Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Vad händer med kroppen när man äter mer och tränar mindre?

Gårdagens inlägg ”Äta mer och träna noll, funkar det?” fick igång många intressanta kommentarer.

Här är en av dem:

”Jag förstår allt det du säger med träningen, att man ska känna för det och så vidare och man måste våga ha träningsuppehåll.

Men den stora skräcken ligger ju i vad som kommer hända med kroppen?

Jag har haft anorexi i 2 år, varit på behandlingshem i varberg och kommit upp i normalvikt.

Nu har jag dock börjat promenera varje dag, i bland flera gånger, istället för 1 gång i veckan som jag får för behandlaren.

Jag har också börjat dra ner på maten från innan (inte överdrivet mycket men det finns ätstörda tankar bakom varje val).

Det som hände med detta är att det blir svårt att sluta träna p.g.a. den svåra frågan:

Om jag tränar varje dag och äter mindre. Vad händer då med VIKTEN om jag både slutar träna och äter mer??

Ingen av behandlarna kan hjälpa mig med detta problem så kanske du kan ge ett bra klokt svar?

Vill verkligen inte hålla på så här, då jag klarade av att få ett normalt beteende EN gång, och nu är jag på väg att falla tillbaka.

Tror det är fler än mig som sitter på denna fråga! Vore jätte snällt om du ville svara!”

Så här är det.

Jag tänker inte komma med något rosaskimrande svar utan det som kommer ske är att du naturligtvis kommer att gå upp i vikt och din kropp kommer ändras lite.

Viktigt när jag säger ”ändras” är inte att du kommer bli mullig och slapp. Exempelvis kommer kroppen ”automatiskt” (dvs utan aktiv träning) se till att göra dig starkare = större muskler = större armar och ben, etc. Är du med på hur jag menar?

Kroppen strävar efter att se ut som en människokropp gör eftersom då funkar den också optimalt (med andra ord övervikt är inte naturligt för kroppen och därmed inget som den kommer att sträva efter).

Själv har jag som jag tidigare har skrivit aldrig förstått mig på varför man egentligen vill se ut som en Size Zero? Så kanske har jag haft det lite enklare på så vis att kunna ”acceptera” min egen viktuppgång.

Men ett tips om hur man kan tänka om t ex kvällsmackorna, glasstruten, nötpåsen, makaronerna eller pizzan är inte att tänka ”det här kommer att sätta sig direkt på låren eller nu blir min röv bred som en ladugård.”

Tänk istället att av all mat som du ”tar in” så bygger du en stark skyddssköld mot omvärlden (eller en glasbubbla som Blondinbella ibland tipsar om).

Ju mer energi du får i dig, desto starkare och robustare blir din sköld.

Följderna blir att du kommer t ex ha lättare att stå ut att trängas med folk i tunnelbanan på morgonen (mer tålamod + mindre humörsväningar tack vare stabilt blodsocker), frysa mindre, förstärka ditt hjärta (som är kroppens viktigaste muskel), blir mer stresstålig (när du äter regelbundet och varierat minskar automatiskt kaoset i ditt huvud och du kan bättre hantera krävande situationer), kan tänka logiska och smarta tankar. Du blir närvarande på ett helt annat sätt.

Så när jag själv utmanas med mat som fortfarande är läskig tänker jag att de här kalorierna behöver min hjärna och kommer därmed snabbt förbrukas snarare än att tänka att de ”sätter sig” på mina höfter.

Man blir inte tjock av mat.

Mat gör att man ser mindre skör och bräcklig ut.

Dessutom kommer du automatiskt få bättre självförtroende när du inte längre ser ut som en fjäder som enkelt skulle kunna blåsas omkull.

En högre vikt gör att du ser stabil ut och ger dig enklare respekt hos andra människor än om du ser ut som en klen liten flicka…

Vi hörs i helgen.

Må gott alla här inne!

 

 

9 thoughts on “Vad händer med kroppen när man äter mer och tränar mindre?”

  1. 100% korrekt!
    Det är jätte viktigt att komma ihåg att dessa tankar om att man över natt förvandlas till en barbamamma när man äter tex. pizza, eller karameller är bara äs sätt att försöka hålla en kvar.
    Btw. Min chef ropade in mig idag på jobbet för att säga att han tycker det är super att jag lagt på mig lite. Tycker jag är mycket finare nu. Och han varit orolig för att jag varit så tunn.
    Och vet du vad!?
    För första gången kunde jag, helt spontant och utan eftertanke, ta in hans kommetar för vad det var.
    En komplimang. Och omtanke.
    Wow.
    Där fick Ana en rejäl spark i ändalykten!
    Jätte kramar underbara du!

    1. Blev extremt nyfiken på din chef nu… ”Han” skriver du… Vet han eller dina kollegor om dina ”problem” med maten…?

      För visst hade hans ord en djupare innebörd… visst måste han känna till din situation?

      Största kramen!

      1. Jopp. ”Big Boss” är en han. Blev nog därför xtra förvånad att han var den första som ”riktigt” kommenterade min viktuppgång. Män brukar ju inte spendera lika mycket tid med att reflektera över figur, vikt och utseende. Andra kollegor har antytt att jag ser piggare ut, gladare etc. Men aldrig klockrent relaterat det till vikten. Av rädsla för att trampa mig på tårna förmodligen.
        Talade även om det för mamma igår på telefon och hennes spontana reaktion var glädje.
        Och lättnad.
        Tror att det betyder mycket för henne att dels min viktuppgång blir bekträftad utifrån + att det finns människor i min direkta omgivning som verkligen bryr sig om hur jag mår.
        Är nog inte lätt att ha en dotter som bor 250 mil bort och som kämpar mott en sjukdom som inte är att leka med.
        Och nej, ingen på jobbet ”vet” om mina problem men det har förmodligen spekulerats en hel del. Funderat på att berätta det har jag men samtidigt känns det FÖR personligt. (paradox, eftersom jag spiller ut mina problem på nätet…)
        Jätte kramar!

