Mat, Självhjälp

En ätstörd vecka vs. en ätfrisk vecka

Det finns absolut inget att förlora på att ha en testvecka som helt frisk – dvs som icke ätstörd.

Kom igen, du vet exakt hur hjärndött det känns att konstant gå runt och tänka på mat och träning.

Det livet känner du idag till, alltför väl.

Men du vet egentligen ingenting om hur det känns när du frigör nytt, fräscht och icke ätstört utrymme åt hjärnan.

Eller hur?

Du, kom igen. Det är på tiden att du verkligen får veta det!

***

Jag fick en kommentar som jag hoppas att så många som möjligt läser idag.

Bli inspirerade av den ochvåga ha en testvecka. För egen del är min egen testvecka det absolut bästa jag har gjort för mig själv sedan jag blev sjuk.

Tack vare testveckan är jag idag friskare än vad jag någonsin har varit under alla de här åtta åren och då har det verkligen gått både upp och ner för mig tidigare (milt uttryckt).

Det skulle kunna vara jag själv som har skrivit kommnetaren nedan, så otäckt lik är den mina egna känslor när jag själv inledde min allra första testvecka i augusti 2009.

Jag vågade tack vare att jag påminde mig själv om att jag alltid kunde bli ätstörd igen om jag villle.

När veckan var över skulle jag kunna börja svälta igen och återigen börja träna som en galning. Dvs om jag vill!

Men det blev aldrig så.

Istället blev jag hög på känslan av att inte ha den blekaste aningen om mina måltiders kaloriinnehåll. Det var en sådan enorm lättnad att helt enkelt inte veta!

Jag minns fotfarande lyckan över att kunna gå till butiken och handla precis vad jag ville.

En helt ny värld öppnade sig”, precis som avsändaren nedan uttrycker sig.

Jag förlängde min testvecka.

Det gick faktiskt riktigt bra att ”härma” ett friskt liv och jag förvånades över att gränsen mellan ”sjuk” och ”frisk” låg så otäckt nära varandra.

Efter ett tag föll jag tillbaka lite igen vad det gällde maten.

Mitt träningsförbud behöll jag dock och totalt hade jag ett träningsuppehåll på nästan nio månader (har skrivit om detta tidigare, sök i arkivet).  Detta var det bästa jag har gjort i hela mitt liv, jag behövde verkligen ett definitivt förbud mot träningen.

Maten gick som sagt upp och ner under perioden men jag tog hela tiden fler steg framåt än bakåt. Det är också så här som man måste se på friskutvecklingen. Det är så man blir frisk.

Det går inte spikrakt uppåt hela tiden. Skräms inte av detta utan acceptera bara att det helt enkelt är så som vägen ser ut.

Det är med andra ord helt ok att i vissa perioder tillåta sig själv att vara ätstörd ett tag, iaf så länge som man inte nöjer sig utan vet att stadiet bara är en tillfällig plattform som man samlar kraft och energi för att snart ta sig vidare igen.

Viktigast är att du iaf vågar testa.

Tro mig, du har verkligen inget att förlora på att våga en vecka med riktigt mat regelbundet och noll träning (just träningen är superviktigt att den är absolut noll, jag skulle själv aldrig ha fixat maten om jag fortfarande tränade – det är då ett som är säkert!)

Utvärdera sen.

Hur kändes veckan? Skulle det kanske funka en vecka till?

Testveckan är lite som att springa. Det känns motigt innan du väl har kommeit igång men när du väl ger dig ut i spåret kommer du märka att du springer av bara farten och får samma adrenalinkickar av att se att du faktiskt kan!

Emmas kommentar:

”Hej Anna!

Jag blir ständigt så glad över att läsa över dina framgångar.

Du skildrar verkligheten så bra, och lyckas verkligen sätta ord på det sjuka -ätstörda- beteendet.

Du är min främsta inspirationskälla och jag hoppas för allt i världen att du lyckas slutföra ”Supersize Me”-projektet till fullo och blir fullkomligt fri från den sjuka sidan.Visa att det går, en gång för alla.

Det jag annars ville skriva är att jag har varit sjuk i ungefär 1½ år.

Egentligen var det bara det första halvåret då jag förlorade en tredjedel av min kroppsvikt. Ortorexi var diagnosen.

Därefter var jag idiotisk nog och började räkna kalorier.

Jag ville försäkra mig om att jag åt tillräckligt för att kunna träna och prestera optimalt. Under det här året har jag strikt räknat varenda kalori som jag stoppat i mig. Har sett till att det har funnits ett större överskott vissa dagar, just för att jag insåg klart och tydligt att jag behövde gå upp i vikt.

Jag har aldrig brytt mig om siffrorna, egentligen.

Tio kilo har jag gått upp. Visst, bra! Men jag har samtidigt känt hur jag har stängt in mig i ett skal av kaloriberäkning. Jag har bara blivit mer och mer ätstörd. Kontrollerande (även om det så har varit i ett bättre utförande, då jag såg till att faktiskt gå upp) och begränsad.

Natten till Måndag tidigare i veckan så låg jag vaken och vred på mig.

Grubblade. Velade. Insåg. Bestämde mig.

På måndagen hällde jag sockrad vaniljyoghurt direkt ur paketet, flingorna likaså. Ett butiksbakat bröd med okänt innehåll med jordnötssmör och ost till pålägg

Det var min första ”kalorifria” frukost på över ett år.

