Självhjälp

Nya vänner efter anorexin – hur?

Hej bloggen!

Tack för alla fina uppmuntrande kommentarer igår: Hitta nya vänner – en av livets jävligheter. Avskyr verkligen att vara en snyftare men ibland är det bara så skönt att få ventilera.

Som många av er underströk inser jag att det är en del i friskprocessen men det hindrar inte att det gör ont ändå.

Här kommer några av era egna rader:

”En fegis. Ja det är man ibland. Fast det spelar ingen roll att man är det. Det spelar ingen roll att du är det idag. Snarare tvärtom. Det visar ju att du, och, precis som alla andra, bara är en människa. Det visar att du har känslor. Det är bra.

Allt är ju som det ska”! / Helena

”Att må dåligt av ensamheten är i sig ett tecken på bättre mående (kanske inte mycket till tröst just nu men ytterligare något att lägga till pluslistan imorgon)”. /Erika

”Ensamheten tror jag är något alla människor kämpar med, oavsett ålder, vikt eller psykisk hälsa. Det är en form av existentiell ångest var och en behöver finna sitt sätt att hantera”. /Johanna

”Det är väl det som ingår i att bli frisk. Att man inser vad man har förlorat och förstår hur dumt det är”. / Lovisa

”Jag minns att jag förr i tiden kunde vara nöjd när jag lyckades få en helg helt fri att spendera med mig själv (och ätstörningen). Inte längre. Och det är som det ska vara”. / Stella

”… det du känner är bra.
Jag lovar.
Det är bara ett utav så många tecken som visar att du är starkare än ätstörningen.
Att ensamheten som äs medför inte längre är den varma, trygga vagga den i så många år lurat dig att acceptera och föredra.
Jag tror på dig och på att underbara saker kommer till underbara människor.
Sådana som du”. / Maria

Sofia fick mig plötsligt att brista ut i skratt mellan tårarna (vet inte om det var tanken men dina ord blev en sådan härlig kontrast i kommentatorsfältet – hade för övrigt gärna pratat både om skolan och allt annat i livet) 😉

”Jag hade gärna bjudit på middag om jag hade bott i Stockholm, och så kunde vi druckit vin och filosoferat om skolan och hurvida den bidrar mer eller mindre till klassamhället nu än för 30 år sedan.”

Det är lustigt hur känslorna kan svänga men idag känns det mycket bättre, trots att jag i praktiken är exakt lika ensam som igår. Lustigt det där…

Även om det går över och att jag vet att det sociala kommer att lösa sig en dag, även för mig, går det inte att komma ifrån att det gör ont dagar som igår.

Det mesta som ingår i friskutvecklingen, dvs vad som händer för varje kilo man går upp som t ex bättre sömn, gladare humör, köpa större kläder, hormoner, får finnar, kroppsdelar växer, man blir hungrig oftare och liknande. Detta är ju sådant som man på förhand har fått veta att det kommer att ske då det är saker som behandlingspersonalen vanligen förbereder patienterna på och hur man senare ska kunna hantera dessa situationer.

Jag vet inte om det bara är jag eller om det är för att det var så länge sedan som jag var i kontakt med vården?

Men för 5-6 år sedan så hörde jag aldrig ett ljud om alla de känslorna som skulle slå mig hårt den dagen som jag skulle ha utvecklat tillräckligt med hormoner för återigen känna och förstå vad livet går ut på, dvs hur viktiga nära relationer är.

Vet inte vad detta beror på…?

Är det för att informationen aldrig har nått vårdpersonalen för att den tidigare patienten inte återkopplar från och med den dagen som man slussas ut från enheten då friskvikten är uppnådd? Som en del av er vittnar om så är det lätt hänt att man väljer svälten igen istället för att ta itu med verkligheten. Att försöka bygga upp ett socialt nätverk på egen hand är oerhört tufft, särskilt i vuxen ålder.

Jag hade själv gärna tagit emot stöd i form av en särskild kontaktperson när det gäller just den sociala biten.

Att skaffa sig ett socialt liv igen är rent ut sagt skittufft och just därför behövs det en fungerande stöttande eftervård som fokuserar på detta när ett friskt BMI är uppnått och personen ifråga är kapabel att verkligen bry sig om, ta hand om relationer och ingå i sociala sammanhang.

9 thoughts on “Nya vänner efter anorexin – hur?”

  1. Det är ett helvete att märka att man står där ensam, men jag gick i alla reda på detta i den dagvård där jag vårdades. Behandlarna nästan tvingade mig att ringa till gamla barndomskamrater för att få mig att komma ut, börja leva livet helt enkelt.

  2. som jag skrivit förut angående detta tycker jag det är en brist som finns i vården. samtidigt är det som några skrev under förra inlägget en naturlig del i livet att stundvis känna ensamhet.

  3. Hej tjejen, hur är det?
    Jag går sista året på ett mediegymnasieum i Skåne. Jag håller på med mitt projektarbete i skolan som handlar om anorexi och andra ätstörningar…
    Skulle du vilja ställa upp på några frågor? Du kan självklart vara anonym.
    Hade varit jättesnällt…. Jag tror på dig, kämpa vidare! ❤

    Tack så hjärtligt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s