Självhjälp

Är din ätstörning ”sovandes”?


Det står 1-1 i set mellan ätstörningen och mig.

Men jag vägrar nöja mig med bara oavgjort.

Det är åter dags att börja göra otäcka saker.

Utmana, utamana och utmana igen…

Usch!

***

För tillfället genomför jag många förändringar i mitt liv.

Jag är en person som alltid vill utvecklas och har en obotlig nyfikenhet på vad som gömmer sig bakom nästa hörn. Men för att utvecklas ytterligare krävs det att jag törs göra nya saker och återigen göra nya val.

Annars fortsätter jag att trampa på i samma gamla hjulspår. Det vill jag inte!

Min omställning sker just nu på flera olika plan, både privat och som anställd.

Men det som jag vill fokusera på i det här inlägget är hur min väg ser ut för min fortsatta friskutveckling.

Jag har nu kommit till en punkt där både jag och ÄS känner oss rätt ”trygga”. Ingen av oss vågar röra en fena av rädsla för att krascha helt och riskera att förlora matchen.

Jag har kommit in i den där lunken som jag tror många med äs ”nöjer” sig med.

Ni känner säkert redan till det här stadiumet. Man har gått upp en del i vikt och når en nivå där man tycker det är hyfsat enkelt att hantera maten. Oftast fungerar maten bra, dock finns det fortfarande en del saker som man fortfarande har svårt att acceptera i sin kost och svårt i vissa sociala sammang. Fortfarande finns det mat som är ”dramatisk” och anses farlig.

Jag har sedan jag startade den här bloggen sagt att jag vägrade nöja mig med att bara vara ”lite ätstörd”. Alldeles för många ger upp och orkar inte ända fram, man nöjer sig med att ibland är man ätstörd och vissa dagar inte alls. Men jag vill inte ha det så.

Så länge har minsta lilla ätstörning kvar känner jag att mitt liv genast blir några procent tråkigare.

Därför tänker jag skruva upp min utmanarnivå och jag gör det nu.

Eller äsch, så här, jag började faktiskt med förändringarna redan i måndags då jag kände mig särskilt stark och kaxig mot Ana.

Men som alla ni själva vet är man ju så förbannat rädd för att misslyckas hela tiden. Just därför är det så otroligt svårt att våga dela med sig. Det är alltid roligt att berätta när det går bra men svårt när det går dåligt.

Men just nu skiter jag faktiskt i att det finns en risk att jag inte fixar det, att jag ev tvingas ta paus och fortsätta när jag tror jag klarar av det igen.

För alla de här tre dagarna har varit helt underbara. Jag har gått runt och känt mig starkare än Pippi Långstrump och det är nästan så att jag lurar mig själv och glömmer bort att jag ju ska vara ätstörd, ungefär som ”Men du, vakna! Har du glömt att du ska planera mat idag?”

Som sagt kanske kommer jag att få ångra att jag är så styv i korken idag och tror mig orka med sista biten. Låt gå i så fall.

Mitt liv rör på sig och för att orka hänga på i samma takt och nå dit jag vill måste jag rensa ut det sista av sjukdomen.

Ni frågar mig var jag står i sjukdomen. Kära vänner detta är omöjligt att svara på.

Jag har svårt att göra friskheten rättvis i ord så därför överlåter jag jobbet till någon som gör jobbet bättre än vad jag gör.

Häromdagen skrev Katarina så här på sin blogg:

”Jag vet inte varifrån mina idéer om friskheten egentligen kommer ifrån.

Och jag vet inte om ni också tänker såhär, men i min värld har jag alltid trott att friskheten kommer dyka upp i mitt liv som en blinkande neonskylt.

Att när sjuka tankar ersätts av friska så kommer det ringa ett högt alarm och världen stanna upp några minuter och jag blir verkligen skrikande medveten om att jag gjort något friskt. Jag har trott att hela världen kommer att vända sig om och verkligen märka hur stor skillnad det blivit och påtala varje förändring.

Och för varje dag inser jag att det inte alls funkar så.

Friskheten dundrar inte in i det ätstörda livet. Den smyger. Den kamoflerar sig i ett äkta skratt.

Det är inte att någonting, som en pastarätt tillsammans med familjen, plötsligt känns jättebra.

Det känns bara lite mindre jobbigt, det går att avleda och distrahera.

Det går att äta pasta och inte hata sig själv eller sitta och räkna exakt var på låren all pastasås kommer att lägga sig.

Livet blir enklare. Det är så friskheten kommer att kännas.

Det är så friskheten redan känns!”

Jag instämmer till 100%.

