Ätstörningscoach

Bra med anorexi?

Hej alla fina därute som läser!

Började den här dagen med massor av härlig tennis och har varit hög på endorfiner ända sedan dess.

Det är så sjukt att något så trivialt som en enkel tennislektion kan göra en person så glad och lycklig.

Så varm i magen…

Om du skulle fråga mig vad som är absolut bäst i mitt liv just nu är det utan tvekan att jag har funnit lyckan i tennisen.

Efter år av svält och isolation (hm, låter lite som att jag har befunnit mig i en grotta… men skit samma) har jag äntligen hittat ett intresse.

En riktig Anna-grej!

Något som verkligen skriker JAAAAAAG!!!!

Om det bara var möjligt skulle jag helst vilja andas tennis dygnet runt! Det är så synd att det bara är en gång i veckan!

Jag har snuddat vid detta ämne tidigare, dvs att man måste nog ha varit rätt långt ifrån att leva ett vanligt liv (t ex pga sjukdom, fängelsestraff eller liknande) för att ens förstå en milligram av vad jag försöker säga i det här.

Små saker eller sådant som är en självklarhet för andra, glädjer jag mig verkligen åt nu för tiden.

Tar ingenting för givet. Men däremot njuter jag som fan av allt jag tar mig för (på ren svenska).

Jag har blivit förbluffande bra på att leva här och nu.

Inte sedan!

Inte längre fram!

Inte om tre år!

För vem vet var jag befinner mig då i livet?

Detta tankesätt och beteendeförändring har jag anorexin att tacka för.

Anorexin har förändrat hela min livssyn och jag är tacksam att jag fick göra den här spännande (och jobbiga) resan i mig själv vid en sådan låg ålder som 24 år.

Jag är så glad att jag inte kommer att vakna upp först vid 45 år och först då börjar att fundera på vad meningen med livet egentligen är och vad jag värderar högst och tycker är viktigt?

Tack vare sjukdomen har jag lyckats att städa banan fri för framtiden och på så vis ökat mina förutsättningar för att verkligen kunna möta människor på riktigt och samtidigt kunna uppskatta alla de saker som kommer att komma i min väg.

Öppen för fler möjligheter än om man konstant går med skygglappar på som många ”normala” och ”vanliga” människor gör…

Det är inte förrän du blir rejält sjuk (t ex en förkylning) som du uppskattar tiden då du är helt frisk.

Visst är det väl så?

Tennis är en liten bit av alla de ”vardagliga” men härliga saker som kommit i mitt liv på sistone. Och mer ska det bli! Det här är bara början!

Snurrigt och mycket spontant inlägg det här. Men det är skrivet med det allra största hjärtat, det kan ni hoppa upp och sätta er på!

Vill även passa på att efterlysa fler tennisgalningar i Stockholmsområdet.

Vill du spela tennis en kväll?

Maila gärna på: vagenfran37kg@spray.se

/ Anna, tillbaka på banan igen.

13 reaktioner till “Bra med anorexi?”

  1. Hej Anna! Jag har spelat en hel del golf, och lite tennis. Vart spelar du vore kul att pröva på lite mer! Tennis är ju dessutom härligt på sommaren när man kan spela ute! Har du prövat på golf någon gång – det är jätteroligt och härligt med en massa frisk luft och vacker natur =)

    //Karin

    1. Hej Karin!

      Jag testade lite golf förra sommaren, s.k ”play-and-play”. Tror det var 9 hål och det var faktiskt riktigt roligt!

      Speciellt bra när man golfar med en person som redan kan alla normer eller ”osynliga regler” som råder där ute på gräsmattorna… 😉

      Kan spela både inne i city eller mer åt norrort.

      Var hittar man dig?

