Mat, Självhjälp, Träning

Vägra vara matstörd!

Efter lååång tid har jag valt det spår som jag vet är rätt för mig.

Vilket spår vandrar du på?

Wow, vilken härlig respons på gårdagens inlägg ”Smart och charmig med riktig mat”.

Tack snälla för att ni alltid tycks stå redo i kulisserna, alltid redo att rycka in, lyfta upp och peppa mig med en massa positiva ord!

Tack för att ni är ni och alltid på G när det verkligen gäller!

Ja, helt enkelt ett enda stort tack för att jag har förmånen att få ha världens bästa och mest omtänksamma läsare. Ert stöd betyder så mycket, ni anar inte.

Många skriver och frågar:

”Men hur gör du? Har du några bra tips..?”

Det finns inte bara en enda sak som man kan göra utan allting hänger ihop.Läs bloggen från dag 1 så kommer ni nog upptäcka den ”röda tråden”… Då får ni ta del av både upp- och nedgångar som jag har haft på vägen.

Jag fick en fråga om det verkligen är nödvändigt att helt sluta träna?

Räcker det inte att bara dra ner på träningsmängden?!

Jag kan bara utgå från mig själv och i mitt fall räckte det inte att bara minska på träningen.

Så länge jag fortsatte träna hade jag  väldigt svårt att välja annan mat än ”nyttig” och ”fettsnål” – det kom på köpet. För att förtydliga, visst vill man ofta är nyttigt när man har tränat? Ofta för att behålla känslan av att vara nyttig och av den anledningen försvårade träningen även maten.

En paus på nio månader var helt perfekt för att jag skulle få lugn och ro och sakta börja upptäcka om jag verkligen gillade att träna eller om det bara var för att bränna kalorier?

Efter nio månader gav jag mig ut på min allra första joggingtur. Och jag har älskat det sedan dess!

På ett gym däremot har jag inte varit mer än testat på Body Balance några gånger. Spinning och liknande har jag helt undvikit, där snackar vi ren kaloriförbränning från min sida.

Nej, istället har jag funnit löpningen. För en gångs skull vågar jag dessutom säga till folk att ”jag är löpare” om någon frågar ifall jag tränar något. Istället för att ljuga och skämmas för min träning som jag alltid gjorde som träningsmissbrukare är jag idag helt öppen med min träning och det är så skönt att inte bhöva ljuga längre. Detta är möjligt tack vare att jag inte är manisk längre, vilket jag aldrig trodde var möjligt om du hade frågat mig för ett år sedan.

Då var jag helt övertygad om att jag aldrig skulle träna mer i hela mitt liv, jag avskydde det något så oerhört!

Cirka 1-2 gånger / vecka springer jag idag och då njuter jag verkligen av själva löppasset – dvs inte enbart av själva känslan efteråt!

Sjävla tiden som jag springer är minst lika viktig, det är inget som jag bara vill ”få överstökat” så snabbt som möjligt.

Jag hade aldrig kommit till den här insikten och lusten efter träning om jag inte testade att förbli helt träningfri först.

När jag väl slutade träna vågade jag samtidigt i större utsträckning börja ”smutsa ner” min kropp med annan mat än bara grönsaker. Plötsligt var nyttighetskänslan inte så jävla viktig längre. Om jag ändå inte fick träna spelade det liksom ingen roll längre…

Mitt bästa tips för någon som verkligen vill bli helt ren i skallen från ätstörningarna är att bara skita i allt.

Bestäm dig.

Sätt upp ett förbud att du inte får köpa hem t ex lightprodukter längre. Om du inte kan köpa annan köttfärs än quornfärs får du inte köpa någon alls exempelvis. Det är standardprodukter eller inget alls som gäller. Var konsekvent!

Fundera på vad du själv gillar för smaker? Själv har jag upptäckt tjusningen med såser, guckor och röror. Är t ex helt galen i creme fraiche, gräddfil, tzatsiki, etc.  Äter det till nästan allt som jag lagar… Maten blir verkligen så mycket godare.

Och som alltid, det är tuffast innan du har testat.

Men sedan när du väl fått upp farten är det nästan lite otäckt hur snabbt man glömmer bort sina gamla ätstörda rutiner.

Man behöver byta spår och det är faktiskt enklare än man kan tro. När man väl har valt spår är det enkelt att fortsätta men det är innan man tagit beslutet som det är så jävla jobbigt.

Men får jag bara ge ett enda råd så skulle det definitivt vara:

SKIPPA TRÄNINGEN HELT.

I FLERA MÅNADER!!!

17 thoughts on “Vägra vara matstörd!”

  1. Jag måste bara komentera dina rubriker lite.
    Man förstår att det inte är bara det vanliga man får höra och läsa som inte har nån humor i sig. Man förstår att det är allvar men det blir lite roligare ändå på nåt sätt 🙂

    1. Det är precis det som är tanken, Jessica. Roligt att du lagt märke till det! 😉

      Samma sak gäller bilderna, vill helst att det ska finnas någon slags tanke bakom dem. Ibland tar det faktiskt längre tid att hitta en bra bild än det gör att skriva själva inlägget.

