Mat, Självhjälp

Hur äter man rätt?

Att man har glömt bort hur man äter friskt är ingen anledning till att inte våga ha en testvecka.

Syftet med testveckan är just att man inte ska tänka så mycket utan bara göra.

Du kan aldrig ”äta fel”.

Dock blir det så gott som alltid fel de gånger du väljer att inte äta eller på annat sätt krånglar med maten.

Eller hur?

***

Igår tipsade jag om att ha en testvecka i syfte att få smaka på det friska livet.

Som ätstörd behöver man påminnas om hur härligt det är att vara helt frisk.

En läsare kommenterade inlägget så här:

”Hej..

jättefint skrivet av er båda..man kan iaf inte säga något negativt om det driv en ätstörning kan ge en när man väl inser vad man går miste om i livet..

MEN jag har en fråga som förrvirrar mig så..

När man varit sjuk i åtta år, pendlat i vikt och mellan behandlingar där man får in massa ny information som säger emot varandra samtidigt som huvudet går på högvarv till den grad att man varken vet ut eller in..

Hur ska man veta vad som är ”friskt” när man inte levt som det på så många år.

Jag har inte många personer i min omgivning som jag kan kika på. jag har inte många som stöttar mig.

Jag måste gå igenom den här kampen på egen hand med mitt eget stöd, men hur gör jag detta när i princip allt jag kommer ihåg om livet är sjuka beteenden.

Jag har försökt kolla på människor när jag tex äter lunch på kursen jag går på, men dessvärre äter alla extremt lite och ”nyttigt” och mat och bantning är ett ständigt ämne att tala om.

Hur ska jag veta vad tillräckligt är när jag inte vågar lite på mej själv eftersom allt då är ”för” mycket eller för onyttigt.

Visst vill jag bli frisk och visst vill jag få ett liv men det är inte så lätt när man känner sig ensam och meningslös för att man inte lyckats komma ut i samhället eller lyckats åstakomma något.

utan jobb, vänner eller familj är det svårt att hitta orken..så hur gör man?

snälla om nån kan hjälpa mej få en knuff så skulle jag bli jätteglad, för jag vill och jag tror att jag vågar men inte helt ensam..

stor kram till dej anna och alla er andra…”

Nu tänker jag vara lite hård.

Är det verkligen helt sant att du absolut inte kommer ihåg hur man äter som frisk?!

Eller är det bara sjukdomen som försöker hitta på undanflykter för att skjuta upp din friskutveckling?

Jag har själv fått göra det här grundarbetet själv, precis som du. Vissa måltider har jag funderat över vad som egentligen är ”rimliga” portioner men i de flesta fall inte alls faktiskt. Det är egentligen rätt enkelt när man väl börjar käka.

Tanken är att äta regelbundet och du äter tills du är mätt.

Det finns inget som är rätt mängd när det t ex gäller köttbullar eller exakt antal potatisar om vi nu ska ta detta som exempel.

Du måste utgå från dina egna behov och sedan kan du alltid ta hjälp av andra genom att kika på omgivningen i vissa fall (tex för att få in regelbundheten, de flesta låter aldrig det gå alltför många timmar mellan målen).

De enda jag själv hade i min omgivning var mina föräldrar och dem litade jag inte ett dugg på (riktig husmanskost, grädde i såsen, etc – ni vet själva hur skeptisk man blir mot den typen av mat som ätstörd).

Något som hjälpte mig själv i början var att gå ut ensam på caféer och sitta ner och se på vad människor faktiskt beställde (skriver om detta i min bok).

Jag insåg att de faktiskt finns en anledning till att bakad potatis med röror, hemlagad lasagne, pannkakor, grillade mackor, kladdkakor, pajer och chokladbollar finns på menyn av en enda anledning: Helt enkelt för att detta är mat som väldigt många av oss äter och det väldigt ofta.

Och de allra flesta har faktsikt ett helt vanligt och friskt BMI. Trots att de äter den här maten..!

