?

Det är så sköööönt!

Underbart att få vara ”normal”, som alla andra.

Att kunna springa långt i linne och klä av sig när det blir för varmt och svettigt. Ingen som kollar konstigt på mig och undrar vad fan jag gör där?

Men däremot, den tjejen som jag regelbundet följde med blicken under hela passet såg inte bara stark ut.

Hon såg även väldigt GLAD ut.

Hon hade stil. Snygg motorik. Kontrollerade rörelser.

Till och med UTSTRÅLNING under tiden hon sprang.

Hon gick verkligen in för det!

Självsäkra ögon som såg tillbaka på mig. Utan att vika undan med blicken.

Hon hade inget att försvara längre. Inget att ljuga om för sin omgivning.

Ikväll sprang och sprang jag!

Så fort och så våldsamt att jag trodde jag skulle fortsätta ända till midnatt.

Starka ben som pendlade på. Som en frisläppt kalv på grönbete!

Världens bästa Eurofighter (E-type) gick konstant på repeat i huvudet på mig och jag krigade på som en dåre.

Svetten lackade och endorfinerna fullkomligen sprutade ur öronen på mig.

Hela gymmet med löpare och andra rörde sig i takt till min värld. Längst fram stod jag och artikulerade övertydligt med läpparna och viftade med armarna i luften:

The time is NOOOOOOOOOOOW,
We won’t back down!
When we stand united we can save the DAAAAAY!
EUROFIGHTER!

Det kändes som att jag ledde en hel löparklass som alla tävlade om att komma först i mål.

Och utan tvekan var det jag som tog täten… Så var det faktiskt ikväll.

Så stark som jag var idag har jag aldrig varit tidigare.

Det är sjukt så så mycket roligare det är att träna med ett par ostmackor i magen än bara vatten och ingen påfyllning efteråt. Klara friska tankar som kan fokusera på annat än ”Undra när det blir mat egentligen…?

Jag vet, en del säger att man inte ska prestera så mycket och inte alltid vilja vara bäst.

Men ikväll struntar blankt i det.

Ikväll var jag stjärnan.

Jag vet att jag var först i mål. Och alla som sprang efter ville vara jag.

Det är härligt att vara bäst i klassen efter så lång tid i skymundan.

Fult eller inte men ibland behöver mitt stora ego den här sortens bekräftelse.

Inget jag kan be om ursäkt för.

Det är liksom jag

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Svar på era frågor

Nu är det äntligen dags att svara på lite frågor! Är medveten om att det är en del som jag har missat den sista tiden…

Håll till godo!

Blir alldeles tårögd här… Så starkt och bra gjort! Jag vet hur svårt det är.

Jag ”tvingar” mig själv att ta promenader varje dag för annars är jag inte värd mat.

Är inte långa promenader i flera timmar. En timma om dagen. Är det för mycket?

Jag har 18 i bmi. Inte så underviktig. Får träna och det skapar ångest bara tanken på att jag FÅR tränam men väljer att inte göra det för jag orkar inte. Känner mig lat o dålig. Promenader mår jag bra av men orkar inte med detta tvång. Önskar jag tyckte om mig själv lika mycket oavsett träning el inte.

Men promenader räknas väl inte som träning???”

Åh, dessa förrädiska promenader!

Jag testade själv för flera år sedan att försöka lämna äs samtidigt som jag fortsatte med promenaderna. Det funkade inte. Tyckte inte det räknades som träning men det spelar ingen roll vad man räknar det som. Det är ett tvång och en del av sjukdomen som man mår psykiskt dåligt över om man inte får utöva det. Promenader var därför för mig ett destruktivt beteende. Om promenaden bara är något som du ska få överstökat för att få lugn i sinnet efteråt är det fel, tycker jag.

Du har svaret själv. Du säger själv att du inte orkar med detta tvång.

Hur ser du på ditt liv? Vill du fortsätta promenera dessa ångestfylllda promenader livet ut? När du är 30 år? När du är 50? Funkar det med ev. familj och partner? Vad händer i så fall med din spontanitet, lust och livsglädje? Är det verkligen en hållbar livsstill att promenera varje dag för att hålla ångesten borta?

Jag jobbar som du och många av dina andra läsare för att bli helt frisk från en ätstörning.
Jag har kommit ganska långt, men det finns vissa livsmedel som fortfarande känns svåra.
Jag kan äta på restaurang och bryr mig då inte jättemycket om vad maten innehåller, men det är tuffare när jag ska laga mat själv.

Jag tänkte höra med dig hur du gör.

T.ex. när du använder creme fraiche i din matlagning, använder du då den med 34% fetthalt?

Jag har länge funderat på vad som är ”normalt” och vågar inte riktigt lita på mina föräldrar.
Jag förstår att folk gör olika, men jag skulle gärna vilja höra vad du tycker/tänker om det eftersom du är/har varit i samma situation.

