Ångest, Mat, Självhjälp

En dag som ätstörd?

Med en ätstörning lever man i sin egen bubbla…

Minst sagt.

***

Som rubriken lyder.

Fick följande fråga om hur det är att leva med en ätstörning.

Hur påverkas man rent praktiskt?

”Hej!

Jag skulle vilja veta hur det påverkar en i yrkes å vardagslivet att ha ätstörningar.

skriver om det i skolarbete plus att jag behöver veta.

sen vill jag gärna prata med dig om hur jag kan hjälpa min kompis.

kram!”

Eftersom människan inte fungerar optimalt och inte kan utnyttja sin fulla kapacitet när äter för lite av något (ja, vi behöver faktiskt äta både kolhydrater OCH fett, gå inte på dieterna!!!) så är det ingen underdrift att säga att ÄS påverkar en hela tiden, i allt man gör.

Men för att ge ett tydligt exempel:

Jag var t ex tvungen att säga upp mig från ett tidigare jobb en gång för att jag inte orkade med det. Alltså det var inte fysiskt jobbigt men mitt psyke orkade helt enkelt inte med det.

Men med en titt i backspegeln inser jag idag att om jag på den tiden bara hade valt att börja dagen med en frukost istället för att vänta ända fram till lunch tills dess att jag ”vågade” äta mitt första mål så hade jag förmodligen aldrig sagt upp mig.

Att gå en hel förmiddag utan mat gör att man blir väldigt likgiltig, blir svårt att ha ett glatt humör och fast att man försöker tänka på annat än mat så går det inte att komma ifrån hjärnans signaler och tankar på när ska det bli dags att äta egentligen?

Detta är vår överlevnadsinstinkt och går inte att lura även fast att man som ätstörd försöker så gott det går…

Jag lurade mig själv med att tänka att det var jobbet det var fel på, människorna omkring mig var inte roliga, etc. Att de var skälen till varför jag inte var nöjd. Om jag bara fick ett roligare jobb skulle allt bli så mycket bättre –  OBS, ÄTSTÖRD TANKEFÄLLA!!!

Sedan jag började äta frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål har detta ändrats helt. Jag har insett att gräset inte är grönare på andra sidan staketet. Mitt eget gräs blir nämligen så grönt som jag själv ser till att vattna det!

När du äter regelbundet och varierat uppkommer ett inre lugn i kroppen som gör att du inte längre tänker på mat 90% av ditt vakna dygn. Det är nog den största vinsten med att äta regelbundet om du frågar mig.

Svårast för mig var att lära mig äta frukost igen.

Förutom att ha besegrat mitt träningsmissbruk så är frukosten den allra största vinsten i min friskutvecklingen. Det var nämligen den allra sista pusselbiten för att min matdag skulle bli så regelbunden som möjligt. Alla andra måltider fanns redan på plats men frukosten kunde jag bara inte med… Jag tyckte den var väldigt jobbigt!

Därför fick jag särskilt mycket ångest när jag läste Mattillåtet där Gisela verkligen betonar betydelsen av att börja dagen med frukost.

Jag visste ju innerst inne att hon säkert hade rätt i allt hon skrev, det fanns verkligen tusen fördelar att få börja dagen med mat i magen.

Så hur gjorde jag då?

Hm, med risk för att det blir ett himla liv nu men jag tar risken ifall mitt tips kan hjälpa någon annan frukostvägrare.

Mitt största problem var att jag inte kunde tillåta mig lyxen att äta något alls på morgonen, inte ens ett glas vatten.

Så när jag fick rådet (tror det var Mattilåtet också?) att bara vänja mig vid själva vanan att jag varje morgon äta något pyttelite och sedan öka på stegvis så gjorde jag det – men det dröjde ett tag innan jag vågad (fick läsa avsnittet regelbundet ätande många gånger).

Men senare så började jag iaf. att ”frukostöva” på en tomat som jag saltade och åt (jag vet, superlite men snälla skjut mig inte för det!).

Jättekonstig känsla i början att börja dagen med att mat men också tryggt på något vis. Därefter tog det inte lång tid tills dess att jag vågade börja äta riktiga frukostar.