      Allt gott!

  2. Din blogg ger mig så mycket, varje dag. Tack, tack, tack!

    Under hela dagen kastas dieter och träningstips om hur man tappar si och så många kilon per vecka konstant över mig. Det här är som en fristad där jag känner igen mig och kan hämta inspiration för att klara nästa dags vikt- och mathets.

    Vad skulle jag göra utan din blogg? 🙂

  3. Tack kära du för att du svarade! Jag har fortfarande inte bestämt mig för hur jag ska göra riktigt, men det lutar åt att jag i alla fall ska skära ner på träningen. Eller, i alla fall se till att ägna mig åt sådant som jag faktiskt tycker är ROLIGT. Vissa motionsformer associerar jag mer med kaloriförbränning, medan andra (styrketräning, pilates, promenader osv) faktiskt är roliga och tillfredsställande (tyckte jag både innan och under bulimin). Men crosstrainern – nej, aldrig igen!

  4. När jag läser igenom äldre inlägg slås jag av vilken fantastisk utveckling du genomgått de senaste månaderna! Det är en sann fröjd att läsa dina inlägg, de andas en sådan tilltro till livet, en livsglädje som ätstörda personer i någon grad alltid blir berövade. När man väl får smak på ett ”ätfriskt” liv igen och verkligen vågar stiga ut i livet på samma villkor som ”alla andra”, då vet man att man aldrig vill tillbaka till energideklarationer, dl-mått-mania, salladsorgier och torrstekt kyckling i teflonpanna. Det finns ju så mycket bättre, så mycket friare, trevligare, roligare liv att vänta när väl vågar släppa. En fantastisk känsla.

  5. Brukar aldrig benämna folk/kändisar som ‘idoler’,
    men nu har jag ändrat mig 🙂 Du är en sann idol,
    en sann förebild, en trovärdig & mänsklig förebild,
    en härlig inspiratör 😀

    ..min sjukdomsbild har varit en kaotisk berg-och-dalbana MEN har sen i våras hamnat mer & mer på rätt SPÅR,
    varit konsekvent när det gäller exempelvis lightprodukter (bort bort bort) …

    Vad jag vill komma till är: Det hjälper att läsa dina inlägg för att stanna på rätt spår..

    JAG VET ATT JAG KAN! ..underbart att se nån annan kunna oxå, att hålle glöden uppe & aldrig sluta försöka!!!!

    TACK TACK TACK

  6. har tänkt på just träning väldigt mycket de senaste dagarna. intervjuade jenny ajland för ab-kontakts tidning om hur hon använde afrikanska dansen för att bli frisk.
    för mig är träning extremt kopplat till ätstörningen – jag tränade bara för att gå ner i vikt.
    så jag tar det jävligt försiktigt fram, dansar en gång i veckan och försöker verkligen bara göra sådant jag kan känna att jag njuter av. så fort anorexitänket kommer igång (”bra med lite minuskalorier” eller ”måste promenera om jag ska äta av glassen”) så gör jag det inte.
    jag vill ha en sund relation till träning, för träning är ju något BRA. i lagom mängder och på rätt sätt 🙂

  7. Hej!

    Funderar på den där utbuktande magen du nämnde i förra inlägget, nedanför naveln. Jag har samma! Eller hade.. mer förut. I ”Mattillåtet” beskriver Gisela att man kan få uppsvälld mage nedanför naveln om man inte har haft mens på väldigt länge, vet dock inte rent fysiologiskt varför det fungerar så! Nu har jag fått tillbaka min mens, efter flera år, och nu är den delen av magen ”plattare”… 🙂 Många varma hälsningar!

  8. Hej ”Vägen”!

    Tack för att du skriver den här bloggen, jag hittade hit igår och fick på en gång mycket inspiration, och vad uppfriskande det är att du inte använder privata bilder!

    Jag har en fråga. Eftersom jag inte vågat ”gå på rätt väg” från det välkända vägskälet, som du pratade om i ditt förra inlägg, skulle jag vilja veta vad du tror om att skaffa en blogg för att känna sig mer öppen med sina problem, har det hämmat ditt tillfrisknande nånsin – jag syftar på att man kan gå tillbaka och läsa sådant man skrev när man var inne i svält / ”anorexialand” ? Har du fått sålla bort många elaka / ovidkommande / pro ana kommentarer?

  9. Jag är helt övertygad om att det i ditt fall var SÅ rätt att sluta träna. Om inte annat ser vi ju vilka stordåd du åstadkommit hittills (måste hålla med andra läsare om att din senaste utvecklingstakt varit fantastisk!)

