Mat, Självhjälp

Olika ätrutiner – ätstört eller normalt?

Hej vänner!

Tack finaste för alla historier och beskrivningar till gårdagens inläggg om att leva i en relation när man har en ätstörning:

Inget sex men smal

Väldigt intressant läsning för både mig själv och alla andra som själva inte har haft någon partner under sjukdomsåren. Vi har ingen aning om hur det är! Det är så värdefullt att få höra om hur andra har det. Jag uppskattar att ni är så generösa med att dela med er trots att det är ett så skört ämne. Tack raraste!

En annan sak som jag tänkte att jag måste få skriva av mig om är lyckan när man en dag upptäcker att man har slutat med – som annars är mycket vanligt – att gå runt och se på sig själv som ätstörd.

Jag tänkte på detta senast igår.

När ändrades egentligen den här synen på mig själv?

Jag har under hela min sjukdomsperiod konstant sett mig själv som ”anorektikern” oavsett sammanhang. Men idag har jag nästan svårt att se på mig själv som ens ”ätstörd”(knappt att jag vågar skriva det men det är så det känns iaf…)

Men visst, det finns fortfarande en del saker som jag har svårt för.

En av dessa saker  är t ex att äta lunch för tätt in på frukosten (eller snarare generellt har jag svårt för att måltider kommer alltför tätt in på varandra, 3-4 h har jag upptäckt är en bra och trygg rutin som känns väldigt bra).

Även en sådan sak som att äta en måltid alltför snabbt känns inte alls bra (vill ha minst 20 min, helst 30 min).

Så när jag tänker på min ”ätstörning” (?) idag så är det inte längre själva maten som tänker på utan funderar mer över olika situationer som exempelvis dem ovan. Jag har med  andra ord svårt att i olika sammanhang veta vad som egentligen är friskt och vad som tillhör sjukdomen?

Samtidigt funderar jag också på, måste jag egentligen veta detta?

Jag har både vänner och kollegor som utan problem äter sin lunch på 10-15 min och när jag själv knappt har kommit halvvägs genom måltiden på den tiden blir jag stressad av tanken på att det är min sjukdomshistorik som är ”felet” till varför inte jag kan göra som mitt sällskap (samtidigt vill jag innerst inne inte äta på det viset, jag har lärt mig njuta av maten och tycker det känns lyxigt att få några minuter att verkligen kunna känna in både dofter och smaker, riktig mat är ju så himla gott!)

Det är samma sak när jag har sovit över hos någon. Vi har då tagit en lång sovmorgon och käkar därför en rätt sen frukost. Men sen dröjer det bara ett par timmar och personen vill ”redan” (tycker jag…) äta lunch. Vet inte om detta beror på att personen inte åt tillräckligt mycket vid frukosten så att han /hon redan har hunnit att bli hungrig eller om det beror på att personen ifråga alltid äter lunch vid ett visst klockslag oavsett vad tiden var när frukosten intogs (dvs personen äter lunch den tiden av ren rutin snarare än om han / hon är hungrig eller inte).

Det är sådana här situationer som idag påminner mig om min bakgrund och vad jag har med mig i bagaget.

Jag ska även erkänna att jag i många fall kan känna mig ”friskare” än mitt umgänge som aldrig sjävla har haft några ätstörningar. I alla fall när det kommer till sådant som att jag har fått så genuin kunskap om och själv länge praktiserat, dvs att äta kroppsvänligt (fjäskat för blodsockret = ätit regelbundet, noga med järn, saltat, tugga och framförallt  noga med att äta av hela kostcirkeln och inte ensidigt av t ex enbart kolhydrater , protein eller fett).

Kanske är det därför som t ex min frukost mättar helt lagom i 4 h innan min hjärna signalerar ”Nu lunchdags!”. Inte som min vän som på förmiddagen helst äter en kanelbulle mellan frukost och lunch.

Det är alltså i sådana här situationer som jag blir osäker, vad är egentligen rätt och vad är fel?

För om jag fortfarande är mätt och inte det minsta sugen på en förmiddagsfika, är det då fel att avstå?

Detta får avsluta min dag och jag bollar med glädje vidare frågorna till er.

Skulle vara intressant att få höra från lite olika håll. Både från er som är sjuka, är friskförklarade, aldrig haft någon ÄS eller kanske t.o.m. arbetar du professionellt med äs?

Berätta!

11 thoughts on “Olika ätrutiner – ätstört eller normalt?”

