Mat, Självhjälp

Hur länge kan man ha en ätstörning?

I helgen fick jag en fråga om vad jag egentligen menar när jag ibland skriver om att man kan ha en ätstörning som är ”sovandes” eller att alltför många – tyvärr! – förblir ”halvfriska livet ut!

***

Tillståndet kan såklart se olika ut från person till person men efter att ha bloggat om det här ämnet i över ett år har jag förstått att många som aldrig skulle säga att de har en ätstörning faktiskt mer eller mindre har det.

T ex om man går på diet och är extremt fixerad vid maten är väl detta också en slags ätstörning även om man inte är underviktig…?

Annars finns det ju gott om exempel på hur sjukdomen fortfarande kan ”finns kvar” i en.

Ätstörningen kanske inte stör jättemycket längre men tillräckligt mycket för att man fortfarande blir alldeles för begränsad i alltför många sociala situationer? Eller att man aldrig väljer ”det godaste” i matbutiken utan istället alltid nöjer sig med bara ”det näst bästa”… (utan att man ens tänker på att man gör de ”light-val” som man gör per automatik…)

Fick en kommentar om detta som jag tycker beskriver en ”sovande” ätstörning väldigt bra:

”Hej!

Jag har suttit och läst igenom din blogg lite och måste erkänna att det var en obehaglig upplevelse.

Inte på grund av det du skriver eller nått sånt, utan för att det fick mig att inse att jag är mindre frisk än vad jag velat intala mig själv.

Jag har själv aldrig diagnostiserats med någon ÄS, mest för att jag vägrat ta hjälp från någon annan och vägrat erkänna det för någon annan än mig själv. Det har som alltid varit min egna hemlighet, min skit jag satt mig i som jag själv skulle ta mig ur.

Det har väl på något sätt fått mig att tro att det inte var så farligt. Att när jag gör saker som jag gjorde då är det för att det faktiskt inte var en riktig ÄS, jag var bara väldigt hälsosam.

Det jag försöker säga är att jag klassar mig själv som helt frisk, eller har i alla fall fram tills nu. Jag har varit helt säker på att jag tagit mig ur skiten. Men tydligen har den överlevt som en annan parasit och på nått sätt lyckats gömma sig, den har muterat så att jag inte känt igen den. Det jag förut visste var en ÄS har börjat se ut mer och mer som något en hälsosam människa skulle kunna göra. Jag trodde jag blivit ett nyttofreak helt enkelt.

När du skriver om saker som att köpa ”riktiga” produkter och inte light måste jag erkänna att allt i mitt matförråd är den fetsnålaste varianten.

Riktig mjölk har jag inte druckit på länge.

Jag väljer svart kaffe istället för cappuccino som jag föredrar pga att det är så mycket fet mjölk i det.

Jag bakar fortfarande inte kladdkaka eller bullar (som jag gjorde jämt före ÄS).

Jag tränar aldrig för att det är skoj, jag tvingar fortfarande ut mig

Jag jämför vilket bröd, mjöl, havregryn och frukt som har minst kalorier.

Att inse detta var ingen rolig upplevelse, men som man säger – man kan inte bli frisk före man inser att man är sjuk. Tack tack tack så mycket för att du gett mig den här insikten!

Från och med nu ska jag försöka köpa vanlig mjölk, det blir första hemläxan. Jag ska gå och köpa en liter vanlig mjölk på studs så att det blir av, och den litern ska vara uppdrucken och jag ska inte hälla ut den i vasken.

Än en gång, tack, för att du fått mig att inse att jag inte är frisk, så att jag kanske kan bli det på riktigt.”

Och det här är det tuffa arbetet tar vid.

Visst, jättebra att du tänker att du vill och ska förändra sitt ätstörda beteende. Men det är faktiskt inte förrän du har köpt hem och ätit upp den där bruken med creme fraiche som du faktiskt börjar komma någonstans…


9 thoughts on “Hur länge kan man ha en ätstörning?”

  1. Jag är 16 år och hösten 2009 bestämde jag mig helt enkelt för att börja röra lite på mig, jogga.
    vilket blev ungefär 5 gånger i veckan. Inget någon täntke på så, sen hade jag praktik på sjikhuset och av någon anledning ställde jag mig på deras våg och jag hade gått ner ett antal kilon. Och nog lite innan, men även efter den dagen börja jag äta mindre och mindre lunch. Lite sallad.
    Februari i år började min lärare märka att jag inte verkade må bra och tvingade mig att gå till skolsköterskan. Under den tiden sprang jag en mil varje söndag.
    Jag har gått ner rätt rejält i vikt (jag vägde rätt mycket innan), men jag är ändå inte underviktigt.
    Jag behöver nu bara gå till bup, min mamma tycker allt funkar bra.

