Självhjälp

Jo, jag vann!

Den här veckan kommer jag att sammanfatta året som har gått. Höjdpunkter, milstolpar, nya höjder på friskstegen och liknande. 

Kort sagt en slags variant av ”Mina bästa nyårskarameller”. 

Bäst i år var utan tvekan att få bli nominerad till UnderbaraClara-stipendiet. Sedan att det gick så långt att det  blev jag som tilldelades stipendiet i slutändan, det trodde jag aldrig

Kajsa frågar:

Vad innebar stipendiet från UnderbaraClara? Vad gick det ut på?

Var det ett stort stipendium?

Vad ska du göra för pengarna?  

Jag har svarat på liknande frågor tidigare i höstas under inlägget UnderbaraClara-stipendiet, varför?

Summan var på 5 000:- som jag har avsatt på ett separat konto.

Stipendiet utgör en grundbas för mig som har en förhoppning om att en dag kunna använda pengarna för att framöver bygga vidare på allt som jag skulle vilja göra (förändra, utveckla och förbättra!) inom området för tjejers hälsa och välmående.

Stipendiet är ett viktigt kvitto på att frågorna som jag lyfter fram är viktiga och måste disktuteras betydligt mer än vad dem gör idag. Framförallt måste allt snack och debatt leda till action, att det faktiskt händer något efter allt prat om tjejers ”situation” (?). Mer verkstad och mindre snack. Nu!  

Utnämningen var en mycket välbehövd puff och stöttning. För som ni säkert alla vet vid det här laget så kan det storma  rätt hårt här inne ibland och då är det extra skönt att få veta att det man gör är rätt.

I och för sig har jag väl egentligen aldrig behövt tvivla på att själva sättet som jag har valt att skriva om ätstörningar och hälsa på skulle vara fel.

För ju fler som blir upprörda över saker som jag skriver om, ja det brukar oftast betyda att här har vi verkligen en sko som klämmer = dvs en ännu större anledning att vi pratar om och lyfter frågan från alla möjliga olika håll.

Därför var stipendiet en väldigt viktig morot – det gav nytt syre till elden!

Så jag bloggar envist vidare.

För vem vet?

Kanske är det jag som en dag sitter i en referensgrupp med syfte att utveckla och förbättra kvinnors välmående och hälsa i det här landet? Eller kanske ännu bättre, att tillsammans med ett gäng smarta tjejer med skinn på näsan (finns loads av dem och många av dem är dessutom flitiga bloggare…) sparka igång förändringen på egen hand istället för att sitta på kammaren och rulla tummarna innan saker och ting händer, innan någon ska fatta.

För ärligt talat, idag är jag inte säker på att jag vill ha barn av den enkla anledningen att de ska behöva växa upp i det hårdnackade, ytliga västerländska klimatet som vi har. Det har visserligen alltid varit tufft att växa upp och man brukar säga ”barn av sin tid”. Och man kan heller inte mäta smärta…

Men… 

Ändå får jag känslan av att det blir allt hårdare att leva. Och att barn idag får svårare att ha kvar rätten att bara få vara barn.

Men som sagt, det går att förändra saker.

Så länge det finns glöd, en stark vilja, passion och lite jävaranamma.

Och tuffa tjejer förstås.

Men det vet jag att det finns.

Loads.

3 thoughts on “Jo, jag vann!”

  1. Som mamma till en dotter med ätstörningar har jag ofta tänkt på att det borde göras mer i förebyggande syfte. När jag gick i skolan på 70-talet så var det mycket ”skräckpropaganda” mot knark. Jag tror säkert att detta hindrade några från att testa droger. Jag tror på samma metod för de som ex. går i åk. 5-6 när det gäller ätstörningar. En film som visar vad en bantning kan leda till. Vad som händer i huvudet och vilka hemska konsekvenser det kan få. Jag pratade med BUP om detta vid ett tillfälle. De trodde inte på nåt förebyggande utan tror att risken är att det skulle locka vissa i stället. Vad tror du?

    1. Jag tror på förebyggande i olika slags former, en film kan absolut vara en av dem.

      Men framförallt är mina egna upplevelser att det PRATAS alldeles för lite om ätstörningar i skolorna. Förmodligen för att det är så väldigt laddat för så många. Svårt att våga ”ta i” för personalen. Bättre att blunda, enklare att välja att inte se.

      Minns att klassen hade ett kapitel om ätstörningar som vi gick igenom på 30 min, sen vände vi blad. Kom in på ett nytt kapitel. Med ett nytt ämne.

      Så PRATA OM DET tror jag på.

      Se till att skapa t ex tjejgrupper i skolan som får prata av sig regelbundet med en slags storasyster/mentor som själv minns hur det är att vara ung och växa upp med alla ideal och krav runt sig.

      Att välja att inte se är det dummaste man kan göra. Det hjälper ingen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s