Mat

Inget sex men smal


Ledsen för en smått kryptisk rubrik men jag tyckte den passade rätt bra in på ämnet som jag tänkte ta upp idag.

För några dagar sedan tipsade ni mig om vad som eventuellt är anledningen till att jag har fått rätt mycket så kallade ”tonårsfinnar” på sistone.

Mer om det finns att läsa här: Svälten är över – varför får jag finnar?

Jag förstår att finnarnas plötsliga upppkomst har med hormonerna i kroppen att göra vilket i sin tur fick mig att läsa på lite extra om det. Ungefär samtidigt fick jag ett mycket tänkvärt läsarmail som också har en hel del med detta (hormoner) att göra.

Saxat ur mailet:

”… kring beröring, och sex, när man har anorexi. De funktionerna är ju helt off och jag får höra lite tjat då och då från pojkvännen att jag aldrig tar initiativ till sex eller är en sexuell person, vilket jag också förklarat att jag knappt har sexlust när jag fortfarande väger för lite.

Detta sårar mig också, i och med att han inte förstår mina förklaringar och fortsätter pressa mig.

… jag skulle jättegärna vilja höra andras berättelser och hur de går för andra som är sjuka i en parrelation?”

Det skulle jag också gärna vilja veta!

Ofta blir jag väldigt förvånad över att så många med anorexi tycks leva i en relation – detta går inte riktigt ihop för mig då jag själv under min svältperiod gjorde allt för att undvika att en kille ens skulle våga flirta med mig.

Jag såg rött direkt och blev livrädd att han skulle vilja lära känna mig ännu närmare och på så vis avslöja mitt livs största hemlighet och till på köpet vilja stoppa mig från att fortsätta svälta och träna så mycket som jag ville…

Dessutom – pga brist på hormoner (?) – har jag ändå känt mig fullständigt asexuell.

Sedan jag var 16 år har jag stått helt likgiltlig inför sex och t.o.m äcklats av det. När det gäller kramar, beröring eller en sådan enkel sak som att spontant kroka en väns arm är jag fortfarande långt efter mina jämnåriga.

Beröring är fortfarande jättesvårt även fast att jag ska medge att det börjar bli bättre. Vet inte riktigt varför för jag har aldrig tyckt illa om min kropp eller ”skämts” och tyckt att den varit ful. Allt har haft att göra med att jag inte kännt någon lust för något.

Idag känner jag i alla fall stor skillnad på en ”varm” kram och en ”hastig” kram – en merit för mig kan jag säga så kanske ni förstår hur illa ställt det har varit…

Men som sagt, vad jag har kunnat läsa mig till så finns det många olika slags hormoner i kroppen som styr olika saker.

Sexualitet är en av dessa saker.

En annan sak är att om man har hormonbrist så har man svårt att reagera på saker och ting. Jag antar att det är därför som många i anorektikerns omgivning ofta kan uppleva personen som känslokall och / eller egoistisk.

Inte så konstigt egentligen, jag tror att många av oss kan skriva under på att likgiltligheten är ett mycket utmärkande – dock ej särskilt smickrande personlighetsdrag – för en anorektiker. Man har svårt att känna känslor och engagera sig i saker och personer.

Så du som lever i en relation idag, hur funkar det för dig? Vi är många som undrar..

Träffades ni möjligen innan du utvecklade anorexin eller var du redan sjuk när ni blev tillsammans?

16 reaktioner till “Inget sex men smal”

  1. Okej, det här kanske inte är extremt relevant men jag kände likadant gällande kroppskontakt som du men jag var mer rädd för att bli ratad. Att inte duga liksom. Kroppskontakt är nu inte längre ett problem och jag verkligen längtar efter ett förhållande med tja, allt där till om man säger så. Sen har jag nu naturligtvis kärat ner mig i en kille som är… off. Minst sagt. Har inte hört ifrån honom på tre dagar och jag som tyckte vi fått fin kontakt osv. Något vrålar skadeglatt i mitt huvud nu och inte fan är det den friska sidan.

    Off topic, men skönt att gråta ut lite. 🙂

  2. Det är svårt med relationer under en ätstörning. Samtidigt skulle jag inte suttit här idag om det inte vore för den envisa, villkorslösa kärlek som jag fått. Jag är min sambo evigt tacksam för att han inte gav upp ens när jag gjorde det, för att han vägrade släppa den friska Erika som fanns någonstans bakom anoreximonstret. Mitt råd är att försöka trotsa sjukdomen även här, tillåt dig den kärlek och ömhet som sjukdomen vill förvägra dig.

