Ångest, Mat, Självhjälp

Slösa bort kalorier på att äta ”halvgod” mat?

Jag fick en fråga som handlar om oron kring att fördela sina kalorier rätt under dagen.

Det vill säga man vill helst inte ”slösa bort” värdefulla kalorier på att äta mat som man bara tycker smakar sådär.

Jag håller ju på att bli frisk från mina ätstörningar men mitt problem (ett av dem) är att det nästan alltid slutar med att jag bara ätit godis, choklad, kakor o.s.v.

Godis har varit totalt förbjudet i över 2 år så att få äta det igen känns som riktig lyx. Men som sagt så blir det bara en massa ”skräp”. det kan även bli billys pizzor, tortilla bröd med smält ost och liknande.

Så fort jag skall äta så tänker jag ju att jag helst skulle vilja ha t.ex godis, och att istället välja mat som inte alls är lika lockande känns fel. ”Om jag skall äta så skall jag få äta vad jag vill”

Om jag tänker att jag skall äta bättre och mer saker som min kropp behöver så slutar det alltid med att jag tänker ”Om jag nu inte får äta vad jag vill så kan jag lika gärna börja svälta igen, då blir jag ju smal också”

Men att nästan bara äta socker och sånt ger ju mig en del ångest. Och ibland blir det en del hetsattacker och sedan spyr jag.

Jag vet inte vad jag skall göra, har du några tips för hur jag äter bättre utan att det känns som att jag förbjuder och att jag ”lika gärna kan svälta”?

Även om det onyttiga alternativet som jag väljer innehåller kanske dubbelt så mycket kalorier som middagen min mamma lagat så känns det fel av mig att äta något som jag inte verkligen vill ha, onödiga kalorier.

Hur skall jag göra?

Underbar blogg som alltid.

Kram på dig”

Svaret är förmodligen inte det som du vill höra men jag tror att lösningen för dig heter: Ät vanlig mat + den maten du nämner t ex billys pan pizza och godis när du är sugen, dvs bort med alla förbud.

Det behöver inte vara det ena eller det andra, mat är inte svart eller vitt. Men jag förstår hur det känns. Äter man något onyttigt känns det som  att nu är det ändå kört och då kan man lika gärna passa på att äta annan lika ”onyttig/farlig mat”.

Ofta resulterar detta i ångest och därför svält/nyttighetstänk dagen efter som snart går över till en ny ”passa på-attack”, överätning eller hetsätning = Voilà så är man inne i ätstörningens onda cirkel!

Det värsta du kan göra är att förbjuda dig att äta saker, det ger syre åt ätstörningen och det blir bara svårare att bryta sig loss.

Om du säger till dig själv att du inte får äta pan pizza kommer du garanterat aldrig kunna sluta tänka på den.

Som när jag satt på flyget häromdagen blev jag bara så otroligt sugen på chokladbiten som serverades till kaffet, jag tvekade för gamla Ana tyckte det var en ”onödig utgift”. Men så påminde jag mig om det där är mitt gamla dåliga äs-resonemang och det enda sättet för mig att sluta tänka på chokladbiten var helt enkelt att äta upp den. Ingen hets, ingen överätning, ingen ångest – kroppen blev toklugn! Därefter kunde jag i lugn och ro fortsätta läsa tidningen utan att mina tankar spretade till höger och vänster.

Förstår du vart jag vill komma?

När man äter det man är rädd och orolig för blir den maten snart mindre intressant, men man måste öva sig på att äta och tänka så här. Ju oftare desto större effekt och snabbare resultat. Låt det inte gå flera dagar mellan tillfällena du utmanar dig själv, helst flera gånger per dag för att det ska bli rutin!

Själv var jag t ex livrädd för att börja äta chips igen (som jag alltid ätit före det att jag blev sjuk som 16-åring).

Men när jag väl började öva på att äta chips i mindre portioner i sammanhang som jag kände mig trygg i (med kompisar, familj eller på biobesök), dvs där jag inte riskerade att överäta så upptäckte jag plötsligt en sak – åtta år senare jag tyckte inte om chips längre!

Detta kändes jättemärkligt men det har varit samma sak med annan mat som ätstörningen förr tyckte var farlig och spännande. När jag väl har fått smaka på maten har jag nästan blivit besviken, ”Blev det inte godare än så här…?”

Förr kunde jag dessutom bli vansinnig och upprörd om jag slösade bort onödiga kalorier på att äta saker som inte smakade toppengott. I dag spelar det mindre roll, istället vet jag att då behöver jag inte tänka på eller köpa den där produkten igen. Toppen, mindre information för hjärnan att hålla reda på!