Det fick mig något att tänka på och faktiskt börja våga beställa mer ”avancerade” rätter själv.

I början drack jag alltid ett glas vatten eller en svart kaffe på caféerna. Men med tiden vågade jag beställa allt ”roligare” och godare saker tack vare att jag befann mig i en  frisk och inspirerande miljö med levnadsglada människor omkring. Det hjälper mer än man kanske kan tro!

Bara att vistas på platser där det finns folk och rörelse fick mig att öppna ögonen och bli påmind om allt jag höll på att missa så länge jag klamrade mig fast vid ätstördheten.

Så prova att kasta dig ut, sväva fritt i några sekunder och se vart du landar.

Det kan aldrig bli fel när du väljer att äta! Du måste våga testa för att kunna hitta matrutinerna som känns bäst för dig.

Du kan inte läsa dig till hur mycket mat du ska äta… sorry men det är den hårda sanningen!

Du måste praktisera och utforska det för att själv för att veta säkert.

Det spelar heller ingen roll att din omgivning pratar viktminskning.

Du vet ju själv vilket helvete det är att tänka på mat och bantning och alltså är det inget att avundas deras tankar – du vet ju själv hur jobbigt det är!

Du är ju på väg åt andra hållet så  tacka dig själv istället för att du har bättre insikt och vet bättre än dem.

Så våga testa!

Som sagt, det finns inget som heter ”idag jag åt fel”, istället blir du en erfarenhet rikare och vet bättre till nästa gång.

Kör hårt!

6 thoughts on “Hur äter man rätt?”

  1. Så jävla sant! När jag har ätit för mycket/för konstigt eller ja vad jag nu har gjort ”fel” så tänker jag alltid ”Bra, då vet jag det till nästa gång! Lärokalorier, helt enkelt!”

  2. visst kan det vara så att rädslan gör att jag tror att jag glömt, det och min brist på självtillit och förtroende..

    Jag vet nånstans vad jag kan och inte..och visst håller jag med och tänker just så när människor pratar bantning och sånt men ibland är det svårt att lyssna på sitt förnuft..du har helt rätt och du är inte hård, bara förnuftig..vilket jag vet att jag också är, om jag bara vågar trotsa det sjuka som bor kvar hos mej och bygga upp riktiga jag igen..tack för att du tog dej tid att svara..känns skönt att ha någon att bolla tankar med, även om man har svaren inom sig..ibland när man är i en svacka behöver man helt enkelt bara få d bekräftat och känna att man har människor runtikring sig (även i nätvärlden) som går igenom liknande saker och visar att det visst går..Jag har gått igenom liknande jobbiga saker i mitt liv och lyckats ta mig ur dem helt så varför ska den här skiten få äta upp mer av mig och mitt liv.. Tack tack för peppandet…

    dags för en inandning och sen ta nya krafttag..

  3. Ännu ett tänkvärt inlägg!
    Det gäller förstås att acceptera verkligheten som den är, att det ffa på många kvinnodominerade arbetsplatser pratas mat och träning in absurdum. Det är någonting man får lära sig att förhålla sig till och försöka ställa sig lite utanför, men nog önskar man att det såg annorlunda ut. Vad härligt det vore om man som ätstörd hade en helt igenom sund närmiljö att ta intryck utav! Där tror jag att ditt tips om kaféer är användbart – där kan man se att helt normala, glada, söta tjejer äter bullar, räkmackor och kladdkaka utan att se ut som vandrande fläskberg.

    Och när det kommer till mat och portionsstorlekar måste man nog våga prova sig fram och lyssna på kroppens signaler. Om man äter en portion som man själv trodde var ”normalstor” och sen blir hungrig två timmar efteråt, då måste man våga se det som en signal på att portionen trots allt var för liten och inte som ett tecken på att man är ett omättligt matmonster som borde skämmas för sin aptit.

    Du har så rätt, det finns inget ”fel” när man bestämt sig för att försöka bli frisk och det finns inget perfekt antal potatisar eller köttbullar.