Steget var plötsligt inte så långt när jag väl hade börjat med vanan att bara äta något lite, även om en tomat såklart var extremt klent som frukost så hjälpte det mig till att våga. Steget att börja med riktig frukost direkt kändes helt omöjligt och därför struntade jag länge i att ens försöka. Tomaten blev till sist min räddning.

Sedan cirka två månader har jag fått in det här regelbundna ätmönstret och jag vet att det är anedningen till att jag mår så bra som jag har gjort på sistone.

Det är alltså inte för att jag råkar ha världens bästa jobb eller kollegor (även fast att jag faktiskt tycker det, men anledningen till att jag upplever det så är för att jag har helt andra ögon på mig idag när jag äter regelbundet!).

Med mat i magen blir väldigt många saker som kanske egentligen inte är jätteroliga faktiskt helt ok ändå. Detta tack vare att man plötsligt har extra energi över, kan skoja med kollegorna, se det roliga i saker och ting, orka småprata, tar inte sig själv på så blodigt allvar, slappnar av, etc.

Hoppas du fick en bättre uppfattning om hur livet med en ätstörning kan te sig.

Kramar,

Anna

8 thoughts on “En dag som ätstörd?”

  1. För mig påverkade ätstörningen hela min vardag, helt och hållet. Från att alltid ha varit igång, gjort saker, festat, haft aktiviteter såsom spela teater och fotografera – så gjorde jag inget. För att jag inte klarade av det, för att jag inte hade tillräckligt med hjärnkapacitet att ens tänka ut nästa dag ensam, fick planera tillsammans med mamma.
    Jag hade ibland svårt att knyta skorna eller sätta väskan rätt på sätet bredvid – inte för att jag var för smal utan för att min hjärna inte fungerade rätt, logiken och associationsförmågan var helt borta.
    Så givetvis kunde jag varken plugga eller jobba.
    Jag vet inte om det blir så illa med alla, har hört så många som ”ändå klarade av sina studier” och blabla, men för mig var det så. Det gick inte.
    Jag träffade knappt folk fast jag lurade mig själv att jag visst var social (och inte anorektisk och isolerad) men jag träffade kanske någon 1 timme mellan mina sturkturerade måltider, sen behövde jag åka hem för annars fick jag panik.
    Kul liv.

  2. Det här med tankarna tror jag är det viktigaste att ta med sig. För det är ju verkligen så, 90 % (eller mer) av tiden sitter man och funderar på vad man ska äta, när man ska äta, vad man åt sist, vad man gärna hade velat äta, vad andra äter, när man ska träna, hur mycket man ska träna, hur mycket man har tränat, hur trött man är… Det är verkligen hemskt. Vad är det för ett liv?
    Men det är ett bra sätt för mig att försöka hålla koll på om jag äter ”normalt”. Om jag märker att jag börjar fokusera på vad jag ska äta till lunch eller tittar trånande på någons fika (istället för att lyssna på vad människan säger), så måste jag gå och äta något på en gång. Jag tänker mig att det är hjärnan som talar om att den behöver energi.
    Och helt seriöst, allt blir ju så himla mycket enklare när man bara äter! Det jag kommer ihåg mest från hela förra årets föreläsningar är vad jag satt och drömde om att jag skulle vilja äta. Inte det föreläsaren pratade om. Jag kunde lämna en föreläsning utan att ha hört ett ord, men i mitt huvud hade jag precis satt i mig en gourmetmiddag. Det är skrämmande…
    Så, till personen som ställde frågan: Tankarna är värst. De tar över ditt liv helt, och det finns ingenting man kan göra för att stoppa dem, förutom det enda de talar om för dig att du inte får: ÄTA. Åh, så dum jag har varit.

    Ibland, när det var som värst, kunde jag bli livrädd för att alla andra kunde läsa tankar, men låtsades som ingenting för att lura mig… Jag var så rädd att de visste hur min hjärna fungerade då, för då skulle de ju veta hur sjuk jag var. Vad skulle de tänka om de visste att min hjärna gick på repeat: ”Åh, äppelpaj. Med vaniljsås. Men ikväll ska jag äta soppa, det är kalorifattigt, för imorgon skulle jag ju följa med ut, fast jag vill inte, det är ju min träningsdag. Får träna idag istället. Och så kanske jag kan säga att jag är sjuk imorn? Fast då kan jag ju inte heller gå och träna. Men jag kan hoppa hopprep och göra situps hemma. Och så slipper jag äta glass. Då kan jag ju äta en banan hemma istället. Och gå och lägga mig halv nio, och äntligen få sova. Jag är så trött!”
    Denna ständiga köpslagning med Ana; allt roligt måste först betalas i blod, svett och tårar.