Så bort med förbuden, du kommer inte vilja leva på Billys pizza varje dag resten av livet. Jag lovar! Det är inget du behöver oroa dig för just nu, det är inget verkligt problem som du ska lägga värdefull hjärnkapacitet på idag. Fokusera istället på dina verkliga problem, de som du har just nu och påverkar dig dagligen.

I början när du börjar att öva dig på att äta varierat och uppskatta vanlig mat kommer det kanske kännas som att du vill passa på att äta pizza och annan snabbmat hela tiden. Men efter ett tag när man inte längre svälter sig själv så nöjer sig kroppen med mindre mängder sötsaker och mat som du nämner blir mindre spännande.

Nyckeln är att avdramatisera maten och det gör man enklast genom att äta regelbundet och varierat.

Själv har det fungerat bra när jag dagligen smugit in små mängder icke anorexia-vänliga produkter som t ex choklad, creme fraiche, filmjölk med högre fetthalt, bröd med högre kaloriinnehåll, nötter, lax, ost, pasta, pannkakor och liknande. För mig, som ortorektiker, har nyckeln varit att varje dag ”smutsa ner” min kropp med små mängder av sådan mat som normalt inte har fått ingå i min tidigare extremdiet.

På det här viset slutar hjärnan längta efter saker. Det funkar, men det krävs att man vågar och övar sig! Jag lyckas själv inte alltid men inget kan bli fel. Tänk att du ättränar och för att på sikt lyckas måste man äta fel ibland. Det gör inget om det blir en del överätningar, hetsattacker och bakslag – acceptera helt enkelt att det är så vägen  till friskheten ser ut.

Ingen blir frisk utan bakslag. Det är dem som kommer ta dig framåt och erfarenheten lär dig att göra nya och förnuftigare val nästa gång.

11 thoughts on “Slösa bort kalorier på att äta ”halvgod” mat?”

  1. Nu har jag provat leva lite ”friare” i typ en månad vilket resulterat i en kropp som är svälld och 3 kg tyngre, panik, ågest och äckel…
    alla säger att det är svårt att gå upp men tydligen inte..jag har inte ätit några stora mängder onyttig mat bara försökt äta lite mer kolhydrater och testa något onyttigt då och då..panik och ångest!

    1. Fia:
      LUGN bara lugn. Att man går upp i vikt snabbt kan 1. ha med vätskebalans och saltbalans att göra 2. Bero på att man faktiskt är underviktig (enligt kroppen) och kroppen (ibland genom att hoppa uppåt snabbt) strävar efter att hitta sin vikt för att sedan lägga sig där (obs, behöver inte vara på exakt bmi 20. Kroppen vet själv vart den vill ligga på ett ungefär. Och om det alla säger stämmer så kommer kroppen att stanna där och inte eftersträva ytterligare viktuppgång. Detta sker på ett BMI mellan ca 19 och 25). Det är svårt att arbeta med acceptansen om att man kanske inte kommer att ligga på exakt den vikt som man själv i förväg har bestämt räcker. Jag kämpar själv med det.. men det är en del av friskhetsprocessen. Kramar

      1. vill bara ytterligare understryka att det inte är -du- som har ätit för mycket, snarare tvärtom. Öka på dina måltider så att du blir mätt och lugn, tugga ordentligt vid måltiden (som ska vara varierad, läs mattillåtet) och invänta mättnaden. En bra måltid håller man sig mätt och osugen på under ungefär 4 timmar. Ät varierat och det du är sugen på. Kroppen eftersträvar INTE övervikt.

  2. Snabbfråga: Hur kan man stötta en anorektiker man inte känner utan bara har kontakt med i ett internetforum? Vad ska man skriva, vad ska man inte skriva? Tipsa om din blogg?

    1. Jag tycker absolut att du ska tipsa om den här bloggen! Den har hjälpt mig mer än vad jag kanske själv inser.
      Sen ska du vara försiktig med att anta att du förstår hur just hans/hennes ÄS är. Det räcker med att man läser kommentarerna här för att man ska förstå att det finns lika många sorters ÄS som det finns människor som är sjuka i det. Det bästa är kanske att finnas där för han/henne, och kanske (och det här är vad som hade hjälpt mig när det var som värst, men måste inte nödvändigtvis hjälpa honom/henne) visa vad h*n går miste om genom ÄS. Många gånger tror jag att man hamnar i sin lilla ÄS-bubbla och tycker att livet där känns tryggt och kontrollerat, och så märker man inte vad som pågår i världen utanför och som man inte får vara en del av. Den världen är ju tusen gånger bättre än ÄS, men det är jäkligt svårt att inse.
      Stötta, och ge inte upp!

