Mat, Självhjälp

Smart och charmig med riktig mat!

De senaste två månaderna har jag lyckats att leva på riktigt igen.

Det var över åtta år sedan sist.

Åtta år sedan jag fattade vad livet verkligen går ut på.

Min kropp har visserligen bytt form men det är tack vare mina större lår, armar och mage som jag faktiskt både orkar skratta, jobba hårt och umgås med vännerna igen.

Det är tack vare mina extro kilon som gör att jag vill göra det och tycker det är roligt!

Japp, så var det allså med den saken.

Det var tydligen dags nu.

Dags för upptäckten.

När ni har skrivit och frågat mig tidigare hur jag ser på det här med viktuppgången har jag tämligen enkelt ruskat det av mig.

Ärligt har jag svarat att jag faktiskt inte har kunnat se någon skillnad även om det såklart blivit många kilon extra på vågen sedan i augusti förra året. Hittills har jag enbart noterat att jag ser starkare och friskare ut. Mindre skör liksom.

Men i helgen gjorde jag den där berömda upptäckten. Ni vet, jag plockar åt mig min vanliga storlek (nästan alltid 34:a).

I provrummet kan jag bara konstatera en enda sak, det går inte längre.

Jag är ingen 34:a!

Det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker att pressa mig i byxorna – det går inte. Det är bara att inse.

24 år gammal ”ska” man inte ha storlek 34. Inte jag i alla fall. Det är inte min ”riktiga” storlek när jag äter friskt utan att vare sig räkna kalorier eller väger maten längre (ja ni hör alldeles rätt, sedan två månader har jag helt slutat upp med siffer-nisse-fasonerna!). Det går!!!

Så länge jag fortsätter använda créme fraiche i köttfärssåsen (bara för att det är gott), äter extra potatis för att bli mätt, steker pannkakor i rikligt med smör (för att slippa ÄS-strulet med att smeten bränner fast i pannan), äter nötter för att det är det godaste som finns och därtill tillåter mig själv både godis och fikar minst några gånger i veckan – ja, då måste det får lov att vara högst naturligt att kroppen ändrar form.

Den gör ju det av all kärlek jag ger till den.

Nu både ser och känner jag skillnaden.

Jag befinner mig just nu på den där beryktade gränsen. Det är här som många brukar vända om. Ger upp. Går tillbaka till anorexialand.

Jag har också gjort det. Många gånger.

Så fort jag har varit uppe och balanserat på gränsen till ett ”friskt” BMI har jag blivit skraj och inte känt mig redo för ett ”friskt” liv. Därför har jag vänt tillbaka och återigen sökt tryggheten i ätstörningen.

Skillnaden den här gången är att jag inte tänker vända tillbaka. För det känns verkligen som att jag aldrig mer kommer välja det livet igen. Jag har gjort det här valet så många gånger, men aldrig tidigare har det känts så rätt som det gör nu.

Jättemärkligt att få lov att uttrycka det så här. I samma stund som jag skriver de här orden så hugger det till någonstans långt inne.

Det är som en röst som undrar:

Får du verkligen lov att skriva det här?

Har du verkligen lov att vara så här säker?

Tänk om det visar sig att du får fel?

Skit samma.

Jag lever här och nu och det känns jävligt bra. Jag har slutat upp med att ha skallen fullt med inbillade problem som ”tänk om…”

Ja, vaddå ”tänk om…”?!

Med en titt i backspegeln, så bra som jag har mått de senaste två månaderna har jag inte mått på åtta år. I samma stund som jag började borsta ut det sista av ätstörningen ökade min livskvalitet med ungefär 100%.

Numera skrattar jag flera gånger per dag, bara en sådan sak?! Det är värt att mina överarmar har börjat ”hänga” lite. Något som jag dock tycker är lite konstigt är formen på min mage som nedanför ”revbensregionen” är en smal midja men nedanför naveln är det som en liten ”bulle” ut (inget som hänger men som putar ut). Undrar om det kan vara magmuskler därinne någonstans eller varför blir det annars sådär? Känns lite konstigt…

Herregud, det är så mycket frågor man vill ha svar på när man kommit till det här steget och börjar kunna ta på ljuset igen.

Någon som minns Kamratpostens härliga frågesida med ”Kropp & Knopp” förresten?

Känns som att det inte skulle vara så dumt att införa en sådan frågesite för ätstörda… Det finns triljoner frågor som man vill ha svar på.

Hur som helst, ville bara berätta hur det går för mig och my best-body.

Stay tuned!

18 thoughts on “Smart och charmig med riktig mat!”

  1. Åh, vad jag känner igen mig. Tankespökena som alltid dyker upp- borde jag inte prova och gå ner lite i vikt igen, bara några kilon till den där vikten då jag kände mig smal och nöjd. Grejen är ju att den inte finns och aldrig har funnits. Jag är som jag är, kanske närmare 22 i BMI, än 19. Någon sa till mig en gång att livet faktiskt ska vara enkelt, inte tillgjort och svårt.

