Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Dags sluta träna?

Jag ligger återigen rejält efter med att svara på mail och kommentarer. Ni får ha överseende.

Om ni vet med er att ni har mailat och inte fått något svar beror det varken på ointresse eller nonchalans. Jag hinner bara inte med.

Samma sak med förfrågningar angående uppsatser och projektarbeten. Jag skulle jättegärna lämna mina kommentarer och svara på frågor men just nu finns helt enkelt inte tiden.

Jag blir jätterörd att ni är så många som vill intervjua och få höra min historia. Jag är den första att skriva under på att det ni gör är viktigt och behövs! Dock vet jag att ni kommer långt genom att gå tillbaka i arkivet och läsa gamla inlägg, det är nästan ännu bättre än att jag upprepar mig.

En sak som jag får en del frågor om är hur man kan sluta träna och inte räkna kalorier.

Fick en kommentar som såg ut så här:

”Hej,

tycker dina inlägg är underbart peppande och jag älskar att läsa det du skriver.

Jag är själv ”träningsmissbrukare” och har nu fått i uppgift att under en månads tid helt sluta träna. Vilket jag får riktigt ont i magen av att tänka på!

Och som jag förstår det så har du också tidigare varit träningsmissbrukare.

Slutade du träna helt på direkten och hur reagerade kroppen på det?

Hur kändes det att börja träna igen, var det skrämmande osv?

Skulle vara jätte tacksam för svar!”

För att göra en lång historia kort så tränade jag dagligen flera timmar. Ofta tänkte jag att jag skulle trappa ner träningsmängden, t ex bara träna 4-5 dagar i veckan istället för 7. Men det gick aldrig.

Jag klarade helt enkelt inte av det.

De dagar jag hoppade över träningen så åt jag mindre. Tränade jag fick jag äta mer. Punkt.

Det var ett evigt kompenserande.

Jag älskade känslan av nyttig och ren efter träningen men själva träningspasset var inte kul. Jag hade noll träningsglädje och tränade av helt fel syfte. Jag ville bara bränna så många kalorier som möjligt, någon annan funktion hade inte träningspassen. Jag såg aldrig fram emot att träna utan det jag längtade efter var KÄNSLAN att veta att jag hade bränt kalorier.

Sommaren 2009 var jag så svag och sov så oroligt att jag trodde att jag skulle dö.

Orkade knappt sitta upp när jag skulle äta men hade konstigt nog krafter att fortfarande kunna träna. Jag förstod att en dag skulle något hemskt inträffa om jag inte satte ner foten NU.

Med den enda lilla egna viljan som jag hade kvar ingick jag ett avtal med mig själv (bloggen föddes).

Jag skulle bli helt träningsfri.

Jag började med en testvecka då jag inte fick träna något alls. Inte heller promenader (som är förrädiska!).

Från dag ett kände jag enbart en enorm lättnad av att slippa gå och träna.

Det var väldigt skönt för nu hade jag ju en slags”ursäkt” för att slippa träningspassen. Jag fick helt enkelt inte lov att träna och så var det med det.

Jag hade inga problem att falla in i ett helt träningsfritt liv. Samtidigt märkte jag även att betydelsen av att räkna kalorier blev ovästentlig och därmed började även äta betydligt mer fritt hur jag ville.

Detta var ett bra första steg för mig att öva på att våga släppa på kontrollen.

När veckan hade gått hade jag fått ”smaka på” och påminnas om hur ett friskt liv faktiskt var. Jag hade försökt att omge mig med människor som jag tyckte om och försökt äta så likt dem som möjligt och följa deras matrytm.

Jag gillade det jag hade upplevt även fast jag förstås var skitskraj för att förlänga min testvecka. Dock visste jag inte riktigt vad exakt jag var rädd för, men det nya som väntade på mig antar jag.

Det ”nya livet” som jag inte visste vad det skulle innebära.

Men, tänkte jag. Jag hade provat så länge på hur det var att leva under svält och träningsmani.

Det var inte roligt.

Jag hade ingen träningsglädje.

Jag mådde sämst.