    Det fanns en tid då jag sprang 6mil i veckan.
    Vissa veckor tränar jag varje dag, ibland äter jag bara lite till frukost och inget mer.

    Varför måste jag ha ett BMI runt 18 för att få hjälp?

    1. Vem har sagt att du måste ha ett BMI på 18 för att få hjälp?

      Det är inte sant nämligen. Har man en form av ätstörning finns det mycket god hjälp att få, oavsett om du har ett högt BMI.

      Det är inte vikten som det viktigaste här utan hur du känner dig i huvudet.

      Tveka inte att kräva den hjälp du behöver.

      Största kramen!

  2. Visst är det så, det finns tyvärr många i vårat samhälle idag som kanske inte har en utpräglad ätstörning(ännu)men helt klart ett stört beteende till maten. Vi vuxna är förebilder för nästa generation, vi behöver tänka på hur vi agerar. Barn gör inte som vi säger de gör som vi gör.

    1. Ja, en otäck tanke att tänka på hur nästa generation barn påverkas av den här tidens sockerransoneringar, sockerförbud på dagis, bantande föräldrar som är mer regel än undtantag,träninghysteriska föräldrar och prestationsprinsessor till mammor.

      Jag är så tacksam för att jag i alla fall fick växa upp i en tid då det inte fanns något förbud mot saft och bullar vare sig hemma hos oss eller hemma hos kompisar.

      Varför har allt blivit så extremt?

      1. Jag tror att det viktigaste är att rikta energin framåt och fokusera på vad vi istället kan göra åt det rådande skönhetsidealet.

        Kan rekommendera alla som läser här att delta på föreningen S.M.A.L´s event den 11 nov om just detta. Gå in på http://www.skonhetsideal.com och anmäl er! En viktig kväll för att starta en förändring NU!

  3. Jag kan bara hålla med – här börjar många gånger det riktigt tuffa arbetet. På tok för många tjejer (ffa) som får hjälp inom psykiatrin friskförklaras när de nått OK-status. De svälter inte, de hetsäter sällan och de kan äta på restaurang med kompisarna. Jättebra det, naturligtvis. Men de väljer sallad på restaurangen (”För det känns så fräsch”), de köper minimjölk (”För att det är godast”) och de steker kött utan fett i teflonpanna (”För fettet behövs ju ändå inte”). Det är inte alla gånger som personen själv inser att hon/han gör val influerade av sin ätstörning och jag tror att det hör måste uppmärksammas mycket mer inom ätstörningsvården. Det måste nå ut till patienterna – Nöj er inte med att bli mindre sjuka när ni kan bli helt friska!

  4. Hej! Först och främst, bra blogg!! Och grattis till priset, du förtjänade det verkligen!

    Secondly.. Jag skulle vilja be dig om råd (men jag förstår såklart om du inte hinner med att ge det!). En vän till mig blev sjuk i anorexi för många år sedan. Det gick fort ner, och varken kroppen eller hjärnan orkade med. Hon var under en period så dålig att vi inte visste om hon skulle leva nästa dag. Men hon klarade sig och efter ungefär ett års sjukdom började hon klättra uppåt i vikt. Det gick fort det med. Men hon blev aldrig frisk. Jag tror att alla i hennes närhet, inklusive jag själv, var så glada att hon inte längre var underviktig att vi inte såg hur sjuk hon var. Men när jag tänker tillbaka på hur hon betett sig kunde hon lika gärna haft en neonskylt i pannan med texten ätstörd. Hon tränar helahela tiden, är fixerad vid vikt och mat (inte bara sin egen utan även min och andras) och har i egentlig mening få andra intressen… Men hon är inte underviktig och, to be frank, så tror jag att alla i hennes närhet är trötta och inte orkar mer. Jag vet att det låter hemskt, men jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa henne och det känns som att det enda som händer när vi umgås är att jag mår dåligt och… jag har tagit mer och mer avstånd. Jag vill inte att det ska behöva vara så, men det finns ingenting av den vän jag en gång kände kvar och… jagvetinte… men nånstans måste man ändå tänka på sig själv också. Jag har offrat så mycket för henne, och det känns som att det aldrig ens varit till någon nytta…