Bara för att du en dag ”kan” äta en Pasta Carbonara säger detta egentligen ingenting om hur långt kvar du har till friskheten.

Mina mål inför hösten handlar inte om att en dag utmana mig med en burk B&J (för mig är detta inte så svårt, dock befinner vi oss på olika stadium så för andra kan det vara ett bra mål, det säger jag inget annat om).

För mig handlar hösten 2010 om att eftersträva helheten. Jag vill få maten att funka alltid, dygnet runt.

Den här hösten ska jag se till att det blir betydligt mindre mat i huvudet och mer på tallriken, enkelt uttryckt.

Jag har inte längre tid med en ätstörning, det spelar ingen roll om den är stor eller liten. Sjukdomen stjäl lika mycket värdefull livskvalitet och tid av mig oavsett hur stor eller liten den är. Så länge den finns så lite som 1%  så ska den bort!

I morgon glimtar jag på några av mina mål inför Hösten 2010.

Så länge vill jag gärna veta:

Hur ser din egen höst ut?

Vilka är dina utmaningar?

13 thoughts on “Är din ätstörning ”sovandes”?”

  1. Följer din blogg regelbundet och tycker du är så klok och stark! Fortsätt som du gör nu, kämpa, inspirera andra och sträva mot ett liv helt utan ätstörningen!

    Mina utmaningar i höst är flera. Har för första gången i mitt liv släppt allt för att låta min tillfrisknad få gå först. Allt annat(jobb, plugg etc) får stå tillbaka just nu, om ca en vecka börjar jag en halvårsbehandling mot ätstörningar. Vill bli fri och frisk mest av allt i denna världen, så därför får det bli min prio ett. Tänker göra precis det som krävs för att nå dit!

    Kram!

  2. där jag är nu är så obeskrivbart. jag har kommit förbi den här ”jag är väl nöjd”-stadiet som för mig var alldeles för ätstört och jag var mycket underviktig, ändå halvnöjde jag mig med det några månader i höstas.
    nu är jag normalviktig så det är ju lugnt, men mina mål är framförallt att inte bli såhär skräckslagen som jag blivit nu när jag märkt att jag pga hormongrejer fått större bröst och växt lite överallt, typ svullnat.
    att jag inte ska få panik om jag pendlar i vikt.
    och att jag inte ska tänka efter så mycket.
    kompensera ska inte finnas i mina tankegångar.
    och jag ska kunna äta ALLT jag vill. dock när jag kommit såhär långt att jag faktiskt äter glass varje dag och lätt kan få ner en pizza finns det saker på förbjuden-listan som ”verkar lätt” men som jag taktiskt undviker. jag vet inte varför. jag vet inte varför jag kan äta upp en ben&jerrys men inte en liten pommes på mcdonalds.
    det är såna grejer jag vill ändra på, ologiska dumma saker som håller ätstörningen kvar.
    OCH jag vill bli ännu starkare. jag vill inte bli sådär ledsen som idag vid lunchen när alla (och vid bordet bredvid också) pratade om bantning och vad man ska äta. jag vill ha ett stålskydd som gör att sådant studsar av.
    och, fast det kommer längre fram, vill jag bli S P O N T A N. med maten.
    kramar!!!!

  3. du har en så himla bra blogg!
    jag tänker att jag ska kommentera den varje morgon när jag läser, men så blir det inte av..din blogg behövs verkligen. du behövs!

    kram
    /e

  4. Ah! Det finns en massa jag vill utmana mig med i höst.
    Har lust att prova pa nya saker. Ta en kurs i nat. Vad som helst. Matlagning. Bergsklättring. Pole dance.
    Bryta de invanda mönstren och bevisa för mig själv, och främst Ana, att det finns sa mycket därute att hämta. Men om jag inte tar för mig gar jag miste om hela baletten.
    Ska även utmana mig med att försöka skaffa nya vänner. Vilket känns muy muy läskigare än att äta vilken maträtt som helst.
    För med maten kan jag ju misslyckas, iallafall teoretiskt sett.
    Men tänk om folk inte vill ha min vänskap? Tänk om de vänder mig ryggen? För att jag i verkligheten är det freak som Ana utmalar mig att vara.
    Dessa rädslor ska trotsas i höst.
    Lots of Love.

    1. Åh, vilket bra mål! Såklart att du inte är ett freak! Eller, om du är det, så är du garanterat inte ensam om att vara det 🙂 Herregud, vem är normal egentligen?

