Ätstörningscoach

Café Saturnus

Idag rivstartade jag dagen med ett besök på Café Saturnus.

Stället är väl egentligen mest känt för sina gigantiska kanelbullar (kostar 45:- och en lagom fika för tre-fyra pers!).

Dock var jag ute efter något mer matigt och spanade in deras mackmeny istället.

Det blev en briemacka (man väljer mellan fralla eller baugette) + en Americano.

Fortfarande är det en riktigt cool känsla att kunna beställa vad som helst på menyn utan att behöva fjanta och be kallskänkan att peta bort smör och annat pålägg som råkar ha en högre fetthalt än 1,5%.

Kommer den här känslan sitta i hela livet?! Mycket spännande att se hur länge jag kommer att uppskatta den här lyxen!

Jag sjönk sedan ner i ett hörn och blev barnsligt glad när jag upptäckte det generösa utbudet av morgontidningar (både svenska och internationella).

Det är sådana små detaljer som jag uppskattar mycket och får mig att vilja komma tillbaka… Det känns ombonat och pyssligt när serviceandan sitter i väggarna på mer än bara ett sätt.

Personalen var för övrigt också på gott humör och sådär lagom diskret uppmärksam på sina gäster.

Lokalen har högt i tak och stället bjuder på hög puls (vilket jag gillar, det ger mig inspiration att titta på folk, ena stunden vilar jag ögonen på det romaniska paret och i nästa stund det rätt högljudda tjejgänget). Vill man ha det lite lugnare bör man nog undvika att gå dit en helgmorgon gissar jag…

Mackan var för övrigt helt ok. Den såg inbjudande ut (fint pimpad!) och  jag blev mätt men brödet var faktiskt rätt trist och fantasilöst (vilket det ofta är på de flesta caféerna har jag upptäckt efter mitt nya liv som frekvent ”uteätare”…)

Jag kommer tillbaka till Saturnus men då i första hand för att testa något av caféets bakverk som såg härligt exotiska ut.

Eller vad sägs om en bit cheesecake med macadamicanötter eller en klassisk nybakad almond croissant?

Trevlig helg!


2 thoughts on “Café Saturnus”

  1. Gud vad härligt det lät att kunna gå på café och faktiskt välja det man är sugen på, acceptera vad den innehåller och bara äta den. Blir så peppad på livet av det du skriver och jag vet att jag också kommer att komma dit! Tack för en underbar blogg! Massa kramar

  2. Hej Anna!
    Jag blir ständigt så glad över att läsa över dina framgångar. Du skildrar verkligheten så bra, och lyckas verkligen sätta ord på det sjuka -ätstörda- beteendet. Du är min främsta inspirationskälla och jag hoppas för allt i världen att du lyckas slutföra ”Supersize Me”-projektet till fullo och blir fullkomligt fri från den sjuka sidan. Visa att det går, en gång för alla.

    Det jag annars ville skriva är att jag har varit sjuk i ungefär 1½ år. Egentligen var det bara det första halvåret då jag förlorade en tredjedel av min kroppsvikt. Ortorexi var diagnosen. Därefter var jag idiotisk nog och började räkna kalorier. Jag ville försäkra mig om att jag åt tillräckligt för att kunna träna och prestera optimalt. Under det här året har jag strikt räknat varenda kalori som jag stoppat i mig. Har sett till att det har funnits ett större överskott vissa dagar, just för att jag insåg klart och tydligt att jag behövde gå upp i vikt. Jag har aldrig brytt mig om siffrorna, egentligen. Tio kilo har jag gått upp. Visst, bra! Men jag har samtidigt känt hur jag har stängt in mig i ett skal av kaloriberäkning. Jag har bara blivit mer och mer ätstörd. Kontrollerande (även om det så har varit i ett bättre utförande, då jag såg till att faktiskt gå upp) och begränsad.

    Natten till Måndag tidigare i veckan så låg jag vaken och vred på mig. Grubblade. Velade. Insåg. Bestämde mig.
    På måndagen hällde jag sockrad vaniljyoghurt direkt ur paketet, flingorna likaså. Ett butiksbakat bröd med okänt innehåll med jordnötssmör och ost till pålägg. Det var min första ”kalorifria” frukost på över ett år. Helt sjukt. Men det som jag tyckte var det sjukaste:
    Jag fick inte ens ångest. Jag klarade av att njuta av varenda tugga. Det fanns inte en tanke på kalorier.
    Jag hade bestämt mig. På riktigt. En vecka skall jag klara av utan att ägna min ätstörda sida en tanke. Minst. Och det har gått så löjligt bra. Pinsamt bra, faktiskt. Ångest finns inte. Jag vägrar mina ”trygga alternativ”. Maten har börjat smaka igen. Jag kan vara spontan. Provsmaka. Testa. En helt ny värld har öppnat sig för mig, bara denna vecka.

    Tankarna snurrar i mig. Men jag är förtvivlad.
    Varför har jag envisats med att hålla mig kvar i sjukdomen? Skall det verkligen vara såhär simpelt att slippa matfokusen? Var jag aldrig ätstörd egentligen?

    För jag inser det. Jag har aldrig aktivt försökt att bli frisk. Så länge jag har räknat kalorier, övervägt och reflekterat varenda intag, fått panik över lite mat, haft förbjudna livsmedel – så har jag inte fullhjärtat försökt bli fri(sk).

    Nu har jag gått all-in.
    Den här testveckan, förlängs till dagen då jag dör. För dessa dagar innehållandes tacos, kantarellstuvning, gratänger, jordnötssmör, bröd, godis, banan, choklad, stekta ägg, alkohol, ost, gräddglass, maränger, nötter, oljedränkta sallader, varm choklad, fruktyoghurt, dulce de leche, grytor, gräddstuvad torsk, sockermüsli och kaviar har vägt upp känslan av att veta det exakta intaget av kalorier. Tusen gånger om.

    DU är anledningen till att jag vågade.
    DU har gett mig tillbaka mitt liv.
    Tack, kära Anna ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s