Jag är ju ingen dietist eller kostexpert på det sättet men vad som har funkat för mig har varit att under min sjukdomstid åt jag alltid filtrerad lättyoghurt till allt. Vilket man blir väldigt less på så fort man inser att det finns ett liv utanför äs… Dock när jag väl kickstartade igång en ny fas i friskutvecklingen tog jag klivet till gräddfil och lätt creme fraiche (15 %). De är rätt standard i mitt kylskåp idag men ibland tycker jag det är gott att använda den med 34 %, beroende på vad jag ska ha den till. T ex har jag haft blodpudding i veckan och då tyckte jag standard creme fraichen gjorde sig bättre som tillbehör ihop med lingonen. Jag tycker du ska testa lite olika sorter och själv komma fram till vad du trivs med.

Använd ditt smaksinne, mat är fantasiskt roligt så fort du tillåter dig att leka med den och upptäcka själv!

… tillåter jag mig nu att äta mer normal mat och tom fett.

Men det är svårt, det som nu händer är att jag tycker mat är så himla gott och jag är helt fokuserad på att få äta. Det är som att min kropp har vaknat till och nu vill ha mer fett och kolhydrater.

Jag gissar att det har något med att ha levt på svältnivå med enorm fettbrist och total kontroll i över 10 år att göra? Jag vet bara inte hur jag skall hantera min situation då jag nu tillåter mig att äta, men tycker jag äter för mycket och får därmed mycket ångest och känner mig tjock – översättning, jag börjar närma mig BMI 19. Tänk om jag bara kommer gå upp och upp i vikt?

Jag vet inte hur jag ska tolka min kropp, vad vill den ha?

Är det överätning/hetsätning som ligger bakom sugen på mat? eller är det kroppen som behöver det? Ska jag tillåta mig själv att äta när jag är sugen? Hunger vet jag knappt vad det är så jag tror det är sugen som styr, men jag vet inte vad som är vad. Jag litar inte på min hjärmas signaler.

Hur hanterade du viktuppgången? Kunde du särsklija vad din kropp verkligen ville ha och vad som var din ”hjärna” som spelade ett spratt?

Jag känner igen mig i det du skriver om ”jag är helt fokuserad på att äta”. Så var det länge när jag väl tillät mig mat igen. Men det är helt naturligt, något annat vore väl konstigt? Om kroppen har svultit så länge är det klart att hjärnan nästan får en chock när man väl tillåter sig mat igen. Lite som Va är det sant? Får jag verkligen mat nu? På riktigt?!

Och svaret på överätning är solklart JA. Det har blivit många gånger som jag inte fattat vem det är egentligen som skriker efter mat i mig: Är det hjärnan, kroppen, själen, någon brist eller sug eller bara en frestelse?!

Det som jag har lärt mig efter alla turer och tagit med mig är framförallt allt att strunta i att analysera det hela så mycket. Låt det ske.

Efter alla turer som har varit har jag insett att kroppen är alldeles för kemisk och komplicerad för att jag som lekman ska kunna bedöma dess beteende utifrån vad den signalerar att jag ska stoppa i munnen. Den reparerar, bygger upp, städar och fixar så mycket att jag omöjligt kan säga varför?

En sak som jag har märkt är att ju längre tid (nu pratar vi flera månader!) som jag har ätit regelbundet, tillräckligt och kombinerat kostcirkelns alla delar vid samma måltid desto mer sällan infaller överätningarna. Idag är det mycket mer ovanligt att jag får plötsliga sug eller blir akuthungrig på konstiga tider. Om jag blir det beror det på att jag ätit för lite under dagen och då tar kroppen igen det med råge. Detta slår aldrig fel och nu för tiden bara accepterar jag att det är en del i min fortsatta friskutveckling.

Precis som vem som helst som äter för lite blir man ju svinhungrig framåt kvällen. Därför kan det vara bra att försöka att inte tänka så mycket på om det är vanlig hunger eller någon slags brist man har.

Bara ät, det är enda sättet att få lugn och ro i både kropp och själ.

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Dags sluta träna?

Jag ligger återigen rejält efter med att svara på mail och kommentarer. Ni får ha överseende.

Om ni vet med er att ni har mailat och inte fått något svar beror det varken på ointresse eller nonchalans. Jag hinner bara inte med.

Samma sak med förfrågningar angående uppsatser och projektarbeten. Jag skulle jättegärna lämna mina kommentarer och svara på frågor men just nu finns helt enkelt inte tiden.

Jag blir jätterörd att ni är så många som vill intervjua och få höra min historia. Jag är den första att skriva under på att det ni gör är viktigt och behövs! Dock vet jag att ni kommer långt genom att gå tillbaka i arkivet och läsa gamla inlägg, det är nästan ännu bättre än att jag upprepar mig.