  3. Hej
    Jag har nu i höst lidit at ätstörningar sedan jag var tolv, alltså sex år nu (..fattar inte själv att det verkligen är så länge).
    Jag aldrig fått diagnos eller gått till psykolog eller läkare, för jag har helt enkelt aldrig varit så pass undernärd att man har kunnat se tydligt att jag har lidit av stört ätbeteende. Inte i tillräckligt långa perioder, eller så..
    Ändå mår jag uselt, pendlar mellan 48 och 58 kg, 170 cm ungefär och vill bara vara fri. Samtidigt som jag har så dåligt samvete över att jag inte är smal. Alla andra kan ju och jag ska minsann visa dem, typ. Så känner jag, så är det.
    Men jag vågar inte söka hjälp, för det syns ju inte. Tänk om de inte skulle ta mig seriöst? Inte ens min mamma gjorde ju det när jag låg i hörnet inne på badrummet och lipade om att hon var tvungen att hjälpa mig. Mamma som älskar mig så mycket, varför skulle då några som inte ens känner mig, bryr sig, vilja hjälpa mig?
    Efter sex års kämpande är jag nära att ge upp på riktigt och antingen bara rasa i vikt för att sedan kunna söka hjälp eller dö. Men jag har ju framtidsdrömmar, livet borde vara bra nu. När man är arton, ska ta studenten, sedan bli fri (från skolan åtminstone) för att sedan, förhoppningsvis, åka iväg som au pair till något land.

    Varje gång jag har ignorerat rösterna i huvudet, kroppen som krampar ihop hela halsen, magen och stött ifrån sig allt ätbart och ändå tuggat-svalt, har gått upp allt igen har återfallen blivit värre för varje gång och kommer numera oftare, förut kunde jag gå i två månader och äta precis som jag vill, alla mål, till och med godis och sånt, knappt utan ångest, nu går jag upp och ner ungefär varannan vecka. Lever i ständig ångest och skillanden mellan max och minisiffrorna ökar.

    Jag är livrädd. Enstaka vänner vet om, men inte i vilken grad, inte att jag faller ner igen, djupare än förut.
    Jag är rädd, bara, dödsrädd.
    Jag undrar: hur lyckades du ta första steget? Har du någonsin fått ”riktig” hjälp? Eller har du klarat dig med självhjälp? Hur vågar man ta steget? När jag läser det du skriver verkar det så lätt, jag vet att det absolut inte är det, men hur fixar du att ha en så pass positiv inställning till hela bli-frisk-processen?

    Jag har själv den senaste tiden insett att man inte kan leva såhär, jag vill inte leva resten av mitt liv fast i ett beteende som skadar mig och orsakar så mycket panik, smärta och ångest. Jag antar att det är ett framsteg.
    Hur som helst, Tack för en sjukt bra och hjälpande blogg. Du får mig vilja, verkligen på riktigt!

  4. Tack så mycket för ditt svar, ibland är svaret så mycket enklare än min hjärna vill göra det till.
    Det är väl för att friskheten hela tiden slåss mot ana.
    Kram

  5. Hej
    Har följt din blogg ganska länge, är inne nästan varje dag. Måste säga att du skriver otroligt bra och intressant!

    Jag har ett problem,och jag vet inte hur jag ska tackla det..
    Jag äter för lite, jag VET att jag äter för lite, även om jag tänker att det inte gör nånting att jag får i mig fler kalorier så gör jag så mycket jag kan för att det inte ska bli så.
    Det största problemet är att jag gått ned ungefär 25 kilo, vilket var bra eftersom jag vägde för mycket och nu ligger på normalvikt. Men jag vill ner en bit till, dock fortfarande inom normalvikt. Och därför känner jag att jag inte KAN äta mer med risk för att jag inte ska lyckas gå ned resten, eller rent av gå upp igen..
    För några månader sen försvann mensen i tre månader, jag blev skiträdd, började äta mer, gick upp några kilon och mensen kom tillbaks. Men så snart den var tillbaka så började jag äta mindre igen och nu har jag gått ned det jag gick upp plus nåt kilo till. ungefär 6 kilo på en dryg månad.

    Vet inte riktigt varför jag skriver det här här, jag är bara rädd för att hamna djupare i ätstörningsträsket för jag märker ju att jag håller på att fastna. Har varit där en gång tidigare och vänt nämligen..

    Behövde nog bara skriva av mig lite eller nåt, vet inte riktigt.

    Ta hand om dig och fortsätt kämpa!
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s