      Tänk bara på hur fantastiskt viljestark, och smart, och motiverad, och vetgirig du måste vara för att ens ha fått en ätstörning! Visa det för andra människor och du kommer snart inte ens ha tid för Ana.

      (Nu låter det som att jag pratar av egen erfarenhet, och det gör jag inte, men jag håller på att prova en ny grej där jag försöker vara extra snäll och peppande mot andra, så att jag kanske kan komma ihåg att vara det mot mig själv också… Återkommer med resultatet när jag blir frisk :P)

  5. Det är såååå himla bra att du finns, för trots att jag så gärna vill bli helt frisk, märker jag att det är lätt att glida tillbaka till det där halvfriska/halvsjuka tänket när jag inte fokuserar på att bli frisk. Så nu, alldeles nyss, hjälpte du mig ytterligare ett steg genom att få mig att inse att nej, jag har faktiskt inte lust att träna imorgon. Jag vill alltid träna tre gånger i veckan (eller okej, Ana vill, jag tycker att det är skönt efteråt), men det har varit tokgalet ont om tid tidigare i veckan, så då satte jag mig och planerade när jag skulle kunna tänka mig att ta tid till träning. Men innerst inne så känner jag att jag verkligen, verkligen inte har lust att träna imorn. Så då gör jag inte det. Åh, fan vad det kommer att bli svårt att hålla.

    Mitt mål för hösten är att våga lyssna på min kropp, och lita på den. Göra mer saker med andra människor. Att dels aldrig (!) lägga på mer träning än den nivå jag håller nu (vilket jag känner mig rätt trygg i redan), men att även jobba på att kunna ta bort träning om tid/lust/intresse inte finns. Stort höstmål där. Acceptera att jag är som jag är och ser ut som jag gör, och att jag är fantastiskt. Det är nog det svåraste.

  6. Min egen utmaning denna höst är att börja träna och röra på mig. Jag har varit arbetslös en lång tid nu och orken i kroppen har sakta men säkert försvunnet med den tiden. Så nu får det vara nog. In med mer frukt och grönt, vilket jag i princip aldrig åt innan, ut med extra tillskott som jag anser inte ska behövas om jag äter varierat varje dag. En annan utmaning är självklart att se positivare på min tillvaro och försöka göra allt jag kan för att inte vara arbetslös längre. Tro mig det är väldigt svårt för någon som är socialt skygg och lite ”annorlunda” i beteendet än andra.

  7. Mitt höstmål är nog samma som ditt: att bli av med min ”sovande” ätstörning. Jag tänker inte så mycket på det längre men ibland när man står i affären vill man köpa på sig något (har bulemi) och det är just i det ögonblicket det gäller att motstå. Jag tror inte på att man inte kan hjälpa det man gör, allting handlar om val. Jag väljer att köpa något i affären och jag väljer att eventuellt spy upp det, ja det låter ju inte så trevligt direkt men så är det ju. Det som är ännu svårare än att låta bli att köpa är att faktiskt behålla viss mat när man väl ätit den och det är trevligt att se att du också har tänkt i sådana banor även om din ätstörning är annorlunda.

    Tack för en inspirerande blogg!

  8. Blir ledsen i själen när jag inser vilken lång väg det är kvar. Jag nöjer mig faktiskt med halvfrisk, orkar inte mer just nu. Mattankar ska inte ta över mitt liv igen, prio ett. Jag vill inte hata min egen kropp så brutalt heller. Kan äta det mesta, inte helt utan ångest men utan någon form av kompensation och är rätt nöjd med det. Eller nej helt ärligt så är jag oftast tvungen till maten fortfarande och så fort tillfället ges svälter jag. Gått upp tio kg på tre månader och istället för att vara glad över mina framsteg mår jag mest illa om jag tänker på det. Vill ha den gamla disciplinen även om jag är fullt jävla medveten om hur idiotiskt det är. Men jag är rädd svag tjock. Och då jag nästan friskförklarats av bup vet jag nt hur lång tid det tar innan jag är tillbaka igen. Innan jag kastar bort all form av framgång och gör alla i min omgivning besvikna. Wöö godnatt fuck detta hur i helvete hamnade jag här….

  9. Jag känner precis igen mig i texten till 100%. Jag försöker tillfriskna själv utan någon hjälp (vilket jag vet är fel och att jag egentligen borde söka hjälp när det finns att få) och känner att jag ”börjar bli bättre” samtidigt som jag ibland tvivlar på det och precis som du sa att min ätstörning bara är ”sovandes”. Det känns jätteläskigt och ungefär som att jag balanserar på en lina och när som helst kommer att göra ett snedtramp och tappa kontrollen helt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s