En sak som jag får en del frågor om är hur man kan sluta träna och inte räkna kalorier.

Fick en kommentar som såg ut så här:

”Hej,

tycker dina inlägg är underbart peppande och jag älskar att läsa det du skriver.

Jag är själv ”träningsmissbrukare” och har nu fått i uppgift att under en månads tid helt sluta träna. Vilket jag får riktigt ont i magen av att tänka på!

Och som jag förstår det så har du också tidigare varit träningsmissbrukare.

Slutade du träna helt på direkten och hur reagerade kroppen på det?

Hur kändes det att börja träna igen, var det skrämmande osv?

Skulle vara jätte tacksam för svar!”

För att göra en lång historia kort så tränade jag dagligen flera timmar. Ofta tänkte jag att jag skulle trappa ner träningsmängden, t ex bara träna 4-5 dagar i veckan istället för 7. Men det gick aldrig.

Jag klarade helt enkelt inte av det.

De dagar jag hoppade över träningen så åt jag mindre. Tränade jag fick jag äta mer. Punkt.

Det var ett evigt kompenserande.

Jag älskade känslan av nyttig och ren efter träningen men själva träningspasset var inte kul. Jag hade noll träningsglädje och tränade av helt fel syfte. Jag ville bara bränna så många kalorier som möjligt, någon annan funktion hade inte träningspassen. Jag såg aldrig fram emot att träna utan det jag längtade efter var KÄNSLAN att veta att jag hade bränt kalorier.

Sommaren 2009 var jag så svag och sov så oroligt att jag trodde att jag skulle dö.

Orkade knappt sitta upp när jag skulle äta men hade konstigt nog krafter att fortfarande kunna träna. Jag förstod att en dag skulle något hemskt inträffa om jag inte satte ner foten NU.

Med den enda lilla egna viljan som jag hade kvar ingick jag ett avtal med mig själv (bloggen föddes).

Jag skulle bli helt träningsfri.

Jag började med en testvecka då jag inte fick träna något alls. Inte heller promenader (som är förrädiska!).

Från dag ett kände jag enbart en enorm lättnad av att slippa gå och träna.

Det var väldigt skönt för nu hade jag ju en slags”ursäkt” för att slippa träningspassen. Jag fick helt enkelt inte lov att träna och så var det med det.

Jag hade inga problem att falla in i ett helt träningsfritt liv. Samtidigt märkte jag även att betydelsen av att räkna kalorier blev ovästentlig och därmed började även äta betydligt mer fritt hur jag ville.

Detta var ett bra första steg för mig att öva på att våga släppa på kontrollen.

När veckan hade gått hade jag fått ”smaka på” och påminnas om hur ett friskt liv faktiskt var. Jag hade försökt att omge mig med människor som jag tyckte om och försökt äta så likt dem som möjligt och följa deras matrytm.

Jag gillade det jag hade upplevt även fast jag förstås var skitskraj för att förlänga min testvecka. Dock visste jag inte riktigt vad exakt jag var rädd för, men det nya som väntade på mig antar jag.

Det ”nya livet” som jag inte visste vad det skulle innebära.

Men, tänkte jag. Jag hade provat så länge på hur det var att leva under svält och träningsmani.

Det var inte roligt.

Jag hade ingen träningsglädje.

Jag mådde sämst.

Jag skrattade aldrig som jag gjorde före ätstörningarna.

Jag var inte jag.

Jag saknade mig själv något så djävulskt. Men någonstans långt inne i mig fanns det en röst som viskade att jag inte var förlorad. Inte ännu!

Jag kunde fortfarande rädda mig själv.

Återuppväcka mitt gamla jag.

Min personlighet fanns kvar men sov så länge den inte fick tillräckligt med mat och energi.

Jag förlängde mitt träningsförbud vecka för vecka.

Jag skulle ge det friska en chans.

Jag visste hur det var att leva svårt ätstörd men om det friska visste jag egentligen ingenting.

Jag var tvungen till att ge det en chans. Testa och se om det var bättre att leva frisk än att vara ätstörd.

För annars kunde jag faktiskt alltid välja det ätstörda livet igen. Längre fram efter att jag testat på att ha ett friskt BMI och sunda träningsvanor under en längre period. Den möjligheten skulle alltid finnas kvar. Det kunde ingen ta ifrån mig. Valet var helt och hållet mitt.

De tankarna har jag fortfarande med mig i bakhuvudet. Om jag ska vara ärlig så tror jag också att det är dem som har gjort att jag vågat klättra så långt upp på friskstegen som jag har gjort.

För jag kan alltid vända om.