    Själv är jag dock lite kluven. Jag har varit träningsfri i ett år nu: precis som min första vända med sjukdomen slutade jag träna helt när jag insåg hur mager jag var och att det bara inte gick att ägna sig åt kaloriförbränning (om jag ska vara ärlig VÅGADE jag inte visa mig på gymmet heller, i rädsla för andras blickar). Båda gångerna har träningsstoppet för mig dock inneburit en YTTERLIGARE viktnedgång. Dels i muskler, men också i total tappad aptit och ork att kämpa mot ångesten. Jag tränade nämligen aldrig för att bränna energi utan för att det var min enda och bästa hobby. Jag har sen tonåren varit fast för aerobic och annan gruppträning och det har aldrig ”hjälpt” mot min (tidigare) övervikt – däremot mot mitt dålig kroppssjälvförtroende!

    Förra gången förstod jag nog inte riktigt sjukdomens allvar och började träna igen utan att egentligen tänka efter. Låg på en väldigt låg vikt fortfarande. Men när jag kom igång igen gick jag ganska snabbt upp till ett normalt bmi, utan egentligen tänka på att jag åt mer och började släppa tvångsmässigheten.

    Jag fungerar nog helt tvärtemot dig när det gäller att ”smutsa ner” kroppen med onyttigheter också. För mig är det lättare när jag vet att jag får köra ett ”renande” träningspass före eller efter.

    Vill nog försöka mig på detta som en del av friskhetsprocessen igen… Men vågar ju inte ta mig till gymmet! 😦
    (så så länge låtsas jag om att ditt råd är bra för mig också så känns det bättre!)

    Och du: GRATTIS till ALLT!

    1. Jag skulle nog säga att eftersom sjukdomen ser olika ut för olika människor, så kommer friskutvecklingen se olika ut också. Visst går man åt samma håll, men vägen dit kan nog variera en del. Jag tror att man måste prova sig fram och göra det som känns rätt (eller egentligen kanske det som känns ”fel”, enligt ÄS). Man kan ju bara utgå från sig själv.
      För mig var (och är) mitt största problem min absoluta oflexibilitet. Jag var tvungen att träna exakt samma sak, exakt på samma tider och exakt lika mycket (mer än vanligt var okej också, men så fort jag ökade träningsdosen så kände jag mig tvungen att fortsätta med den ökningen resten av tiden också). Så fort något gjorde att jag inte kunde träna på mina dagar eller så mycket som jag ville, så fick jag världens ångest. Jag hade långa listor där jag fyllde i vad jag hade tränat varje dag, för att vara säker på att jag inte ”missade” något.
      Därför tror jag inte att ett helt träningsstopp är rätta vägen för mig. Jag tror att jag behöver utmana det som känns jobbigast för mig, och det är inte att sluta träna helt. Det är att börja träna efter känsla, istället för efter regler. Om jag vill träna så ska jag träna, och om jag INTE vill, kan, orkar osv, så tränar jag inte (och där räknas ”kompensationsträning in). Det är jättesvårt, men varje gång jag låter bli känns det som att jag kommer ett steg närmare mitt mål: att ha ett normalt förhållningssätt till träningen. Jag älskar fortfarande all typ av träning, och mår helt ärligt riktigt bra av det, men jag måste sluta låta träningen gå före resten av mitt liv. Att prova olika träningssorter varje gång (eller nästan) hjälper också, för då har jag inget standardmått för hur jag ”brukar” träna, och alltså kan jag inte jämföra olika veckor med varandra.

      Oj, nu blev det ett långt svar. Hursomhelst, det jag ville få fram var att jag tycker att du ska fundera över vad som passar dig bäst. Varför tränar du? Hur känns det när du inte tränar? Hur känns det när du tränar? Vad vill du ha ut av träningen i framtiden?
      Lycka till!

      1. Delar din åsikt fullt ut Malin! Alla måste utgå från sig och verkligen tänka efter hur, vad och varför -och samtidigt vara stark nog att avgöra när svaret kommer från DIG och när svaret är en del av sjukdomen… (sen finns det så klart FYSISKA begränsningar också om man är riktigt sjuk, men det måste man också känna av och avgöra från fall till fall)

        Väldigt intressant att läsa hur olika uttryck detta kan ta hos alla!

  10. Du skriver bra och viktigt. Men det är tråkigt att du ofta hänger ut vegetarisk kost som något negativt. Som när du nu framställer quornfärs som ett sjukligt alternativ till köttfärs. Jag har alltid sett vegetarisk mat som, ja just precis – MAT. Jag har aldrig tänkt i banorna att det skulle vara ”nyttigare” (vad som nu är nyttigt). Quornfärs är inget lightalternativ, det är ett vegetariskt alternativ.

    1. med risk för att lägga näsan i blöt,

      att välja ett annat kost-alternativ för att man är rädd för det man i vanliga fall (friska jagets val) skulle valt
      –> då är det ett ätstört val, när man undviker & väljer bort i tron att det andra (ex qournfärs) är bättre för en. I detta fall att utesluta qournfärs & käka kött igen,
      det behöver inte ha att göra me Dissa Veg-mat,
      utan snarare att jobba på att äta det man valt bort då ÄS styrt livet…

      Är man vegeterian -Ett val utan att det har med sjukdomen att göra, så finns det såklart inget konstigt i att välja den kosten som det innebär..
      Hoppas det är Ok att jag la mig i 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s