Självhjälp

My hips don’t Lie

Äsch, du inbillar dig bara”.

… kanske ni tänker när ni läser dagens rubrik?

Men, det gör jag inte.

Jag har haft s.k valkar tidigare i mitt liv.

Men då var det fråga om skinnvalkar. Dvs huden som naturligt veckar sig när man böjer sig framåt eller gör liknande rörelser.

Men den här gången är det alltså en sådan där livsfarlig, mytomspunnen och bespottad fettvalk som har ploppat upp runt min midja.

Fettvalkar som vi alla tidigt har fått lära oss att hata.

Det är väl bara odisciplinerade och korkade människor som har valkar på magen? Är det inte just den bilden som hälsotidningarna försöker få oss att köpa varje dag?

Det kan upplevas provocerande för en del men för mig är den här valken, som nu har lagt sig tillrätta strax under min navel, ett tryggt tecken på både befrielse och frigörelse.

Valken är nämligen inte bara en valk.

I den finns min historia.

I fettvalken finns så mycket mer än bara fett.

Den vittnar om mitt levene. Om hur jag mår nu.

Om lugnet och balansen som har infunnit sig. Äntligen. Allt det där som jag har sökt och jagat runt efter i så många år under mitt unga liv.

Jag ser dagligen bilder på perfekt smala kvinnor utan inte ett uns fett på kroppen.

Innan jag vande mig vid mina nya kroppsformer kunde tävlingsinstinkten (eller var det gamla Ana?) i mig slå till och tänka att så där har jag minsann också sett ut en gång.

Men numera ser jag till att tanken stannar vid just bara en tanke.

Jag påminner mig om att jag alltid kan se ut sådär igen om jag vill.

Men vet ni?

Det vill jag inte!

För jag minns fortfarande vilket helvete – minst sagt – som det innebär att kunna se ut sådär.

Många bloggar och tidningsbilder ger sken av att det är en dans på rosor och att en smal kropp inte är förenat med en massa uppoffringar.

Men det vet ju alla ni som läser den bloggen att detta är en FEEEEEEELAKTIG  och förskönad bild!

Verkligheten ser inte ut så.

Liksom många av de smala och tillsynes sunda toppbloggarna som läses dagligen av unga tjejer och killar så verkade även jag under min tid som ätstörd nog rätt cool och obekymrad för många i min omgivning.

Men bakom fasaden pågick kriget dygnet runt. Hela tiden.

Matkriget!

Ätstörningarna. Räknandet. Kontrollen. Träningshetsen. Fettjakten. Sockerskräcken. Besattheten. Olusten. Irritationen. Nedstämdheten. Glättigheten. Sömnproblemen. Beslutsångesten. Rastlösheten. Svart eller vitt-tänket. Oron. Planeringen. Tre-steg-före-alltid. Kompenserandet. Likgiltigheten. Tvångspromenaderna. Ensamheten. Brist på empati.

Jag minns det fortfarande. Det var inte så längesen.

Såren efter ätstörningarna är fortfarande alltför färska för att någon ska kunna lura mig att tro att livet är enklare med en platt mage.

Jag håller på att sätta ihop ett inlägg om allt som ryms i den nya kompisen på magen. Utan valken skulle jag aldrig ha fått ut allt det som jag har idag av livet eller ha kommit så här långt.

I min valk ryms så mycket mer än bara rent fett.

Där gömmer sig alla mina spontana skrattsalvor.

Lugn och ro.

Glöden i ögonen.

Passionen.

Min IQ som äntligen kommer till sin rätt.

Min energi.

De snabba tankarna.

Den inre tillfredsställelsen.

Min kreativitet.

Den starka drivkraften.

Balansen.

Nöjdheten med tillvaron.

Det går bra nu.

Innan min lista är helt färdigställd tycker jag att ni som fortfarande tvivlar på era putande magar ska ta och läsa nedanstående inlägg igen och påminnas om varför det kan vara direkt farligt att ha en mage som inte putar något alls:

Livsviktigt att ha en putmage

Må allra bäst!

/Anna

18 reaktioner till “My hips don’t Lie”

  1. Du har så rätt, så rätt. Jag har själv funderat på det de senaste dagarna när jag har upptäckt både s.k. lovehandels och en mage. Fast faktiskt så tycker jag att jag är både snyggare och framför allt mer i form nu än någonsin förut.

    Jag tänkte på dig när jag var ute och sprang idag, det är okej att springa lite och långsamt!
    Kram

    1. Ja, löpning är toppen så länge den får ske utan tvång och krav på prestationer.

      Tycker som du.

      Jag är mjukare i kroppen än jag tidigare har varit men då jag utstrålar en sisådär tiotusen saker mer idag än under svälten är jag också tiotusen gånger vackrare.

