Mat, Självhjälp, Träning

Äta mer och träna noll, funkar det ?

Hur gör man egentligen för att få ordning på maten igen?

Och är det verkligen möjligt att samtidigt sluta träna utan att förvandlas till en stor val?

Natalie undrar:

”Mitt namn är Natalie och jag var just inne på din blogg och läste. Det är så härligt att läsa om folk som är på rätt håll i livet!

Jag drabbades själv av anorexia för ett tag sedan och går nu på behandling på dagvård.

Jag är på bättringsvägen, men det är fruktansvärt tufft.

Jag var också och är en person som älskar att träna, men tyvär för mkt. Just nu har jag träningsförbud men det är mycket svårt att hålla…

Vi lär oss också nu att äta 6 gånger om dagen som faktiskt är normalt. Jag vill kunna leva ett normalt liv sen utan ”träningstvång”, men jag är så rädd för att sluta. Man har ju så konstiga tankar om allt.

Jag tänkte bara undra om du har tid, vilja och svar på detta med mat och träning?

Och om det är okej att kunna träna mindre utan att bli ” tjock”….

Med vänliga hälsningar Natalie”

Nyckeln – enligt mig –  till att bygga en stabil grund (en hållbar livsstil) som ska räcka livet ut är att helt sluta upp att träna en längre period. Jag skulle aldrig i livet ha fixat att komma så här långt om jag inte helt slutade med träningen ett tag (inte bara några dagar utan flera veckor, är du mycket underviktig eller svårt ätstörd tror jag minst sex månaders träningspaus är att rekommendera).

Så länge man tränar när man fortfarande är sjuk är det svårt att våga ”smutsa” ner sin kropp och välja annan än ”helnyttig” mat. Många känner nog igen sig i att hellre vilja äta saker som sallad, keso, kyckling och bönor hellre än en pizza efter träningen eftersom man vill känna sig ren. Ett litet extremt exempel kanske men jag tror ändå att ni förstår hur jag menar..?

Så varför göra det svårare än nödvändigt för sig själv? Det blir lättare att skaffa sig en ”skit samma-mentalitet” när man släpper på träningskontrollen.

När jag skulle bli kvitt mitt träningsmissbruk var jag helt träningsfri i cirka 5-6 månader till att börja med.

Under den perioden trodde jag helt seriöst att jag aldrig mer skulle vilja träna i hela mitt liv. Jag var så trött på allt som hade med träning att göra!

Jag tänkte iof att jag skulle bli ful, förslappad och det skulle bli ett helvete att få tillbaka till min ”topp” kondition, etcetera. Men efter ett halvår som träningsfri testade jag för första gången på en träningsform som inte gick ut på att bränna kalorier (Bodybalance och Sats Flow) och det blev en skön kontrast mot mitt aktivitetslösa liv. Därefter dröjde det ett tag innan jag rörde på mig kontinuerligt igen. Jag började promenera och inte förrän efter cirka totalt 9-10 månader började jag på riktigt längta efter en joggingtur i skogen (våren 2010).

Med andra ord tränade jag så gott som ingenting på nästan total tre kvartal och detta gjorde att jag kunde fokusera på att lära mig äta och slappna av. Ingenting skumt hände med min kropp, jag blev ingen förslappad person. Jag lärde mig att det är oerhört nyttigt att inte göra någonting.

Inte träna och inte promenera (viktigt med promenadförbud i början för tvångspromenaderna är lika djävulska som ett tungt träningsmissbruk!)

Efter ett tag lovar jag att träningsförbudet kommer kännas som en slags ”befrielse” (en ursäkt att inte få träna!) och en stark röst mot anorexin när sjukdomen vill tvinga ut dig ut i regn och blåst.

Du vet att du alltid kan börja träna igen när du är frisk…?

Det kan ingen någonsin ta ifrån dig.

När du når en högre, nästan frisk vikt, kanske du till och med längtar efter och uppskattar träningen på ett helt annat sätt än som ätstörd.

Jag tränade enbart för att bränna kalorier. Inget annat betydde något.

Folk som var passionerade löpare trodde jag ljög när de hävdade att det älskade att springa. Visst älskade jag också känslan efter träningen men själva träningen var aldrig ett dugg kul, endast plågsam.

Idag känner jag annorlunda inför träningsbiten. Förr såg jag träningen något som jag bara ”skulle ha gjort/avklarat” under dagen, den var bara något som ”måste” göras. Idag tänker jag inte alls så och detta är en helt ny känsla i min kropp.

Numera springer jag cirka 1-2 ggr i veckan och jag har inga dagar som jag alltid springer på utan det är helt och hållet dagsformen som avgör hur trött jag är efter jobbet. Är det en sak som jag har lärt mig så är det att jag aldrig mer kommer träna bara för att få det överstökat.

Nej, när jag ger mig ut och springer tänker jag inte på vad jag ska göra efter löpturen. För en gång skull kan jag njuta under tiden som jag springer och inte bara av känslan efteråt. Vet inte om ni förstår för det är rätt svårt att beskriva det här… Själv trodde jag som träningsmissbrukare att folk bluffade när de påstod att de visst njöt av sjävla träningen och inte bara av känslan av att vara ”ren” och ha gjort något duktigt.  Men så behöver det alltså inte alls vara!