    1. Shit, ditt sista stycke…. Japp så är det! Jag har kommit rätt långt (tycker jag själv iaf) men detta dealande alltså, ibland går det bara som på automatik i hjärnan. Jag har fortfarande problem med att helt låta bli. Kan du? Tips?
      Kramar

      1. För mig har det hjälpt mycket (både nu när jag försöker bli frisk och förut när jag var som sjukast) att skriva ner alla tankar som snurrar runt i hjärnan, helt ärligt, i en bok som bara jag har tillgång till. Då vet jag att dom finns någonstans konkret, och jag behöver inte hålla koll på dem längre. Förut så räckte det bara några timmar innan tankarna kom tillbaka, men det blev ett sätt för mig att ta en paus åtminstone, och nu känner jag att jag nästan helt kan släppa det jag gått runt och tänkt på bara jag har fått det nedskrivet.
        Dessutom är det sjukt skönt att kunna bläddra tillbaka till den där värsta tiden och se hur förjävligt det var. Det är motiverande om något!
        Men målet är ju att slippa förhandlingarna helt, och jag vet inte riktigt hur… Det som jag har gjort hittills, och som funkat rätt bra, är att när jag kommer på mig själv med att köpslå om att göra något som förstör mina planer (vad det än må vara, men oftast träning), så försöker jag identifiera vad det är som hindrar mig från att ändra planerna. Är det så att jag kan tänka mig att hoppa över att gå ut med vänner för att jag hade tänkt träna, så FÅR jag inte träna alls (inkl inte komensationsträna heller). Då, om det var så att jag verkligen inte vill gå ut med vänner, så ska det vara av den anledningen att jag inte ville, inte att ANA inte ville. Så då stannar jag hemma utan att träna den dagen (oftast så vill jag ju faktiskt gå ut, egentligen). Det är tufft, men det hjälper mig med mina sponanitetsproblem iaf, och det gör att jag dealar mindre.
        Kämpa på! 🙂

    2. usch, jag var också helt övertygad om att alla andra kunde läsa mina tanker (sjukt var knäppt egentligen!), vågade inte ens tänka i närheten av andra = jag var helst ensam så att jag ”fick” tänkte vad jag ville…

  3. Håller med om att tankarna är värst. Det gör att jag är helt ointressad av allt annat än mat och träning. Vilket innebär att jag drar mig undan från vänner och från att göra sånt jag egentligen tycker är kul, eftersom allt det känns meningslöst.
    Jobb och skola funkar inte heller, kan inte tänka, inte koncentrera mig.
    När någon frågar mig hur det är, så brukar jag svara att de själva ska tänka sig in i att tex inte äta på en hel dag men ändå försöka klara av samma vardag som vanligt. Och sen tänka vidare på hur det skulle vara att ha det så varje dag under en längre tid.
    För ärligt, även om jag vill tro att jag är annorlunda och inte behöver lika mycket mat som andra, så stämmer ju inte det alls. Jag har precis samma behov som andra. Skillnaden är vad jag tänker om det. Att jag känner mig duktig när jag inte äter, och jag känner mig trygg och van vid den känslan. Medan min kompis aldrig skulle tänka så, utan bara försöka få tag på mat så fort som möjligt om det gått för lång tid. Min våra kroppar reagerar ju på samma sätt.
    /Minna

  4. tankarna är nog det som varit och fortfarande är värst för mig också. koncentration och liknande har jag dock inte riktigt haft problem med och studierna har flytit på som smort. kanske har jag heller varit särskilt sjuk? fast jag är rädd att just den tanken är något som sjukdomen satt in i mitt huvud.

    vad jag rent konkret kan hålla med om är i alla fall att man mår otroligt mycket bättre enbart genom den simpla processen att äta regelbundet och näringsrikt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s