      Alla människor med energi är vackra.

      Det slår aldrig fel.

      1. ”utan tvång och krav på prestationer”, tack! precis vad jag behövde:) har haft ångest över att jag inte orkat/hunnit träna på några veckor. så tack!

  2. önskar jag kunde känna likadant….men min hjärna har fortfarande fullt upp att bara se smala människor,(känns som de attakerar mig)jämföra klämma och se minsta förändring. Jag rent av hatar min kropp och vad den blivit. Tycker det är så fantastiskt vackert att se en kvinnlig kropp, men min hjärna har alltid sett mig i en liten flickas kropp utan bröst o former..och ja, jag vet att jag inte ska se ut som en flicka vid 30 års ålder, men har man inte sett sig själv på nått annat sätt är det svårt att se kroppen ”ta form”…jag har en kamp med min hjärna varje minut(känns det som)längtar tills jag som du kan se mina valkar/former som nått positivt… fortsätt med din positiva och inspirerande blogg, den behövs!! Känns så skönt att se att det finns nått att kämpa för att livet är så mycket mera än bara masssa ätstörda tankar. Har just börjat i behandling och denna gången har jag bestämt mig för att bli frisk!

    kramar

    1. Hej,
      Jag hetter kristina . Undrar om du skulle kunna hjälpa min dotter.
      Hon är 30år och har haft ätstorningar i 3år, hon hatar sin kropp och känner pressis som du beskriver dig.Jag har försökt att hjelpa henne på alla möjliga sätt men det fungerar inte.snälla kanske du kunde kontakta henne och tilsammans hjelpas åt.
      Tacksam orolig mamma

  3. Hej Anna!

    Kanonblogg! Tråkigt samtidigt som man blir glad av att du nu inte skriver lika ofta, du har ett annat liv oxå, härligt!
    Har en fråga/önskan om tips/pepp. Kan du uppskatta vad de där ”extra” kilona gör (jag menar inte så, men vet inte hur jag ska uttrycka det). Jag har kommit upp till ganska precis nedre gränsen för ett ”normalt” BMI och börjar nu få svårare att faktiskt lägga på mig och att hitta motivationen till att göra det eftersom det finns andra i min omgivning som lever och ser ut som jag gör nu.
    Samtidigt vill jag inte stanna här, för jag TROR att det finns mer livskvalité och harmoni att hämta.
    Har du några erfarenheter att dela med dig från om detta. Vet att du inte väger dig, men du kanske har en känsla för ungefär när du låg på pottkanten till ett ”normalt” BMI och hur/om du upplever skillnader nu från då som du tror är direkt kopplade till vikten.
    Att det är skillnad i energi och harmoni från ett direkt underviktigt liv vet och förstår jag, men kan du ärligt känna att det finns en skillnad även från pottkanten till lite mer marginal?
    Lycka till med allt!
    Kram

  4. Hej!

    Detta inlägg kom så lägligt igår! Innan middagen pratade jag med min pojkvän om att jag inte riktigt trivs med den där lilla putmagen jag har fått nedanför naveln. Att det känns som att jag har tappat formen osv. Och sedan läser jag det här! Gissa om jag blev avslappnad då! Om det finns ett skäl för kroppen att ha den där lilla putmagen så kan jag acceptera den på ett helt annat sätt. Då tittar jag ner och är nöjd istället över att kroppen gör vad den är bra på. 🙂

    Tack för att du skriver så bra!
    Ha en bra dag!
    /Sarah

  5. Jag har jobbat stenhårt och börjar må bra, men vågar fortfarande inte prova kläder. Nån som har nåt garderobtips? Bra inlägg anna, så bra formulerat som vanligt! Hälsningar!

  6. Wow, ditt skrivande hänför verkligen! Och du har en poäng i allt du får sagt. Kul att du lyckats komma så långt att du ser din fettvalk som en befrielse, det krävs mycket för att kunna göra det!

    Många kramar

  7. Hejsan…
    Jag är en 17 årig tjej som har följt din blogg ett litet tag. Jag ska göra ett skoljobb om ätstörningar, men fram förallt om anorexi. Som jag har fattat det är du en f.d. anorektiker? Är det okej om jag ställer några frågor till dig som jag kan ha i mitt skoljobb? Skulle bli så glad om jag fick det. Skulle gärna vilja att du svarar på min mail: Lkerol@hotmail.com
    Tack på förhand!
    MVH Anna

  8. Hej,
    Finns det någon tjäj som skulle kunna hjälpa min dotter.
    hon är 30år, hatar sin kropp har ätstörningar, trännar hård, är alltid ute,,har inga vänner.
    Hon är så ensam.
    snälla kanske ni kan hjälpa mig.
    Orolig mamma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s