  3. Hej!

    Jag träffade min sambo under en period när jag mådde bättre men han var ändå fullt insatt i hur jag haft det och att det fortfarande var tufft. När jag fick ett återfall 2009-2010 tärde det extremt på vårt förhållande, men precis som Erika skrev så var det också hans tjat och kärlek som räddade mig.Det är riktigt tufft att leva i en relation när man är ätsörd, det tär på båda parter. Jag mådde jätte dåligt av dåligt samvete för att jag inte orkade nåt, inte ville nåt och inte ville att han skulle röra vid mig. Självklart blev det dispyter, han blev frustrerad och arg för att han inte förstod efter ett tag var han inte lång ifrån att gå in i väggen. Men samtidigt så ledde också våra dispyter till att vi förstod varandra bättre och kom närmare varandra. Visst hade vi sex ibland, med tröja på, ljuset släckt, regler om vart han fick röra och inte,.. ingen särskilt trevlig upplevelse för någon av oss skulle jag tro. Men ett förhållande handlar om så mycket mer än att ha sex. Älskar man verkligen varandra så blir kärleken bara starkare av prövningar.

  4. Det är skitsvårt.

    Jag hade varit tillsammans med min kille i ett år ett halvt år när jag insjuknade och sedan tog det inte mer än ett halvår så hade vi gjort slut… Jag var verkligen ingen rolig flickvän. Var ledsen, grinig, likgiltig, ville aldrig ha sex, mådde skit helt enkelt.

    Om man har någon som stöttar en kan det nog gå, men det gjorde inte min kille..

  5. Jag träffade min fästman under en tid då min ätstörning inte hade varit så prominent på ungefär två år men sen kom en period då jag fick väldigt mycket uppmärksamhet från att ha varit en väldigt tillbakadragen tjej som gärna stod i bakgrunden och mycket hände i mitt liv och då slog den ut värre än någonsin. Flera gånger om så kom idén från det ätstörda i mitt huvud att jag borde bryta med killen så att jag fick vara ifred med mitt, maten och träningen för jag märkte att när jag var med honom så var det så mycket lättare att gå och ta ett oplanerat äpple eller en smörgås, den kunde ju inte vara så farlig, ellerhur? Idag när jag mår hundra gånger bättre än vad jag någonsin gjort så är jag glad över att han höll kvar och att jag höll kvar för han, mina vänner och min familj påminner mig ständigt endast genom deras närvaro i mitt liv att jag är värd att leva utan det ätstörda.

  6. Jag blev sjuk när jag var 18 (är 28 idag) och var då tillsammans med en kille sedan något år. Förhållandet höll i nästan 10 år trots att jag, i åtminstone 7-8 år av de åren, var sjuk i anorexi. Märkligt egenligen, för när jag blev sjuk slutade han att vara det viktigaste i mitt liv eftersom det viktigaste i mitt liv blev sjukdomen. Han blev då nummer 2 för mig och fann sig i det. Han fann sig i att nästan aldrig äta middag ihop, att jag aldrig ville ha sex och att jag var besatt av tankar på träning och mat. Han tyckte inte om att jag blev magrare och magrare för varje dag men han accepterade det. Hade han inte gjort det hade vi inte varit tillsammans så länge som vi var.

    Men det tog slut. När jag började tillfriskna fanns inte de där ”kär”-känslorna kvar. Idag är jag tillsammans med en ny kille. Det har tagit nästan ett och ett halvt år för mig att verkligen släppa in honom. Av gammal vana var jag Ice queen till en början men med tiden har jag mjuknat och blivit mera mänsklig 🙂 Jag älskar honom så mycket. Som sjuk kunde jag inte älska på det sättet som jag gör nu. Men det är läskigt att tillåta sig själv att känna och begära saker. För det innebär ju att man bli sårbar. Den enda ”fördelen” med anorexin var väl just ingenting bekom en.

  7. Jag var inne i min första anorexiperiod när jag träffade min kille. Det var i början av 2008 men han drog mig liksom upp så att tankarna bara fanns kvar lite i bakgrunden, men att de inte påverkade så mycket. ”Halvfrisk” eller hur du nu uttrycker det i dina inlägg. Sen har jag ramlat ner i mindre svackor sen dess men vi har ändå vart ihop i snart 3 år. FATTAR inte hur han står ut, särskilt inte förra hösten då jag gick ner mig i träsket totalt. Värsta någonsin. Minns nästan ingenting för att jag mådde så dåligt, rasade i vikt och var HELT uppslukad av min ätstörning, men ändå stannade han kvar.