  2. folk/familj/vården verkar inte vilja inse/erkänna det men det är sjuuuukt (haha roligt att jag råkade välja just det ordet) hur mycket man utvecklas som medmänniska av en ätstörning. jag har varit och svängt mellan alla olika sorter och former av äs med depressioner, ärr, bup akut och rubbet (förutom ortorexi)

    jag kommer aldrig, inte ens när jag mår som allra sämst säga att jag ångrar att jag började banta för första gången. visst, jag kan erkänna att det är tid som är tagen ur mitt liv som jag aldrig kommer få tillbaka, men jag kan aldrig ångra det. det har gjort mig till den jag är och det har fört med sig så himla mycket kunskap (utöver kaloriinnehåll, bilogi och matlagning) jag kan verkligen förstå folk som har ett beroende, jag kan förstå hur de mår, varför de gör som de gör. folk som mår dåligt, folk som gör dumma saker. jag kan verkligen säga att jag förstår. och jag vet, att en vacker dag, när jag har lyckats resa mig upp igen, då, då kommer jag vara stark som aldrig förr. medveten som aldrig förr och förstående som aldrig förr. en så himla mycket bättre person, eller kasnke inte bättre men på en helt ny nivå. tack vare min ätstörning, tack vare det monster som tog mitt liv, men som jag en dag kommer få tillbaks.

    du kommer bli så himla mycket friskare än ”normal” du vet vad som är rätt, och du ger inte upp förrän du verkligen är där. det älskar jag med din blogg!

  3. HÄRLIGT!!! Jag vet precis vad du pratar om när du skriver det här inlägget. Det är som att upptäcka livet på nytt och man liksom dansar fram. Året som är förlorade är förlorade, men det finns ingen anledning att gräma sig för det som varit, livet är HÄR och NU! Sen att det ska så mycket till för att man ska förstå att uppskatta livets enkla saker, det är en helt annan historia…

    1. ”Åren som är förlorade är förlorade…”

      Ja rent tidsmässigt kanske.

      Å andra sidan kommer jag få ut betydligt mer av dem åren som trots allt återstår… Som en betydligt bättre och härligare människa dessutom.

      Bara en sån sak 😉

      1. Och visst är det bra att man kommer på detta nu, när man är 22, 24, 27 och inte när man är 45 eller 77. Fast det heter ju bättre sent än aldrig;)

        Åh! Vilken tur man har som är omgiven av så fina filurer – nära, jätte långt borta och lite långt borta. Tänk om när det är sommar, då kan vi sitta i Frankrike och dricka vin eller i Stockholms kvällssol och äta jordgubbar.

        jag saknar er båda ❤

  4. Jag förstår precis det du beskriver, har hänt mig också. Efter att jag var sjuk och jag upptäckte orientering, det sa klick direkt. Och nu uppskattar jag allt livet har att bjuda på på ett helt annat sätt, så visst kan anorexi vara bra, det är väl som man säger ”inget ont som inte har ngt gott med sig”. fast ett väldigt stort ont, tyvärr 😦

    1. Det viktigaste att förstå är trots allt att det ALDRIG är för sent!

      Man kan alltid göra saker annorlunda.

      Det du vill förändra med dig själv om ett år bör du börja arbeta på redan idag.

      Det ger en härlig kick att se att det går.

      Att förändra sitt eget beteende och sig själv kan vara något av de svåraste man kan göra.

      VÅGA, är allt jag har att säga till dig som fortfarande tvekar.

      Det är SÅ värt det.

  5. Jag håller med!

    Samtidigt tror jag detta är något som kan vara svårt att acceptera också. Fick en kronisk sjukdom när jag var i 13års-åldern, och det är inte förrän nu, tio år senare, som jag har börjat bearbeta detta, att kunna se hur det påverkar livet och hur jag faktiskt kan ha nytta av mina lärdomar i framtiden och i livet just nu.

    Men jag tror det kan vara ett hårt slag, och en fin linje mellan att lära sig och acceptera något och att ”bli” sin sjukdom och försvinna lite själv.

    Fortsätt med ditt fina jobb men en fantastiskt glädjespridande blogg 🙂

  6. Håller verkligen med! Jag skrev ett inlägg om det för ett tag sedan, om min empati. Den har vuxit sig väldigt stark och jag är tacksam som fan.

    Jag skulle vilja prova tennis, men jag är usel.. Haha. Kramar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s