Ångest, Självhjälp

Klär av mig


Jag vill börja den här dagen med att rikta världens största TACK till fantastiska Säkert! för gårdagens spelning på Kägelbanan.

Min gud, jag vet inte om det beror på att det var min första konsert utan de ätstörda sjukdomsglasögonen eller om det faktiska var så att Annika Norlin och bandet just igår råkade göra sitt allra bästa framträdande någonsin.

Jag får fortfarande gåshud när jag tänker på showen.

Jag gillar i vanliga fall svenska låttexter men hade ingen aning om att det ens var möjligt att kunna förmedla så starka känslorhårt och intensivt som Annika gör det.

Herregud, man känner verkligen – på riktigt! – när hon går upp och kör sin grej.

Frustration, hjärtesorg, tårar, lyckorus, hopp, tro, sarkasm och idioti i en enda röra. Och allting känns så äkta..?!

Jag menar hon måste ha kört de här låtarna hur många gånger som helst så hur kan hon fortfarande känna så otroligt mycket!?

Om jag hade sträckt ut min hand och försökt att nudda vid hennes arm hade förmoldigen någon av oss exploderat – lokalen fullkomligen sprakade av energi. Det var så magiskt.  Finner inga ord.

Det var med andra ord några väldigt brutala känslostormar som man kastades mellan i ca 75 minuter.

Jag brukar i vanliga fall bli rätt rastlös och tänka att ”Det räcker väl nu..?” när en konsert har hållit på i ca en timme.

Men igår var det annorlunda.

För första gången på väldigt många år finner jag mig själv plötsligt stå längst fram vid scenkanten, stampa fötterna i golvet, klappa händerna högt mot taket och skrika att bandet måste komma in för att riva av ett par sista låtar – först då är vi i publiken helt nöjda!

Under mina tidigare åtta år som ätstörd har jag fortsatt att gå på konserter lite då och då men oftast har jag aldrig kunnat ta till mig upplevelsen så mycket som jag egentligen skulle ha velat.

Alltid har det varit något som stört konserten.

Typ tankar som:

Vad skulle hända ifall jag svimmar pga syrebrist..?

Hinner jag till ICA efteråt innan dem stänger?

Varför åt jag inte bananen innan spelningen började?! Nu är det för sent.

Usch, vad folk trängs. Jobbiga människor, ta det lite lugnt va?!

Medioker spelning… Varför går folk så ofta på konserter egentligen? Vad får dem ut av det?

Fan, varför åt jag inte den jävla bananen? Nu är det ju för SENT. Snart dags att äta middag.

Jävla skit.

Hur länge har dem hållit på egentligen? Hur långt är det kvar innan jag får gå hem?

Nu till en helt annan sak.

Igår rök både kofta och sjal mitt under konserten.

Två låtar in i spelningen var jag så varm att jag fullkomligen kokade. Men som vanligt tvekade jag innan.

Var jag fortfarande för smal?

Skulle folk äcklas om de såg min kropp?

Nej, bestämde jag mig för i samma stund.

Jag är så fruktansvärt trött på att skyla min kropp. Igår fick det faktiskt vara nog.

Det var dags för ytterligare ett delmål på min motivationslista (ni har väl förresten inte glömt bort era egna listor, killar och tjejer?). Se del två, punkt nr 7:

Gå klädd i linne.

I över en timme dansade jag loss i ett tunt vitt linne. Kändes oförskämt bra.

Och jag tror faktiskt inte att det var någon som höjde på ögonbrynen heller… Ingen som kastade sig på telefonen till Anorexi- och Bulimikontakt och ville spärra in mig.

Att kunna gå klädd i linne var egentligen mitt mål redan till sommaren 2010 men då kände jag mig tyvärr fortfarande alltför tunn.

Förändringen kom lite senare än vad jag hade räknat med men huvudsaken är att det händer något. Jag har tagit kampen i min takt och fått vänja mig stegvis vid alla förändringar som skett med både kropp och knopp.

Har absolut inget att klaga över.

Nu önskar jag er alla en trevlig 2a Advent.

