Träning

Personliga tankar från en ex-träningsnarkoman

Jag har förstått att många är rätt nyfikna på min träningshistoria.

Tips är att använda bloggens sökfunktion i marginalen till höger. Den är rätt bra faktiskt!

Använd er av ord som ”träning”, ”kaloriträning”, ”träningsberoende” så dyker det upp flera inlägg.

Här hittade jag ett av mina inlägg om huruvida en träningsnarkoman är dömd till att förbli träningsmissbrukare livet ut.

Inlägget från i vintras när jag besökte gymmet för första gången efter 6 månader som träningsfri.

Nu back to work, hörs senare!

2 thoughts on “Personliga tankar från en ex-träningsnarkoman”

  1. Okej.. Den här kommentaren tar egentligen emot jävligt mycket att skriva, och jag hoppas verkligen inte att du påverkas negativt av att sånt här, men ah.. För en gångs skull vill jag vara helt 1OO procent ärlig.

    Jag blev dålig i anorexi för ungefär 3.5 år sedan. Efter framtvingad viktuppgång och kass psykvård (trots att det var ett anorexicenter jag gick till) fick jag sluta och bli ”fri”, men föräldrars vägningar som enda kontroll. Jag kom aldrig upp i normalt bmi, men hade å andra sidan ett bmi på 16.8 innan jag blev dålig.
    Idag har jag ett bmi som fortfarande egentligen är för lågt – det vet jag. Jag har dock hållit denna vikt hyfsat stabilt under väldigt, väldigt lång tid och jag äter hyfsat normalt. Jag har inga problem med onyttigheter osv., utan det handlar mer om antalet kalorier, men inte heller där är jag särskilt extrem. Sen i julas ungefär har jag mindre än fem gånger tror jag, ätit typ 12Oo kcal på en dag. Annars har jag legat mellan ungefär 18OO och 3OOO kcal/dag och någon ENSTAKA gång dippat ner på kanske 16OO.
    Saken är den, att trots att jag äter rätt normalt, regelbundet och någorlunda avslappnat (i praktiken åtminstone) och omgivningen nog mest tror att jag är helt bra (förutom kanske mamma+pappa, då de fortfarande reagerar om jag inte äter godis VARJE dag, tar en frukt istället för två kakor osv., vilket blir jobbigt, då jag måste äta för dem istället för vad jag är sugen på, men inte för själva ångesten) så är vikten så jobbig!
    Jag vet att man inte ska väga sig varje dag. Jag vet att vätska kommer och går i kroppen and so on. Men det gör så ont att läsa i andras bloggar om hur de sniglar upp i vikt. När jag t ex läste inlägget om att du gått upp 1.5 kg på flera månader och verkligen hade fått bevisat att man inte blir fet av att äta normalt, blev jag så peppad. Peppad att helt sluta med vågar och kalorier, att äta precis som alla andra och strunta i om en middag på restaurang slutade på 12OO kcal osv. Men VARJE gång jag gör ett försök, varje gång jag glad i hågen bestämmer mig för att bli frisk – rusar vågen iväg med hästlängder. Det sjukaste av allt är att jag ibland inte ens överstiger 2OOO kcal, det är som om kroppen får för sig med jämna och ojämna mellanrum att nu ska jag upp i vikt. Och oftast blir detta precis innan en semester, innan jag ska få vara själv hemma och jag har planerat hur jag ska kunna äta skitgod mat när jag själv får bestämma, kan äta ute när jag vill osv., så att glädjen inför att kunna leva normalt bara försvinner. Och nej, jag pratar inte om ett vätskekilo på en dag som kanske försvinner och kanske stannar kvar. Nu t ex, har jag gått upp ett till tre hg per dag VARJE dag, i fem-sex dagar! Tre dagar under helgen kom jag kanske upp i max 22OO kcal, och de övriga tre dagarna har jag legat på omkring 16OO-17OO kcal/dag. TROTS det har jag bara fortsatt upp. I början intalade jag mig själv att det var just vätska. Att godiset binder vatten osv osv. Men det funkar ju inte längre, jag kan ju inte binda mer och mer vätska varje dag i sex dagar?! Särskilt inte eftersom jag inte har ätit tex stora kolhydratmängder, som ju ska binda vatten, de senaste dagarna.
    Detta har lett till att jag ju inte vågar öka mitt intag från det som har blivit ”det vanliga” nu när jag jobbar. Det hamnar på ungefär 16OO kcal/dag, ibland mer men inte mindre. Och trots att jag vet att det är för lite och inte har ätit så lite flera dagar i rad på över ett halvåt, fixar jag inte att höja intaget när vikten rusar upp på detta sättet, helt utan märkbar anledning. Varför fungerar inte min kropp som alla andras? Varför kan inte jag också behöva en massa extra energi för att gå upp, vad gör jag för fel?! Jag har ju som sagt inte legat i svältläge på över ett år och ätit rätt normalt över sex månader! Ändå kommer attacker som denna med olika mellanrum, och denna är längre än någon jag någonsin haft!
    Vad är det för fel på mig?!

    1. släpp kontrollen, skit i kalorierna och lev! supersvårt, jag vet men helt klart värt det. kanske har din kropp du reparerats och är redo att börja öka i vikt? du kommer säkert gå upp ganska snabbt ett tag men sen stannar det när du nått hälsosamt bmi (20-24).

      ett förslag är att läsa boken ”Mattillåtet” och suga i dig varenda litet ord!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s