Helt sjukt. Men det som jag tyckte var det sjukaste:

Jag fick inte ens ångest. Jag klarade av att njuta av varenda tugga. Det fanns inte en tanke på kalorier.

Jag hade bestämt mig. På riktigt.

En vecka skall jag klara av utan att ägna min ätstörda sida en tanke. Minst. Och det har gått så löjligt bra.

Pinsamt bra, faktiskt. Ångest finns inte.

Jag vägrar mina ”trygga alternativ”.

Maten har börjat smaka igen. Jag kan vara spontan. Provsmaka. Testa. En helt ny värld har öppnat sig för mig, bara denna vecka.

Tankarna snurrar i mig. Men jag är förtvivlad.

Varför har jag envisats med att hålla mig kvar i sjukdomen? Skall det verkligen vara såhär simpelt att slippa matfokusen?

Var jag aldrig ätstörd egentligen?

För jag inser det. Jag har aldrig aktivt försökt att bli frisk. Så länge jag har räknat kalorier, övervägt och reflekterat varenda intag, fått panik över lite mat, haft förbjudna livsmedel – så har jag inte fullhjärtat försökt bli fri(sk).

Nu har jag gått all-in.

Den här testveckan, förlängs till dagen då jag dör. För dessa dagar innehållandes tacos, kantarellstuvning, gratänger, jordnötssmör, bröd, godis, banan, choklad, stekta ägg, alkohol, ost, gräddglass, maränger, nötter, oljedränkta sallader, varm choklad, fruktyoghurt, dulce de leche, grytor, gräddstuvad torsk, sockermüsli och kaviar har vägt upp känslan av att veta det exakta intaget av kalorier. Tusen gånger om.

DU är anledningen till att jag vågade.

DU har gett mig tillbaka mitt liv.

Tack, kära Anna”

6 reaktioner till “En ätstörd vecka vs. en ätfrisk vecka”

  1. Hej..

    jättefint skrivet av er båda..man kan iaf inte säga något negativt om det driv en ätstörning kan ge en när man väl inser vad man går miste om i livet..MEN jag har en fråga som förrvirrar mig så.. När man varit sjuk i åtta år, pendlat i vikt och mellan behandlingar där man får in massa ny information som säger emot varandra samtidigt som huvudet går på högvarv till den grad att man varken vet ut eller in..Hur ska man veta vad som är ”friskt” när man inte levt som det på så många år. Jag har inte många personer i min omgivning som jag kan kika på. jag har inte många som stöttar mig. Jag måste gå igenom den här kampen på egen hand med mitt eget stöd, men hur gör jag detta när i princip allt jag kommer ihåg om livet är sjuka beteenden. Jag har försökt kolla på människor när jag tex äter lunch på kursen jag går på, men dessvärre äter alla extremt lite och ”nyttigt” och mat och bantning är ett ständigt ämne att tala om. Hur ska jag veta vad tillräckligt är när jag inte vågar lite på mej själv eftersom allt då är ”för” mycket eller för onyttigt..Visst vill jag bli frisk och visst vill jag få ett liv men det är inte så lätt när man känner sig ensam och meningslös för att man inte lyckats komma ut i samhället eller lyckats åstakomma något. utan jobb, vänner eller familj är det svårt att hitta orken..så hur gör man? snälla om nån kan hjälpa mej få en knuff så skulle jag bli jätteglad, för jag vill och jag tror att jag vågar men inte helt ensam..

    stor kram till dej anna och alla er andra..

  2. det dumma med att härma friska i sin omgivning är att man ärligt inte vet hur friska de egentligen är. kanske har din närmaste någon typ av problem maten. de allra flesta i min klass äter knappt något till lunch, men då de är normalviktiga äter de förmodligen mer när de är hemma, samt äter en del godis och liknande. det är svårt att ta hjälp av andra som måttstockar på det sättet.

  3. För ett par dagar sedan bestämde jag mig för att bryta med ätstörningen och följa din idé om en testvecka. Vad har jag att förlora liksom? Saken är den att jag är så orolig för att ”avdramatisera genom att ge efter när du är sugen” ska göra att jag bara går upp en massa i vikt nu. Första dagen var värst men jag märker hur det lägger sig med dagarna som går (hade ett väldigt kompensatoriskt tänkande vad gällde just naturgodis och choklad). Vågen visar mer och jag känner mig svullen (är svullen, måttbandet visar det!) samtidigt som jag vet att jag inte ätit ett tillräckligt stort överskott för att kunna gå upp i vikt. Är svullnad normalt? Är det normalt att vågen visar +2-3 kg i vätska för att den fått mer mat att ta hand om än det lilla den brukar få? Är det skadligt med att kroppen den där första dagen fick i sig så mycket energi i förhållande till de senaste månaderna?

    Tack för en fantastisk blogg, Anna. Utan den hade jag inte vetat vart man ska börja någonstans om man vill bli frisk på egen hand.

  4. Hej! Fantastisk blogg! Har själv haft en familjemedlem som var riktigt illa ute. Tränar själv mycket och jobbar med att alltid hålla enbart balans. Det är så lätt att halka dit! Din blogg behövs och jag hoppas att många läseroch tar in det du skriver.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s