Möjligheten att bli ätstörd och träningsmissbrukare igen kommer alltid att finnas där ifall jag inte skulle trivas med det nya.

Men jag ser inte längre någon anledning till att välja ett sjukt liv igen.

Det friska är alltför bra. För roligt för att gå miste om. För många härliga personligheter som jag aldrig skulle få lära känna!

När jag slutade träna var jag övertygad om att jag ALDRIG skulle vilja träna igen (Minns du även detta, M?) 😉

Jag var övertygad om att alla som tränade LJÖG och att alla bara gillade själva nyttighetskänslan efteråt. Ingen njöt på riktigt av tiden under själva träningspasset. De som sa något annat var lögnare.

Men jag hade uppenbarligen helt fel.

I april 2010 fick jag plötsligt ett infall att jag ville ut i joggingspåret. Av ingen anledning alls.

Det var den första riktiga vårdagen. Ni vet när fåglarna kvittrar och man märker att det är för varmt att gå med jackan på.

Jag kommer aldrig glömma den här dagen.

Jag var så lycklig.

Jag hade aldrig sprungit varken så kort eller så långsamt i hela mitt liv. Jag hade dessutom gått över hälften av all den tid som jag hade varit ute i spåret.

Ändå blev jag så glad när jag märkte att min kropp bar mig. Att den samarbetade med mig.

Mina älskade ben som här och där tog tjolahoppsansteg och små skutt till Robyns nya Body Talk Part 1 (som någon redan hade läckt i förväg på nätet).

Jag kände mig som född på nytt. Det var så roligt att få vara ute en stund och känna att kroppen fick arbeta med den nya kroppsuppssättningen som jag hade utvecklat nästan sju-åtta månader efter mitt träningsförbud.

Hade noll kondition och inte mer än kroppens grundäggande muskler som den hade byggt upp själv med hjälp av mat.

En viktig faktor för att det kunde kännas så bra första gången tror jag beror mycket på att jag inte hade någon klocka med mig + att jag sprang i en helt ny (och vacker!) miljö utmed kusten. Det fanns ingenting att prestera, inga krav.

Det är den känslan jag har med mig i min träning än idag. Jag kommer aldrig träna mer än några gånger i veckan. Tränar jag mer än 2-3 gånger tycker jag inte det är kul har jag märkt. T ex går jag aldrig till gymmet eller ger mig ut i spåret bara för att det är ”onsdag”. Sådana rutiner tycker jag inte om. Kroppen måste få bestämma.

För mig har det varit en vinst att äntligen lära mig upptäcka min egen gräns för när jag njuter och inte njuter av träningen.

Som jag brukar säga:

Det är spännande att möta sitt jag i en ny och friskare version.

många plan.

Hoppas du blev något klokare av det här, ta hand om dig!

Träning

Frågor om mig


Har skrapat ihop lite frågor som ni har haft i kommentatorsfälten. Ledsen att jag inte alltid svarar direkt men hoppas detta funkar lika bra.

Vad är det för kurser du ska gå?

Den här veckan ”testar” jag på en del dansgrejor och senare kommer det även bli lite kör. T ex arrangerar dansstudion Chicago på söder Öppet Hus hela veckan. Tänk att kunna dansa som på bilden nedan, visst verkar dem ha väldigt skojigt?

Bild från Miriams kafferep

– Underbar blogg för övrigt!

Tränar du något nu eller är du fortarande ”träningsfri”? Din blogg e grym…motiverar och insirerar, tack!

Jag har börjat ta tennislektioner (bland det roligaste jag gjort, ett helt nytt område för mig men har sysslat mycket tidigare med bollsporter!). I höstas började jag även löpträna 1-2 ggr i veckan, men när snön kom blev det lite mindre. Det är häftigt att få känna kontrasten mot att tidigare ha tränat 7 dagar i veckan (flera timmar per dag) mot som idag, ett par timmar i veckan. Äntligen njuter jag och uppskattar verkligen själva träningspasset och inte enbart den sköna känslan efteråt. Det är nytt för mig att inte känna att tiden som jag tränar är tid som jag bara ska ”ta mig igenom”  eller snabbt få överstökad. Det är lyx att tycka träning är kul och det trodde jag aldrig att en person med min personlighet och sjukdomshistorik aldrig någonsin skulle kunna uppleva.

Träffar du dina läsare någon gång? Hur har det varit?

Jo, det har blivit rätt många faktiskt. Det är alltid roligt att få ett ansikte på er som läser och kommenterar. Dock kan jag tycka att det är enklast att träffas en eller två och inte så många samtidigt. Jag tycker heller inte det är så intressant att prata ätstörningar heller om jag ska vara riktigt ärligt. Självklart är det en enkel sak att ta upp då det är en gemensam referenspunkt men jag är av den åsikten att försöka fokusera på friska och positiva saker istället för att gotta in sig i sjukdomen för mycket. Det finns rätt mycket annat som jag kan tycka är intressant att veta om personen jag träffar.  🙂

 

Mat, media, recept, Självhjälp, Träning

Vägen från 37kg – mitt 2010

Bäst 2010 var utan tvekan att jag äntligen vågade släppa taget i sept / oktober.