  1. Jag tror att det är väldigt viktigt att avglorifiera ordet ”normal”. Att äta två gånger per dag kan vara lika bra för en person som det är för en annan att äta sju gånger. Det här är en av få områden där jag känner mig en aning kritisk till boken Mattillåtet, där det faktiskt presenteras rena lögner om människans metabolism. Jag förstår att syftet är gott och tror att de allra flesta som lider av ätstörningar mår bra av att få in regelbundenhet i sin ”matvardag”, men för en frisk människa tycker jag att det är sunt att känna efter – Vad är rätt måltidsordning för mig? Trivs jag med tre stora måltider eller sex små?

    Hetsätare har förmodligen anledning att vara extra försiktiga med att utesluta måltider, men jag är övertygad om att de allra flesta förr eller senare kan lära sig att lita till sin hunger. När man är kapabel att skilja ”Jag är inte sugen på att äta” från ”Här kan jag spara in kalorier!”, då tycker jag personligen att man kan tillåta sig själv att skippa eftermiddagsfikat eller för den delen fika två gånger samma förmiddag. Sen kan det förstås visa sig att man trots allt inte är redo, att det väcker gammalt obehag till liv. Men har man nått så långt att man kan se ett snedsteg som en erfarenhet i stället för ett bevis på att man är totalt värdelös och att ”det är kört”, då tror jag att det är dags att skapa sig sina egna ”rätt och fel”!

    Sen är jag absolut ingen expert och jag har full respekt för de som väljer att hålla mer eller mindre strikt, regelbundet ätmönster livet ut efter att ha tillfrisknat från en svår ätstörning. Men vad som tillhör ett ätstört tänk eller inte, det blir förmodligen allt mindre viktigt ju mer distans man får till sin sjukdom. Risken är ju annars att man i stället låter en del av ätstörningen leva kvar för att man så nitiskt ”vaktar portarna” med inställningen ”Här ska minsann inget ätstört tänkande få komma in”, med överanalyserande och tidsslöseri som resultat.

    Och visst är det så att ju friskare man blir, desto sjukare inser man att den allmänna inställningen till mat och ätande har blivit i samhället…

    1. Åh! Du satte verkligen ord på det jag funderat mycket kring de senaste dagarna. Sedan jag bestämde mig från att bli frisk på egen hand så har jag trots detta ändå varit ganska nogrann, även om jag har en helt annan iställning till mat (eller åtminståne försöker implementera en sådan) så är den inte avslappnad. Jag hoppas dock att den delen kommer i sinom tid den med.

  2. Tror inte det finns något riktigt facit på vad som är riktigt nomalt när det gäller mat. Spannet är nog ganska brett i alla fall. Själv tillhör jag kategorin, om det nu finns någon sådan, som styr mitt ätande efter klockan. Om någon ex. frågar mig om vi skall äta lunch tittar jag på klockan innan jag svarar. Om jag skulle gå på hungerskänslan skulle jag alltid äta för sent vilket troligtvis resulterar i huvudvärk. Idealet är säkert att gå efter hungerskänslor, men det funkar inte för mig.

  3. mycket bra inlägg måste jag först bara säga! sedan vill jag säga att jag själv har närmast identiska tankegångar, men konsten är enligt mig att inte tänka. inte analysera. människorna omkring mig gör inte så och det smittar av sig ju mer jag umgås med dem. 🙂

  4. Jag känner igen mig så väl i det du skriver. Jag känner inte efter om jag är hungrig. Utan jag äter efter klockan. Jag följer den nästan slavisk skulle man nog kunna säga. När jag har ätit frukost så räknar jag snabbt ut när nästa mål ska infalla, genom att räkna 3-4 timmar framåt. Att äta något ”bara för att man känner för det” finns inte längre i min värld. Förr så kunde jag äta något bara för att jag skulle tycka det var gott. Jag har en tanke om varför jag (och kanske många fler) följer klockan så hårt. När jag inte längre har samma kontroll över maten, alltså då jag äter mer än vid självsvält, så kan jag istället ta kontroll över när maten ska ätas. Vet inte om det är någon annan som tror detta?

    Ibland kan det till och med vara så att jag sitter och väntar på att klockan ska bli precis halv 1 så att jag kan äta lunch. Att äta innan det gått ”tillräckligt” många timmar mellan frukosten och lunchen går inte. Jag tycker det är jätte svårt och jätte jobbigt.
    Har också hamnat i sådana situtaioner när vänner vill äta, men för mig på helt fel tider.