Jag skrattade aldrig som jag gjorde före ätstörningarna.

Jag var inte jag.

Jag saknade mig själv något så djävulskt. Men någonstans långt inne i mig fanns det en röst som viskade att jag inte var förlorad. Inte ännu!

Jag kunde fortfarande rädda mig själv.

Återuppväcka mitt gamla jag.

Min personlighet fanns kvar men sov så länge den inte fick tillräckligt med mat och energi.

Jag förlängde mitt träningsförbud vecka för vecka.

Jag skulle ge det friska en chans.

Jag visste hur det var att leva svårt ätstörd men om det friska visste jag egentligen ingenting.

Jag var tvungen till att ge det en chans. Testa och se om det var bättre att leva frisk än att vara ätstörd.

För annars kunde jag faktiskt alltid välja det ätstörda livet igen. Längre fram efter att jag testat på att ha ett friskt BMI och sunda träningsvanor under en längre period. Den möjligheten skulle alltid finnas kvar. Det kunde ingen ta ifrån mig. Valet var helt och hållet mitt.

De tankarna har jag fortfarande med mig i bakhuvudet. Om jag ska vara ärlig så tror jag också att det är dem som har gjort att jag vågat klättra så långt upp på friskstegen som jag har gjort.

För jag kan alltid vända om.

Möjligheten att bli ätstörd och träningsmissbrukare igen kommer alltid att finnas där ifall jag inte skulle trivas med det nya.

Men jag ser inte längre någon anledning till att välja ett sjukt liv igen.

Det friska är alltför bra. För roligt för att gå miste om. För många härliga personligheter som jag aldrig skulle få lära känna!

När jag slutade träna var jag övertygad om att jag ALDRIG skulle vilja träna igen (Minns du även detta, M?) 😉

Jag var övertygad om att alla som tränade LJÖG och att alla bara gillade själva nyttighetskänslan efteråt. Ingen njöt på riktigt av tiden under själva träningspasset. De som sa något annat var lögnare.

Men jag hade uppenbarligen helt fel.

I april 2010 fick jag plötsligt ett infall att jag ville ut i joggingspåret. Av ingen anledning alls.

Det var den första riktiga vårdagen. Ni vet när fåglarna kvittrar och man märker att det är för varmt att gå med jackan på.

Jag kommer aldrig glömma den här dagen.

Jag var så lycklig.

Jag hade aldrig sprungit varken så kort eller så långsamt i hela mitt liv. Jag hade dessutom gått över hälften av all den tid som jag hade varit ute i spåret.

Ändå blev jag så glad när jag märkte att min kropp bar mig. Att den samarbetade med mig.

Mina älskade ben som här och där tog tjolahoppsansteg och små skutt till Robyns nya Body Talk Part 1 (som någon redan hade läckt i förväg på nätet).

Jag kände mig som född på nytt. Det var så roligt att få vara ute en stund och känna att kroppen fick arbeta med den nya kroppsuppssättningen som jag hade utvecklat nästan sju-åtta månader efter mitt träningsförbud.

Hade noll kondition och inte mer än kroppens grundäggande muskler som den hade byggt upp själv med hjälp av mat.

En viktig faktor för att det kunde kännas så bra första gången tror jag beror mycket på att jag inte hade någon klocka med mig + att jag sprang i en helt ny (och vacker!) miljö utmed kusten. Det fanns ingenting att prestera, inga krav.

Det är den känslan jag har med mig i min träning än idag. Jag kommer aldrig träna mer än några gånger i veckan. Tränar jag mer än 2-3 gånger tycker jag inte det är kul har jag märkt. T ex går jag aldrig till gymmet eller ger mig ut i spåret bara för att det är ”onsdag”. Sådana rutiner tycker jag inte om. Kroppen måste få bestämma.

För mig har det varit en vinst att äntligen lära mig upptäcka min egen gräns för när jag njuter och inte njuter av träningen.

Som jag brukar säga:

Det är spännande att möta sitt jag i en ny och friskare version.

många plan.

Hoppas du blev något klokare av det här, ta hand om dig!

13 thoughts on “Dags sluta träna?”