Jag vågade hoppa utan att veta var och hur jag skulle landa.

Och det vet jag fortfarande inte riktigt…

Tack raraste för gårdagens alla trevliga nyårshälsningar och tips på vad som kan vara orsaken till att min hy har börjat att bete sig så tonårsaktigt.

Jag gillar verkligen Stellas kommentar, särskilt den sista raden:

”Finnar behöver inte alls bero på att man äter onyttigt. Det är en hormonell obalans i kroppen som orsakar det hela.

Jag brukar t ex få finnar när jag har eller ska ha mens.

När man är i svälttillstånd har man dock i regel inga finnar. Inga hormoner heller.

Som frisk är man alltså lika dödlig och finnig som alla andra igen.” 😉

Jag inser att jag får vara tacksam över att mitt system tycks fungera igen som det ska. Efter åtta års svält borde det trots allt vara rätt mycket som skulle kunna ha ”blivit trasigt” inne i mig.

Nu byter vi ämne.

I början av veckan skrev jag om olika saker som har varit absolut bäst under 2010. Detta fick mig att börja gå igenom gamla blogginlägg från januari-december och plötsligt inser jag hur mycket som händer under ett år.

Då jag har fått väldigt många nya läsare, särskilt sedan i höstas, tänkte jag att det kunde vara lite kul för er som inte har orkat traggla er igenom hela bloggen från scratch att få veta lite mer om både mig och bloggen.

Här kommer ett pottpurri från år 2010:

Januari

Berättar för första gången offentligt om mitt träningsberoende: Vägen från 37 kg i Cosmopolitan

Inscannad artikel finns att läsa här: Mitt träningsberoende i Cosmopolitan

En betydande milstolpe: Firade 6 mån som helt träningsfri

Min första bloggträff med några läsare: Bilder från bloggträffen

Februari

En lyckad första tjejkväll: Tjejkväll

Mars

Svarar på läsarfrågor om min bakgrund: Hur allt började och Vad har triggat dina ätstörningar?

Upptäcker ny mat och nya smaker: Avdramatisera ”farlig” mat

Bakar mitt första 100 % jästfria surdegsbröd: Surdegsbröd med nötter

April

Deppigast 2010: Psykbryt

Recenserar bästa boken för självhjälp: Mattillåtet i nytryck

Skojig utlottning av boken tack vare underbara Randi Förlag: Bokpaket med Mattillåtet

Peppinlägg om testvecka (bästa medicinen för att kunna bryta en svår ätstörning): Supertipset: Testvecka!

Maj

En läsare skickar en present hem till min adress, fina Maria: Present av läsare

I övrigt spenderade jag nästan hela maj borta i USA (Los Angeles, Las Vegas, New York, m.fl). Ett viktigt mål att pricka av från min motivationslista som kvitto på att vara tillräckligt stark både mentalt och fysiskt för att klara av en sådan resa:

Drömresan – fyra delstater! och Lite bilder

Juni

Firar 10 år som träningsfri men är ledsen då jag fortfarande saknar nära relationer: Ensamheten dödar mig

Rycker upp mig och reser senare runt i sommarsverige, bla till Båstad: Midsommardagen i Båstad

Juli

Bloggkommentatorerna uppmärksammar bloggen för första gången: En VIKTig blogg

Inlägget handlade om: Inte farligt eller okontrollerat att äta sötsaker varje dag

Gästbloggar tre dagar för Tjejzonen: Veckans gästbloggare!, Att bli fri från en ätstörning – fortsättningen och Grundregler för att bli av med en ätstörning

Augusti

Favoritdikten: Ingen vill ångra sitt liv

September

Gästbloggar igen hos Tjejzonen: Bli (h)järnstark!

Jag klättrar högre än jag tidigare någonsin gjort på friskstegen: Den som äter bäst vinner!, Fem dagar med vind i ryggen! och Jag ställer krav på min mat

Oktober

Oktober inleder en riktigt bra vinter och höst 2010. Jag flyttar till Sthlm och karriärsmäsigt gör jag samtidigt några rejäla kliv uppåt.

Jag tilldelas UnderbaraClara-stipendiet: Vunnit UnderbaraClara-stipendiet

Grät tyst i tio sek när jag läste: Annika Marklunds fina motivering

Skriver om: Friskprocessen och dess förhatliga hets-och överätningar

November

En riktigt härlig månad med en massa spännande samarbeten med bla. 4good, Saltå Kvarn, Chokladfabriken, m.fl.