  5. Det finns inget rätt eller fel, människor föredrar och mår bra av olika saker helt enkelt! Den största friheten är när man vågar lita och lyssna på sin kropp och blir ett bra team med den utan att hela tiden fundera över om man äter normalt eller inte (det finns ju så mycket annat trevligt att lägga sin tid och kraft på!). Ordet ‘normalt’ är överskattat anser jag, det är ju bara en omskrivning för ungefärlig genomsnittlighet, då är det viktigare att veta vad man själv mår som bäst av till kropp och själ.

  6. För mig är ett friskt ätande när man kan anpasssa sitt ätande till situationen, men samtidigt utgår från sina hungerskänslor.

    Förr tyckte jag också att det kunde vara jobbigt om jag åt frukost, med en person som vill ha lunch ganska strax inpå. (På universitet har vi ibland tidig lunch också). Idag kan jag hantera dessa situationer och äter kanske inte alltid för att jag är jättehungrig just då, men för att inte jag inte skall bli hungrig senare när det kanske inte finns tid eller blir krångligt att äta (tex i en föreläsningssal).

    Jag tror att ju friskare man blir desto mer fokus får man på det övriga livet och när man äter sin lunch blir inte lika viktigt utan just att man gör det.

    Sedan är ju allt individuellt – en del personer har större behov av rutiner för både mat och sömn än vad andra har. Däremot, tror jag att det är väldigt viktigt att inte jämföra sig med andra – bara för någon annan är hungrig före lunch och inte du behöver det ju inte vara fel på dig. (Men det kan ju också vara så att den andra personen är bättre på att känna in att blodsockret är lågt, i ett tidigare stadium, än vad en tidigare ätstörd gör. Tror att man kan vara lite hård mot sig själv, även fast man är frisk)

    Tack för en bra blogg!

  7. Det där är något jag också oroar mig mycket för, jag har just börjat kämpa mot min sjukdom och har en terapeut som säger att jag ska äta precis vad jag känner för, ge efter för minsta sug. Men hur gör jag då om jag ätit en krallig frukost, och mina vänner bestämmer sig för att ta en bulle vid 10, och jag känner mig inte hungrig, men inte heller stoppmätt. Hur gör man?

  8. Först och främst: Tack för en otroligt fin och inspirerande blogg Anna!
    Jag har läst sedan några månader tillbaka och är helt fast!

    Jag kämpar själv med en ätstörning och tittar alltid in här när jag känner att jag behöver lite extra motivation.
    Jag har fortfarande väldigt lång väg kvar till att kalla mig frisk, men jag är mer motiverad än tidigare och din blogg har hjälpt mig mycket!
    Många av oss har ju porecis samma funderingar.

    Det här med olika mattider är mitt senaste bekymmer, så det är otroligt passande att du tar upp det här nu!

    Jag äter idag efter klockan, men har en önskan att kunna anpassa livet mer efter omgivningen.
    Jag vill kunna umgås med andra vilket jag inte alls lyckats med hittills på grund av rädslan för att inte kunna äta på ”mina” tider.

    Jag äter idag 6 gånger per dag. 8, 10, 12, 15, 18 och 21.

    Hur gör man t.ex. om man är bjuden till en vän för middag vid fyra-tiden om man normalt sett brukar äta vid sex? Eller om middagen blir planerad så sent som klockan åtta? Eller om man är hos en vän och inte alls vet när de planerar middag?

    Någon som har bra tips på hur man kan tänka och agera när man hamnar i sådana här situationer (och tidigare under dagen)?

    Eller ännu bättre, någon som har tips på hur man gör sig mindre beroende av exakta mattider? Är det så viktig med dem som jag tror eller är det bara anorexin som spökar?
    Erfarenheter någon?

    Stor kram till dig Anna och alla andra kämpar där ute!

  9. instämmer med tidigare kommentarer om ett mkt bra och relevant ämne för ett inlägg. det här är nog en av frågorna som alla vi som kämpar med att ta oss ur en ätstörning brottas med. regelbundenhet/flexibilitet/hunger-& mättnadssignaler/kontroll. jag tror att vi bara kan finna svaret inom oss själva, lära känna sin egen kropp och vad just jag mår bra utav. det finns inget facit, även fast jag önskar att det vore så. kroppen är ingen maskin. därför finns det heller ingen manual som säger att ät precis så här så blir det rätt. glöm aldrig bort att ordet ”normal” är ytterst subjektivt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s