  1. Så himla himla fint, och jag känner igen mig helt otroligt mycket! Har för första gången på länge träningsverk efter att ha börjat båga träna igen (men somsagt, jag tränade typ 15 timmar i veckan varav 5 var styrka och nu körde jag en kvart). Började gråta där mitt i, när jag läste det om att inte vara förlorad föralltid! Nu ska jag gå och äta mellis tror jag, superfint skrivet Anna!

  2. Va glad jag blir att du svarade och jag känäer verkligen igen mig i den där lättnaden att faktiskt inte behöva träna- Trotts att allt jag vill är att springa ner till gymmet igen. Men nu säger kroppen ifrån och jag ska lyssna på den! Har klarat 3 dagar nu och ska kämpa vidare.
    Min behandlare säger alltid precis som du att man alltid kan återvända till det ätstörda och träningsmissbrukande livet om man efter att ha testat det ”friska livet” inte trivs. Detta ger en faktiskt mer mod!

  3. Du skriver fantastiskt bra och jag känner igen mej! 2-3 gånger i veckan är perfekt även för mej. Från att ha tränat 5 ggr/veckan och kört stavgång de dagar jag inte tränade så märker jag nu att promenaden till och från jobbet och träning lagom många ggr i veckan är perfekt. Förut var löpning något jag ”skulle” göra för att bränna kalorier. Idag kom jag på mej själv med att längta efter känslan av att springa, vinden i ansiktet. Det FINNS hopp även för mej och du är en enorm källa till inspiration. Tack!

  4. Er selv treningsmisbruker og kjenner på hvor vanskelig det er å stoppe. Er innlagt men her er de veldig positive til trening – selv når man bare har en lita barnekropp fordi spiseforstyrrelsen har tatt over så lenge – som ”tankeavspreder” (jeg tenker bare på anorexien når jeg trener men andre klarer kanskje å ‘la være å tenke’ mens de trener?) og for å fylle dagen med noe. For min eiga del så kjenner jeg ingen treningsglede – det er som du sier bare følelsen -etterpå- jeg lengter etter. Skal virkelig huske det her innlegget når det blir vanskelig å si nei til å trene. Takk for et godt, tankevekkende innlegg 🙂

  5. Jag var nog aldrig så tvångsmässig i min träning som många här beskriver det – för mig var maten problemet. MEN: äter man inte kan man inte träna. Så jag slutade. Och ja, man överlever och kan till och med känna sig lättad (en svältande kropp tycker inte träning är kul i alla fall, förvånande nog).

    En paus är – som du så många gånger konstaterat – säkert nödvändig för de flesta med äs-problematik. Men det är skönt att du också tar upp att det går att hitta tillbaka – och att göra det med en helt ny glädje!

    Jag är fortfarande rätt svag, men vågade mig på ett yogapass häromdagen. Jag har aldrig gillat sådär långsam och tråkig träning, men inser att det är lagom nivå för kroppen att starta på. Och vet ni va? Det var underbart!

    Att överhuvudtaget gå in i en träningssal igen… Jag började gråta. För träning är så starkt ihopkopplat med friskhet för mig. Friska människor tränar och mår bra av det. Jag ska också vara frisk igen! (och yoga var faktiskt inte helt dumt heller ju..)

  6. Hej!

    Jag har precis hittat till din blogg och jag kan knappt sluta läsa…det är svårt för mig att uttrycka hur känslosamt det är för mig och vilken lättnad det är att höra en så lik historia som min, att känna att jag inte är ensam och inspiration till hur jag skall hantera mina tankar, känslor oh beteenden.

    Jag är nästan 30år och har haft ätstörningar oh träningsberoende i varierande utsträckning sen jag var 16 år. Solklar ”duktiga flickan” beteende som inleddes med anorexi, tränings och kontrollberoende, behandling, terapi, ökad vikt, in i ny träningsperiod, svält osv. Ångest -Kaoriräkning och motion har varit de viktigaste delarna i mitt liv så länge nu och styrt och dominerat allt i mitt liv. För 10 månder sedan började jag äta medicin som gör att kontrollbehovet har släppt och jag börjar känna mig mer ”fri”. Äter nu mer och mer normal mat, försöker att äta regelbundet, inte räkna kalorier utan lyssna på kroppen och inte låta träningsnivåstyra matintag.