Inspirerande kväll och läsarträff på Rival (tack 4good!): Go nuts och lev livet!

Accepterar: Ingen storlek 34 längre

December

Årets mest utskällda: Din PT – en hälsofara?

Vågar mig ut på mingel: Young Professionals – nätverk!

Det börjar bli riktigt roligt med mat igen: Äkta Matglädje

Dagen jag upptäcker att det är väldigt lite ätstörning kvar i huvudet: Nu börjar jag bli rädd

Svänger mina lurviga utan koftan och i bara linnet på Säkerts konsert: Klär av mig

Inleder min serie om kroppen (jodå, lovar att fortsättning följer): Livsviktigt att ha en putmage

Puh!

Nu är jag lite nyfiken på hur mycket och vad ni vanligtvis läser av inläggen?

Finns det någon här som vet med sig har läst så mycket som kanske 90-100% av bloggen?

Det här året har varit spännande på väldigt många olika sätt.

Jag hoppas att det framgår riktigt varmt hur tacksam jag är över att få ha bloggosfärens absolut trevligaste (och smartaste…) läsare.

Ni är helt fantastiska!

Vår resa fortsätter…

Gott nytt 2011!

Mat, media, Produkttest, Träning

God morgon med Twinings!

Svart te Apple, Cinnamon & Raisin, Twinings of London.

God morgon!

Nu ska jag strax ge mig ut i julruschen och försöka få ihop det  allra sista inför julafton på fredag (bara en vecka kvar nu, hörrni!)

Har precis fått i mig resterna av frukostmackorna och druckit ur den sista tekoppen.

Idag föll valet på ett himla gott ”julte”. Ofta brukar man ju tipsa om att chai är ett typiskt julte men detta är minst lika juligt vill jag lova. Du hittar teet i din vanliga matbutik.

Det är Twinings ”Apple, Cinnamon & Raisin” (finns även med påsar), ett svart te med mycket smak. Dricks med mycket mjölk och man är snart i sjunde himlen (nåja, nästan i alla fall…)! 🙂

Nu till en helt annan sak.

Jag ser att debatten går het i kommentatorsfälten. Som alltid rekommenderar jag att ni ser till att läsa även kommentarerna och inte bara själva inläggen.

Det är trots allt genom att vända och vrida på saker och ting som vi alla blir klokare och på så vis kan nå fram och utveckla nya smartare lösningar.

Fortsätt gärna att diskutera genom att klicka på någon av länkarna:

Litar du på hälsoexperter eller Din PT – en hälsofara?

Nu önskar jag er alla en riktigt mysig 4e advent. Glöm inte bort att tända (och släcka!) sista ljuset!

media, Träning

Litar du på hälsoexperter?

Dags att vi slutar upp med våra förbud kring maten och istället börjar granska och ifrågasätta hälsoexperternas ”expertis” inom mat och träning.

För att citera en läsare:

”Tänk vad bra det vore om alla – såväl ätstörda som friska människor – läste Mattillåtet!”

Tillbaka igen i ett snötäckt Stockholm!

Det råder lite stress i mitt liv utanför bloggen så därav ett par dagar utan dagliga uppdateringar.

Det är fullt ös på jobbet och det är just nu – inför julen – min prio nr 1 då jag efter många års kämpande äntligen har lärt mig att jag inte kan göra allt 100% felfritt utan allra bäst blir det när jag verkligen sållar och är noga med vart jag väljer att lägga min energi.

Och just nu är det alltså jobbet som jag har valt att tokfoka på – det är där min hjärnkapacitet och kreativitet behövs som allra mest för tillfället. Det är till den verkligheten som jag lever i och vaknar upp till varje dag.

 Ska verkligen inte klaga men ibland vore det smidigt att hinna med allt!

Hur som helst, det har stormat en del på bloggen efter inlägget med ”Din PT- en hälsofara”.

Jag är glad att se att så många av er tycker till om träningsbranschens ansvar när det gäller hälsa, välmående, ätstörningar, m.m. Det spelar absolut ingen roll var ni står i frågan då jag är mycket intresserad att höra från båda sidorna!

Det skrivs / pratas alldeles för lite (läs: aldrig!) om det här och det gör mig jävligt irriterad för att uttrycka det milt.

Vet inte vad den här tystheten kan bero på, att det är ett alldeles för känsligt område att ta upp, eller vaddå?

Jag avskyr när man blundar för saker.

Jag tycker inte om när man väljer den enklaste lösningen för att sanningen är alltför obehaglig; när man sticker huvudet i sanden.