Ta hand om er!

9 thoughts on “Klär av mig”

  1. Härligt att läsa!
    Och vad rätt du har om det här med förmågan att fokusera. Jag minns en festival som jag betalat väldigt mycket pengar för (utomlands och flera dagar) och allt jag gick omkring och tänkte var tankar i stil med ”Kan det inte spela _lite_ lägre!?”, ”Ska jag ta en korv med bröd eller en varm macka sen om två timmar?” och ”Jag skulle aldrig ha ätit korv. Det var säkert inte bara 400 kcal, det var säkert 500. Nu får jag bara äta 300 i kväll”. Vilket slöseri med pengar, tid och fantastisk musik, ser jag såhär i efterhand.

    Men det härliga är ju att det går att förändra, även efter många år. När jag kom hem efter den där festivalen tänkte jag ”Aldrig mer festival, fy vad tråkigt, jobbigt och långdraget”. I sommar drar jag till samma festival och vet att pengarna inte kommer att vara bortslöade, om regnet så öser ner från himlen dygnet runt. Du beskriver det så bra, känslan av att verkligen ”vara med” igen.

    1. Ja, det låter kanske svårt att ”orka” fokusera tankarna på rätt saker istället för mat.

      Men i själva verket är det faktiskt inte alls svårt.

      Så fort man börjar äta regelbundet löser det sig automatiskt.

      Att man tänker på sånt som hör ihop med mat är hjärnans larm och signal att man ska äta.

      När man äter tystnar larmsystemet tvärt och man frigör utrymme till humor och nya, spännande och kreativa tankar.

      Tack för att du delar med dig Helena!

  2. jag vet att det egentligen inte är min sak, men jag har ju följt dig väldigt länge, och har under tiden nått normalvikt (för månader sen).
    som du skriver har jag fått uppfattningen av att du äter väldigt bra och varierat, men hur kan det komma sig att du fortfarande är väldigt tunn? (om du skriver att du var rädd att folk skulle reagera).
    jag utgår ifrån mig själv och vet att det ibland tar jävligt lång tid att gå upp i vikt, men det känns som att det väl ändå går lite snabbare än att man efter ett år fortfarande kan se sjukligt smal ut?
    jag menar verkligen inte att kritisera eller så anna, det hoppas jag verkligen att du förstår, jag är bara nyfiken. äter du verkligen så bra som man får intryck av? i och med att jag ofta fått energi av dig när du skrivit om goda glassar och choklad och chévremackor och att orka mer och fokusera på jobb etc.

    1. Ingen fara, Agnes. Bra fråga.

      vad jag menade i inlägget var att mycket av oron har suttit i mitt eget huvud. Dvs jag har säkert kunnat ”klä av mig” tidigare utan att någon ska ha reagerat.

      Sedan kan jag tillägga att under mitt första år med bloggen hade jag både upp-och nergångar med att få in regelbundna matrutiner.

      Det är framförallt de senaste tre månaderna som det rullat på rejält (t ex helt slutat väga maten, använder standardprodukter igen, slutat räkna kalorier, äter regelbundet och alla målen – varje dag!).

      Antar att det är dessa förändringar som börjar synas på kroppen nu.

      Jag är alltså inget skelett längre men heller inte ”rund” eller hur man nu ska uttrycka det.

      1. jo förstår vad du menar. jag tror att det var ungefär så det var för mig förra vintern. jag hade börjat äta mycket bättre men inte tillräckligt bra så vikten var väldigt segt. var fortfarande väldigt smal, men inte sjukligt. bara ”en smal tjej”.
        det är helt enkelt att vi är i olika perioder på samma väg. det blir bara bättre och bättre.

  3. Annika Norlin är helt underbar! Om du gillar musik på svenska med mycket känsla borde du verkligen lyssna på Stina Berge. Hon skriver mer abstrakt och poetiskt än Annika, men känslan kan verkligen ge en rysningar. Speciellt live, då kan hennes låtar verkligen ta över ett helt rum.

    http://www.myspace.com/stinaberge

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s