    Så fortsätt som du gör. Du är ett stort stöd för mig.

  2. Fatta vilket grymt jobb du har gjort!! Det är nu du ska plocka fram ditt allra största mod, se ätstörningen i vitögat och fortsätta framåt. Vänder du nu har du förlorat allt det som du så hårt har jobbat för och som du är SÅ VÄRD!!! Jag hejar på dig och skickar största bästa styrkekramen!

  3. Hej! Först och främst vill jag börja med att tacka dig för en jättebra blogg. Du skriver väldigt öppet och skriver om saker som är väldigt svårt att prata om när man har en ä-s vilket är jättemodigt! Jag började följa din blogg när jag läste om dig på Underbara Claras sida där hon berättade vem som vann stipendiet och jag håller verkligen med juryn, du är en värdig vinnare! GRATTIS! Sen tänkte jag svara på din fråga om det lilla som putar ut på magen: Det är helt normalt. Det som petar ut är en blandning av magmuskler och livviktigt fett som omger inälvorna och allt annat livviktigt inne i magen. Så har jag iaf fått det förklarat:)
    Jag vill än en gång säga hur bra jag tycker att du är, du är en bra förebild och en hjälte i mina ögon! Kram/Therese

  4. Som du skriver, det är nu det verkligen blir svårt att hålla fast vid det man bestämt, dvs bli av med anorexin. Jag känner igen den där gränsen, och japp, där har jag varit och vänt ett antal gånger. Jag har faktiskt aldrig lyckats ta mig över den. Jag har inte vågat. Och just därför har jag heller aldrig blivit frisk. Det här steget är kanske det viktigaste av alla, det mellan helt frisk och nästan-frisk. Jag tror på dig, det känns och märks i dina inlägg att du har styrkan att utmana och att våga stå kvar i ditt beslut trots att det blåser från alla håll. Och rent egoistiskt så är jag nyfiken på hur du tar dig över den där gränsen. Hur man gör för att bli frisk på riktigt.

  5. Gud vad stark du är! Jag är själv också precis i detta steget, tänkar precis samma tankar som dig.

    Har förresten också undrat det där med magen. Hah, vad är det?

  6. Det här inlägget gör mig superglad! Om man saknade lite av den där motivationen och är precis vid det vägvalet (ska man fortsätta äta som man gör eller ska man börja svälta) så sitter det här inlägget som en smäck!

    Jag är där… Nästan på samma ställe. Maten har funkat riktigt bra, vikten är ganska normal, armarna har börjat hänga och bullen på magen är där (och ser så klart större ut än sist den var där). Det här inlägget tog bort alla mina tankar om att tappa kilona igen och matade på min motivation. Tack så jättemycket! Massa kramar och kämpa på!

  7. Bra saker händer för underbara personer!
    Jätte grattis!
    Haller alla tummar för att resten av vägen ocksa ska kännas bra!
    Du förtjänar endast det allra bästa.
    1000 kramar!

  8. du är ju minst sagt rätt ute! jag känner igen det där med magen. förmodligen är det väl så det ska vara då.. svårt att ‘komma ihåg’ efter äs-tiden

  9. Jag har också den kroppsform som du beskriver, med smal midja och utputande nedre mage, vilket många gånger har medfört att jag har tänkt att jag behöver bli smalare trots att jag är lätt underviktig.
    Min teori är att både du och jag helt enkelt har den kroppstyp som lägger på sig fett på magen i första hand. Jag tror också att fettansamling på magen kan bero på ett alltför stort intag av snabba kolhydrater, vilket enligt många gynnar fettansamling just på magen.
    För egen del försöker jag att äta mer fett och protein men mindre socker just nu, eftersom jag tror att min kropp behöver lägga på sig men att stort intag av socker (snabba kolhydrater) inte är det sundaste sättet att göra det.
    Jag hoppas att du inte upplever min kommentar som alltför fylld av pekpinnar. För vad gäller mat och hälsa finns det redan pekpinnar i överflöd i vårt västerländska samhälle, och det är bland annat dessa som gör att vi inte har ett sunt förhållande till mat.
    Tack för att du bloggar om dina erfarenheter!

  10. Ja verkligen härligt att läsa! man blir glad, det är ju sådär livet ska vara, det riktiga livet. med ork till att skratta. tack för en fin blogg!

  11. Du är så jävla bra. Så sjukt, sjukt bra. Din blogg hjälper mig verkligen.

    Och det är lite konstigt, för EXAKT så som du beskriver din mage är min också. Nu när jag äter igen och börjar närma mig en normalvikt. Och det är väl just den där lilla ”bullen” som ger mig ångest. Utan den inbillar jag mig att livet skulle vara mycket enklare. Men det är väl bara att acceptera.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s