Jag är inte ett dugg rädd att lägga träningsbranschen och ”hälsomagasinen” under lupp. Ingen annan gör ju det. Så nu när jag trots allt har börjat få en rätt rejäl mängd läsare som regelbundet ramlar in och läser här tycker jag bara det är bra om allt fler vågar börja ifrågasätta en del av Sveriges – självutnämnda som certifierade – hälsoexperter.

 Ätstörningar, träningsberoende, skuld, ångest, smalhets och utseendefixering blir inte mindre känsliga bara för att man låtsas som att man ”inte ser” problemen. För hälsohetsen är ett problem  för många och nu syftar jag inte bara på att man måste ha varit anorektisk för att uppleva att det är så här.

En stor del av er som läser här vittnar om, i både mail och kommentarer, att ni mår bra av att träna men samtidigt känner både ångest och som ”dåliga” lata människor när ni inte får träna efter förutbestämda scheman. Många som menar att de kan äta vad de vill men om de skulle missa ett träningspass så drar man genast ner på maten…

Kompenserar, tänker, analyserar, räknar, är i huvudet alltid tio timmar före alla andra, stressar, sockerransonerar och står i.

Det är inte balans!

Precis som med allting annat, ju mindre man undviker att prata om något eller låtsas som att det inte finns desto mer tabu och svårare blir det att lyfta fram till slut.

Själv är jag som bekant rätt ny i löparspåret igen efter mitt eget långa träningsuppehåll. Idag springer jag cirka 1-2 gånger i veckan. Men nu när det börjar bli kallt och det inte är lika roligt att löpa ute som det var i höstas har jag funderat över alternativa träninsgformer som jag tycker är roliga.

Gymmen finns ju överallt men ärligt talat så vet jag inte hur bra det egentligen är?

Tänk vad tryggt det vore nu om jag visste att det faktiskt fanns proffsiga och ansvarfulla gymkedjor. Med andra ord träningsanläggningar som erbjuder välutbildade PTs med genuin kunskap och erfarenhet att fungera som ett pålitligt stöd i träningen för personer som tidigare varit träningsberoende eller på annat sätt tränat för att kompensera för ångesten.

En PT som hjälper till att få träningen rolig igen och syftet är att klienten ska må bra av att röra på sig. Dvs inte må bättre på så vis att personen får bort sin ångest för att hon / han måste bränna sina dagliga kalorier…

Tänk om jag visste att min PT garanterat delade min livsfilosofi att aldrig ha några matförbud.

Aldrig ha några matförbud.

Till exempel att socker inte är extra ”onödiga” kalorier.

Att alla måste äta för själen…

Att kolhydrater och fett ihop i samma måltid inte bara är gott utan fyller en både psykisk och fysisk funktion för hjärnan, celler, humöret, livsviktiga organ, stora muskler som hjärtat, sömnen, kreativiteten, din sociala kompetens, etc.

Att jag inte är ohälsosam när jag väljer att ifrågasätta flertalet hälsoexperters kostråd i tidningar, bloggar, media, m.fl.

Och att jag inte får tjocka lår av att äta bullar.

Mat, media, Träning

Ätstörningar och träningsbranschens ansvar

Vem kan man egentligen lita på?

Ven lurar vem?

Som vanligt när jag befinner mig på resande fot så tycks det alltid börja storma lite extra på bloggen (fattar inte hur jag alltid lyckas tajma så dåligt!).

Men det som går att utläsa av att besöksstatistiken plötsligt skjuter i taket samt att mail och kommentarerna fullständigt öser in efter förra inlägget ”Din PT – en hälsofara” så är det definitivt ett ämne som väcker starka känslor.

Jag är tillbaka först till helgen och tänker kommentera ätstörningar och träningsbranschen mer i detalj än vad jag har möjlighet att göra här ikväll.

Så länge vill jag understryka att gårdagens inlägg inte är riktat till någon särskild person utan snarare till hela träningsbranschen. Jag tror branschen skulle må bra av en djupare debatt och en mer noggrann definition för vad hälsa och välmående egentligen innebär.

Vad är egentligen att – på riktigt – må bra?

Vad innebär balans och hur uppnår man det?

Hur som helst, ingen ska behöva ta åt sig personligen och därmed finns det heller ingen som ”hetsar till ätstörningar” eller liknande som någon uttryckte det.

Snarare kan uttrycket ”Många bäckar små…” vara mer passande.

Då ämnet väcker starka reaktioner är det uppenbarligen något som bör läggas under lupp.

Och självklart kan man inte dra alla PTs över en och samma kam. Men med gårdagens inlägg ville jag lyfta fram mina egna mindre trevliga erfarenheter som jag själv har fått dras med efter x antal år som verksam inom träningsbranschen.

Att döma av det enorma gensvaret så är jag uppenbarligen inte helt fel ute och cyklar i resonemanget..?

Men som sagt, återkommer med ett längre inlägg till helgen.

Hörs senare!