  8. Hej! Det här inlägget var ”huvudet på spiken”, som vanligt! Det är lättare att förlika sig med att ha varit en ”is-bitch” när man känner att man inte är ensam om det. En annan sak jag funderar på är alla bloggar där anorexisjuka lägger upp bilder på sig själva, jag har själv funderat på att göra det men hämmats av att andra liksinnade skulle hitta bloggen och bryta ihop av att kunna jämföra sig ytterligare… inget illa menat! Men det är som sagt en sak som jag funderat på. Har nån annan tänkt på det viset, liksom?
    Önskar er en skön dag idag allihopa!

  9. jag och min pojkvän har varit tillsammans i snart 4,5 år. efter ungefär 3 år fick jag diagnosen anorexi och blev inlagd på slutenvård i 3 månader. vi hade ett underbart sexliv under de första 3 åren. iochmed att jag blev sjukare ville jag inte ens att han skulle titta på mig. när vi sov tillsammans sov jag med kläderna på för jag skämdes och äcklades över min kropp.

    trots att jag nu får hjälp på dagvård har detta inte blivit bättre. min kropp har förändrats en del men jag känner mig fortfarande inte bekväm med varken beröring eller sex.. men jag kan inte tacka honom nog för att han stått ut med mig under den här tiden, och fortfarande gör.

  10. Det är jättesvårt att ha ett förhållande när man är sjuk i anorexi. När jag var sjuk var mitt förhållande sekundärt, jag övervägde flera gånger att avsluta det eftersom jag var övertygad om att min pojkvän bara ville mig illa när han försökte få mig att äta. Men jag har haft en fantastisk tur, han har varit envis och stöttat mig hela vägen tillbaka till ett ”friskt” liv (jag är inte riktigt klar än). Han har själv sagt att han bara orkat för att han kände mig innan sjukdomen och själv trott att jag en dag ska bli den personen igen. Vi hade det såklart tufft, jag var otrevlig och orkeslös för jämnan och ville aldrig ha sex, eller ens bli berörd. När jag var som magrast vägrade jag helt från all närhet för jag tyckte att det gjorde ont att bli tagen på. Det var ingenting jag reflekterade över just då, det viktigaste var ju att jag var smal! Jag är så tacksam för att han funnits där, och nu när jag mår bättre har vi det bättre än någonsin.

  11. Hej. Jag är en flicka på 19 år som lidigt av ätstörningar sedan våren år -07, fick diagnosen anorexi år -08 men har gått både upp och ner igen efter det. När jag träffade mitt ex som jag sällskapade i nästan tre år hade jag redan lidigt av en viss grads ätstörningar i ett år. Tyvärr blev jag sämre under tiden vi var tillsammans o det blev även vår relation, samt sexliv. I slut ändan hade vi det nästan inte alls, inte så konstigt när han ständigt förklarade hur äcklad han blev av min kropp. Detta slutade såklart med att jag lämnade honom, pågrund av flera orsaker. En ny tid började för mig, led fortfarande av ätstörningar men nu helt ensam. Istället blev jag stöttad av familjen. Men kvar blev den äckliga känslan av att bli berörd av en man, men som jag ändå visste att inte gillade vad han såg när han studerar min kropp. Så jag bestämde mig för att helt sluta bry mig av dem, hade ingen lust ens att kramas med nån utan kunde vara helt för mig själv. Ute på bar blev jag bara äcklad varje gång nån rörde mig och bara min väg… Men så för en tid sedan hände det bästa som kunde ske mig. Jag träffade världens underbaraste man. Seriöst! Vi träffades på bar men pratade endast, vi träffades pånytt o jag var helt förändrad. Jag tyckte om när ahn kramade mig. Han talade om hur vacker jag var och hur mycket han tycker om mig. Nu e vi ett par men bara sedan nån månad tillbaka och allt verkar bra. Han är snäll och förståelig och han vet lite om mina problem och försöker stöda mig så mycket han kan och trakaserar mig verkligen inte för hur jag ser ut. Han är 7 år äldre än mig så kanske det krävs lite av det där mognandet också för att förstå en annans problem. Och jag har aldrig kännt mig mera bekväm med en annan person, har mått mycket bättre den senaste tiden och ätande har dessutom blivit bättre. Och sexlivet? – Helt underbart!