    Eftersom kontrollbehovet har minskat med medicinen tillåter jag mig nu att äta mer normal mat och tom fett. Men det är svårt, det som nu händer är att jag tycker mat är så himla gott och jag är helt fokuserad på att få äta. Det är som att min kropp har vaknat till och nu vill ha mer fett och kolhydrater. Jag gissar att det har något med att ha levt på svältnivå med enorm fettbrist och total kontroll i över 10 år att göra? Jag vet bara inte hur jag skall hantera min situation då jag nu tillåter mig att äta, men tycker jag äter för mycket och får därmed mycket ångest och känner mig tjock – översättning, jag börjar närma mig BMI 19. Tänk om jag bara kommer gå upp och upp i vikt? Träningsmässigt kan jag nu inte längre tvinga mig på samma sätt, utan jag tränar oftast, framförallt löpning, för att jag vill och för att jag har ett mål att springa göteborgs varvet i år. Men det faktum att jag inte längre kompenserar för matintaget med träning ger ångest och känslorna att jag inte borde är så mycket mat.

    Jag vet inte hur jag ska tolka min kropp, vad vill den ha? Är det överätning/hetsätning som ligger bakom sugen på mat? eller är det kroppen som behöver det? Ska jag tillåta mig själv att äta när jag är sugen? Hunger vet jag knappt vad det är så jag tror det är sugen som styr, men jag vet inte vad som är vad. Jag litar inte på min hjärmas signaler.

    Hur hanterade du viktuppgången? Kunde du särsklija vad din kropp verkligen ville ha och vad som var din ”hjärna” som spelade ett spratt?

    Detta blev längre än jag tänkt…min avsikt var att berätta hur glad jag är att hag hittat din blogg! Jag ser fram emot att läsa vidare:) Tack!!!

    1. Känner igen mig något otroligt i de du skriver.. Är orolig för vad som ska hända om man släpper kontrollen helt.. Ena sekunden så övertygar jag mig själv att jag ska äta om jag fortfarande ´är hungrig eller ”ta en macka till”.. Andra sekunden känns de som jag är största hetsätaren någonsin..
      Har fortfarande sjukt svårt att övertyga mig själv att jag vill bli frisk, för jag vill sååå gärna slippa alla tankarna och må bra, men samtidigt vara så smal som jag är vilket jag vet inte går ihop med varandra! Tack för en fin blogg!

  7. Blir alldeles tårögd här… Så starkt och bra gjort! Jag vet hur svårt det är.
    Jag ”tvingar” mig själv att ta promenader varje dag för annars är jag inte värd mat. Är inte långa promenader i flera timmar. En timma om dagen. Är det för mycket? Jag har 18 i bmi. Inte så underviktig. Får träna och det skapar ångest bara tanken på att jag FÅR tränam men väljer att inte göra det för jag orkar inte. Känner mig lat o dålig. Promenader mår jag bra av men orkar inte med detta tvång.
    Önskar jag tyckte om mig själv lika mycket oavsett träning el inte. Men promenader räknas väl inte som träning???
    Stor kram till underbara DIG ❤

  8. Du sätter allt mitt i prick.
    Efter ett år med anorexi, trodde jag att jag var frisk. Men året efter kom jag in i träningsberoende, och levde för träning. Och tvingade mig själv att gilla det. Mitt liv var bara hälsosamt, de allra minsta snedsteg innebar stor ångest. Allt var påtvingat. Jag satt och tänkte på mat 24/7.

    Sedan kom jag in på din sida och insåg att jag fortfarande led av träningsberoende, ätstörning och kompensation. Det är sjukt hur rösten i huvudet kan lura en. I morse satt jag och grubba om jag skulle dricka upp min oboy eller inte – jag var grymt sugen, men det har alltid var ett NEJ för mig förut. Men jag gjorde det, och nu känner jag inte ångest, utan jag känner styrka och makt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s