Mat, Självhjälp, Träning

Din PT – en hälsofara?

Inte sällan får jag mail från stressade män och kvinnor som undrar hur man ska klara av det verkliga livet när så gott som var och varannan människa på ett eller annat sätt tycks ha en halvt ”störd” inställning till mat och träning.

Det må så vara.

Men det som gör mig desto mer nyfiken är:

Varför har det blivit så här? Varifrån kommer alla våra snedvridna tankar om mat och träning?

Vem är egentligen källan till alla myter om fett, socker, godis, fikor, träningshets, m.m?

– SÅ varför blir man till slut ätstörd?

Framförallt:

– VEM ÄR ANSVARIG?

Det finns säkert mer än ett svar på den här frågan men någon som alltid tycks ha ryggen fri och som det aldrig skrivs om är den personliga tränaren på gymmet eller ”Hälsoexperten” på någon känd träningssajt, blogg eller tidning.

Jag kan ta ett exempel (som definitivt inte är unikt):

För inte så länge sedan läste jag om en PT som gav kostråd till sina läsare.

En orolig läsare undrade hur hon skulle kunna stå emot alla bullar som bjuds så här års och PTn svarade kort och gott att bästa tipset att stå emot var att personen borde föreställa sig hur bullarna förvandlades till fett kring hennes lår.

Jag säger så här:

Om min egen PT (ja, nu vi låtsas vi att jag har en!) hade sagt samma sak till mig hade jag gett personen ifråga en rak höger!

För vad är det egentligen med alla självutnämnda/certifierade/diplomerade personliga tränare?!

Varför tycks majoriteten av alla som valt att specialisera sig på kost och hälsa vara så besatta av att äta så extremt ”nyttigt”? Så nyttigt att det blir sjukt?!

Varför är det mer regel än undantag att PTn anser att man slarvar med kosten ifall man t ex har ätit bullar eller kakor en dag?

Nej, jag har verkligen ingen utbildning som varken PT eller dietist men däremot har jag varit ätstörd tillräckligt länge för att på riktigt få veta, känna och uppleva vad som händer när man inför förbud och restriktioner i kosten.

För egen del var det mitt eget instiftade godisförbud en månad som banade vägen käpprätt ner i anorexins helvete. Allt började som en oskyldig lek, jag minns att jag t.o.m tyckte det var var lite kul i början att utmana mig själv med olika matförbud.

Hur många dagar skulle jag egentligen ”orka stå emot” sötsuget och lyckas undvika allting som innehöll socker? 

Med åtta år i svältens land som erfarenhet blir jag djupt beklämd när jag idag ser på PTn med helt nya ögon jmf då. Förr hyste jag stor respekt för PTn och tänkte att den personen alltid hade rätt. En PT är ju utbildad – han eller hon borde därför veta allra bäst. En PT bör man trots allt kunna lite på…

… men det gör jag inte längre pga dessa osunda och stränga livsfilosofier.

Just därför blir jag så irriterad över deras liknande kostråd som t ex att man ska äta så lite kolhydrater som möjligt (Why..? För att man vill att hjärnan ska börja tänka långsammare, eller vaddå?), sockerransonera sitt skafferi, skämmas när man till slut ”faller för” sötsuget och sedan rekommenderar att man ska springa x kilometer för att förbränna lika många kalorier som chokladkakan innehåller.

Detta är ju så urbotat dumt.

Som sagt, jag har definitivt ingen utbildning i varken kost- eller träningslära men är ändå övertygad om att jag skulle ge betydligt bättre och klokare råd till mina klienter än många andra fullblodade hälsoexperter.

Det blir farligt när man ser sig själv jobba ”professionellt” med mat och hälsa och samtidigt själv befinner sig i en gråzon till ätstörningar. Det blir farligt, inte bara för den skadan som man gör mot sig själv utan för att man samtidigt – omedvetet såklart – drar med sig en massa andra i sitt eget fall.

Så, vet ni?

Kanske har jag kommit på en helt ny grej som man borde starta upp. En  helt ny träningskedja som fokuserar på individens balans och välmående och där alla PT uppmuntrar sina klienter till att njuta av chokladpraliner, fika och leva gott.

För är det någon gång som man verkligen inte har skäl att tvingas leva strängt, fett-och sockerfritt så är det definitivt när man tränar.

Ni som fortfarande tvivlar på att en bulle är nyttig så rekommenderar jag er att läsa gårdagens inlägg ”Tjock av lussebullar”.

Kom ihåg att du har all rätt i världen att ifrågasätta och byta ut en PT som verkar dras med osunda värderingar. Bara för att personen har en utbildning med sig i bagaget betyder det inte att hon eller han vet vad som är rätt mat- och träningsdos för dig.

Din kropp och själ är mer komplicerade än så.