  12. Nu tar du (återigen) upp något som känns högaktuellt för mig.

    Förut har jag haft en ganska stark sexlust och då jag varit i ett förhållande har min lust inte sällan varit större än min partners.

    Idag, då jag sedan ett och ett halvt år tillbaka har ett ordentligt återfall i min ätstörning, får varje tanke på sex eller sexuell beröring mig att rysa av obehag. Jag rentav äcklas av allt som har med sex att göra, samtidigt som jag kan längta efter beröring i form av en kram eller en arm om axlarna. Detta är något jag funderat mycket på på sistone, särskilt då det slagit mig att jag, som tidigare umgåtts mycket med killar, undviker alla varelser av manligt kön. Jag är helt enkelt livrädd för att uppfattas som flörtig eller få min kropp iakttagen (och, hemska tanke -uppskattad!).

    Tanken på att släppa in någon i mitt liv känns så avlägsen att jag bara tar för givet att det aldrig kommer hända igen. Jag ser mig själv som asexuell, dock med visst hopp om att den lust som en gång funnits kan komma att väckas till liv. Min rädsla för att aldrig kunna släppa in någon i mitt liv och därmed aldrig kunna ha ett förhållande igen är stor. Detta är något jag tror att jag kommer behöva arbeta mycket med, medan jag tror att sexlusten kommer tillbaka när kroppen kommit igång. Klart en utsvulten kropp inte intresserar sig för sex, fortplantning är knappast högst på listan av akuta behov när kroppen svälter!

    Många kramar till dig Anna, och till alla er andra som kämpar där ute!

  13. Jag har haft ätstörningar halva mitt liv, sen 13 år tillbaka (dock i ”light”-version, om man nu kan säga så). Jag har varit tillsammans med min pojkvän i snart sju år och har alltså varit ätstörd under hela vårt förhållande. Jag har fortfarande svårt för att visa mig mer eller mindre naken inför honom, känner mig sällan bekväm när vi har sex (de få gånger vi har det), tycker inte om att ha sex när det är ljust och tycker ibland att det är jobbigt när han rör vid mig. Jag tar extremt sällan initiativ till att krama mina vänner för jag tror att de kommer bli äcklade om de måste röra vid mig. Jag tycker väldigt illa om min kropp och har svårt att titta på mig själv i en spegel. Jag käönner mig obekväm i min egen kropp och jag vet inte hur jag ska göra för att börja tycka om den. Egentligen är jag en kramig person som gillar kroppskontakt, eller jag tror det i alla fall. Har varit ätstörd så länge så jag kommer knappt ihåg hur jag var innan jag blev sjuk.

  14. Hej,

    Det är för det första väldigt uppmuntrande att läsa era tankar och upplevelser. Jag lever just nu i ett förhållande med en tjej med ätstörning, och har ett tag funderat kring sexlivet, som i princip är helt frånvarande. Det är på något viss lättande att se att det är normalt i denna situation.

    Ibland känns det helt hopplöst för mig, jag vet inte hur jag ska agera, vad jag ska göra, var gränsen mellan press och uppmuntring går osv. Hon går till psykolog och är medveten om sitt problem och alla dess effekter och hon är någonstans medveten om att hon ska och vill bli frisk, men det är ju knappast något som sker över en natt.

    Jag vet inte om ni läser detta i och med att det var ett tag sen inlägget skrevs, men jag undrar om ni har några råd eller liknande på hur en partner och sambo på bästa sätt ger sitt stöd. I dagsläget låter jag henne äta vad hon vill (typ pepsi max, frukt, ibland tonfisk, te, kaffe) men jag frågar ganska ofta om hon har ätit/vad hon har ätit osv. När det kommer till vård och att bli bättre säger jag alltid att allt ska tas i hennes takt och att hon inte ska känna någon press att det ska gå fort osv. Vår relation är väldigt bra och vi älskar varandra. Hon är ofta ganska irriterad och det går ut över mig ibland, men jag förstår att det är mycket pga låg energi och att hon egentligen inte är arg på just mig. Tyvärr leder det ofta till att jag också blir ganska nere, och det ser hon ju självklart vilket knappast gör saken bättre…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s