Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Bli (h)järnstark!

Är ni fortfarande kvar här inne?!

Ett rykande färskt inlägg från mig hittar ni just nu på Tjejzonens blogg.

Idag tipsar jag om hur man kan tänka sig psykiskt starkare, dvs bli hjärnstark!

8 thoughts on “Bli (h)järnstark!”

  1. Ja du sweetie. Ännu ett mycket bra inlägg som man verkligen kan relatera till.
    För det är ju så det är.
    I takt med att man fyller magen med mat tycks man tömma hjärnan på det samma.
    Inte lika mycket fokus på maten hela tiden.
    För varje måltid är ju ny.
    Och den kommer igen. Å igen. Å igen. Å igen.
    Man får/kan/ska ju äta resten av livet.
    Lots of love och lycka till med bostadsjakten.

  2. Hej! Tack för bästa bloggen.

    Jag undrar om man ska trotsa sitt träningsberoende trots att hela dagen blir förstörd av att man skippar sin morgonträning. Jag försöker varje dag trotsa mig själv att smyga upp klockan 5 för att smygträna i källaren. Mamma har hört mig och jag har blivit tagen på bar gärning några gånger vilket gör träningen ännu mer ångestladdad. Trots att jag försöker ligga kvar i sängen kommer träningen lite senare på morgonen. De gånger jag har fått förhinder (mamma jobbar hemma till exempel eller min smygträning har gett mig blödande sår under fötterna) (dvs jag har inte kunnat träna) blir hela dagen förstörd. Jag har konstant ångest och kan inte tänka på annat än träning och att jag inte borde var hungrig pga att jag inte har tränat. ”Igår åt jag ju x antal potatisar när jag tränade, så idag när jag inte har tränat borde jag ju inte orka äta lika många”. Jag inbillar mig själv att jag är mätt hela dagen när jag inte har rört på mig tillräckligt mycket. Det värsta är att de veckor jag inte har lyckats smygträna är de veckor jag går ner i vikt för att jag inte tror att jag behöver mat då. De veckor jag kan träna som mest går jag upp som mest i vikt. Att gå upp i vikt är inte ångest för mig, men att äta mer än vad jag behöver (måste ju gå upp vikt) utan att ha tränat ger mig ångest. Det känns som att man går upp i vikt på ett hälsosammare sätt om man tränar samtidigt som man äter mycket kalorikrik mat än när man suttit still hela dagen och ätit över sitt dagsbehov. Och dessutom får jag sådana endorfiner efter morgonträningen så att jag är lycklig hela dagen. Jag får inte endorfinerna utan träningen och då blir jag ju deppig hela dagen.

    Min fråga är om man ska trotsa sig själv och utesluta träningen helt trots att den extrema ångest som förstör hela dagen kommer? Eftersom jag går ner i vikt de veckor jag inte tränar så känns det så riskabelt att sluta med smygträningen.

    1. Åh, vad jag känner igen det där med att smyga upp och träna tidigt på morgonen! Och vad glad jag är över att jag har kommit ifrån det.
      Försök att inte tänka som så att du trotsar dig själv, utan det är Ana du trotsar. Det låter kanske knäppt, och det kanske inte alls funkar för dig, men jag har försökt se det som en elak och ondskefull person som långsamt har krupit in under min hud utan att jag märkte det, och sen sakta men säkert börjat förgifta min hjärna med sina sjuka, sjuka tankar. Då blir det inte mitt fel att jag beter mig sjukt, utan hennes, och då blir det också lite lättare att stå emot. Ni får inte plats båda två i din kropp, och förr eller senare kommer någon av er att vinna. Se till att det är du!

      Ett annat tips som hjälper mig mycket nu när jag försöker skaka av mig ÄS helt och ta de där sista stegen till frihet, dvs nu då jag har börjat bete mig friskt/friskare, men då mina tankar fortfarande är ångestladdade och plågade, är att se tillbaka på min mörkaste period och inse hur sjuk hela min tillvaro var. Skriv ner det här i en anteckningsbok eller på ett papper eller något, och spar det! Då kan du plocka fram det när du känner ångest över hur lite kontroll man har över omvärlden och när man känner att det kanske vore skönt att glida tillbaka till ÄS. Då kommer du komma ihåg den här känslan, och hur förjävlig den är.
      Det är nämligen INTE normalt att ”vakna av sig självt” klockan sex en lördagsmorgon för att smyga ner i källaren och hoppa hopprep en timme. Det är INTE normalt att ”komma på” att man inte tycker om äggula utan bara äter kokt äggvita med salt på en liten torr knäckebrödskiva (utan smör). Och jag vill aldrig hamna där igen, så jag påminner mig själv om det här. Och om det verkligen inte hjälper, om ångesten blir alldeles för svår, så tänker jag på vad ÄS gjorde mot min familj. Som min mamma har gråtit med mig. Som min pappa har försökt förhandla med mig. Som min bror gled ifrån mig av vanmakt. Jag kan inte göra så mot dem en gång till. En gång var en gång för mycket.

      Håll ut, och kämpa emot. Alternativet är att fortsätta som det är nu, men vad är det för liv egentligen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s