Ätstörningscoach

Gillar du din kropp?

Jag har själv aldrig riktigt förstått varför man vill sträva efter att se ut som en size zero.

Tvärtom har jag alltid tyckt att en vanlig kvinnokropp som tjejen ovanför är gudavacker!

***

Kanske kan någon klok läsare komma med lite bra tips till dagens läsarfråga.

Hur gör man egentligen för att acceptera en större kroppsstorlek? Hur har du som läsare gjort?

”Hej!

Vill först passa på och tacka för en helt fantastisk blogg. Den hjälper mig enormt mycket i kampen mot att bli helt frisk från äs.

Jag har haft äs sen jag var 13, dvs halva mitt liv, men har aldrig varit farligt sjuk.

Dock är jag fortfarande påverkad av äs men har, mycket tack vare din blogg, verkligen börjat ta itu med mina problem och har kommit långt.

Det jag tycker är svårast är inte maten och träningen utan att lära mig att tycka om mig själv, både det inre och yttre.

Hur har du gjort för att börja acceptera hur du ser ut? Är du nöjd med ditt utseende?

Har det varit jobbigt för dig att gå upp i vikt?

Tycker du att du kan se objektivt på din kropp eller tror du fortfarande att du är större än vad du är?

Tack på förhand!”

Jag har aldrig tyckt illa om varken mig själv eller min kropp. När jag har pendlat 10-15 kilo upp och ner i vikt har jag aldrig tyckt att jag blivit ful efter viktuppgången, tvärtom har jag tyckt att jag ser mycket fräschare och friskare ut.

Jag har aldrig haft någon förkärlek till det där bräckliga och sköra idealet, hatar nänligen att känna mig svag, som att jag ska gå sönder om någon rör vid mig. Mitt problem har aldrig varit de estestiska, viktnedgång har därför inte varit mitt främsta mål i den här kampen.

Det som jag har halkat dit på är istället själva hälsoboomen. Hälsoprodukter har länge varit som knark för mig. Jag  har blivit hög på endorfinerna från känslan av att äta nyttigt och träna mycket. Sen att jag tappade kilon blev en slags bieffekt av mina handlingar.

Så som svar på din fråga, nej det har inte varit jobbigt att gå upp i vikt, det jobbiga har istället varit själva känslan av att jag är ”smutsig” innuti. Idiotiskt men du vet ju själv hur hjärnspöken fungerar…

Jag är medveten om att jag fortfarande är smal och utan några problem fortfarande mår bra av att gå upp en hel del till i vikt. Men som sagt, jag är nog inte helt rätt att fråga om hur man lär sig acceptera sig själv… Jag har aldrig svurit över eller förbannat  min kropp, tvärtom gillar jag känslan av att känna mig stabil.

En större kropp inger större respekt och självkänsla, man får automatiskt lite lättare att vinna andra människors förtroende och få dem att lita på en. Vilket är viktigt för att kunna bygga starka relationer, både privat och i arbetslivet.

Kan inte låta bli att tycka att en större kropp (nu menar jag inte fet) är mer sexigt än en späd och klen kropp. En större kropp signalerar – utan att man tänker på det – styrka och det är alltid attraktivt.

3 thoughts on “Gillar du din kropp?”

  1. Exakt så kände jag och jag verkade nog som ett mongo på capio t.ex. när jag var den enda som hade noll koll på top model, manikyr och smalhets 🙂

    Men det är med enbart stolthet som jag förkunnar det, och så sant att en riktig kvinna är bland det vackraste som finns!

    Kram på fröken superstorlek 😉

    1. Ja, men detta visar bara på hur många olika dimensioner som det finns inom ämnet ätstörningar.

      Ofta finns det en generell mall som anorektiker förväntas falla in under men det finns många punkter som inte stämmer alls med mitt mindset.

      Kroppsstorleken är en av dessa liksom att jag egentligen aldrig ätit speciellt lite, snarare större portioner men såklart mycket nyttigt, s.k ”hälsotallrikar”.

      Snarare är detta saker som påverkar mig desto mer folk skriver och pratar om det, tänkte inte så mycket på det innan. Men känns som det är mer regel än undantag att man förväntas känna avsky inför viktuppgången.

      Kramar!

  2. jag har alltid haft vikten och smalheten som en viktig orsak till min äs. jag var överviktig när jag var liten och utvecklade anorexi när jag var 14. missförstå mig inte nu, men till en viss del har jag alltid varit ”tacksam” för min äs, för att den gjorde mig smal. så här i efterhand hade jag önskat att jag i stället fått hjälp att gå ner till normalvikt på ett mer hälsosamt sätt. jag tror också att ”tacksamheten” har bidragit till att det tagit lång tid att lämna äs bakom mig. nu har 10 år passerat, friska perioder har varvats med träningsberoende och hetsätning. nu har mitt bmi sakta ökat till 21, och jag drar inte längre enbart small i storlek. förra året efter sommaren låg jag på samma vikt men då bestämde jag mig för att gå ner i vikt till ett bmi under 20. I år har jag istället bestämt att omdefiniera min syn på mig själv. strunta i vad jag väger och inse att min tid är värdefullare än att jag hela tiden ska låta mitt humör bestämmas av hur många träningspass jag lyckats genomföra eller hur många kilon jag tappat. det är inte helt lätt alla stunder, men jag orkar inte bry mig längre, och att jag tagit ett medvetet beslut har fått mig att återfå kontrollen över min kropp och mitt välbefinnande. jag bestämmer idealet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s