Som sagt, idag uppskattar jag själva löpturen lika mycket som känslan efteråt. Jag tänker inte att löpingen bara är ett moment som måste göras utan när jag springer finns bara jag och naturen. Jag har inga bestämda dagar som jag alltid springer på utan jag springer enbart när jag verkligen är sugen. Ofta rör det sig om cirka 1-2 dagar i veckan men det är inte alls ovanligt att det inte blir något alls utan isf bara kortare promenader till bussen eller liknande.

Jag trodde aldrig att löpning kunde vara mindfulness men det har det verkligen blivit för mig. Löpning har verkligen blivit ”min grej” och det trodde jag aldrig. Dock ska den ske i naturen, långt bort från kalori- och distansmätare, etcetera!

Så oroa dig inte för petitesser som att du tex får en lång sträcka tillbaka när och om du vill börja träna igen sen.

Visst kan man inte förvänta sig att man ska vara i samma konditon som när man var på topp men jag tycker hela processen att ”komma tillbaka” har varit högst intessant och spännande att se kroppen som långsamt, långsamt blir starkare igen.

Men som sagt, en förutsättning för nyttig och icke-tvångsrelaterad träning hänger på att först få maten att fungerar för en.

Kom ihåg att det är mer regel än undantag att de flesta människor omkring dig både har smör på mackan, äter bullar, använder salladsdressing och äter potatisgratäng gjord på äkta vispgrädde. Många tränar heller aldrig eller saknar helt kontinuitet.

Ändå har de flesta faktiskt rätt fina kroppar och friska BMI.

Och bäst av allt, de har inget kaos i hjärnan!

Du är inget undantag och det kommer du också att märka när du vågar testa att förbli träningsfri ett tag. Men så länge du fortsätter att fuska med träningsförbudet kommer även maten kännas tuff, det är iaf min erfarenhet.

Ledsen för sent svar men ville se till att svara dig ordentligt.

/Anna

9 thoughts on “Äta mer och träna noll, funkar det ?”

  1. Det låter bra men vi som måste promnera för att ta oss fram eller vi som måste ha idrott i skolan då ? Vi kommer inte undan träningen.

    Vad ska man göra då ?

    1. Har en bekant som är idrottslärare och enligt honom borde det inte vara något som helst problem att ta upp med läraren att man behöver göra en del ändringar i upplägget av idrotten om man har problem med en ätstörning, de flesta lärare borde se flexibelt på det, så prova att ta upp det med din idrottslärare! Ämnet är ju faktiskt idrott och hälsa och hälsa uppnår man inte om tränar när kroppen behöver vila. Själv har jag inte tränat på flera år i bemärkelsen fysisk träning och jag håller med Anna – kroppen blir inte val för den skull – den mår riktigt fint ändå!

  2. Ja älskar att promenera / jogga med favoritmusik i öronen. Ja, när jag känner för det alltså. Får lyckorus eller vad det kallas.. 🙂 (Inte i syfte på att bränna kcal)

  3. jag förstår allt det du säger med träningen, att man ska känna för det och så vidare och man måste våga ha träningsuppehåll. Men den stora skräcken ligger ju i vad som kommer hända med kroppen??
    Jag har haft anorexi i 2 år, varit på behandlingshem i varberg och kommit upp i normalvikt. Nu har jag dock börjat promenera varje dag, i bland flera gånger, istället för 1 gång i veckan som jag får för behandlaren.
    Jag har också börjat dra ner på maten från innan(inte överdrivet mycket men det finns ätstörda tankar bakom varje val).

    Det som hände med detta är att det blir svårt att sluta träna p.g.a. den svåra frågan: Om jag tränar varje dag och äter mindre. Vad händer då med VIKTEN om jag både slutar träna och äter mer??
    Ingen av behandlarna kan hjälpa mig med detta problem så kanske du kan ge ett bra klokt svar? VIll verkligen inte hålla på så här, då jag klarade av att få ett normalt beteende EN gång, och nu är jag på väg att falla tillbaka.
    Tror det är fler än mig som sitter på denna fråga! Vore jätte snällt om du ville svara! 🙂

  4. Anna, tack för att du återigen aktualiserar en viktig fråga för mig. Det är inte möjligt att bli frisk så länge kompensationstankarna finns kvar. Usch. Kavla upp armarna och ta itu med detta också. Finns nog tyvärr inga genvägar. Men vi kämpar, slåss och följer ditt fina exempel. Du är verkligen ovärderlig och det hoppas jag du förstår. Och så är jag dundrande nyfiken på denna snabba Stockholmsflytt och allting du pysslar med! När får vi veeeeta? 😉

  5. Ett litet tips för er som till skillnad från Anna inte tränat tvångsmässigt (=bara för att bränna kalorier): se träningen som en belöning när ni väl gått upp i vikt!

    För mig har träningen varit mer en krydda i livet, nåt jag gjort för jag tyckt det varit roligt (vilket iofs också inneburit att jag aldrig varit jätte-deff eller fått några enorma resultat av träningen). När jag rasade i vikt var det dock inte roligt längre (jag orkade mindre, var orolig för andras blickar etc.) och ganska snart fattade jag ju också att det bara skadade kroppen.

    Det självpåtagna träningsförbudet har för mig varit jättejobbigt (i början har man ju ren abstinens också!), men då har jag å andra sidan kunnat vända på det de dagar maten är en kamp: jag tuggar i mig det här, jag går upp i vikt (”och blir äcklig!”) – men då får jag ju börja träna igen!

    Så: vila och se till att sakna träningen riktigt mycket – så får du köra igång igen när maten fungerar! Ju snabbare desto bättre, eller hur?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s