  4. Jag har läst din blogg hur länge som helst nu känns det som och tycker verkligen om den. Trots att jag inte riktigt har en ätstörning.

    Jag var ganska överviktig innan, inte så jag var FET, men först mullig och sen blev jag faktiskt tjock med ett bmi på strax över 25 (ja, egentligen tycker jag inte att man ska gå så sjukt mycket efter detta mått men det kan vara en bra riktlinje ibland). Vid den tidpunkten insåg jag inte själv hur mycket jag åt utan såg det på en bild en dag, att jag gått upp väldigt mycket. Då började jag träna som tusan och gick ner i alla fall till den vikt jag hade innan, men jag hade fortfarande matproblem, det var något i mig som bara ville äta hela tiden vilket ledde till mer träning för att hålla vikten.

    Sen var jag tvungen att flytta hemifrån. Helt plötsligt fick jag själv välja vad jag skulle äta och när. Detta ledde till svält förra sommaren när jag var ensam, men det var mest för att jag var så rädd att när jag väl började äta så skulle jag inte kunna sluta (det var ju så det varit ett bra tag innan dess). Jag gick ner några kilon.

    Efter sommaren började skolan och jag tänkte inte så mycket på mat i början, lunch intogs med alla andra och jag åt när jag kom hem. Men jag gick ner några kilon och detta gav mig en sån kick, jag blev helt besatt av kalorier. Ett tag åt jag mellan 300-500 kcal om dagen och gick ner i vikt snabbt. Sen upp igen. I somras mådde jag inte vidare bra och gick ner ännu mer.

    Denna viktnedgång fortsätter. Jag är nöjd med mig själv nu, jag är verkligen det. Men det går inte att sluta. Det handlar inte om vikten, utan om att jag inte förtjänar att njuta av mat, trots allt så ÄTER jag. Men jag äter begränsat. Dessutom, och detta kommer låta enormt dumt, så tänker jag ibland att ingen annan äter, att detta bara är något folk lurat i mig, att det inte behövs egentligen.

    Det jag ville ha sagt med detta är att din blogg har hjälpt mig i alla fall när det gäller det. Varje gång jag tänker ”äh, skitsamma, man behöver inte äta”, så läser jag dina inlägg och tänker att JOFAN. Och även om jag äter mina säkra mål än så länge, så har jag vågat mig på andra saker med jämna mellanrum som faktiskt stannar kvar. Till exempel så räknade jag varenda, VARENDA, flytande kalori jag hällde i mig förr, men inte nu längre (och tur är det, för annars hade jag nog sett väldigt anorektisk ut nu, jag är nog den enda med något matproblem som inte tycker det är hela världen att bli tjock på sojamjölk).

    Så tack för att du skriver och visar att alla behöver näring.

  5. Hittade hit för några dagar sen och har ägnat timmar åt att läsa ikapp. Du är heeeelt grym tjejen! Du skriver bra och ditt mod och din styrka är helt otroligt! Och att du dessutom har så mycket energi över att hjälpa andra i sin kamp. Känns som att jag har svårt att hitta ord för att få fram vad jag vill säga.
    Jag är rätt sjuk idag, både i tankar och beteenden, och känner mig hjälplös inför vad jag ska göra. Samtidigt som jag vet att det är just jag som måste göra den förändringen som krävs. Du har verkligen visat mig att det är möjligt att ta sig upp ”bara” man har viljan. Och massor med mod.
    Jag har gått i flera olika behandlingar och känner mig som världens mest misslyckade patient som aldrig lyckas bli frisk, utan ständigt faller tillbaka.
    Hm, inte meningen att skriva så mycket om mig. Ville mest säga att jag är här och läser, och du ger mig massor med hopp. Tack.

  6. fint inlägg med bra tankar! du är toppen anna:)

    vill säga till Minna att du absolut inte borde skylla på dig sjäkv om du inte blivit frisk trots flera behandlingar. som jag ser det är det isf vården som brister.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s