Mat, Självhjälp

Är du så smart som du tror?

Idag vill jag hylla det extra utrymmet som uppkommer i hjärnan när du drar ner på din oro och planering för mat och träning.

Det vill säga att ju större del av ätstörningen som du arbetar bort kommer nästan omedelbart medföra att du blir mycket bättre på att fokusera och vara närvarande.

Ett exempel:

Med rutiner som frukost, lunch, middag och mellanmål så behöver jag idag inte längre tänka på om, ifall och kanske – utan jag bara gör!

På det viset kan jag t ex istället koncentrera mig på att vara glad och fokusera all min energi på de första personerna som jag möter direkt när jag slår upp dörrarna till kontoret på morgonen.

Istället för att känna mig trött, hungrig och smågrinig (som för övrigt de flesta människor med oregelbundna matvanor känner sig, dvs ej bara med ätstörningar) har jag ny fräsch energi och en bra nivå på blodsockret.

Det är en bra start på dagen då jag på såvis har sett till att min hjärna har tillräckligt med bränsle för att i sin tur ha lust att vilja formulera en glad hälsning eller gärna följdfrågor kring hur min kollegas morgon har varit hittills.

Är jag riktigt på bettet tar jag såklart upp tråden där vårt samtal slutade dagen före och är på riktigt intresserad av hur det gick på fotbollen efter jobbet eller om personen hann med tåget som han / hon rusade iväg till igår.

Livet blir så mycket enklare (och roligare!) när man bara gör!

Jag känner mig plötsligt uppskattad sedan jag började äta regelbundna måltider. Och misstolka inte det här nu, jag är fortfarande samma person som innan men maten gör att mina allra vackraste personlighetsdrag kommer fram.

Jag blommar!

Helt enkelt alla de egenskaper som jag är allra mest stolt över (dvs att vara just Anna) står i full blom när jag äter varierat, tillräckligt och regelbundet.

Jag är säker på att även du som läser det här innerst inne vet exakt hur du egentligen vill vara eller att du ofta känner dig missuppfattad av din omgivning?

Att dina ”rätta” personlighetsdrag aldrig riktigt tycks komma fram?

Och de gånger som du faktiskt tillåter dig att släppa på kontrollen och äta som du vill så upptäcker du plötsligt hur sjukt trevlig du egentligen är? Kanske till och med nästan ett socialt geni?!

Regelbunden och tillräcklig mängd mat från kostcirkelns alla delar löser det här automatiskt åt dig.

Jag har nämligen själv aldrig aktivt behövt tänka på att bara för att jag har börjat äta igen så ska jag minsann anstränga mig att verkligen bli gladare, spontanskratta oftare och högt, skoja mer med folk, sjunga med när det kommer en bra låt på radion, sträcka på mig, skratta med ögonen, ställa följdfrågor och vara intresserad av deras svar, erbjuda min hjälp till personer som ser lost ut i tunnelbanan, ryta åt folk som smyger sig före i kön på ICA, ställa krav, vara mer nyfiken, våga göra fler fel, bli mer prestigelös, söka närhet, ge mer kärlek och våga vara nära människor som jag tycker om.

Inget av ovanstående är något som jag behövt tänka extra på att jag ska börja göra mer av – allt har bara kommit av sig självt! Högst naturligt.

Så.

Nu återstår endast en fråga:

Hur fokuserad är du?

9 thoughts on “Är du så smart som du tror?”

  1. Känner igen det där så väl! Jag minns att jag, när jag var sjuk, alltid fick anstränga mig så in i Norden för att verka intresserad av vad andra människor pratade om. Jag fick kämpa för att fokusera blicken på den samtalade med.

    Jag minns också att jag tyckte att alla människor tog min tid. De var långsamma och jobbiga som stal tid från min träning och mina rutiner.

    Idag blir jag snarare glad och tacksam när någon avbryter mig i något ”viktigt” och tråkigt jag gör 🙂

    Kram på dig Anna, du påminner mig om varför jag valde det friska livet (ja, för ibland glömmer man).

  2. Kära ”Vägen-Anna”, ett stort grattis till dig, och dina framgångar! Jag förstår precis vad du menar med att man får tillbaka personlighetsdrag. I mitt fall dock så var det strax efter puberteten jag utvecklade ÄS och det var delvis för att fly från den jag tyckte att jag var då. Nu är jag 19 och orolig över att jag ska bli som när jag var tolv, typ. Jag har gått i behandling utan att finna ro i ett friskare tillstånd i över 4 år och har nu påbörjat en ny som verkar väldigt mer lovande. Försöker fullt ut och tar mig tid att vila på riktigt. Men jag är orolig inför övergången. Förstår man vad jag menar? Någon som känner igen sig, kanske? Kramar!

    1. Fundera över VAD du är orolig för. Vad är det du förlorar?

      Skulle det friska livet var så fruktansvärt kan du alltid välja ÄS igen. Låter hemskt kanske men det är tanken jag haft med mig från början, om det skulle skita sig kan jag alltid gå tillbaka till det innehållslösa ana-liv som jag hade tidigare. Kan dock betona att den tanken har suddats ut, jag har ingen anledning att välja bort ett RIKTIGT LIV igen.

      Finns inget bättre än att leva, skratta och vara med människor jag älskar. Jag vill aldrig mer bli den tomma människan som anorexin förvandlade mig till – jag ÄLSKAR den person som jag blir till när jag äter ordentligt.

  3. Tack för påminnelsen! Påminnelsen om att det kanske inte jobbet, sambon och framförallt mig som person det är fel på. Orsaken till det bristande engagemanget finns någon annanstans, i kroppens skrik efter näring och hjärnans tvångsmässighet. Detta går att rätta till med livsmedel = medel för liv. Värt att testa!

  4. Va kul att du skriver om detta (och på ditt härliga sprudlande sätt!) – eftersom jag nyss kommenterade till sambon hur konstigt det är att ”upptäcka sig själv” igen. Lite ”jaha, är det såhär jag är när jag inte bara tänker på mat och är utsvulten”. Sen ska erkännas att det finns stunder då jag fortfarande inte kan avgöra vad som är just jag och vad som är mitt ätstörda beteende… Och – kanske ännu värre att erkänna – ibland måste jag ju också inse att mindre trevliga egenskaper faktiskt är en del av min riktiga person.

    Det är ju något av det tuffa med att lämna den ”trygga” ätstörningen bakom sig… allt kan inte längre skyllas på en sjukdomen… Men jag antar att det är en mognadsprocess det också. Okej, jag kan vara en tjurig/velig/lättstött människa även med näring i kroppen… Jaja, då får väl jag och de som gillar mig lära sig att leva med det! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s