    Saken är den, att om det finns något sätt att hjälpa – kanske ett sätt att få henne att inse att hon är sjuk, så skulle jag absolut försöka. Men jag har inga ideér kvar, så jag tänkte… Kanske att du har något tips? Någon tanke kring det hela…?
    Du behöver absolut inte svara, jag kan tänka mig att det här tangerar väldigt mycket med punkter som är ömma för dig och om jag på något sätt sårat dig med mina ord är jag väldigt väldigt ledsen. Men jag har så dåligt samvete över att jag ”lämnat” och… jag vill bara veta att jag gjort allt jag kunnat, om du förstår vad jag menar? Och om det finns någonting jag inte har prövat – som du kanske vet om – så vill jag ju hjälpa henne! Jag orkar bara inte leva med hopplösheten något mer…

  5. Jag känner verkligen igen mig i kommentaren.
    Jag har aldrig sett på mig själv som ätstörd – jag är inte underviktig och har ett BMI på 21.8.
    Jag började dock inse för ett tag sedan att jag nog kanske hade en ”mildare” typ av ätstörning. Jag började tänka att ordet ätstörning = störning i ätandet. Och jag har någon typ av störning i ätandet. Det är bara jag som vet, visst jag får ibland kommentarer som ”Ska du inte äta mer? Du kommer inte klara dig på det där lilla ända fram till middag…”, men jag går inte ner i vikt eller något så ingen påpekar något.
    Jag tror det började i femman, jag var lite överviktig. Jag började umgås med en av klassens populäraste tjejer (som faktiskt inte var särskilt smal själv) och jag tyckte inte jag såg tillräckligt bra ut och jag började äta mindre. Då tänkte jag inte så mycket på det, och jag gick inte omkring och tänkte konstant på mat eller något. Jag stannade på en vikt ett tag. Jag åt ganska bra i nästan hela sexan, i slutet ville jag bli smalare så jag gjorde upp ett träningsschema som jag skulle göra varje dag och jag skrev upp i min dagbok vad jag hade ätit under dagarna. Jag räknade aldrig kalorier då, jag höll bara koll på vad jag åt och att jag tränade. Jag skrev i min dagbok ”Jag ska nog banta, eller i alla fall hålla vikten… Just nu väger jag –kg, jag har lovat mig själv att inte överstiga –kg på sommarlovet”.
    I början av sjuan åt jag ganska mycket och började springa, gick upp en del i vikt. I februari 2010, då gick jag fortfarande i sjuan, hittade jag din blogg och har läst den sedan dess. Då började jag inse att jag kanske hade en liten ätstörning i alla fall.
    Jag fortsatte springa kanske en gång i veckan och körde lite styrketräning hemma. Jag blev riktigt kär i en person och när det visade sig att han gillade min kompis (ja, vi är fortfarande kompisar ändå!) så brast det totalt för mig. Jag åt inte alls mycket och för att slippa tänka på honom tränade jag. Det gjorde att jag bara tänkte på sötsaker och hetsåt. Jag gick inte ner något i vikt, bara några gram upp och ner.
    Under sommaren åt jag mycket skräpmat och orkade verkligen inte röra på mig. Nu på hösten i åttan springer jag en till två gånger i veckan och styrketränar lite. Jag äter hyfsat på vardagarna men på helgerna äter jag mycket godis och annat onyttigt. På veckodagarna efter äter jag mindre och tränar mer. Till helgen äter jag jättemycket. Och så går det runt så. Jag är som sagt inte alls underviktig och många kommenterar att jag är ”grov”, inte att jag är så smal. Alltså jag är inte jättetjock, men inte smal.
    Jag har alltid varit intresserad av hälsa och sånt, brukar sitta och läsa om det på Internet och följer en massa viktminskningsprogram på TV. Jag brukar ofta äta lite under början av dagen, men när jag kommer hem från skolan och är ensam hemma äter jag en massa onyttigt. Jag har börjat räkna lite kalorier också, inte mycket men jag kollar ofta innehållsförteckningen och om det är mycket kalorier undviker jag det…
    Ärligt talat vet jag inte om jag är redo att börja äta mycket och regelbundet. Jag är rädd att gå upp en massa i vikt… För jag är ju inte smal som du var när du började med ditt Super Size Me-projekt!
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s