      2. Wow, vilken stark chef du har som ”vågar” kommentera det. Annars en sak som jag tror många ite vågar ”ta i” och hellre blundar för…

        Grym du är Maria, jag är superimponerad av hur snusförnuftigt som du hanterar allt det här.

        Är det lika vanligt med äs i Tyskland som i Sverige tror du? Tänker framförallt på att Sverige tenderar att ta efter i princip alla av USA:s välfärdsproblem, Tyskland verkar ofta köra efter en egen linje… men kanske har jag fel?

        Bamsekram!

  2. tack för din blogg, jag fullkomligt älskarälskarälskar den! Jag har en fråga ifall du har tid.. Jag undrar vad dina bästa tips för att fprtsätta hålla motivationen uppe när man går upp i vikt. Jag har ett mönster av att när jag väl lyckats gå upp backar tillbaka och går ner igen. Då blir det liksom plus minus noll. Jag har ju alla anledningar till varför jag bör gå upp i vikt. Gillar inte hur jag ser ut nu, vill att kroppen ska komma i balans osv. Men det är så tufft att fortsätta en viktuppgång.. hur ska man göra?!
    kraam och tack igen

    1. Förutom allt jag skrivit tidigare på bloggen så skriver jag med jämna mellanrum upp alla positiva saker som jag märker händer med mig själv i takt med att jag går upp i vikt och påminner mig ständigt och jämnt om att jag inte var lyckligare som extrem-smal och anorektisk.

      Jag må ha en större kropp idag men både den och mitt psyke är definitivt mycket stabilare och tryggare än när jag var väldigt sjuk. Jag mår utan tvekan mycket bättre än tidigare och det får mig att tillräckligt motiverad för att fortsätta på den här vägen. Jag har fått smaka på det friska livet så länge nu och vet att det är sååå värt det att få vara som ”alla andra”.

      Idag ser jag min kropp som mitt eget tempel (eller borg) som jag vårdar och sköter om så mycket jag bara kan. Bra mat (varierad ett måste!!!!) och mycket sömn är viktiga nycklar för mig.

  3. För några år sedan trodde jag aldrig att jag skulle sitta här så som jag gör idag. Jag trodde att min kropp garanterat skulle bli fet om jag slutade träna, om jag inte tog den där promenaden kunde jag inte äta den där potatisen… osv. I think you name it.
    MEN idag är jag inte fet. Jag har inte tränat regelbundet på över fyra år. Jag nöjer mig med vardagsmotion, cykla till stan, skola etc. En promenad då och då. Men that’s it. Ibland rör jag på mig en timme om dagen, ibland sitter jag bara hemma och degar.
    Jag lever INTE på sallad, utan jag äter helt normal mat inklusive kakor, godis och glass. Och min vikt? Den ligger stabil sedan tre år tillbaka på omkring bmi 21, vilket jag anser är helt okej.
    Jag ska inte säga att jag inte känner mig tjock och för stor ibland, för det gör jag. Men det är här min kropp vill vara. Det spelar ingen roll om jag äter en extra kanelbulle eller äter den där pizzan, vikten förändras inte för det. Och det är här jag mår bra, här som jag orkar saker, klarar av att skratta och jag trivs bättre med min kropp här än när jag var underviktig.
    Jag förstår precis vilken rädsla ni står inför, mitt råd är precis som Annas, ta en träningspaus på några månader! Kroppen behöver det och man varken dör eller blir fet av det. Är kroppen underviktig lägger den förmodligen på sig några kilo, men det är för att den mår bra av det, den hade inte gjort det om den inte hade behövt det. Och ofta tappar man något kilo när kroppen får energi regelbundet, den kanske lägger på sig 2-3 kg extra för att vara ”säker” på att den inte utsätts för svält först, men sedan försvinner dessa oftast.
    Sen så rekommenderar jag att inte dra ut på viktuppgången, gör det bara! Jag vet att det är svårt, men det gör saker och ting så mycket lättare. Det är inte mindre hemskt för att man gör det långsamt, snarare tvärtom.
    Ledsen för värsta utläggningen, men förhoppningsvis hjälper det någon att VÅGA. Och jag vill tillägga att även om jag inte har börjat träna igen (delvis därför att jag inte har hittat något jag tycker är KUL) så innebär det inte att ni inte kan börja igen. Men kroppen måste få må bra först! Ni har hela livet på er att träna. Och många av er har säkert tränat så det räcker till och blir över för många år redan. Så vad finns det att förlora?
    (en människas värde sitter inte i smalheten/vikten överhuvudtaget)

  4. Det är jätteskönt att höra era försäkringar, men jag väljer nog ändå att vara beredd på ”det värsta”. Alla kroppar reagerar nog inte likadant – och då jag tidigare i livet alltid varit åt det överviktiga hållet (och med ett hormonfel som dessutom ger tendens till bukfetma…) får jag nog räkna med lite mer än trivselvikt…

    Fast det är väl där skon klämmer: att börja trivas med det man får helt enkelt! Och Anna har ju fullkomligt rätt: hur kul är det att vara för mager? Jag har aldrig strävat efter den anorektiska looken, utan hela den här tiden tyckt jag sett förfärlig ut i spegeln… Jag gömmer mig ju minst lika mycket i säckiga kläder nu som när jag var ”för” stor!

    Och Maria – Barbamamma är ju hur kurvig och snygg som helst! 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s